Italienska sångerskan Laura Pausini har släppt sitt trettonde album som även är hennes tredje livealbum. Albumet består av en CD med tillhörande DVD och finns i tre utgåvor, en spansk, en italiensk och en kommande amerikansk. Efter en snabb överblick av de tre är det den italienska som vinner. Den har fler spår på CD:n än den spanska och mer material på DVD:n än den amerikanska. Det är helt enkelt lyxversionen av de tre.
Albumet bjuder på 18 spår, alla inspelade från olika konserter runtom världen, ett grepp jag gillar och som jag tror alla fans från dessa städer också uppskattar, med start i Helsingfors och slut i Sao Paolo.
Från första spåret till det sista är jag uppslukad och de sjuttiotvå minuter som albumet varar passerar snabbt. När jag är inne på min andra genomlyssning påminns jag om hur magisk musik kan vara. Jag kan njuta, bli gripen och leva mig in i Laura Pausinis musik trots att jag inte har en aning om vad det är hon sjunger om. Jag kan ett ord på italienska, och som tur är slänger hon in ett ”amore” här och där som gör att jag förstår att hon sjunger om kärlek. Men det är tillräckligt för mig. För hon sjunger bra, har inlevelse och trots att jag inte ser henne, får jag känslan av att hon levererar fantastiska konserter.
Det hörs även på publiken för de verkar helt förtrollade. I några spår är visserligen nivån på publiken lite för hög och jag hatar när det blir för mycket “medsjungning”. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är något härligt, för det är uppenbart att Laura Pausinis fans kan alla Laura Pausinis texter och de är inte rädda att låta henne höra det.
Forza Laura! Men se där, jag kunde visst ett till.
Sika
Som också bloggar på Lunki and Sika.
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Italien, musik, recension, Laura Pausini, live
[…] This post was Twitted by Chadie […]