• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Joel Alme – Waiting for the bells

26 januari, 2010 by Redaktionen

joel

Elegant är första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget från fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en ökad jämnhet i både framförande och låtskrivande än ett nytt sound. Alme låter fortfarande desperat, men på ett vuxet, kontrollerat sätt. Kanterna är bortpolerade, på gott och ont.

Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector känns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (tänk piano, blås och stråkar, ungefär hela tiden). Se, där fick jag ur mig de influenser som nämns i nästan alla recensioner av plattan, följt av ett högt betyg. Och det är lite här problemet ligger för mig. Det är musik som känns så säker i sitt tilltal att det är svårt att anmärka på någonting, samtidigt som väldigt lite sticker ut eller får mig att reagera.

När jag som bäst satt och staplade ovanstående ur-amerikanska influenser på varandra kom en kompis på besök. ”Är det här Almes nya? Fan vad svensk pop det låter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag hålla med. Vi har ju båda rätt. Visst låter det amerikanskt, men ingen kan förneka att både Håkans och Hästpojkens (senaste skivans) tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som får Alme att brista ut i den finare refrängen efter den andra och som får en att bortse från var slirig ton. Den skönt distanslösa göteborgsinställningen till musik är svårt att motstå.

Jag gillar ”Waiting for the bells” men den känns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis rätt avvägning stil, elegans och hjärtekross får det att bli lite uddlöst, mitt i all sökan efter just, får man förmoda, känslomässig udd och beröring. Om Alme nån gång hade tonat ned stråkarna och till exempel låtit ”No luck to give” låta som den gjorde på hans aukustiska framförande på ”Musikhjälpen”, hade skivan lyft ett snäpp till.

Jag saknar nyanser, både i form av ökad skörhet och mer driv, ibland. Men i låtar som mäktiga ”You will only get it once” är det lätt bortglömt. Det är att den följs upp av tio likadana låtar till som gör att jag inte tycker att det håller fullt ut.

Läs vår intervju med Alme här.

Läs i dn, i aftonbladet, i expressen, i sydsvenskan, i svd.

Från musikhjälpen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: eskapism, Göteborg, håkan hellström, hästpojken, indie, joel alme, pop, waiting for the bells

Rapport från urpremiären av Lars Noréns "Om kärlek" på Dramaten

24 januari, 2010 by Rosemari Södergren

omkarlek1
Vad är kärlek? Och vad har kärlek med att bilda familj och skaffa barn att göra? I åldrarna 30-40 har ofta det där med att skaffa barn mycket med ens kärleksrelationer att göra. Lars Norén analyserar dessa frågor i pjäsen ”Om kärlek” som nu haft urpremiär på Dramaten.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

– Jag har länge velat göra en pjäs om vad som händer med kärleken i min ålder, när plötsligt kärlek handlar om att bilda, eller att inte bilda, familj. Hur det sätter kärleken på prov. Vill man ha barn med just den personen? Vill man ens leva i tvåsamhet? Vill man överhuvudtaget ha barn? Kan man alls få barn? Hur många barn ska man ha? Hur påverkar småbarnslivet kärleken? Jag blev minst sagt förvånad när Dramaten skickade ”Om kärlek” till mig och det visade sig att Lars Norén skrivit den pjäsen, säger Sara Giese.
Sara Giese har tidigare regisserat bland annat Bitterfittan på Uppsala Stadsteater och Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud för Riksteatern.

På ett sätt handlar föreställningen om två par som träffas på Lanzarote och kvinnan i det ena paret och mannen i det andra blir förälskade och träffas i smyg. Vilket i sin tur påverkar deras förhållande med den de lever tillsammans med. På äkta starkt Norénvis är dialogerna starka och så typiska, hur vi så lätt talar förbi varandra. Hur svårt det är att säga vad man verkligen tänker och känner.

Scenografin är skönt ren och avskalad. Vita kala väggar, till vänster på scen ett litet bord med en ljusstake med tre stearinljus som tillsammans med de enkla stolarna som brukar finnas i frikyrkor ger en sakral känsla, som förstärks av ljudet av kyrkklockor som dånar då och då under föreställningen.

Jag tycker oom det där greppet med att låta en skådespelare – Magnus Roosmann – ha rollen som en betraktare. Han sitter på första raden bland publiken när föreställningen startar och reser sig upp och ser först någon minut ut att vara en förvirrad åskådare, innan han sätter sig på en stol en halvmeter framför första raden och börjar betrakta föreställningen. Han betraktar det som sker på scen, ger ifrån sig en del skratt och andra ljud, går fram och betraktar skådespelarna på närmare håll och endast vid något tillfälle träder han in i handlingen på scenen i dialog eller snarare samtal med någon annan karaktär. Roosmann gör den rollen starkt och oroande, han vänder sig om och låter blicken fara över publiken, som om han letar efter någon där. Magnus Roosmann bloggar förresten, om ett särskilt teaterprojekt som han är med i: Den moderna döden.

Är han en äldre version av en av rollerna? Är han publiken? Är han regissörens ögon? Det spelar ingen roll. Han kan vara det och annat också. Jag gillar det sättet att jobba med teater, att sätta in en roll som förhöjer effekten av att det är teater, att det är illusion och spel. Kanske är hela föreställningen hans tankar och minnen?

De två paren och deras relationer kan förresten lika gärna vara ännu flera pars upplevelser och händelserna kan ha inträffat i annan tidsordning än de visas upp på scen. Det spelar ingen roll, för det handlar ju inte om dem utan om oss alla, alla som någon gång haft någon kärleksrelation och någon gång haft barn eller funderat på att skaffa barn.

Jag läste förresten på Dramatens hemsida att föreställningen spelas vid två tillfällen med barnvakter, det vill säga den målgrupp som kanske den riktar sig mot allra mest: 30-40-åringar kan se föreställningen och ta med barnen, som blir omhändertagna av teaterlek.

Från Dramatens hemsida:

Föräldrar som ska se Om kärlek kan lämna sina barn till rolig teaterlek som leds av barnvana regissörer. Teaterleken är gratis, men måste anmälas vid biljettköp. För barn i åldern 6-9 år.
Teaterleken erbjuds i samband med två föreställningar: 14/2, 20/2 kl. 15 – 18. Föreställning kl 16.

Sara Giese, regissören, har satt ihop en lista över låtar som hon skulle vilja haft med i föreställningen, om det hade gått, berättar Dramatenbloggen:

Det kom ett mail från Sara Giese, regissören till Om kärlek, med en länk till Spotify. Länken går till en lista som enligt Sara innehåller ”Typ alla låtar som man skulle ha velat spela i föreställningen om texten hade tålt det”.
Här är den!

I rollerna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Magnus Roosmann.
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Nathalie Pujol

Här berättar Dramaten om föreställningen Om kärlek.
Regissören Sara Giese intervjuas inför premiären av Nummer.

Fotograf: Sören Vilks
OMK_press01_mini
OMK_press08_mini
OMK_press11_mini

Intervju i Aftonbladet med Lars Norén om kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Dramaten, teater, scen, Lars Norén, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Kärlek, Scen, Teater

No Distance Left to Run

24 januari, 2010 by Jonatan Södergren

damonalbarnlondon

Dokumentären om Blur kanske inte är världens genom tiderna viktigaste musikfilm men som fan är den klart sevärd. [Läs mer…] om No Distance Left to Run

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Blur, Damon Albarn, No Distance Left to Run

Pygmalion på Dramaten

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

pygmalionpygmalion
Pygmalion – Bernard Shaws pjäs om språkprofessorn Henry Higgins som plockar upp en blomsterflicka från underklassen på gatan och slår vad med en kollega om att han kan utbilda henna i skick och fason och träna hennes språk på tre månader så att hon kan presenteras i de finare salongerna – är en pjäs om klass och kön. Och om hur språket kan hjälpa oss i vår karriär eller vara ett hinder, om språket som klassmarkör. Dramaten har fört in föreställningen i vår tid och låter den utspela sig i London, fast samtidigt med känsla av att det kunde vara i Sverige. Eliza pratar ett språk Alexandra Rapaport skapat själv, en blandning av rosengårdska, zlatanska och rapparen Timbuktu.

Trots att pjäsen framfördes första gången 1913 är den aktuell än idag. Jag tycker det är bra att regissören låtit den utspelas i vår tid. När pjäsers handling är förlagda nästan hundra år tidigare är det lätt att det får en romantisk skimmer över sig och grundproblematiken försvinner och det blir bara något vackert och underhållande roligt.

Det har varit mycket buzz kring Pygmalion före premiären – och i tv-kanalernas morgonsoffor har regissören och en av huvudrollsinnehavarna, Johan Ulveson, suttit och berättat om uppsättningen. Den kanske största stjärnan har inte varit med i alla de sammanhangen veckan före, Alexandra Rapaport som spelar blomsterflickan Eliza hade drabbats av förkylning före genrep och premiär. Som tur var blev hon tillräckligt frisk för att kunna spela.

Visst är Pygmalion underhållande och en komedi med många bra skådespelare. Men något som är allvarligt får gärna förpackas också i det här formatet, tycker jag.

Föreställningen är uppdelad i två akter med paus emellan. Den första är i stort sett berättelsen och sagan om hur professorn träffar Eliza, slår vad med sin kollega överste Pickering och de utbildar Eliza. Den andra akten är mer vad som hände efteråt, när de tre månaderna har gått och Eliza har visats upp i societeten, bländande vacker. Vad händer sedan, när klassresan är gjord? Andra akten berör den frågan, men ställer mer frågorna om detta är presenterar några alternativ till svar.

Dessa två akter är sinseemellan rätt olika. Jag såg genrepet tillsammans med en annan av Kulturbloggens skribenter. Han tyckte andra akten var bättre, att föreställningen tog sig då. Men jag tyckte första akten hade mer flyt. Kanske lite som DN:s teaterskribent Ingegärd Waaranperä skriver i papperstidningen (ännu inte överfört till webbversionen):

Annars blir det efter paus mer problematiskt. Luften går inte ur helt när Eliza vunnit vadet åt Higgins, men det pyser. Efter den storartade höjdpunkten (som vi ser på storbildsskärm) planar föreställningen ut. Den romantiska dragningen mellan Eliza och Higgins som Shaw både vill och inte vill ha med, och som Ulveson och Rapaport trots all får en anings snurr på, överflyglas av den allt gnatigare dialogen. På genrepet kändes andra akten dock inte riktigt färdigrepeterad, så det kan bli bättre.

Jag tänker lite så också. Den dialogen kan sätta sig efter ett par föreställningar.

Men som helhet är det en rolig och vacker uppsättning, bra skådespelare och såväl underklassen som medelklassen och överklassen får sina slängar.

SVD:s recensent skriver:

Dramatens Pygmalion påminner om en talad musikal och rollerna blir alltför endimensionella. Men Alexandra Rapaports förortsmalmöitiska är genial.

Det är sant att karaktärerna inte är analyserade på djupet, men det är formen för den här typen av föreställningar, tycker jag. Det är inte tänkt att vara en Norén-föreställning, till exempel. Så för min del tycker jag det är lite fånigt att efterlysa en typen av rolltolkning.

Expressens Nils Schwartz är ännu mer kritisk än SVD:

Vad hjälper det att Sören Brunes scenografi är lika finurligt genomtänkt som den brukar vara eller att Johan Ulvesons Higgins är precis så ulvesonskt vresknarrig som vi förväntar oss. Gummimadrassen tappar ändå luft.
Margareta Garpe har sagt sig med denna överflyttning av Shaws pjäs till vår tid vilja betona klassaspekten framför köns-aspekten. Men det vi ser är en privatteaterkomedi inhyst på Dramaten, komplett med applådavbrott från publiken.
Varför överföra en pjäs till samtiden, om samtiden aldrig tillåts bli brännande och besvärande?

Fast, som jag sagt: formen för den här typen av föreställning ska vara lite mer flygande och lättsam. Men jag håller med om en detalj i Expressen kritik:

Mats Bergmans pappa Doolittle får lulla in som go gubbe och tala göteborgska. Det är ju rena larvet.

Jag förstår inte varför Elizas pappa ska tala göteborgska.

Om Pygmalion ur Wikipedia:

Pygmalion är en pjäs av Bernard Shaw. Pjäsen uppfördes första gången, på tyska, 1913, och hade premiär på originalspråket engelska 1914. Pjäsen handlar om hur professorn Henry Higgins lär arbetarklassflickan Eliza Doolittle att tala och bete sig som en societetsdam. Pjäsen filmatiserades 1938, med Leslie Howard och Wendy Hiller i huvudrollerna, och gjordes senare om till en populär musikal, My Fair Lady, som också den filmatiserats.
I den grekiska mytologin var Pygmalion en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, vilken Afrodite skänkte liv. Motivet återkommer i ett antal pjäser, filmer och berättelser, på senare år exempelvis i Hollywood-filmerna Pretty Woman och She’s All That.

Fotograf Roger Stenberg

PYG_0_mini
PYG_13_mini
PYG_17_mini

PYG_3_mini

PYG_6_mini

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Dramatens hemsida om Pygmalion.
Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, språk, klass, kön, Dramaten, Pygmalion

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: klass, kön, språk, Teater

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, existensialism, absurt, recension, Becket, Ingvar Kjellson, Dramaten, Helsingborgs stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Existensialism, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1501
  • Sida 1502
  • Sida 1503
  • Sida 1504
  • Sida 1505
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in