• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

21 december, 2024 by Rosemari Södergren

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Netlix, stop motion, Stop motion-animationsteknik, Wallace & Gromit

Filmrecension: Elevation – fascinerande och imponerande överlevnadsthriller

21 december, 2024 by Rosemari Södergren

Elevation
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2024
Regi George Nolfi
Medverkande Anthony Mackie, Morena Baccarin och Maddie Hasson

Det är en slags science fiction, en överlevnadsthriller, om en tid då människor måste fly undan en stor katastrof. Det är fascinerande och det är imponerande vilken spänning som går att bygga upp med enkla medel. Skickligt av regissör och hela teamet.

En dag dök en slags monster upp på jorden som attackerade och dödade människor. Mer än nittio procent av mänskligheten dödades snabbt. Will Bridger och hans son Hunter tillhör de få överlevande. De lever i en liten by högt upp på ett berg tillsammans med andra överlevande. Monstren kan inte överleva på så hög höjd, det är anledningen till att överlevande världen över bosatt sig högt upp.

Livet där uppe på höjden är svårt för både Will och sonen Hunter och övriga i byn. De brottas alla med sorg och saknad av familj och vänner som de förlorat på grund av monstren och samtidigt måste de leva i skräck för monstren.

Hunter har en sjukdom som gör att han behöver en slags maskin när han sover. Maskinen behöver batterier som är på väg att ta slut. Will måste ta sig ned förbi höghöjds-linjen och riskera att möta monstren för att ta sig till ett sjukhus eller något annat ställe som kan ha dessa batterier. Två av byborna, Katie och Nina, vägrar låta honom ge sig av ensam. Nina är före detta forskare och hon är helt genomsyrad av att hitta monstrens svaga punkt. Det måste finnas något sätt att ta död på dem, menar hon. Fast världens stora militärstyrkor har inte lyckats.

Will, Nina och Katie har var och en sina dolda skäl för varför de ger sig ner i det farliga området. Deras diskussioner och konflikter är som skriven för teater, men det fungerar suveränt faktiskt. Vi börjar ana deras dolda motiv och vad de upplevt.

Av någon outgrundlig anledning dödar monstren endast människor. Djur bryr de sig inte om. När Will måste ge sig av ner under höjdgränsen ser de stora flockar av hästar, till exempel, som monstren inte alls attackerar.

En stor del av filmen är inspelad antingen i en mörk tunnel eller på höjden, i den lilla byn på berget. Monstren dyker upp men är ändå inte så resurskrävande att skapa. Filmproduktionen har inte behövt använda extremt dyra Det är enastående hur spänningen ändå kan byggas upp, trots att filmen inte krävde en stor Hollywoodbudget.

Filmen är spännande och kryper under huden, det känns som att jag är med där på vandringen ner förbi den farliga linjen. Elevation är ett unikt bevis på hur spänning kan byggas upp utan stora resurser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Prima Facie – renande och starkt

20 december, 2024 by Dante Wiechel

Prima Facie
Av Suzie Miller
Översättning Helena Fagertun
Regi Natalie Ringler
Scenografi & kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
Mask Åsa Trulsson
Dramaturg Agnes Norlin (praktikant) & Anton Elmgren
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 19 dec 2024

Prima Facie är en monolog skriven av den före detta verksamma juristen Suzie Miller och hade urpremiär 2019 i Sydney, Australien. Sedan dess har denna monolog gjort succé både på Broadway och London National Theatre. Nu kommer den till hippodromen i Malmö. Regissör är Natalie Ringler – en riktig tungviktare i teatervärlden – som lämnar dörren på vid gavel när mörka samhällsfrågor ska bearbetas. Vi tillåts ingen paus och ljuset över publiken ligger kvar när föreställningen börjar. Det är som om vi själva har bjudits in till en uppgörelse med vårt rättssystem. Vilka frågor ställer vi till dem som varit med om en våldtäkt? Vad är ”objektivt” klargörande? Vad kan vi lita på “vid första anblick” (prima facie)? Det ska nog bli skönt att öppna fönstren där och vädra lite.


Tessa (Arina Katchinskaia) är försvarsadvokat och det med ett jävla anamma, ända tills hon ställs inför en personlig “paradox”. Hon har gjort rättssalen till hennes boxningsring och därifrån kommer hon alltid ut som vinnare. Inte förlorar hon inte, inte ett enda mål. Det inger respekt. Något som väger tungt för en tjej som behövt vässa armbågarna på universitet för att inte dömas ut direkt av de privilegierade och rika. Nu har äntligen hennes sportiga vinnarmentalitet tagit henne till toppen och hon har lyckats – lyckats med att bli en intellektuell noshörning som krossar alla juridiska hinder i sin väg. Det pirrar till för Tessa när kollegan Julian, med kontaktnät och fin bakgrund, blir förtjust. Är han generad inför mig? Wow! De dejtar, hånglar, skrattar, ligger och allt verkar bra. Men så en kväll får Tessa se en förrädisk sida av sin älskare. Nu är hon offret och rättssystemets rättvisegörande mekanik riktas mot henne: Hade du en tidigare relation med mannen? Har ni haft tidigare sexuellt umgänge? Var var händerna när det hände? Var hade han händerna? Hon hör frågorna, som hon känner så väl, men denna gång är det med en annan “levd erfarenhet”.


Till att börja med måste jag konstatera att det hade varit en mycket bättre föreställning om vi var i ett mindre rum. Spelstilen är inte anpassad till hippodromens astronomiska cirkus-rymd. Det är synd för det känns som att det finns en hel del där som faller bort. Intensiteten trubbas av. Arina Katchinskaia ränner runt utan större effekt till en början men ror båten i land, trots de rumsliga omständigheterna. Men föreställningen blir ändå stark, smärtsamt stark. Ringler lyfter fram det som svider mest och vrider upp volymen till max när det värsta ska visas. Det är renande, strykande och meningsgivande. Utåt kan föreställningen framstå som teoretisk, latin och allt – “Prima Facie”. Men det är den inte. I grund och botten handlar det om att inte bli betrodd när man är som svagast. Föreställningen är inte precis roande men fruktansvärt givande. Tips är att knipa en biljett långt fram.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Exceptionell närvaro i expansiva jazzlåtar – Overgrown & Intertwined av August Eriksson

20 december, 2024 by Mats Hallberg

August Eriksson

Overgrown & Intertwined

4

Inspelad under konsert på Musikaliska kvarteret 16-17/3 2024

Inspelning och mixning: Gustav Alte

Producent: August Eriksson

Varva Records

Releasedatum: 22/11 2024

August Eriksson är den senaste kontrabasisten i Ellas kapell och han har spelat med bland andra Isabella Lundgren och gitarristen Agnes Persson. På sitt debutalbum tar han klivet in i komponerandet genom att lansera sju original i livetappning. Detta skedde under ett exklusivt gig på Blinda tigern. Vill omgående komma med ett utlåtande om ljudkvalitén. Gustav Alte förtjänar en guldmedalj för sin insats att fånga energin, klangen från varje instrument. Att lyssna i förstklassiga hörlurar känns som vore man på plats och suger åt sig vad som händer. 28-åringen från Södertälje basar för en hängiven sextett vars sättning är lite udda. Två saxofonister ingår liksom gitarrist men ingen pianist, däremot kompletterar vibrafonist. På blås hörs tenoristen Jonas Liljeberg (Svenska Folkkvartetten) och Karolina Almgren (Sisters of Invention, Karolina Almgren Kvintett) på sopransax medan vibrafonist-virtuosen heter Jesper Söderqvist och elgitarristen Davis Kontra. I rytmsektionen huserar bandledaren tillsammans med trumslagare Okko Saastamoinen.

Musiken beskrivs i termer av reflekterande, opolerad och frodig med otyglade improvisationer jämte fokus på samspel, explosioner och stämningsfulla passager. Enligt mina öron står hans sound på tre ben. Först och främst elastisk bopp genomsyrad av Blue Note – katalogen från 60- och 70-tal inklusive influenser från West Side Story. Därutöver doser av ECM-stuk och yster fri jazz bag. Vad beträffar specifika referenser som poppar upp hos mig, skulle de kunna vara en kombination av slumpens skönhet och medvetna val influerade av studier. Kuriöst nog snappade jag upp rubrik från kollega vars omdöme var rakt motsatt, eftersom han ansåg albumet vara nyskapande.

pressfoto

Dokumentationen av konserten inleds som sig bör med ett både frejdigt, pregnant och inkännande solo på kontrabas. Blir förtjust i den böjliga tidlösa be bop som därefter tar vid. Sannolikt för att det gynnar liveformatet är längden på låtarna rejält tilltagna. Solister avlöser varandra när kompositioner byter skepnad längs vindlande upptäcktsresor. Uppskattar hur temperament växlar liksom vilka instrument som exponeras och avlöser i uttrycksfulla solon. Speltiden är som sagt generöst tilltagen, vilket innebär att teman kan sträckas ut, kan förändras på fascinerande vis. Cd:n innehåller närmare sjuttiotre minuters musik inklusive applåder. Att det liras live skänker den otyglade musiken en okonstlad och ytterst vital dimension, anmärkningsvärd nerv. August Eriksson styr skeendet med stadig hand utan att påföra något dominerande raster.

Elva minuter långa In Search Of med kreativa tillägg av Söderqvist tillhör de utförligt sammansatta alster vilka gör mig upprymd. I den därpå följande Solemn är det istället Almgrens sopransax som tar över. I en annan sekvens spetsar jag öronen för Liljeberg jambetonade utflykt á la Sonny Rollins. Flera av saxofonisternas energiska sekvenser minner om frihetssträvande banbrytare på 60-talet och framåt. Hur dessa ikoner låter på liveskivor inspelade på jazzklubbar med elektrisk stämning.

pressfoto

Versionen av Lulu´s Back In Town rymmer drygt tio minuters oförblommerad spelglädje. XPSR kastar i omgångar melodiska bottenplattan över bord. Pendlar emellan yster fri jazz-bag och inslag av sökande ECM-estetik. Man slungas ut i obanad terräng och i andra delen blir det rejält utflippat när ensemblen hamnar utanför snitslade spåret. Tuggmotstånd uppstår, åtminstone hos oss som inte är inbitna fans av spräck. Re:wild å andra sidan är en soft, smeksam sak. Intensiva anslaget lättar radikalt ett par minuter innan ett kantigt utbroderat solo av Kontra tar vid, vilket i sin tur avlöses av feature från sextettens kvinnliga medlem. Errol Garners signaturmelodi har valts som avslutning trots avsaknaden av piano. Tolkningen utvecklas till en triumf för vibrafonist och Saastamoinen på vispar.

Unge bandledaren övertygar i egenskap av målmedveten instrumentalist. Att rytmsektionen genomgående förtjänstfullt ramar in ett extremt luftigt sound ska understrykas. Hans stabila sound antingen omsluter eller håller sig mottaglig för öppningar. Låtskrivaren och arrangören August Eriksson är spännande med sin smältdegel av referenser. Ska bli intressant att se hur han fortsättningsvis utvecklas när han förkovrat sig än mer i hantverket.

OBS 15/1 äger releasekonsert rum på Fasching.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

19 december, 2024 by Elis Holmström

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Lejonkungen, Mufasa

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in