• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Neil Young – Dreamin’ Man Live -92

14 december, 2009 by Redaktionen

neilyong_dreaming

På tjugoårsjubileumet av Neil Youngs största succé, albumet ”Harvest”, turnerade han runt med låtarna som i slutänden skulle bli uppföljaren, livealbumet ”Harvest Moon”. Året var 1992 och i samband med turnén gjordes även ett antal akustiska solokonserter.

Sjutton år senare släpps nu de akustiska spåren samlade i livealbumet ”Dreamin’ Man Live -92”. Och om det inte skulle vara goda nyheter nog, så släpps även en vinylutgåva i början av 2010.

Det är vackert, inbjudande och oerhört intimt. De tio fantastiska låtarna från ”Harvest Moon” levereras med enbart piano, munspel och gitarr. Och det behövs inte mer. För med sin enorma närvaro skapar Neil Young en magisk stund för mig. Jag är helt trollbunden.

Jag brukar placera artister och skivor i kategorier för när det passar bäst att lyssna på dem. Vissa artister är perfekta att diska till, andra att städa till, vissa hör hemma i bilstereon, andra på förfesten. Men vissa måste jag sätta mig ner i en fåtölj och bara lyssna på utan att göra något annat. Och bara njuta. Neil Young tillhör den gruppen.

Det är så bra.

sika-neil-youngSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterade recensioner: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Vermlands Folkblad

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recensioner, musik, rockmusik, Neil Young

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, recensioner, Rockmusik, skivnytt

2009 års bästa skivor

12 december, 2009 by Redaktionen

the-bear-quartet-89-520x520

Det är ju mycket roligare att avsluta ett år än att faktiskt leva det. Att botanisera bland alla skivor som har släppts och hitta det absolut bästa sammanställt till en lista. Då verkar ju allting varit mycket bättre än det faktiskt varit. Och saker lite roligare också.

Min första tanke var att skriva en best of för millenniet, som  bland annat en hel hop artister och kulturskribenter har gjort åt nollnolltalet.se. Men då kom jag tillbaka till det där att allt nog kommer kännas mycket roligare och bättre när man fått lite distans till det. Inte nu när the knifes heartbeats känns mer sönderspelad än en söndertvättad socka även om det säkert var en av de grymmaste låtarna från Sverige åtminstone. Så jag väljer det här året istället, inte för att jag har mer distans till det utan för att nyhetens behag fortfarande finns där. Och för att jag blev lite peppad av Jonathans uppmaning också.

Ordningen skiftar hela tiden, urvalet känns viktigare än placeringen. Jag kommer ändra mig i morgon, men såhär känns det just nu.

1. The Bear Quartet – 89

Såklart. Jag menar, efter 15 år av släpp av suveräna skivor kan de fortfarande släppa någonting som känns helt nytt, färscht och genialiskt. Och det är nog det band jag lyssnat på intensivt under längst tid utan att tappa intresset för det allra minsta. Med en ljudbild som domineras av stämda pukor, gälla åttiotalssynthar, riffande gitarrer och Mattias Alkbergs sång (som väl aldrig låtit bättre än på Carry Your Weight, som för övrigt måste vara årets låt) låter det helt enkelt för bra, inovativt och samspelt för att de inte ska få ta förstaplatsen.

2. Fruit Bats – The Ruminant band

Jag har följt Fruit bats lo-fi-inspelningar ett tag nu, spelat sönder både Mouthfulls och Spelled in bones, men det är först nu som de verkar ha funnit en kostym som passar dem perfekt. Med en otroligt fint arrangerad, lätt 70-talsdoftande folkrockskrud har de beroendeframkallande melodierna och bitterljuva texterna fått den pusselbit som tidigare fattades. Det hörs verkligen att de är ett helt band nu och inte bara Erc D. Johnsons projekt. När popen allt som ofta vill skruva till det, exprimentera och indieestetiken ibland kan kännas onödigt tillknäpp är Fruit Bats det ultimata alternativt. Rakt, okonstlat och helt brilljant underhållande.

3. Skriet – Skriet

”Sug blodet ur mig, skär upp mig, begrav mig i kärlekens land”. Att allt Pascal-Isak rör vid blir nattsvart är tydligt. Efter ångvältsexplosionen som Galgberget var trodde jag att samtliga, i Pascal, bandmedlemmarna inkluderade, låg däckade för år framåt, om inte annat av sin egen frustration. Men Skriet låter som Pascal spelat på lågt tempo mixat med Twin Peaks-sondtracket. Tänk total ångest filtrerad genom en förstärkare av svinto. Om det är helt fantastiskt vackert och smärtsamt? You bet. (OBS! Sa jag att Carry your weight var årets låt? Då är Ben och hjärtan årets på svenska.)

4. Mattias Alkberg – Nerverna

Det har sagt mycket om nerverna. Låt mig formulera det såhär: för ett år sen hade jag aldrig trott att rockabilly på svenska skulle placera in sig på min årsbästalista. Men då hade jag underskattat denna fantastiska musiker, poet och krönikör. Med samma sorts svartsynta texter som på Mattias Alkberg BDs tre lysande skivor är nu musiken bytt mot en Jonathan Richman-eklektisk pop/rockabilly/schalger-ljudbild. Och den folkhemsproggiga boogie som framkallas är förvisso mycket mer ojämt än tidigare, men ändå otroligt bra och pricksäker. Det levande beviset för att budget eller inspelningstid betyder mycket mindre än genuin vilja och talang.

5.. El Perro Del Mar – Love is not pop

Att en ny producent kan göra så mycket. Jag har aldrig riktigt fastnat för Sarah Asbrings enmansband förrän nu. När de phill spector-aktiga inslagen tonas ner och en mer långsam, modern ljudbild målas upp kan jag bara inte sluta lyssna. Det är innerligt, precis som From the valley to the stars var innerlig, men med en helt ny pondus som gör att jag inte kan slita mig från de såriga texterna och melodierna.

6. Wilco – Wilco the album Add New Post ‹ Kulturbloggen — WordPress

Wilcos lågmält gubbakademiska rock är sig lik, men lägstanivån hos det här bandet är otroligt hög. Efter postrehab-sakrala Sky blue sky känns det som om bandet längtat efter att få göra en rak rockskiva. Och visst kan man längta efter de mer exprimentala inslagen från monumentala Hotel Jankee Foxtrot. Men när Jeff Tweedy sjunger ut sin ångest i otroliga One Wing  eller gör duett med Feist är det mesta sånt glömt. Och man vet att Wilco aldrig kommer släppa sin självklara plats som ett av världens mjukrockband lika lite som Jeff Tweedy kommer sluta vara en av de bästa låttextförfattarna.

7. The Mountain Goats – Life of the world to come

Det har alltid varit stor fokus på John Darniells texter, men på femte 4AD-släppet efter oräkneliga lo-fi-kasetter är de helt dominerande. Med undantaget ett par spår är musiken nedtonad med ett par instrument bara, som sig bör kanske på en temaskiva om Bibeln.  Texterna är bättre än hos någon annan singer songwriter jag kan komma på, som vanligt, men jag kan sakna de där melodierna som gjorde The sunset tree till en av decenniets bästa skivor. Trots det kan jag inte låta bli att facineras över det litterära landskap han överöser mig med, som jag hittar nya dimensioner av för var spelning. Statusen som mitt favoritband är helt ohotad.

8. The pains of being pure at heart – The pains of being pure at heart

Som Jonathan sa, shoegazen är inte död och inte heller 80talet. Men det blir mer än ett retrospektiv, det håller och är en skön motvikt till indievärldens hyper som nästan bara verkar bestå av folkpop och Animal Collective ibland. De sötaste melodierna och de twangligaste av reverbgitarrer. Gott så. Väldigt.

9. Bill Calahan – Sometimes I wish we were and eagle

Jag bryr mig inte om han kallar sig Smog eller sitt riktiga namn. Med sin mörka, liksom eftertänksamma röst finner jag det väldigt svårt att motstå hans målande texter och långsamma singer-songwritermusik som lyckas framstå som helt unik i sin ganska homogena genre. Med enkla medel framkallar han känslan av att vara en besökare från en helt annan, mystisk tid som slår sig ner vid ens köksbord för att berätta vad han varit med om.

10. Hanna Hirsch – Tala svart

Denna skiva släpptes precis i slutet av 2008 så för mig är det ett 2009släpp. Särskilt som jag upptäckte den för ett par dar sen. Jag vet inte om det är särskilt genomtänkt att sätta den här men just nu känns det helt rätt. Hann Hirsch slag i ansiktet-powerpop/punk får mig att bli helt mållös. Men istället för att vilja knyta näven i luften, som annan punk får mig, så är det det så uttjatade svenska vemodet som verkligen får ett grepp om mig här. Eller kanske den svenska ilskan och frustrationen.

11. King Creosote – Flick the Vs

12. Grizzly Bear – Veckatimest

13. Stefan Sundström – Ingenting har hänt

14. Girls – Album

15. Jonathan Johansson – En hand i himlen

16. Park Hotell – Free for friends

17. Bowerbirds – Upper air

18. Björn Kleinhentz – B.U.R.M.A

19. The Magnolia electric co – Josephine

20. Blända – Minnesmissbruk

Lyssna på en blandlista med artisterna i ordning här. Tyvärr fanns inte Bill Callahan med. Nu har jag glömt bort hur många som helst som jag kommer att komma på så fort det blir 2010. Det är som det ska vara.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: årsbästa, fruit bats, indie, mattias alkberg, pop, Punk, rock, The Bear Quartet

Recension: Nirvana – Bleach (20th Anniversary Deluxe Edition)

12 december, 2009 by Redaktionen

Nirvana-Bleach

Tjugo år efter originalreleasen släpps nu Nirvanas debutalbum Bleach i en remastrad dubbel-cd utgåva. Albumet som spelades in under tre tillfällen i december 1988 och januari 1989 i Seattle-studion Reciprocal Recording Studios var början på en enorm internationell succé för bandet. Även om det stora genombrottet kom ett par år senare med storsäljaren Nevermind så har Bleach hittills sålt 1,7 miljoner kopior bara i USA.

Den nya utgåvan har remastrats under överseende av originalproducenten Jack Endino och är enligt mig ett måste för varje Nirvana-fan. Den innehåller en tidigare outgiven liveinspelning från den 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, Oregon. Showen innehåller bland annat ”Love Buzz”, ”About A Girl” och en cover av The Vaselines ”Molly’s Lips”, och har blivit ommixad från originalbanden av tidigare nämnde producenten Jack Endino.

Som alternativ till dubbel-cd:n släpps även albumet som en dubbel-LP med vit vinyl precis som originalutgåvan.

En 48-sidig booklet för CD och 16-sidig för LP, med bland annat aldrig förut visade fotografier, en inskannad första skivbeställning med felstavat bandnamn, kontraktet mellan skivbolaget Sub Pop och bandet och mycket mer inkluderas också i denna ”ett måste att ha i skivsamlingen”-utgåva.

I valet mellan CD eller LP, väljer jag personligen dubbel-LP:n men det är en smaksak. På den remastrade Bleach låter Nirvana lika arga, skitiga, kaxiga och bra som jag vill att de ska låta oavsett format.

sika-nirvanaSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, skivnytt, Nirvana

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Recension, skivnytt

Veckans filmpremiärer: ”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”, ”The Informant” och ”Solisten”

12 december, 2009 by Rosemari Södergren

coco_chanel_igor_stravinsky

”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”
Ja ännu en film om modeskaparen Coco Chanel. Hon var en stark, självständig kvinna.
DN:s Helena Lindblad som recenserar den här filmen om Cocos kärleksrelation till musikskaparen Stravinskij verkar rätt trött på dem och påpekar lite vasst:

Det enda som saknas för att komplettera bilden av Chanel efter årets två filmer är hennes tid som nazist-hangaround under kriget, en tänkt film som Varietys kritiker skämtsamt kallade ”Coco & Hitler”. Men jag skulle vara helt nöjd om det blev Chanelstopp nu för lång tid framöver

Helena Lindblad gav filmen betyg 2, bland annat tyckte hon att skådespelarena gjorde dåliga insatser:

Mikkelsen är stel som en pinne med sin rätlinjliga snedbena, neurotiska välklippta mustasch och stålbågade glasögon.

Jag håller med om att jag tyckte Mikkelsen gjorde en trist figur. Han spelar Stravinskij som är gift med en lungsjuk kvinna och har fyra barn. Det går inte så lysande för honom ekonomiskt och han tackar ja till erbjudandet att få bo gratis på landet utanför Paris i Coco Chanels stora hus.
Ganska snart inleder han och Coco ett erotiskt förhållande.
Coco är en ovanligt stark kvinna. Hon vill inte gifta sig med Stravinskij, hon driver sitt modeföretag, tar fram en parfym och tar förhållandet med den gode Igor för ett sexuellt förhållande och inget mer med det.
Det är intressant och spännande med att det finns kvinnor som är så starka.
En förutsättning för detta var dock att hon var så välbärgad och så rik. En fattigare kvinna hade aldrig kunnat vara så fri och självständig.
Det hade inte heller gått hundra år tidigare i tiden. Endast då, under 1900-talets början, var tiden mogen i en del västeuropeiska länder för att en kvinna kunde ha den självständigheten.
Jag tyckte filmen var vackert gjord och visst hade sina poänger. jag retade mig på den stele Stravinskij, upplevde honom som preteniös, egotrippad, ja som väldigt många skapande män kan vara.

Också i Svenska Dagbladet fick filmen endast betyg 2, som framför allt tyckte att uppmärksamheten dras mer till inredningen.
SVD har absolut en poäng med det. Filmen har vackra vyer, eleganta inredningar, glamour och modekläder.

Det var väl inte en film som hade överraskande vändningar och inte en film där jag undrade hur det skulle sluta. Den var intressant mer som ett tidsdokument över en tid när åtminstone välbärgade kvinnor kunde börja hitta ett självständigt liv där de hade samma rätt till sin sexualitet som män.

Solisten
En film som de två stora morgontidningarna däremot gav bra kritik är Solisten med bland annat Robert Downey Jr. och Jamie Foxx .
Det är en film som baseras på en verklig händelse, en ärrad reporter möter en hemlös violinst. Verklighetsbaserade filmer har en tendens att inte hamna dramatiskt rätt, filmmakarna tar för mycket hänsyn till hur allt gick till i verkligheten. Men det verkar som om regissören lyckats bra, eftersom så många gett filmen bra betyg, som betyg 4 i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Jag har själv tyvärr inte sett filmen, men vill se den så snart jag har tid.
Filmkritiker är å andra sidan ett släkte för sig.
De ser så otroligt mycket filmer att deras idé om vad som är en bra film inte alltid stämmer överens med den vanliga medelkonsumenten av film.

”The informant!”
En tredje film som haft premiär den här veckan är ”The informant!”. Regissören Steven Soderbergh brukar innebära intressanta filmer och om dessutom Matt Damon spelar med, då kan det bli riktigt bra.
Den bygger också delvis på en verklig händelse:
Ur DN:

1992 berättade en av de högsta cheferna på Archer Daniels Midland, pressad av sin fru, för FBI om olagligheter på företaget. Mäktiga ADM gjorde upp med konkurrenterna om priset på lysin, en mycket använd tillsats till livsmedel.
Mark Whitacre (Matt Damon) sa att han inte längre stod ut med svindleriet, och oron för att själv åka dit. Han började hjälpa FBI att samla bevis.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet.
Aftonbladet skriver: Genial Damon i svart komedi
Betyg 4 i Göteborgsposten också.

Coco Chanel & Igor ­Stravinskij

Solisten

The Informant

Läs även andra bloggares åsikter om recension, filmpremiärer, film, trailer, Coco Chanel, Stravinskij, Matt Damon

.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmpremiärer, Recension, Scen, trailer

Recension: Laura Pausini – Laura Live World Tour 09

8 december, 2009 by Redaktionen

lauralive
Italienska sångerskan Laura Pausini har släppt sitt trettonde album som även är hennes tredje livealbum. Albumet består av en CD med tillhörande DVD och finns i tre utgåvor, en spansk, en italiensk och en kommande amerikansk. Efter en snabb överblick av de tre är det den italienska som vinner. Den har fler spår på CD:n än den spanska och mer material på DVD:n än den amerikanska. Det är helt enkelt lyxversionen av de tre.

Albumet bjuder på 18 spår, alla inspelade från olika konserter runtom världen, ett grepp jag gillar och som jag tror alla fans från dessa städer också uppskattar, med start i Helsingfors och slut i Sao Paolo.

Från första spåret till det sista är jag uppslukad och de sjuttiotvå minuter som albumet varar passerar snabbt. När jag är inne på min andra genomlyssning påminns jag om hur magisk musik kan vara. Jag kan njuta, bli gripen och leva mig in i Laura Pausinis musik trots att jag inte har en aning om vad det är hon sjunger om. Jag kan ett ord på italienska, och som tur är slänger hon in ett ”amore” här och där som gör att jag förstår att hon sjunger om kärlek. Men det är tillräckligt för mig. För hon sjunger bra, har inlevelse och trots att jag inte ser henne, får jag känslan av att hon levererar fantastiska konserter.

Det hörs även på publiken för de verkar helt förtrollade. I några spår är visserligen nivån på publiken lite för hög och jag hatar när det blir för mycket “medsjungning”. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något härligt, för det är uppenbart att Laura Pausinis fans kan alla Laura Pausinis texter och de är inte rädda att låta henne höra det.

Forza Laura! Men se där, jag kunde visst ett till.

sika-pausiniSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Italien, musik, recension, Laura Pausini, live

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1506
  • Sida 1507
  • Sida 1508
  • Sida 1509
  • Sida 1510
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in