Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Cobra Kai 6 – välgjord, spännande, varm, rolig, tankeväckande, engagerande

by

Cobra Kai 6
Betyg 4
Premiär på Netflix för del 1 (avsnitt 1-5) 18 juli 2024

Cobra Kai håller fanan högt och fortsätter leverera en spännande, underhållande men också tankeväckande serie. Denna sjätte säsong är svår att slita sig från, det är lätt att hela tiden vilja se ett avsnitt till. Trist nog eller kanske bra för att man får tid att göra annat än att sluka avsnitt ett avsnitt så släpper Netflix denna sjätte säsong i tre delar. De första fem avsnitten släpptes 18 juli och övriga då delar släpps 28 november 2024 och i januari 2025. Liksom övriga säsonger får vi följa flera ungdomar och deras karatetränare i San Fernando Valley (av lokalinvånarna kallat The Valley) som är en stadsliknande dal i Los Angeles, Kalifornien. Liksom övriga säsonger och också originalfilmerna om Karate Kid behandlar den sjätte säsong frågor kring vad som är värt att kämpa för. När ska man kämpa och inte ge sig och när är det bäst att vara passiv och dra sig undan? Men serien har flera underliggande teman och vrider på frågorna kring vad som är att vara ond och vad som är att vara god och vad som driver en människa. Vi får genom de sex säsongerna ofta se en fördjupning bakom karaktärerna och det är tydligt att ingen är endast god eller endast ond.

Cobra Kai är en tv-serie som bygger vidare på filmerna om Karate Kid. Den första Karate Kid-filmen som kom 1984 tog världen med storm. En uppföljande kopia, The Karate Kid, som kom 2010 nådde aldrig samma kvalitet.

Då Karate Kid-filmen kom var intresset för karate stort i Sverige och i västvärlden och filmen tog upp karatens filosofiska sidor och rent av religösa betydelse. I dagens värld har nog karaten ofta förvandlats till en enbart fysisk träningsmetod och har på sina håll utvecklats till olika versioner av boxning med sparkar och utan den filosofiska grunden. Karate-filmerna liksom serierna förmedlar inställningen om att kropp och själ hör ihop och genom att träna kroppen tränas också uthållighet, mod och styrka vilket ger en inre styrka och stärker själen/sinnet.

Cobra Kai utspelar trettiofem år efter den första Karate Kid-filmen och en av huvudpersonerna är Johnny Lawrence som var den blonda skolkamraten som mobbade Daniel LaRusso. I den stora lokala karatetävlingens final förlorade Johnny mot Daniel. Det har inte gått bra för Johnny sedan dess. Det är kul att både Daniel och Johnny spelas av samma skådespelare nu som 1984, både Johnny (William Zabka) och Daniel (Ralph Macchio) har blivit medelålders män. För Daniel har det gått bra, han är gift med en både trevlig och vacker fru, har två barn och driver områdets mest framgångsrik bilförsäljnings-företag. För Johnny har det gått sämre. Han har usel ekonomi, förlorar de ena jobbet efter det andra och har inte något fru eller flickvän. Han har en son son som han inte har någon kontakt med alls. I den första säsongen bestämmer sig Johnny för att återuppleva Cobra Kai, den karateklubb där han tränade och som han tävlade för. Han söker på något sätt tillbaka till den styrka och självkänsla och framåtanda han hade då, 35 år tidigare, före förlusten i finalen mot Daniel.

I de första säsongerna får vi följa den återuppväckta konkurrensen mellan Johnny och Daniel. Johnny börjar träna en tonåring, Miguel, som mobbas. Johnny som var mobbare i skolan tar nu hand om unga som mobbas och tränar dem så deras självförtroende växer. Men Daniel kan inte se att någon förändras utan är övertygad om att Johnny för alltid är ond och inte vill något bra. Daniel är väldigt självgod och har en hög uppfattning om sig själv och är övertygad om att han och den karate han lärde sig av Miyagi är den enda rätta. Det gör honom till en rätt självgod person och en symbol för inskränktheten som kan finnas hos de hittat en metod eller filosofi som gör att de mår bra och de har framgång.

Det är kul att se hur serien fördjupar karaktärerna och det blir begripligt varför de olika personerna handlar som gör. Johnnys tränare i Cobra Kai, John Kreese (spelas av Martin Kove), dyker upp. Kreese är en hårding som predikar Cobra Kais princip ”Slå först, Slå hård, Ingen Nåd”. Det gjorde honom till den stora motståndaren gentemot Daniels japanska tränare Mister Miyagi (Pat Morita). Men det finns skäl till varför John Kreese blivit som han blivit. Det är en stor styrka i Cobra Kai-serien att vi får dessa berättelser som ger en djupare bild av de olika karaktärerna och att ingen är alltigenom endast ond. Egentligen är de alla på olika sätt högst mänskliga. Med ett undantag: Terry Silver.

Den som sett de tidigare fem säsongerna har sett hur relationen mellan Daniel och Johnny förändrats och hur de två i den femte säsongen börjar samarbeta för att få bort ett stort hot i form av Terry Silver (spelas Thomas Ian Griffith). Terry Silver var en riktig elak hårding i The Karate Kid Part III. Terry Silver är nog den enda som spelar ”ond” som vi inte får någon riktig förklaring till varför han handlar som han gör. Han är som ur-definitionen av att vara ond, vilket egentligen är ett av seriens få minus.

Genom de fem tidigare säsongerna har många av karaktärerna från Karate Kid-filmerna dykt och också i denna sjätte säsong dyker gamla karaktärer upp. Givetvis har serien många nya karaktärer också som på olika sätt speglar hur människor agerar och vi får lära känna en del närmare och ser att livet verkligen inte ger oss samma förutsättningar. En del barn och ungdomar har stor trygghet medan andra måste kämpa i stort ensamma. På ett starkt sätt berättar Cobra Kai också om de stora klyftorna i USA mellan de välbärgade och de fattiga.

I slutet av femte säsongen blev de klart att två karateklubbar i The Valley, Cobra Kai och Daniels och Johnnys sammanslagning av sina två klubbar, ska få tävla i världens största karate-tävling som ger alla tävlande en stor chans att bli världskända. Tävlingen tv-sänds över hela världen. För Miguel skulle en vinst där ge honom möjlighet att komma in på det universitet han vill gå. I den sjätte säsongen är det dags för uttagning till tävlingen och vi får följa flera de ungdomar vi sett i tidigare säsonger kämpa för en plats i laget och vi får följa deras konflikter och vänskap. Samantha och Tory, Robbie och Miguel, Kenny, Hawk, Demetri, Devon – flera av de ungdomar som vunnit tittarnas hjärtan. Också Johnny och Daniel utvecklas och lär sig se saker ur andra synvinklar och att våga förändra sig själv.

Man får ju ut mest av denna sjätte säsong om man har sett övriga säsonger. Och gärna Karate Kid-filmerna. För den som sett de olika filmerna om Karate Kid är serien Cobra Kai ett måste.

Den sjätte säsongen är välgjord, spännande och tar upp olika aspekter av vad som gör oss till vinnare i våra liv och den ställer också frågan om vad som är viktigast och hur vi kan hantera motgångar och förluster. En av dess styrkor är att ingen är enbart ond eller god. Daniel kan av och till vara lite för självgod.

Det sägs att den sjätte säsongen är den sista och det kan vara ett bra drag. Att sluta på topp är bra. Cobra Kai 6 är välgjord, spännande, varm, rolig, tankeväckande och engagerande.

Maxade skrynkliga solon och vidunderligt pulserande rytmik – Almost All Things Considered med Sol Sol

by

Sol Sol

Almost All Things Considered

3

Inspelad i Atlantis Metronome augusti 2023

Mix och master: Göran Stegborn

Sail Cabin Records

Releasedatum: 10/5 2024

2017 skrev jag överlag uppskattande om kvartettens spelning under Jazzfestivalen i vår huvudstad. Då var de så färska att bandnamnet inte lanserats officiellt. Nu kommer tredje skivan med eget, vildvuxet material under devisen more is more, enligt dem själva med mer av frijazz, distat gitarrsound och lössläppt barytonsax. Sol Sol består av Elin Forkelid på saxofoner, David Stackenäs på gitarr med diverse tillbehör och som rytmsektion kontrabasisten Maurutz Agnas tillsammans med batteristen Anna Lund. Fyra renommerade musiker vilka jag hört var för sig i ett antal skiftande sammanhang. Flera av dem har gett ut album i eget namn och några gånger recenserats av mig.

Vill snudda vid deras sammantaget brokiga bakgrunder. Prisade Forkelid gav för några år sedan ut en personlig tribut till John Coltrane som lovordades och jag har hört henne i storband och med bland andra Anna Högbergs Attack och Martina Almgren. Har vidare gjort flera plattor under namnet Elin Larsson Group, med FIRE Orchestra jämte Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra.. Den andra låtskrivaren i Sol Sol är den egenartade gitarristen David Stackenäs, vars samarbeten omfattar bland andra Fire Orchestra och somliga av det varierande kollektivets medlemmar. Jag har hört mannen som släppt flera experimenterande alster på duo eller i eget namn live med bland andra Lina Nyberg, Mattias Risberg Mining XL och ,har jag för mig, Beche´s Brew. Anna Lund är förutom sitt lika underhållande som konstnärligt framgångsrika projekt Hurrakel känd för exempelvis samarbetet med uppskattade och smått excentriska singer songwritern Frida Hyvönen (sett i park ett par hundra meter från min bostad) och ingår i improviserande trio med Lisa Ullén/ Elsa Bergman vilka också alla tre spelat med Anna Högbergs Attack. Den unge basisten tillhör landets mest eftersökta, hört honom live och på skiva i åtskilliga spännande konstellationer (Emil Strandberg, Hans Olding etc.) vid sidan om den fasta punkten Agnas Bros.

När kvartetten sammanstrålar i sin egenartade, pianolösa kvartett utformas mer eller mindre experimentell musik som i sina spretande bågar sannerligen utmanar. Motsatsen till mainstream således, även om vi erbjuds ett par tjusigt sammanhållna partier med balladstuk. Av de referenser gruppen själva hänvisar ter sig i mina öron Ornette Coleman, Jimi Hendrix och Paul Motian mest rimliga att lyfta fram.

Min recension kommer vara tudelad, med resonemang som kombinerar å ena sidan-argument med å andra sidan-synpunkter. Tillhör heller inte den klick lyssnare vilka vanligtvis omfamnar den smala yttring vi brukar kalla frijazz Ambivalensen uppstår redan inledningsvis i den elva minuter långa Elena. Där förenas förföriskt utdragna toner med fullkomligt ostrukturerat spel på tenorsax, bökande inslag frestande att benämna som bröl. Sålunda svårtuggad låt när den svämmar över. Samtidigt genomsyras Elena av ett fräckt pulserande groove. Den könsmixade gruppens ryggrad firar triumfer genom att ha tagit sig upp på en sensationell nivå. I synnerhet Anna Lunds intensitet och tajming håller fantastiskt hög kvalitet, uppvisar på ett suveränt sätt flödande, innovativ polyrytmik. Och Stackenäs utforskande av sound blir i vissa solon ytterst njutbara medan andra passager låter alltför ostyriga. Man hade i mina öron vunnit på att engagera en extern producent.

Mauritz Agnas hamnar ofta i skymundan i detta profilerade sällskap. Lämnar sin biroll ett par gånger. Hamnar mest i rampljuset i First Days of Spring, vars läckra basspel, angenämt tassande sound och elastiskt uppsprickande förlängning gör låten till en av albumets bästa. Forkelid agerar skickligt i chorus där det inte sparas på toner. Kännetecknande för albumet är hur dess frapperande svängiga, monotont utarbetade beat, ihärdigt garneras med intensiva fraser framförda med gitarrpedaler och saxofoner. Beskrivningen exemplifieras utomordentligt väl i låt med feature på baryton. Fast å andra sidan blir det väldigt påfrestande när de släpper loss i experimenterande mangel, låter melodins konturer gå överstyr. Urladdningen avrundas minst sagt energiskt genom ett bångstyrigt, distat driv från Stackenäs som i sin Hello Again, Paul inte precis avhåller sig från excesser. Ett drag de gärna hade fått utveckla mer är de stråk av traditionell nordisk folkton som tas fram i minst en komposition. Melodin som fint smygs fram på gitarr låter bekant. Har man influerats av specifik förlaga?

Almost All Things Considered är en färgstark och omtumlande produktion, som framgått närmast en antites till diskret estetik. Ska framhållas att inspelningen i Atlantis-studion ljudmässigt är av ypperlig kvalitet. Och det jag främst tar med mig som plusfaktor är Anna Lunds makalöst inspirerade insats.

Recension av tv-serie: Blue Lights -mästerlig och engagerande och ställer viktiga frågor

by

Blue Lights
Betyg 5
Premiär på TV4 Play 11 juli 2024
Regi Gilles Bannier

Brittiska BBC bevisar än en gång att de har de bästa polisserierna. Oftast är det svenska public service med SVT Play som är snabbast med att köpa in och visa dem för svensk publik, men den här gången är det kommersiella TV4 (tyvärr med tanke vad tv4 normalt står för). Men nu har tv4 gjort något bra när de visar Blue Lights.

Blue Lights utspelas på polisstationen Blackthorn Street I Belfast och vi får följa tre tre nyutbildade rekryter som ska följa med varsin äldre kollega för att få erfarenhet. Där finns också några unga poliser som går ett så kallat snabbspår som innebär att de inte ska behöva patrullera särskilt mycket innan de ska kunna avancera i graderna. De nya polisaspiranterna är ovana och osäkra. De är högst mänskliga. Det gör att jag som tittare kan identifiera mig med dem och deras reaktioner.

En av de tre polisaspiranterna är 41-åriga Grace Ellis som tidigare jobbat som socialsekreterare. När Grace tillsammans med sin handledare Steve blir kallad till en ensamstående mamma vars tonårsson dragits in i ett kriminellt gäng är hennes naturliga reaktion att vilja hjälpa till, att ge den ensamstående mamman stöd. Grace får rådet både av Steve och övriga mer erfarna poliser att inte lägga sig i, för de går inte att förändra saker. Steve liksom de flesta som varit med ett tag har helt tappat tron på att de kan påverka och förändra. Mötet mellan de gamla rävarna och de unga är spännande och mycket varmt skildrat.

De nybakade polisaspiranterna får snabbt också lära sig att det finns områden de inte får ingripa i. Skälet är en skum stämpel som en del områden fått. Poliserna får knappt köra in i dessa områden. Ofta är det områden som är tungt kriminellt belastade. Poliser högre upp i hierarkin än nämligen inriktade på att kunna sätta fast internationella storgangstrar och då får människor på lägre nivå i samhället offras, om det behövs. Serien ställer några viktiga frågor på sin spets.

Denna serie förenar två av de starka spår som brittiska serier imponerar med: Skildringen av de mer mänskliga aspekterna av att vara polis som i den underbara serien Happy Valley och korruption som skildras så sakta i Line of Duty. Till detta läggs en bakgrund från den tidigare konfliktfyllda irländska historien. Det är bara 25 år sedan fredsavtalet slöts mellan katoliker och protestanter. Det tar tid för människor att börja lita på polisen. I en del områden i Belfast är invånarna mycket skeptiska och rent fientligt inställda till polisen.

Den första säsongen som precis släppts på TV4 Play innehåller sex avsnitt. Det finns ytterligare en säsong med sex avsnitt som inte släppts i Sverige ännu. Jag vet inte hur intressant det blir att följa en andra säsong. Den första säsongen är helt mästerlig, den är engagerade och väcker många tankar och ställer viktiga frågor. Frågan är hur en andra säsong kan fördjupa detta.

Filmrecension: Röd himmel – tankeväckande djupdykning i eldens element och dess olika aspekter

by

Röd himmel
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2024
Regi Christian Petzold

Eldens många ansikten. En film med flera bottnar som är engagerande och ger en hel del att fundera kring och mycket att spegla sig själv i genom de olika karaktärernas handlingar och vad de säger och inte säger.

Regissören Christian Petzold har planerat en kvarett av filmer baserade på de fyra elementen: vatten, eld, jord och luft. Den första filmen var Undine, vattnets element. Nu är det dags för eldens element i Röd himmel. Eldens element brukar förknippas med energi, aktivitet och kreativitet och på sätt och vis också med passion. Inte en djup trygg kärlek utan en förtärande passion. Den som är uppmärksam kan i denna berättelse hitta allt det som elden brukar höra ihop med.

De två vännerna Felix (spelas av Langston Uibel) och Leon (spelas av Thomas Schubert) är på väg för att tillbringa sommaren i en stuga vid Östersjön, nära staden Ahrensoop. Leon ska skriva på sin andra roman, efter att blivit stort uppmärksammad för sin debutroman. Felix ska göra klart ansökningsmaterial till en konstnärlig utbildning. Strapatserna börjar redan på vägen dit då bilen brakar ihop och de måste ta sig genom skogen till sommarstugan bärande på sina packningar. Framme i stugan möts de av en röra av matrester i köket och att någon beslagtagit det stora sovrummet och brett ut in packning där. Det visar sig att Felix mamma också hyrt ut sommarstället till en kollegas dotter, Nadja (spelas av Paula Beer). Det finns plats åt alla, menar Felix mamma.

Leons skäl till att följa med till sommarstället var att få chans att sitta i lugn och ro och skriva på sin roman. Han har problem att få flyt i sitt skrivande och han har höga krav och förväntningar både från sig själv och omgivningen. Att sommaren inte kommer att bli fullt så lugn och fridfull som han tänkt sig blir tydligt redan första natten då Nadja har sex med en besökare. Den sexuella aktiviteten hörs högt och tydligt och hindrar Leon och Felix från att sova. På morgonen får de träffa Devid (spelas av Enno Trebs) som är en badvakt från områdets strand och som var Nadjas älskare under natten.

På ytan skildrar filmen fyra unga människor som träffas en sommar, romanser och sexuella relationer poppar upp och kommer och går. Vänskaper spirar och gräl tar plats. De fyra skådespelarna är mycket bra och får högt betyg för sina insatser. De är trovärdiga karaktärer som det känns som att jag träffat. Det är som att jag är med där, som en liten fluga på väggen.

Två andra aspekter av eldens element är kreativitet och strävan. Leon kämpar med att skriva sin andra roman och Felix ska få ihop sina ansökningshandlingar. En liten sensmoral som filmen förmedlar: bara den som levt gränslöst kan ha något att skriva om. Den sensmoralen ser jag som en kliché, en plattityd. Jag tror inte alls det är nödvändigt att leva utan normer eller att ha sex med många olika partners för att bli en duktig konstnär eller författare. Att ha förmåga att skriva eller skapa något som berör andra människor kan lika ofta kan göras av människor som inte lever gränslöst.

Det tema i filmen som jag berörs mest av och som finns där hela tiden, fast i början mer smygande, är eld i dess allra mest grundläggande betydelse: Eld som brinner och det är temat som filmen fått sin titel av: Röd himmel. Redan när Leon och Felix fastnar på vägen till sommarstugan hör vi en helikopter, en signal att något pågår. En stor skogsbrand härjar, fast det märker de fyra inte på ett tag. Det är en skarp och tydlig metafor för dagens värld: det händer saker med klimatet och miljön världen över – men vem observerar det och vem anpassar sitt liv efter vad som är på väg att hända?

Röd himmel är skickligt berättad och har flera nivåer i vad den berättar. Jag har sett den t å gånger och den är ännu bättre andra gången då jag kan se små detaljer och verkligen lyssna på dialogerna. Det ska bli spännande att se hur Christian Petzold tar itu med de övriga två elementen: jord och luft.

Räd himmel vann Silverbjörnen i Berlin och blev utsett till bästa film av Tyska Filmkritikerförbundet 2024.

Späckad genomgång guldgruva för nördiga cineaster – Den mörka spegeln av Claes Reit

by

Den mörka spegeln – En introduktion till film noir

Claes Reit

Tid & Rum

ISBN 9-789187-755194

Utgivning: november 2023

Claes Reit har många strängar på sin lyra. Jag känner honom som konnässör av jazz. Vi möts på konserter och jag recenserade hans omfattande och läsvärda biografi över musikern Gilbert Holmström. Remarkabelt nog har både den sist nämnde ( en gigant i vissa kretsar) och Reit en karriär inom samma profession. Författaren till Den mörka spegeln är nämligen professor emeritus vid Odontologiska institutionen i Göteborg. Vidare har av honom getts ut Möte med minnen – 15 fotografier och en vandring upp för en brant backe, samtliga titlar på samma förlag. Det imponerande verk som fokuserar på dramatiska filmer i svartvitt utan hopp gjorda 1940-1958 med historier om ond bråd död i förgrunden, skrevs i Köpenhamn med digital tillgång till de hundratals filmer han dissekerade in i minsta beståndsdel.

Reit tog kontakt med mig i mars, frågade om jag var intresserad av att läsa och delge mina synpunkter i skrift. Berättade då att jag senaste åren varit press på tre av filmfestivalerna i Göteborg och att jag på 90-talet tog semester för att tillgodogöra mig utbudet på GFF. Överlämnandet av boken (egentligen två böcker) skedde i samband med samtal och lång fika någon vecka senare. Förvarnade då om att det skulle dröja ett tag innan jag kunde avsätta tid för koncentrerad läsning. Har nämligen varit upptagen med kontinuerliga recensionsuppdrag plus bokcirkel på mitt lokala bibliotek. Ytterligare en faktor tillkom som gjorde att projektet tog avsevärt längre tid än det borde för min del, en omständighet som snart kommer förklaras. Huruvida mina senfärdigt publicerade intryck kan bidra till förnyad reklam för Den mörka spegeln ska jag därför låta vara osagt.

Dumt nog läste jag de över 400 sidorna utan att föra anteckningar. Vad som slår en efter att ha vistats i författarens universum så många timmar, är hans makalösa research och hans närmast utrerade återgivande av kameravinklar och redogörelser för intriger in i minsta detalj. Oavsett om man är lika besatt som författaren av genren eller intresserad av normalgraden som undertecknad, fungerar praktverket likt ett uppslagsverk. För att bevara autenticiteten har Reit nästan konsekvent valt att behålla citat från filmvetare, kritiker, litterära förlagor och repliker oöversatta, med undantag för annat språk än engelska (fast somliga originaltitlar även då behållits) och i passager av bland andra Raymond Chandler. Reit lyckas beundransvärt väl systematisera och pussla ihop sitt sitt otroligt digra referensbibliotek, utan att framställningen blir oöverskådlig eller överlappar i nämnvärd utsträckning. En beundransvärd prestation! Oj vad mycket vi får lära oss om skådespelarinsatser, kvalitén hos regissörer och manusförfattares handlag med sitt stoff. En viktig yrkeskategori vars betydelse ofta förbises ägnas en hel del välgörande utrymme. Syftar på de som ansvarar för det svartvita fotot.

Samtidigt hade önskats att en redaktör sovrat i materialet eftersom en hel del faktaredovisning gränsar till knappologi. Vad beträffar de oräkneliga ingående beskrivningarna av laddade scener, blir de i längden alltför ansträngande att ta in. Den massiva leveransen av information fick till följd att jag storknade, i perioder körde fast. Under tiden jag pausade för att få tillbaka lusten lästes två romaner och en viktig fackbok ( reafynd av Klas Östergren och Tove Folkesson/ Hanna Folkesson samt Inget är heligt av Sakine Madon som tillhörde bokbeståndet mitt lokala bibliotek skänkte i samband med Världsbokdagen.) Vi får hur som helst reda på oändligt mycket mer än vad vi efterfrågar och som för oss noviser känns rimligt.

När jag vänt blad har jag redan glömt den noggrant återgivna desillusionerade handlingen, presenterad på föregående uppslag. Vad man istället förhoppningsvis lägger på minnet är de övergripande analyserna, argumenten för diverse ställningstaganden och skisserandet av tendenser. Minutiösa redovisningen av fakta ter sig stundom onödig, en smula esoterisk. Ska framhållas att författaren sätter in varje epok, varje strömning och flertalet filmer i en kontext, företar konsekvent en omvärldsanalys. Innebär att dokumentationen, åtminstone delvis, gör sig bäst som uppslagsverk, inte som översikt att smälla i sig i ett sträck. Fast tanken är väl att efterföljande volym (se bild ovan) mer ska fungera som ett lexikaliskt verk. Film noir á la carte – En liten guide till 250 filmer, en meny över beskuggade ”rullar” om brott i urbana miljöer där maskuliniteten sätts under lupp. Endast en kvinnlig regissör finns representerad i guiden, däremot filmer också från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och till och med Sverige (Hasse Ekman/ Alf Sjöberg). Detta kronologiskt hållna och illustrerade komplement på cirka 140 sidor exklusive behändiga register är sammanställt av samma författare och utgivet på samma förlag.

För att återgå till Den mörka spegeln innehåller den ett antal relevanta aspekter på en flytande genre, ämnen vilka delges läsaren i miniformat i ett inledande kapitel. Den kronologiska genomgången av film noir ramas in av utförliga kapitel: Föregångare inom stumfilm, tysk expressionism á la Fritz Lang, Freuds teorier om psykoanalys, existentialismen i skuggan av andra världskriget, den hårdkokta kriminalromanen, utbredda brottsligheten i boxningsvärlden, förödande svartlistningen under McCarthy-eran samt avslutningsvis en omfattande inventering med vidhängande analyser av filmers ideologiska budskap; jämte en engagerad diskurs kring politisk vinkel. Man kan mer än ana var författaren själv har sin politisk hemvist.

Författarens språk förtjänar att kommenteras. Trots att jag tydligt medgett hur jag tappar tråden när det likt en polisutredning förklaras vad som händer i respektive film, måste poängteras att Reit är en fena på att återge kvintessensen i de hundratals filmer han finner värt att skriva om. Fröjdas åt välfunna och fräscht varierade formuleringar. Han verkar roas av att ständigt lansera nya uttryck och ordföljder. På samma gång infinner sig ibland en viss kluvenhet inför hans kreativitet. Får för mig att Reit flitigt använt Bonniers Synonym-ordbok. Tänker på förtjusningen i ord som konkludera, angulär, persistent och interferera. Förargliga korrekturfel förekommer, men absolut inte i någon störande omfattning. Att en professor emeritus i odontologi är en så här driven stilist torde vara ytterst sällsynt.

Framgår tveklöst att den vaga och fatalistiska serie av hundratals filmer som går i graven med Orson Welles 1958 (Touch Of Evil) behövde en utförlig genomlysning på svenska, således är mastiga boken ett beundransvärt genomfört projekt. Däremot är jag inte lika säker på att jag blev mer sugen på att se filmerna (några av de mest hyllade och omtalade har jag förstås sett) som så ingående behandlas. Kan bero på att jag emellanåt saknar författarens egna starka upplevelser i biosalongen, anekdoter om varför specifika titlar inom så kallad klassisk film noir djupt påverkat honom. Dock, det till synes närmast oöverskådligt material författaren disponerade resulterade i en imponerande, om än mastig slutprodukt. Beundransvärt att med entusiasm och språklig espri kunna genomföra sitt drömprojekt.