• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recensioner av tre nya skivor med Devendra Banhart, Tegan and Sara och Willy Clay Band

28 oktober, 2009 by Redaktionen

banhart-what-will-we-be-album
Tegan and Sara ”Sainthood” (Warner)

Ibland snubblar man av misstag på musik som känns helt rätt. Musik som känns att den har en stort grad av ärlighet och originalitet som gör att man tar den till sig. Ett sådant sällsynt tillfälle är Tegan and Sara som är ett par kanadensiska tvillingar Tegan och Sara Quin. De här två tjejerna är födda på dagen nästan 30 år sedan, 1980.

Det här är deras sjätte platta sedan 1999 men jag har för min del inte hört dom förut. Att de inte är debuttanter är tydligt med tanke på det driv som systrarna besitter. Deras senaste platta ”Sainthood” är en resa i ett egensinnigt landskap där infall och idéerna forsar fram likt en yster vårbäck.

Det finns också en retro-feeling till den brittiska new wave-vågen kring 1980 utan att för den skull bli nostalgi. Musikaliskt kan man beteckna det som modern rock med påverkan från exempelvis Roxy Music och den egensinniga traditionen som finns i kanadensisk rock som exempelvis Kate & Anna McGarrigle, k.d. lang och inte minst Neil Young som en gång singnade systrarna Quin.

Jag må vara okunnig som missat Tegan And Sara förut men i fortsättningen tänker jag inte göra det för det här är riktigt bra. Favoritlåtar; ”The Cure”, ”Alligator” och ”Someday”. En platta som lyser upp höstmörkret.
Recension hos Dagens skiva.

Devendra Banhart ”What Will Be”(Warner)

Tala om udda fågel denne texasfödde singer/songwriter. Här blandas sydamerikanska influenser med San Fransisco-psychedelisk påverkan. Musiken är sommarlätt, den är varm och den känns äkta på ett sätt som påminner om mycket av det som kom ur 1967-70 års kaliforniska musikexplosion.

För mig är Banhart inte bara ny (hans första platta har jag inte hört) utan också nyskapande i sitt nyfikna och gränslösa sätt att närma sig musiken. Här blandas våghalsigt och ur lekfullheten skapas en musik som berör inte bara genom att den är så våghalsig utan genom att den känns alltigenom äkta.

Här finns den vackra balladen “Meet Me At the Lookout Point,” en rock-rökare som ”Rats” traditionell R &B-påverkan i ”Baby,” och den latinopåverkade “Brindo,” och inte minst den ljuvliga ”Angelica” för att nämna några överraskningar som lyssnaren har att vänta.

Singer/songwriters brukar ha ett problem och det är att de tenderar att låta likadant oavsett vem de är. I värsta fall låter de som John Denver eller blir de hopplöst deprimerade som geniet Leonard Cohen. Devendra Banhart är inget av detta – han är helt enkelt unik, han vandrar verkligen sin egen väg. Rekommenderas.
Recension i DN.
Recension i SVD.

Willy Clay Band ”Blue” (Rotsy)
Kirunabandet Willy Clay Band kan sin amerikanska rocktradition men det räcker inte för i varje fall mig. De var förband till Fogerty när han turnerade i Sverige 2006. De flesta kommer väl ihåg deras hit ”Soldier”.

Jag måste säga att jag känner mig splittrad. Här finns både det som man skulle kunna kalla americana (Under The Spell) och inte så lite Bruce Springsteen (True Lies). Det är allt mycket kompetent, det är väl producerat, det är väl skrivet och det är så förbaskad…..välgjort.

Problemet med den här plattan är att den är för bra, för välgjord så den blir slätstruken. Lyssnar man igenom varje låt så upptäcker man att varje låt klockar precis över 4 minuter, varje låt börjar med samma typ av intro. Det blir nästan livlöst, i vart fall blir det för mycket av FM-radio och Lugna favoriter – det gnistrar aldrig till utan lunkar på som en halvdöd travhäst på väg till slakthuset.

Willy Clay Band kunde nöjt sig med en CD-single med tre, fyra spår som ”Jailbird”, ”Most Of All” och ”Under The Spell”. Det hade räckt för tyvärr materialet är inte tillräckligt för en hel fulltids CD. Talangen finns men med en skitigare produktion kanske det skulle bli mer i liv i deras nya platta.
http://www.myspace.com/willyclayband

Ingemar E. L. Göransson
bloggar också på Ingemars nya blogg

Willy Clay Band LIVE!

Läs även andra bloggares åsikter om mjusik, recension, singer/songwriter, country, Devendra Banhart, Tegan and Sara, Willy Clay Band

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: country, mjusik, Recension, singer/songwriter

Recension: New Moon Original Motion Picture Soundtrack

26 oktober, 2009 by Redaktionen

new-moon-soundtrack
Wow! Jag tillhör verkligen inte dem som drabbats av ”Twilight”-febern som spridit sig över världen. Jag har visserligen sett första filmen och tyckte den var bra. Men inte så fantastisk att jag sedan dess läst varken böckerna eller ivrigt försökt få tag i åtråvärda förhands- eller premiärbiljetter till uppföljaren ”The Twilight Saga: New Moon”.
Men precis som zombies, älskar jag vampyrer och uppskattar verkligen både Hollywoods och världens alla låtbudgetfilmares försök att mätta den efterfrågan som skapats efter dessa två varelser.

Men trots min rätt så svala inställning till hela Twilight-fenomenet så väcktes något inom mig efter att ha avnjutit något så ovanligt som ett genomtänkt och fantastiskt bra soundtrack. För filmmusiken till New Moon får mig att vilja springa till maskeradbutiken, köpa vitt smink i mängder, och viktigast av allt så får den mig att vilja se filmen.

Det var länge sedan jag hörde ett så passande och komplett soundtrack där jag verkligen vill lyssna på alla spår. Det som producenterna lyckats med här är något som är oerhört svårt. För alla har vi väl suttit och gjort ett blandband eller en CD där det i efterhand alltid smugit sig in en eller ett par låtar som man ångrar bittert att man tog med? Så är inte fallet här. Från första spåret med Death Cab For Cutie till albumets sista spår, det instrumentala scoret New Moon (The Meadow) njuter jag och längtar mig bort till biopremiären den 20:e november. Om jag klär ut mig till vampyr eller inte återstår att se.

sika-twilight-nySika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat: Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om soundtrack, vampyr, filmmusik, Deathcab for Cutie, Twilight, vampyrfilm, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Filmmusik, Soundtrack, Vampyr

Recension: Henrik Höjer: Al Capone och den amerikanska drömmen

25 oktober, 2009 by Redaktionen

alcapone
Smaka på det här: När polisen hunnit spåra upp Moran och kunde rapportera till honom hur hans bil nu såg ut, satt han hemma i nattrock och tofflor och blev högst indignerad; allt han kunde säga var att han bil hade blivit stulen för ett tag sedan, och titta så den såg ut nu!

Och jämför det med det här: Någon timme senare uppsökte polisen Moran i hans hem och påtalade att de hittat hans bil sönderskjuten och med blodfläckar i. Moran meddelade dem bara att hans bil stulits dagen innan, och beklagade att den nu var förstörd.

Det översta är skrivet att den brittiske journalisten Kenneth Allsop, magnifikt översatt av Roland Adlerberth, i hans krönika om gangsterväldet i Chicago.
Det undre är skrivet av Henrik Höjer i hans bok Al Capone och den amerikanska drömmen ( Albert Bonniers förlag, ISBN 978-91-0-011909-6). Höjer har precis som jag och fler med mig fascinerats av Capone och förbudstiden och därför valde han att gräva ner sig ordentligt i ämnet.
Låt mig på en gång framhålla att det här inte alls är en dålig bok. Tvärtom – den är noga skriven, somligt som hållits dolt har kommit fram men i slutänden förlorar han på stilpoäng mot Allsop. Och jag har även en del metodologiska invändningar.
Höjer vill förtvivlat gärna vara bättre än Allsop, men det är ju inte så lätt. Saker hände enligt en kronologi, och det styr ju hur berättelsen ska flyta. Här är det uppenbart att Dick Harrison i sin anmälan i Svd inte hade en aning om vad han pratade om, för Höjer hittar inte alls mycket nytt guld på den här flodbottnen. Och eftersom han rakt av också plankar en del ur Alsops bok är det ju lite orättvist att tala om berättarglädje.

Naturligtvis ska man omvärdera historieskrivningar – det är nära nog en historikers huvuduppgift. Men man måste ju också kunna tillföra tillräckligt mycket substans för att det ska kännas meningsfullt. Och det är här isen blir tunn.

Jo, det var här i Chicago som The Jazz Baby frodades, det var här en hel del av kvinnans frigörelse kom att ske i illegalt utskänkt sprit. Det var här det modernaste USA föddes. Och allt kantades av maskingevärseld och elaka konspirationer, när de nyanländaste italienarna rök ihop med de som varit där längre, och med judar och irländare.

Höjer har ju haft fördelen att kunna sitta med digitaliserade tidningslägg och återuppleva vad min farfar -jojomän! – också kunde läsa när han var i Chicago. Och därför är det lite synd att han bestämmer sig för att skriva om det alla vi som läst in oss på ämnet redan kan – kronologin ligger där, alltifrån att Johnny Torrio kommer till Chicago till att Capone, besegrad, förs till fängelse. Och alla de mellanliggande händelserna är hyfsat väl dokumenterade.

Intressantare är ju att Höjer egentligen vill skriva boken om hur Al Capone kom att förkroppsliga den amerikanska drömmen, men gör han det? Eller fastnar han bara i samma fälla som andra som skrivit om perioden?

Det mest intressantra med Capone var att han blev den första riktigt stora skurkkändisen. Visst, det hade funnits andra, och i början av trettiotalet kom också Dillinger med flera att haka på trenden, men Capone var först. Höjer snuddar vid det här, men lite från fel håll tycker jag. Man ska ha klart för sig att det finns skriande skillnader mellan de unga kriminella idag som söker uppmärksamhet och framgång genom att skrävla med sin brottslighet, och den kriminalitet som fanns under depressionen.

Gudsbegreppet, familjen och skräcken för myndigheter var ofantligt mycket större då än nu, vilket både kan förklara varför Capone väckte sån uppmärksamhet, men också varför avskyn för hans brott också var så stor. Han var grosshandlare i synd helt enkelt, och det är att göra det lätt för sig att påstå att han var älskad och beundrad. Eller att han skulle vara en amerikansk framgångssaga.

Med facit i hand kan vi konstatera att han dör i sviterna av syfilis, inte ens femtio år gammal. Och jag tycker inte jag kommer Capone närmare i den här boken än i andra liknande böcker. Han var mån om sitt privatliv, och de som stod honom närmast knep helt enkelt käft. Vem han egentligen var är fortfarande en gåta.

Det finns en del smådetaljer man kan haka upp sig på i Höjers bok. Han beskriver Red Rudensky som en småtjuv, vilket är en underdrift – Rudensky var en legendarisk kassaskåpssprängare. Han beskriver Jake Lingle som Capones hovjournalist, när Lingle egentligen bara var en notisskrivare (men med andra nödvändiga politiska kontakter), men strängt taget är det just detaljer.

Det hade däremot varit intressant om Höjer tagit ett grepp kring den svenska frågan – Chicago var en gigantisk svenskstad, och jag har länge funderat kring en rad i en uppräkning av gäng i staden ” Polacker, italienare och irländare har fler ligor än vad som borde vara normalt med tanke på dessa folkgruppers storlek, medan man däremot finner få ligor bland svenskar och tyskar” (Prof FM Thrasher, 1927).

Hade det inte varit intressant att få veta om och varför och hur det fanns svenska ligor i Chicagos gangstervärld? Vi vill ju gärna få det att låta som att svenskar alltid acklimatiserar sig och är hyggliga och betalar skatt – här finns ett påstående om motsatsen, och det kvarstår att reda ut!
Höjer har gjort ett strålande jobb med sin dokumentation. Och strängt taget skriver han hyfsat, men utan att komma upp i Allsops stilvärde, men å andra sidan skrev Allsop om spritlangarna i stort. Som introduktion till hur Al Capone växte sig till en maktfaktor fungerar den här boken rätt bra.

Sen är vi ju några som läser lite till, som vet att Alsop snodde friskt från Asbury, och som gärna sett mer om symbiosen mellan amerikanska politiker och organiserad brottslighet. Trots att Tony Soprano är död lever ju maffian, som Capone alltså inte tillhörde, eftersom han inte var sicilianare. Och valfusk är ju en grundmurad amerikansk institution, vilket kan vara bra att komma ihåg.

Framförallt är Al Capone och den amerikanska drömmen värd ett bättre öde än att recenceras av en professor i medeltidshistoria. Höjer ska hedras för sitt arbete, och jag har läst sämre saker än hans bok. Jag kan ju svära över att inte få en notapparat, men det kan man ju alltid lägga till i en senare upplaga.

Allt Al Capone gjorde var att förse folk med vad de ville ha. Han såg inget fel i det. På så sätt är han naturligtvis en symbol för initiativförmåga och företagande. Och med tiden har alla dessa mord bleknat till romantiska minnen. Men det är bara genom att åter berätta historien som de skyldiga och de oskyldiga blir ihågkomna. Och kanske kan den skrämmande bilden av en i förtid senil, förtärd och döende gangsterkung fortfarande få någon på bättre tankar.

Bilderna? Överst är bokomslaget, Underst häller man ut beslagtagen smuggelsprit …

Text: Calle Fridén
som också bloggar på Utsikt från ett tag

Al Capone: Gangstern och den amerikanska drömmen
Henrik Höjer
ISBN: 9789100119096

smuggelsprit

Läs även andra bloggares åsikter om maffia, böcker, recension, Al capone

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, maffia, Recension

Mando Diao: ”The Malevolence of Mando Diao”

25 oktober, 2009 by Redaktionen

mandodiao

Mando Diao är ett av Sverige mest kända och hyllade band. Det är ingen tvekan om det och har gjort en hel värld lycklig med sin musik ända sedan 1999. Under åren 2002-2007 hade bandet kontrakt med EMI och var synnerligen flitiga och genom det blev det en massa material som kom att gömma sig på baksidor, bonusspår och liveinspelningar som inte fick någon större spridning.

EMI har nu samlat dessa och nu i oktober släpptes en dubbel-cd med hela 39 spår samt en DVD. Det är mycket, det är t.o.m. för mycket. För när man lyssnar på dessa 39 spåren inser man att det är ingen tillfällighet att många av dem förpassades som bonus eller b-sidor – låtarna håller helt enkelt inte hela vägen.

Det blir mycket, för mycket av det goda. Man kan fråga sig för vem plattan har gjorts. Är det för fansen som missat alla spåren eller för samlarna som ska allt eller vem. Jag har svårt att se någon annan målgrupp för en i och för sig generös produktion. Vid en genomlyssning så blir det till sist en enda smet som blir allt för mycket av FM-rock. Det är inget som sticker ut, det är lite som fastnar. Varje spår hugger i nästa och det blir till sist bara anonymt och t.o.m. ganska intetsägande.

Mando Diao kan bättre, det har bandet visat. EMI:s påfund att samla alla dessa spår har egentligen inget annat syfte än att tjäna några kronor extra på gammalt överspelat material som borde ha fått stanna på b-sidorna och som tidigare bonusmaterial. Jag lär i varje fall inte lyssna mer, tyvärr.

Ingemar E. L. Göransson,
Bloggar också på Ingemars nya blogg

Relaterat: Aftonbladet, Värmlands Folkblad, Dala-Demokraten.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, popmusik, recension, Mando Diao

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, Popmusik, Recension

Ingemar E. L. Göransson recenser en mängd spännande nya skivor: West of Eden, Stella Rocket, Next Generation, Pandora, Siena Root, Carl Magnus Johansson, Söderut

23 oktober, 2009 by Redaktionen

westofeden
Uppsamlingsheat:
Det kommer ut massor av plattor hela tiden oavsett vad som sägs. En del är bra; en del är t.o.m. riktigt bra. Det här är ett uppsamlingheat av ett gäng plattor som inte fått sin recension ännu men bör uppmärksammas av någon anledning.

The West Of Eden ”Travelogue” (Zebra Art)
Det svenska folkrock bandet West of Eden är troligen det närmaste som vi här i det här landet kommit Fairport Convention. ”Travelogue” är gruppens femte platta och är en positiv överraskning för den som inte hört bandet förut. Fina melodislingor, folkvisevackra harmonier, lagom elektriskt utan att den elektriska rocken tar över. Och, Jenny Schaub låter kusligt lik Sandy Denny ibland. Det ger en platta som växer med varje lyssning.

Siena Root ”Different Realities” (Transsubstans)
Svensk tung psychedelia som är en genre som har fått en renässans. Musiktidningar som Mojo och Uncut har haft samplers med olika psych-band sista året som bilagor. Siena Root har funnits sedan 1990-talet och har hunnit göra tre plattor redan. ”Different Realitities” består av två långa sviter som är riktigt intressant. Siena Root framstår med den här plattan som Sveriges mest kreativa psych-rockare. Siena Root står sig bra i den internationella konkurrensen det visar ”Different Realities”, t.o.m. mycket bra.

Next Generation ”Jag är ingen robot/Gul och blå” (Luva single)
Next Generation är precis vad namnet säger – en grupp med unga talangfulla röster. De vill inte kallas barnkör – enligt pressreleasen så får den som gör det en propp. De två låtarna är från deras kommande full-CD. Den förra spelades på skolor runt om i hela landet. Ska man döma av de två låtarna på singeln lär den kommande bli lika populär.

Pandora ”Kitchy Kitchy” (GlenDisc single)
Fame factory-tjafs som må ha sålt en massa plattor. ”Kitchy Kitchy” är en öststatsdisco-dänga som säkert kommer att bli populär där, men det gör den inte till bra musik. Den är helt enkelt befriad från originalitet och mest i mina öron tröttande i sitt malande.

Carl Magnus Johansson ”Broder Rådvill” (Rådvill)
En debut i singer/songwriter-bagen. Carl-Magnus Johansson är göteborgare och är väl förankrad i sin hemstads musiktradition. Här finns rötterna tillbaka till 70-talets progg utan för den skull bli plakat-politik. De tolv spåren är varierade och går från helt akustiskt till fullt komp. Jag gillar ansatsen och det märks att CMJ har skrivit låtar långe för kvalitén är hög genomgående. En intressant debut väl värd att lyssna på.

Söderut ”Söderut” (Aproduktion EP)
Göteborgsk indie-pop med påverkan från exempelvis Kraftwerk. Allt med sång på skånska(!). Överraskande starka låtar från Söderut som är debutant. De säger själva att de har en förkärlek för dansant pop-musik och det visar de på de sex spåren som finns på debuten. Det skall bli intressant och se vad fortsättningen blir. Som debut är den helt godkänd.

Stella Rocket ”To The Birds” (FashionPolice)
För fem år sedan gjorde bandet sin första platta och sedan dess har det blivit några singlar. Stella Rocket är lätt och tilltagande pop med en stor charm. Plattan börjat med den starka titellåten men fortsättningen är inte riktigt lika stark. Helheten är dock en lyssningsvärd popplatta som kommer att spelas en hel del på radion är jag övertygad om.

Ingemar E. L. Göransson
Bloggar också på Ingemars nya blogg

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, musik, recensioner, tips, West of Eden, Stella Rocket, Next Generation, Pandora

Relaterat: Recension av West of Edens nya skiva i Sydsvenskan och i Göteborgsposten.

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, recensioner, skivnytt, tips

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1511
  • Sida 1512
  • Sida 1513
  • Sida 1514
  • Sida 1515
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in