Först en singer/songwriter av typen countryrockballad med mycket stänk av vemod och melankoli, sedan en popartist med piano och fyra stråkar och sedan ett nutida svar på sextiotalets psykodeliska gitarrbaserad rock och till avslutning ett hiphopreggaeband. Undrar egentligen vad fundamentalistiska jazzdiggare tänker om Stockholms jazzfestival?
Men för en allätare inom musik var det ett grymt bra program på Skeppsholmens stora scen under dag 2 på Stockholm Jazz.
Först ut på Stora scenen var Christian Kjellvander, som förresten nyligen var förband åt Leonard Cohen. Under soundcheck före Kjellvanders spelning började regnet ösa ner. Men, faktiskt, lagom till när spelningen började motade en blå bit av himlen och solen bort de grå regnmolnen.
Kjellvander var en bra start på festivaldagen: han blandade sina vemodiga ballader med några mer fartfyllda sånger. Här är en intervju jag gjorde med honom för ett tag sedan, när han var förband åt Leonard Cohen.
Hur otroligt det än låter, efter Kjellvanders spelning kom regnet tillbaka och det försvann när nästa artist, Marit Bergman, började sin spelning. (Och faktiskt: det regnade igen efter hennes spelning, men slutade till bandet därefter.)
Marit Bergman ställde upp med en specialuppsättning för jazzfestivalen. Hon själv satt bakom en stor flygel och sedan hade hon fyra stråkar med sig, det var allt.
Det blev en stor spelning. Marits naturliga kontakt med publiken med sin sköna torra humor och stråkarna som pricken över i:et. Jag tror egentligen att Marit skulle kunna sitta själv vid ett piano och kunna fånga uppmärksamheten hos en stor publik. Ingen ont om stråkarna, tvärtom: det blev en jätteskön spelning och fantasiskt vad mycket musik som kan göras med stråkar.
Marit Bergman är förresten den artist som startat en prenumerationstjänst på sin hemsida, där man kan prenumerera på hennes låtar. Hon skriver en ny i månaden som den som prenumererar får digitalt.
Efter två mer lugna, poppiga spelningar var det dags för psykedelisk rock av 60-talsstuk med vilt rockande Ebbot med Sountrack of our lives.
Sällan kan du se en publik med människor i så olika åldrar som rockar loss och dansar med i öset. Soundtrack of our lives är nästan för bra för att vara svenskar.
Däremot var det något konstigt med inställningen av ljudet. Första halvan av konserten stod jag längst fram – och då lät det brötigt ur mikrofonen som Ebbot sjöng och spelade munspel i. Munspelet hördes inte alls, bitvis, i den låt då han spelade munspel. Det var en höjdare av andra skäl att stå långt fram, för Ebbot och gitarristen i rött i synnerhet, bjuder på stor show när de uppträder. Ebbot i sin kaftan som gör att han ser ut som en överstepräst för den äkta rocken och rödklädde gitarristen med sina karatesparkar och håret som viftar och slänger helvilt.
När jag till de sista låtarna extranumren, gick längre bak, då var ljudkvaliteten bättre. Om det beror på att ljudteknikern fixat ljudet eller om det var inställt för att låta bättre längre bak, kan jag inte avgöra.
Nästa grupp som skulle spela på stora scenen var Looptropp Rockers. Säkert också en bra spelning, men jag har lång väg hem och bestämde mig för att sätta punkt för kvällen efter den otroligt energigivande kicken att se The Soundtrack Of Our Lives – live.
En annan bloggare som var där: Coola morsan.
Aftonbladets recensent tände dock inte på TSOOL. Surpuppa, säger jag. Marit Bergman däremot fick högt betyg av AB.
Här är några filmklipp från spelningarna med Christian Kjellvander, Marit Bergman och The Soundtrack Of Our Lives:
SVD från första kvällen.
DN om andra kvällen.
Andra bloggar om: Stockholm, jazz, rock, Kjellvander, Marit Bergman, Soundtrack of our lives, Ebbot, konsert, video