Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Charmerande retro-nisch finslipad intill fulländning – Tur att jag kan skratta av Amanda Ginsburg

by

Amanda Ginsburg

Tur att jag kan skratta

4

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm

Producenter: Amanda Ginsburg & Filip Ekestubbe

Ladybird

Releasedatum: 14/4 2024

Inte utan att man funderar på hur Amanda Ginsburg handskas med den kopiösa framgång hon rönt. De två tidigare plattorna i eget namn belönades bägge med en Grammis, fler priser har utdelats och recensentrosorna har prunkat. Att döma av ett par möten på tu man hand och efter att ha sett sångerskan och låtskrivaren live fem gånger, konstateras att hon ödmjukt har fötterna på jorden. För kännedom kan informeras om att jag recenserat henne flera gånger. Att skivbolaget lanserar henne som en hyllad och älskad stjärna, tillika introduktör av jazz för noviser, märks. De för hennes sound oumbärliga musikerna negligeras. Lyckligtvis lyfts deras betydelse fram av frontande kvinna när möjlighet ges.

Nytt sedan I det lilla händer det mesta (2020) är att ständige vapendragaren pianisten Filip Ekestubbe, numera omges av danske kontrabasisten Anders Fjeldsted och den i Köpenhamn bosatte norrmannen Snorre Kirk på trummor. Kirk har en egen swingbetonad grupp som jag recenserat live och på skiva, medan den ännu resligare dansken figurerat på flera album jag skrivit om. Fick möjlighet att njuta av pianistens meriterade, färska trio på Unity härförleden. Flitigt sysselsatte Ekestubbe har jag haft förmånen att höra i diverse sammanhang på senare år, vilket renderat i ett flertal entusiastiska omdömen.

Tur att jag kan skratta består av nio välsvarvade (knycker termen från presstexten) melodier, varav en är en tonsättning på omtalad dikt av Stig Dagerman. I övrigt står Amanda Ginsburg för samtliga texter, i några fall i samverkan med Andy Fite, pappa Bengt Erik eller Filip Ekestubbe. Den sist nämnde är huvudansvarig för skimrande, fängslande och finurliga kompositioner, ofta tillsammans med Amanda. Snorre Kirk har komponerat Var det mot mig du log? medan en annan fullträff hämtats från fullängdare sångerskan gjort med osannolikt produktive Andy Fite (recenserad i JAZZ/ OJ). För att fullfölja redogörelsen listas Ginsburgs gäster i studion. På öppningsspåret och Höst förekommer Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett), Klas Toresson (klarinett) samt Lisa Grotherus (basklarinett). Tobias Wiklund lirar kornett i Hip Shit. Samtliga tillhör landets mest kvalificerade blåsmusiker med jazzanknytning.

foto Qlaez Wennberg – från releaseturnéns avslutning i Göteborg

Hade förmånen att närvara under turnéavslutningen på Storan i Göteborg, då Amanda i perfekt akustik nöjde sig med att bli uppbackad av nämnd pianotrio, stiligt ekiperade. Kanske med något undantag framförs allt material från färska skivan, i en repertoar över två set kryddad med hits som Havsmelodi. Konserten i välfyllt och anrikt teaterhus blev en väldigt lyckad turnéavslutning, med extra taggad kvartett på scen. Som kunde förutses skiljer sig musiken åt live och i inspelad form. På sedvanligt jazzigt manér får de ypperliga musikerna avsevärt mer frihet att uttrycka sig, utrymmen de på ett bedårande vis tog till vara på i solon, upprymda dialoger och i tajta gemensamma aktioner. Oemotståndlig formel breddas. Man ägnar sig utöver visjazz åt swing, bossa, högoktanig bopp, cool jazz, stråk av kammarmusik, bluesiga inslag och till och med en sekvens där det improviseras otyglat i experimenterande anda. Associerar vid ett tillfälle när supersnabb scat uppstår, förvånansvärt nog till Bud Powell. I en annan minnesvärd sekvens till Jan Johanssons mästerligt renodlade kompositioner på Innertrio vilka utfördes tillsammans med storheterna Georg Riedel och Egil Johansen.

Vad beträffar den prisade stjärnan själv, kan man inte undgå att referera till i första hand Monica Z och hennes berömda 60-tal, fast också till ett självständigt geni som Barbro Hörberg. I vissa ballader kan likheter med Nannie Porres skönjas. Det är en konst att ha en näpen och medhårsstrykande framtoning utan att bli banal eller menlös. Den konsten behärskar Ginsburg fullkomligt. Och särskilt live tuffar hon till sig emellanåt. Två andra häpnadsväckande färdigheter måste framhållas. Dels ett fabulöst drillande i höga register á la Alice Babs, dels anmärkningsvärda nivån på rytmsinnet. Den frapperande vighet och känsla för rytmik rösten frambringar är unika kvaliteter som har ytterst få motsvarigheter i svenskt musikliv. Sättet att skickligt betona ska också med emfas föras in på pluskontot.

foto Qlaez Wennberg

Efter relevant utvikning nu full koncentration på det välproducerade album jag lyssnat på flera gånger i utmärkta Sony-hörlurar. För de som undrar ska sägas att cd:n innehåller ett illustrerat häfte, där de underfundiga alternativt underhållande texterna återges. Insiktsfulla vardagsbetraktelser varvas med livsfilosofi jämte aspekter på relationer och kärlek. Det samhällsengagemang som sipprar fram i sociala medier och mellansnack är än så länge tämligen frånvarande i verser och refränger.

Ljuvlig inledning med sofistikerat spelande blåssektion åtföljs av pigg och lika välsvarvad up tempo i medryckande Jag borde inte måste vilja med snyggt basfeature och underbart snärtiga löpningar från Elestubbe. I nästa låt skiftas stämningen återigen genom att härligt dröjande ballad framställer en bluesig känsla. Utan att te sig som en tom pose låter man i titellåten hur coola som helst. Som redan framgått erbjuder Amandas tredje fullängdare under eget flagg påfallande variationsrikedom. Influenser från fler håll än föregående alster förekommer, vilket tyder på en utvidgning av konceptet. Rötterna till text & musik kan fortfarande tveklöst spåras till 60-talet, ibland fångas jag av fragment som påminner om örhängen från en svunnen era. Ginsburgs cocktail av soft jazz, visa och virtuosa inslag tar med lyssnarna på en hänryckningens svindlande resa. Att hon på uppseendeväckande kort tid etablerat sig i vokaltoppen beror på kombinationen bärkraftiga låtar, styrkan i en egen röst och oantastliga val av ackompanjatörer.

Som nämnts fraseras med utomordentlig finess oavsett om sången stretchas eller det idkas avancerade manövrar i uppdrivet tempo. Vidare ska poängteras att Ekestubbe, Fjeldsted, Kirk och albumets gäster utgör halva behållningen, samt att kornettisten Tobias Wiklund gör en ypperlig insats på krängande dängan Hip Shit. I slutändan är det hugget som stucket om Tur att jag kan skratta ska tilldelas 4+ eller full pott.

Filmrecension: Goodbye Julia – saga om ånger, missförstånd och rädsla

by

Goodbye Julia
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Mohamed Kordofani

Numera minns allt färre de gamla uthyrningsbutikerna, hur rader på rader av VHS- och senare DVD-filmer, stod redo att konsumeras, alla uppdelade efter kategorier eller genrer. Men den mest bisarra kategorin var den så kallade utländska hörnan, sektionen där majoriteten av icke västerländsk film fanns till förfogande.

I en tid då globalisering inneburit internationella affärstransaktioner samt kulturella utbyten har skillnaden mellan västerländska och icke västerländska filmer blivit allt mindre väsentlig, framförallt eftersom barriärerna för konsumtion av film har sänkts med tjänster som exempelvis Netflix. Men då en film som Goodbye Julia framträder är det fortfarande smärtsamt uppenbart hur okunniga och alltför trångsynta vi i väst är. Förutom att filmen utspelar sig i – ett ännu inte uppdelat, Sudan, en nation vi nästan aldrig har kulturell kontakt med, behandlar den ämnen som alltför få i väst tog någon större hänsyn till. Sättet regissören Mohamed Kordofani skildrar det spända inhemska läget på och hur motsättningarna mellan olika folkgrupper genomsyrar varenda fiber av vardagen, är oväntat effektivt vad gäller att öppna ögonen i övriga världen.

Problemet är att flera segment av berättelsen kräver en oerhörd kunskap i de ämnen som behandlas, något som gör att filmen framstår inkomplett många gånger om för oss som inte studerat sudanesisk historia i detalj. Då ett historiskt ämne behandlas brukar också en kontext etableras så att publiken kan få en behövlig utgångspunkt. Kordofani räknar iskallt med att tittaren är djupt införstådd med sudanesiska traditioner, samhällelig hierarki och normer – som för västerlänningar, framstår smärtsamt repressiva och trångsynta. Andra filmer som bjuder in tittaren till exotiska platser lyckas att gradvis sudda ut främlingsskapet och vagga in tittaren i den miljö som filmen utspelar sig i, detta sker aldrig i Goodbye Julia och en märkbar distans bibehålls genom hela filmen.

Filmens berättelse är – till skillnad mot ramverket och den politiska bakgrunden, oerhört simpel och traditionell där den nationella konflikten destilleras ned till ett fåtal karaktär som får representera de olika ideologiska intressena och rivaliserande synsätten. Det är synnerligen simpelt och drivs av en mycket sedvanlig saga om ånger, missförstånd och rädsla.

Det minst lika simpla och enkelspåriga hantverket får det hela att framstå rudimentärt och målmedvetet. Vad som uteblir och blir oerhört drabbande är bristen på någon som helst styrka, flera sekvenser saknar hetta och passion. När filmen efter ett tag vill skapa genuin spänning blir det hela fullkomligt odugligt då Kordofani skapat för mycket andrum som gör att tryckkokaren aldrig kan komma igång på allvar. Den grundläggande premissen har klassiska dramaturgiska hörnpelare som är närmast ofelbara men då Kordofani inte behärskar konsten att balansera mellan spänning, dramatik och samhällskritik kan inte ens denna solida struktur helt hålla samman. Ambition och vision är det sannerligen ingen brist på men Kordofani är inte tillräckligt erfaren som regissör för att förverkliga visionen.

Utöver det görs ett fatalt misstag då filmen väljer att accelerera sitt berättande genom ett förödande tidshopp som helt och hållet nollställer insatserna. Här inleds istället helt nya sidospår som aldrig kan engagera eller intressera som den inledande intrigen.

Goodbye Julia må ha visioner, men dessa lyckas aldrig komma över kullen och slå publiken med häpnad eftersom felsteg och en ovilja att förtydliga avgörande inslag ständigt hämmar.

Filmrecension: Kingdom of the Planet of the Apes – lysande

by

Kingdom of the Planet of the Apes
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2024
Regi Wes Ball

Efter åtta filmer – då vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen från 2001, är Apornas Planet en filmserie med sällsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla gånger. Förutom originalet från 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerhörda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 välkomnade en klart jämnare och mer pålitlig kvalitet. Framförallt innebar filmerna en otrolig möjlighet för den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karaktär, apledaren Caesar.

Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en fortsättning onödig och ointressant. Och då en fortsättning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade rätt. Matt Reeves – som regisserade de två föregående filmerna, hade lämnat för att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma för Serkis. Dessa två nyckelfigurer har istället bara figurerat som tillfälliga konsulter. Den aktuella regissören Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menlösa Maze Runner-trilogin.

Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.

Genom att flytta berättelsen framåt lyckas projektet slå sig fritt ifrån alltför många jämförelser, istället inleds ett nytt kapitel som för berättelsen vidare mot nya och oerhört spännande möjligheter. Precis som förr får vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, där Owen Teague står i centrum som den unge men beslutsamme Noa.

Som brukligt används häpnadsväckande teknologi för att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet än ett antal av de skådespelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 är nu än mer bländande, sättet päls och hud renderas är otroligt. I en tid då det blivit det nya svarta att avsky så kallad CGI är detta exemplet på hur makalös tekniken kan vara i rätt händer. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det gäller framförallt de scener då ett multum digitala karaktärer förekommer, men detta är en fullkomligt trivial kritik med tanke på mängden digitala bilder och hur hög klass de håller.

Men Kingdom Of The Planet Of The Apes är mer än bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns här en solid och klassisk äventyrsfilm som mycket väl utnyttjar sin speltid på nästan 150 minuter. Just äventyrsaspekten har betydligt mer emfas än actionsegmenten, även om det givetvis finns gott om pulshöjande sekvenser. I grund och botten är detta en film med en klassisk berättarstruktur, där en lång fysisk resa går hand i hand med en emotionell där huvudpersonen genomgår en oerhörd förändring. Denna sorts äventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och fått stå åt sidan för renodlad action där våldet och koreografin går före förundran att se fantastiska platser. Därför påminner filmen också väldigt mycket om den ursprungliga filmen från 1968, framförallt eftersom Ball introducerar en mer mysteriös aspekt. För där Caesar-trilogin hade en given slutdestination och få möjligheter att skapa mystik, lyckas Ball att återinföra en marginell gåtfullhet där publiken förblir intresserad av vad som kan tänkas vänta bakom nästa hörn.

Det enda genuina klagomålet är att filmen har en aningen stapplande start som känns onödigt trevande och stel. I övrigt finns det inte inte mycket att invända emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes är ett sublimt äventyr som visar att den nästan sextio år gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.

Filmrecension: Arthur the King – en film som värmer hjärtat

by

Arthur the King
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Simon Cellan Jones
I rollerna Mark Wahlberg, Nathalie Emmanuel, Simu Liu, Ali Suliman, Juliet Rylance mfl.

Den som kan se denna berättelse utan att bli berörd måste ha ett hjärta av sten. Filmen bygger på verkliga händelser som multi-sportaren Mikael Lindnord berättat om i boken ”Arthur – Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem”. Filmen ställer frågan: Vad är det allra viktigaste i livet? I filmen får vi följa hur en extremt tävlingsinriktad man hittar den allra bästa vännen i en gatuhund. Det är en underbar historia om en vänskap som börjar med att Mikael ger en gatuhund en svensk köttbulle och därefter vek hunden inte från Mikaels sida. Det är omöjligt att inte bli förälskad i denna charmiga lurviga vovve.

Den sjuårige gatuhunden Arthur blev världskändis när han hängde med det svenska multisportlaget Peak Performance på strapatsrik tävlingsrunda genom Ecuadors djungel. Lagkaptenen Mikael Lindnord fick så tät relation med Arthur att han tog med vovven hem till Sverige. I filmen spelas rollen som Mikael av Mark Wahlberg, en av Hollywoods mest vältränade skådespelare vilket passar bra i denna roll. I filmen utspelas berättelsen i Dominikanska republiken och Mikael bor i USA och hans team är inte heller svenskar, som i verkligheten.

Den amerikanska filmindustrin har satt sin typiska ton på filmen på flera sätt och satt en Rocky-prägel på berättelsen. Regissören har valt att göra laget till ett lag med fyra deltagare där var och en är extremt sugen på att vinna tävlingen, där det handlar om revansch för var och en. För den kvinnliga lagmedlemmen handlar det som att hennes pappa varit en framstående multisportare och nu är han döende i cancer och dottern vill vinna för att ge honom glädjen över att hon också lyckats.

Första delen av filmen är fokuserad en hel del på själva tävlingen och där finns några mycket spännande moment. I andra halvan av filmen skiftar fokus över mer och mer på Arthur och relationen mellan honom och laget.

Jag tror att filmen har en stor publik i Sverige, både för att Mikael är från Sverige och för att det finns stort hundintresse i Sverige. Många hundägare i Sverige har tagit hand om hemlösa hundar från andra länder. Det är en varm film om den fantastiska vänskap och lojalitet som kan finnas mellan en människa och en hund.

För den som är intresserad att veta mer om Arthur finns det en hel del nyhetsartiklar på webben och flera youtubeklipp på Arthur. Efter sex år i Sverige blev han svårt sjuk och gick ur tiden, men Arthur fick ändå många fina år med Mikael och hans familj. Det är en hjärtevärmande film med ett budskap om vad som är allra viktigast i livet, om vänskap och lojalitet. Ett budskap som behövs idag.

Bländande fusionestetik och vacker minimalism i fullödiga kompositioner – Turning Point av Adam Forkelid

by

Adam Forkelid

Turning Point

4

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm februari 2023

Prophone Records (Naxos )

40:01

Releasedatum: 3/5 2024

Föregångaren Ist Movement recenserades i positiva termer. Härom året kunde jag även höra pianisten Adam Forkelid live under ett av dennes sällsynta besök på Västkusten som medlem i Svante Söderqvist trio, vilket också resulterade i en berömmande text. Han har i egenskap av klaviaturspelare och kompositör tillhört de tongivande namnen på den skandinaviska musikscenen i närmare två decennier, i smågrupper varav några gärna experimenterar och med Norrbotten Big Band.

På nya albumet som han under en månads tid skrev åtta låtar till, förekommer samma sättning som på föregångaren. Det innebär Carl Mörner Ringström på gitarr, Niklas Fernqvist på kontrabas samt trumslagare Daniel Fredriksson. Rytmsektionen känner varandra utomordentligt väl efter att ha kamperat ihop i inte minst Carl Bagge trio. Den livsresa som avgörande beslut och därmed förändringar innebär utgör enligt upphovsmannen röda tråden. Vad som komponerades under en månads tid spelades in på en dag. Apropå val av studio och inspelningsteknik ska betonas att inspelningen är ypperligt gjord. Musiken låter angenämt luftig och soundet internationellt. Att lyssna i påkostade hörlurar rekommenderas varmt.

Pressreleasen tar fasta på hur akustiskt jazzsound blandas med elektrifierade tongångar, framhåller därtill de nordiska influenserna på Turning Point. Groove står i kontrast till lyriskt hållna alster. Det energiska med det själfulla, det euforiska med melankoliska stråk. Kompositörens intention har varit att kreera ett här-och-nu tillstånd. Jag vill hävda att kompositionerna om vartannat utmärks av tyngd och lätthet. Finns fog för påståendet att kvartetten fått till ett album av dels fullödig fusion, dels sällsam minimalism. Ofta uppstår fruktbara pendlingar mellan minimalistiska mönster och eruptioner av progressive. Jazzigt ortodoxa tongångar lyser genomgående sin frånvaro, även om boppens bejakande av improvisation finns med. Och i enstaka ögonblick kan referenser till ECM-sound skönjas.

Med efterhand frenetiskt tempo attackeras tremat i öppningsspåret, tillika titellåt. Den som med frustande energi jagar på övriga är gitarristen Carl Mörner Ringström. Som en ljuv motvikt avlöses potent titellåt av att fridfullt tillstånd sänker sig över skivan. Strive bärs fram av dess smeksamt reflekterande attityd. Kontrabasen hamnar ett tag i framkant. Högintensiva stunder övergår således till porlande passager, vilket genererar en fängslande friktion.

No Man´s Land innehåller ett hypnotiskt groove, definitivt medryckande nog för att kallas hit. The Old House centreras kring en enastående vacker melodi. Pianistens konversation med basisten griper tag i mig. Nordiska strömningen triumferar. Ingen aning om det handlar om slump eller medveten referens. Låter nämligen som om melodin skulle passa till en visa framsjungen av ikonen Olle Adolphson (dubbelt aktuell genom prisutdelning i hans namn och välgjord dokumentär på SVT Play). Trumspelet från min favorit Daniel Fredriksson borde benämnas tillverkning av raffinerade rytmer, hög energi och finlir förekommer växelvis. Det är sannerligen en fröjd att tillägna sig vad han företar sig. Vidare uppskattas av eldfängde gitarristen kommer in i somliga låtar och rör om, gör avtryck på ett sätt som oftast mer liknar licks inom den frihetliga progressive-genren än jazz-ackord. Uppfriskande hur han ibland överrumplar, tar över i vissa sekvenser med lätt dissonanta inslag. Efter en sådan urladdning broderas ursnyggt i albumets finstämda final med en annan spanskklingande gitarr (gissar jag).

Tack vare kvalitén på kompositionerna, sköna kontrasterna och det förstklassiga framförandet utdelas 4+ , aningens mer personlig prägling hade behövts för full pott. Råder ingen tvekan om att Adam Forkelid behärskar hantverket att komponera och besitter en förnämlig teknik som pianist.