På tjugoårsjubileumet av Neil Youngs största succé, albumet ”Harvest”, turnerade han runt med låtarna som i slutänden skulle bli uppföljaren, livealbumet ”Harvest Moon”. Året var 1992 och i samband med turnén gjordes även ett antal akustiska solokonserter.
Sjutton år senare släpps nu de akustiska spåren samlade i livealbumet ”Dreamin’ Man Live -92”. Och om det inte skulle vara goda nyheter nog, så släpps även en vinylutgåva i början av 2010.
Det är vackert, inbjudande och oerhört intimt. De tio fantastiska låtarna från ”Harvest Moon” levereras med enbart piano, munspel och gitarr. Och det behövs inte mer. För med sin enorma närvaro skapar Neil Young en magisk stund för mig. Jag är helt trollbunden.
Jag brukar placera artister och skivor i kategorier för när det passar bäst att lyssna på dem. Vissa artister är perfekta att diska till, andra att städa till, vissa hör hemma i bilstereon, andra på förfesten. Men vissa måste jag sätta mig ner i en fåtölj och bara lyssna på utan att göra något annat. Och bara njuta. Neil Young tillhör den gruppen.
Det är så bra.
Sika
Som också bloggar på Lunki and Sika.
Relaterade recensioner: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Vermlands Folkblad
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recensioner, musik, rockmusik, Neil Young
Men helt aktuellt känns det väl inte? Missförstå mig rätt Harvest moon var och är en magisk platta. Men det finns ju mycket ny bra musik. Och Fork in the road var ju riktigt trist…
Hej Jan.
Gillar du Harvest Moon precis som jag gör är det svårt att stå emot storheten i den avskalade akustiska versionen som är ”Dreamin’ Man Live -92”. En oerhört dålig titel på något som kanske hellre borde heta ”Harvest Moon-Unplugged”.
Och jag tycker att den känns aktuell, inte bara för att skivan släpptes nu i dagarna, men för att jag personligen behövde exakt en sån här platta i den djungel av överproducerad musik som är så lättillgänglig nuförtiden.
Och slutligen, även om jag ändå hittade höjdpunkter på den så håller jag med om att ”Fork in the Road” var en rätt trist historia. Alltså, Johnny Magic? 2009?
/Sika
Ja, överproducerad musik gör väl ingen glad. Men det finns ju hel del trevlig skivsläpp utan autotuner och och dubbase under detta år också: wilco, m.ward, iron & wine mfl. Men visst. Jag ska lyssna på liveNeil, det ska jag. Och det är säkert kanon. Vilken låt på ”fork” var bra, tyckte du?
Lyssnade genom ”Fork in the Road” igen och mitt stora problem med den är att den är så skramlig. Men är väldigt förtjust i ”Light a Candle”, kanske för att det är den enda låten som inte skramlar..? Så EN höjdpunkt fanns det för mig. Inte höjdpunkter..!
Absolut, finns en hel del bra musik där ute, det gäller bara att hitta igen den. Är ett stort fan av bland annat M. Ward som du nämner sen ”The Story of an artist” på skivan ”The Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered”.