Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: High & Low: John Galliano – en ärlig berättelse om högt och lågt, om att pendla mellan toppen och botten

by

High & Low: John Galliano
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär där vi får möta John Galliano, en av världens mest hyllade modeskapare. Det känns som att vi får komma honom mycket nära, han vågar visa sina sämre sidor och sin svaghet. Berättelsen känns mycket ärlig.

Den som är modeintresserad får mycket spännande och fascinerade att se med många filmklipp från berömda modevisningar i Paris. Men filmens huvudtema är vidare och sträcker sig utanför mode-världen. Det handlar om att göra misstag och frågan om förlåtelse är möjlig. Kan den som dragit på sig världens ilska få en nystart? Kan den som blivit utskälld i internationella medier, som förföljts av mediedrev, få en ny chans?

John Galliano föddes i Gibraltar men är uppväxt i Storbritannien. Han kom in på den högt rankade konstutbildningen Central Saint Martins där hans examenskollektion gjorde honom känd och hyllad. Han är den första britt som blev modedesigner för ett franskt Couture-hus (Givenchy, 1995) och han är mest känd för sin position som chefsdesigner på Dior mellan åren 1996 och 2011. På toppen av sin karriär gick allt åt skogen. Han jobbade mycket, drack mängder av alkohol och knaprade piller av olika slag. Full och påtänd kom han i konflikt med människor på en bar och han gjorde antisemitiska uttalanden. Några av dessa utbrott filmades och spreds i media. Han blev dömd för sina uttalanden i domstol och han fick sparken från Dior. Hans partner och några vänner såg då till att han kom iväg på rehab.

Ämnet är påtagligt aktuellt i Sverige och i västvärlden idag då antisemitismen växer och tagit sig in i nya grupper. Det finns många rapporter om hot och hat mot judar i Sverige och rapporter om att många judiska familjer väljer att lämna Sverige har jag hört många gånger under senare åren.

John Galliano fick träffa en judisk rabbi och fick lära sig om förintelsen som det visade sig att han inte kände till så mycket om. Hur kom det sig att han just använde ordet ”jude” som ett nedvärderande uttryck? Det ges olika förklaringar till vad det kan bero på. Jag tänker att det är viktigt att ta sådana uttryck på allvar. Det får aldrig bli accepterat med nedvärderande uttryck om olika folkslag eller kulturer. John Galliano bad också flera personer om ursäkt och visade att han ångrar sitt beteende.

Att John Galliano kunde komma tillbaka till modebranschen beror nog på att alla som jobbat med honom och som känner honom tydligt säger att han absolut inte är någon rasist. Ett annat starkt skäl till att han kunde komma tillbaka är nog också att han sedan elva år är nykter och inte använder alkohol eller andra droger. Fast visst finns det någon i filmen som ger uttryck för tanken att det är lättare att komma tillbaka för honom som är en vit man. Jag vet inte. Filmen ger en del att fundera på. Det bör vara möjligt att kunna få förlåtelse, att kunna börja om. Men samtidigt måste det vara tydligt att det inte är accepterat att ge uttryck för antisemitism eller någon rasism. Och det är ett budskap som behövs idag där hat florerar mot många grupper. Ytterligare ett skäl till att han komma tillbaka till modebranschen är nog att han är oerhört skicklig, en begåvad modedesigner utan like.

Filmens titel, High & Low, är träffsäker på flera sätt. John Galliano är en mästare på att kunna förena finmode med gatumode, att förena förnäma tyger med trasiga kläder och kartong. Samtidigt var han hyllad, en stjärna högt upp i hierarkin och trillade långt, långt ner. En tredje betydelser ligger i High and Low, då han pendlade mellan att vara hög, påtänd och djupt deprimerad, låg. En suverän titel på en stark och berörande film som känns som en av de ärligaste dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om John Galliano:
Han har fått utmärkelsen British designer of the year 1987, 1994, 1995 och 1997. Sedan 2015 är John Galliano chefsdesigner för Maison Margiela där hans senaste kollektion, som visades i Paris i januari 2024, hyllades unisont av pressen och beskrivs som hans definitiva comeback. Han bor i Paris tillsammans med sin partner Alexis Roche.

Filmrecension: Nattvakten – Demons are forever – olidligt spännande

by

Nattvakten – Demons are forever
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi Ole Bornedal

En pulshöjande, rafflande rysare med en lång rad lysande skådespelare. Garanterat spänningsfyllda och barnförbjudna 110 minuter.

Emma som studerar till läkare har fått växa upp med sin ensamma pappa, då hennes mamma begick självmord när Emma var liten. Hennes pappa, Martin (spelas så bra Nikolaj Coster-Waldau, Danmarks fantastiska Game of Thrones-skådespelare) var nära att bli mördad tillsammans med sin flickvän (Emmas mamma) när han som ung student arbetade extra som nattvakt på rättsmedicinska i Köpenhamn. Dessa hemska händelser satte sina spår i Martin och Emmas mamma klarade inte av att leva med dessa skrämmande minnen av upplevelsen.

Nattvakten – Demons are forever är en uppföljare till filmen Nattvakten som kom 1994 och som handlar om juriststudenten Martin, hans flickvän och hans vän Jens (spelas av enastående Kim Bodnia som är känd bland annat från första säsongerna av tv-serien Bron). I Nattvakten härjar en mördare som skalperar sina offer. Mördaren visar sig vara en poliskommissarie Wörmer. I denna uppföljare, trettio år senare, sitter Wörmer på en psykiatrisk klinik på S:t Hans.

Martin har blivit förstörd av händelserna som skildras i Nattvakten. Han har svårt att sköta något ordentligt och han dricker för mycket alkohol och tar piller. Sommarstugan där Emmas mamma hittades hängd har Martin gjort till en minnesplats dit han åker flera gånger i veckan. Hans dotter Emma försöker få honom att prata om händelserna men han vägrar prata. Emma tänker att de måste kunna prata för att kunna gå vidare i livet.

Emma blir nästintill desperat och bestämmer sig för att ta sig in på klinken där Wörmer förvaras. Emma pressar Wörmer som är blind och verkar vara ett vrak till människa och hon spelar in honom för att visa sin pappa. Hennes tanke är att hennes pappa då ska förstå att Wörmer inte längre än något hot.

Emma lyckas, förstås, inte så bra med sina planer. Hon blir upptäckt, inte är det värsta. Hennes agerande sätter fart på onda krafter, både i Wörmer och hans supportrar. Ja också massmördare och galningar kan ha efterföljare och copycats och lärjungar.

Denna Nattvakten 2 är en riktig skräck-rysare men jag måste vara för att emellanåt har den lite för mycket blod som sprutar och ett par riktigt äckliga scener. Den marknadsförs också med ordet ”splasher”, vilket stämmer bra. Den är olidligt spännande av men den har flera högst orealistiska inslag och musiken och ljuder är ibland fel. I en scen där en ung student som är ensam på natten på rättsmedicinska hör konstiga ljud får vi istället för smygande skrämmande ljud höra hiphop på hög volym. Det är dessutom extremt orealistiskt att en massmördare som Wörmer får sitta med helt olöst dörr och kan ta sig ut om han vill och för den delen att hans efterföljare på avdelningen kan gå fritt. Fast i genren skräck är förstås realism inte obligatoriskt. Rysligt spännande är den, en nagelbitare ibland.

Flera duktiga danska skådespelare är med i rollistan förutom Nikolaj Coster-Waldau och Kim Bodnia, bland annat Alex Høgh Andersen som spelade Ivar i Vikings men här har en mer sympatisk roll.

Filmrecension: Chimären – en rolig, burlesk men också tragisk italiensk film

by

Chimären
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Visas på den italienska filmfestivalen Made in Italy
Regi Alice Rohrwacher
I rollistan Josh O’Connor och Isabella Rossellini

En helt klart Fellini-inspirerad burlesk historia av regissören Alice Rohrwacher som också själv spelar en av birollerna. Handlingen utspelas i ett Italien i en tid före Internet, mobiltelefoner och sociala medier. Huvudkaraktären är Arthur (som spelas av Josh O’Connor som spelade prins Charles i tv-serien The Crown. Arthur är en engelsman som hamnat i Italien och lever tillsammans med ett slags rövarband som bor i husvagnar ovh små krypin de byggt av pappkartonger och liknande. Arthur och rövarna försörjer sig på att plundra gravar.

Gravarna de plundrar är mer än tusen år gamla etruskiska gravar. Många av dessa gravar innehåller saker som de döda fick med sig in i graven då de anhöriga tänkte att de skulle ha användning för dem i nästa liv. Vissa av gravarna är från enkla människor och där finns inte så värdefulla saker men ibland hittar gänget gravar från rikare etrusker och där kan de få tag på dyrbara föremål.

Arthur har en ovanlig förmåga. Med en speciell pinne, en slags slagruta, kan han känna var det finns gravar under marken. Kanske är det metall- och guld-föremål pinnen och Arthur reagerar på?

Filmen spretar något då den är uppbyggd av flera berättelser, flera teman, som drar åt olika håll. Filmens distributör beskriver filmen så här: Nutid och förflutet, liv och död, människor och andar, sång, musik och dans, allt får plats i denna makalöst underhållande väv där Isabella Rosselini är en av de gyllene trådarna.

Jag både håller med och inte håller med om den beskrivningen. Filmen bubblar åt olika håll och Isabella Rosselinis roll är en av flera trådar. Visst gör Isabella Rossellini en bra roll som den äldre kvinnan Flora, men gyllene är väl inte rätt ord?

Flora är en äldre kvinna som bor i ett stort hus som en gång varit välvårdat men nu är slitet. Flora har vuxna döttrar som inte bor hemma längre och för att ha gratis hjälp har hon tagit sig an en ung kvinna, Italia (spelas av Carol Duarte) som genom att arbeta för Flora får gratis sånglektioner.

Flora och Arthur har en nära vänskap som bland annat bygger på en av hennes döttrar, Beniamina som varit Arthur flickvän och stora kärlek. Beniamina är försvunnen sedan flera år men Arthur väntar tålmodigt. Är hon verkligen försvunnen? Något stämmer inte, det är uppenbart.

Till dessa trådar: rövargänget och gravplundringen, relationen med den välbärgade kvinnan, sökandet efter den försvunna kärlek tillkommer en spirande vänskap med Italia som i sin tur gömmer sina två barn i Floras stora hus. Ett intressant sido-tema är parallellen och likheterna mellan rövarna och de förnäma folket som säljer vidare allt som rövarna hittar i gravarna. Rövarna får mat för dagen medan de rika blir ännu rikare genom att sälja statyer, guld och annat som hittats i etruskernas gravar. De välbärgade skor sig alltid medan de fattiga sliter för nästan ingenting.

Ordet chimär kan ha några olika betydelser som ändå hör ihop. Från wikipedia:
Chimaira (grekiska Χίμαιρα, latin Chimaera; försvenskat: Chimära) var ett fruktat, trehövdat monster i den grekiska mytologin.
Chimär – hjärnspöke
Chimär (biologi) – inom botanik en växt där två olika vävnader växt samman, inom zoologi och medicin en individ med celler från två genetiskt olika individer
Ordet chimär betyder vanligen en ogrundad falsk föreställning, bedrägligt sken eller hjärnspöke.

Ett bra och klurigt namn på filmen. Vem är chimär? Är Arthur en chimär, är han sammanvävd av olika kulturella bakgrunder? är han bedragare? Bedrar han sig själv?

Filmen är rolig och berörande men samtidigt drar den åt för många håll för att bli ett mästerverk i nivå med Fellinis filmer. Men Rohrwacher tar absolut ett stort steg i hans fotspår. Den är både rolig och burlesk, men också tragisk och gör mig sorgsen. Ett stort plus dock för de otroliga karaktärerna. Vilken fantasi som ligger bakom detta färgrika persongalleri.

Chimären tävlade om Guldpalmen vid Cannes Film Festival 2023.

Filmrecension: Tarot – långtråkiga, sega skräckscener som jag mest skrattade åt

by

Tarot
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Spenser Cohen och Anna Halberg

En skräckfilm borde väl vara spännande eller skrämmande någon gång? Här satt jag mest och hade långtråkigt när det var meningen att det skulle vara kusligt. Ibland skrattade jag och övriga publiken när det skulle vara skräckfyllda scener. Jösses.

Filmen marknadsförs med att ett gäng vänner bryter mot en regel som säger att man inte ska använda någon annans tarotlek. Det stämmer inte, det är inte filmens handling. Det som sätter igång hemskheterna är att en kvinna som var sierska och astrolog i Ungern för flera hundra år sedan satt en förbannelse i tarotleken som används. När någon använder den tarotleken slår förutsägelserna in i deras mest hemska form i en grym blodig död.

Sju vänner har hyrt en fantastisk herrgård för att fira att en av dem fyller år. De är fyra unga kvinnor och tre män. När de upptäcker att ölen tagit slut börjar de leta överallt i det stora huset och hittar en gömd avdelning i källaren som är fylld av saker som har med magi och ockultism att göra. Där hittar de en tarotlek i en trälåda. En av de unga kvinnorna känner till tarot och blir övertalad av de andra att göra läggningar för var och en av dem.

Ett stort minus är att vi inte hinner bygga upp någon relation till eller känsla för någon av de sju innan det läskiga börjar. De är trevliga, ganska vanliga unga människor men ingen fastnar riktigt som karaktär.

En vanlig missuppfattning bland de som inte känner till tarot är att det är ett verktyg för att förutsäga framtiden. Visst, det finns de som använder tarot för att sia om vad som ska hända men det är långt ifrån den vanligaste användningen. Det finns många tankar och idéer kring tarot. Det finns de som har en massa ritualer och regler och andra som har en betydligt mer avslappnad relation till tarot. Det finns de som tror att det är farligt att låta andra röra ens personliga tarotlek. Men det är långt ifrån en allmän regel.

Sex i svärd

En direkt felaktighet om tarotkorten är med i filmen. Det är slarvigt av filmskaparna. I en scen visas ett kort som påstås vara ”sex i svärd”. I den scen där det sägs att en person drabbas av ”sex i svärd” har manusförfattare och regissör förväxlat kortet ”sex i svärd” med ”tio i svärd”.

Svärd är en av fyra sviter i tarot. Svärd förknippas med luftens element och handlar om tankar, om logik och förnuft, idéer. Korten i den sviten handlar inte ens om riktiga svärd som fysiskt körs i ryggen på någon. Det handlar om jobbiga tankar. Jag hade nog väntat mig lite mer kunnande av ett team som gör en skräckfilm kring tarot.

Tio i svärd

Visst, det är en skräckfilm och inte tänkt som en korrekt skildring av tarot. Att jag inte helt håller med om en del tolkningar av korten, det kan jag överse med eftersom det är en skräckfilm. Men direkta fel som förväxlingen av ”sex i svärd” med kortet ”tio i svärd”, det är rent slarv.

Skräck är en genre med många usla filmer men också en och annan film som ändå är intelligent uppbyggd. Tarot tillhör inte de lyckade i sin genre. Jag hörde ingen i salongen skrika av skräck. Under reklamen före filmen var det en reklamfilm som var lite skrämmande och då hördes flera i publiken skrika till, men inget sådant under filmens gång. Den är en av de segaste rysare jag sett på länge.

Monstren, det vill säga figurer från tarotkorten, som tog gestalt och mördade personer som blivit spådda, var mest fula och äckliga. Och personerna, i filmen var byggda på klichéer, karaktärer vi sett i alldeles för många filmer redan. Och att en skräckfilm inte ens är det minsta läskig är ändå ett bottenbetyg.

Ett litet försök till tema finns i filmen. Det handlar om ödet och om det går att förändra vad som förutsagts. Det genomförs tyvärr lite slarvigt och höjer inte betyget för helheten för min del ändå. Synd för det kunde varit intressant.

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

by

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.