Mando Diao är ett av Sverige mest kända och hyllade band. Det är ingen tvekan om det och har gjort en hel värld lycklig med sin musik ända sedan 1999. Under åren 2002-2007 hade bandet kontrakt med EMI och var synnerligen flitiga och genom det blev det en massa material som kom att gömma sig på baksidor, bonusspår och liveinspelningar som inte fick någon större spridning.
EMI har nu samlat dessa och nu i oktober släpptes en dubbel-cd med hela 39 spår samt en DVD. Det är mycket, det är t.o.m. för mycket. För när man lyssnar på dessa 39 spåren inser man att det är ingen tillfällighet att många av dem förpassades som bonus eller b-sidor – låtarna håller helt enkelt inte hela vägen.
Det blir mycket, för mycket av det goda. Man kan fråga sig för vem plattan har gjorts. Är det för fansen som missat alla spåren eller för samlarna som ska allt eller vem. Jag har svårt att se någon annan målgrupp för en i och för sig generös produktion. Vid en genomlyssning så blir det till sist en enda smet som blir allt för mycket av FM-rock. Det är inget som sticker ut, det är lite som fastnar. Varje spår hugger i nästa och det blir till sist bara anonymt och t.o.m. ganska intetsägande.
Mando Diao kan bättre, det har bandet visat. EMI:s påfund att samla alla dessa spår har egentligen inget annat syfte än att tjäna några kronor extra på gammalt överspelat material som borde ha fått stanna på b-sidorna och som tidigare bonusmaterial. Jag lär i varje fall inte lyssna mer, tyvärr.
Ingemar E. L. Göransson,
Bloggar också på Ingemars nya blogg
Relaterat: Aftonbladet, Värmlands Folkblad, Dala-Demokraten.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, popmusik, recension, Mando Diao