Sol Sol
Almost All Things Considered
3
Inspelad i Atlantis Metronome augusti 2023
Mix och master: Göran Stegborn
Sail Cabin Records
Releasedatum: 10/5 2024
2017 skrev jag överlag uppskattande om kvartettens spelning under Jazzfestivalen i vår huvudstad. Då var de så färska att bandnamnet inte lanserats officiellt. Nu kommer tredje skivan med eget, vildvuxet material under devisen more is more, enligt dem själva med mer av frijazz, distat gitarrsound och lössläppt barytonsax. Sol Sol består av Elin Forkelid på saxofoner, David Stackenäs på gitarr med diverse tillbehör och som rytmsektion kontrabasisten Maurutz Agnas tillsammans med batteristen Anna Lund. Fyra renommerade musiker vilka jag hört var för sig i ett antal skiftande sammanhang. Flera av dem har gett ut album i eget namn och några gånger recenserats av mig.
Vill snudda vid deras sammantaget brokiga bakgrunder. Prisade Forkelid gav för några år sedan ut en personlig tribut till John Coltrane som lovordades och jag har hört henne i storband och med bland andra Anna Högbergs Attack och Martina Almgren. Har vidare gjort flera plattor under namnet Elin Larsson Group, med FIRE Orchestra jämte Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra.. Den andra låtskrivaren i Sol Sol är den egenartade gitarristen David Stackenäs, vars samarbeten omfattar bland andra Fire Orchestra och somliga av det varierande kollektivets medlemmar. Jag har hört mannen som släppt flera experimenterande alster på duo eller i eget namn live med bland andra Lina Nyberg, Mattias Risberg Mining XL och ,har jag för mig, Beche´s Brew. Anna Lund är förutom sitt lika underhållande som konstnärligt framgångsrika projekt Hurrakel känd för exempelvis samarbetet med uppskattade och smått excentriska singer songwritern Frida Hyvönen (sett i park ett par hundra meter från min bostad) och ingår i improviserande trio med Lisa Ullén/ Elsa Bergman vilka också alla tre spelat med Anna Högbergs Attack. Den unge basisten tillhör landets mest eftersökta, hört honom live och på skiva i åtskilliga spännande konstellationer (Emil Strandberg, Hans Olding etc.) vid sidan om den fasta punkten Agnas Bros.
När kvartetten sammanstrålar i sin egenartade, pianolösa kvartett utformas mer eller mindre experimentell musik som i sina spretande bågar sannerligen utmanar. Motsatsen till mainstream således, även om vi erbjuds ett par tjusigt sammanhållna partier med balladstuk. Av de referenser gruppen själva hänvisar ter sig i mina öron Ornette Coleman, Jimi Hendrix och Paul Motian mest rimliga att lyfta fram.
Min recension kommer vara tudelad, med resonemang som kombinerar å ena sidan-argument med å andra sidan-synpunkter. Tillhör heller inte den klick lyssnare vilka vanligtvis omfamnar den smala yttring vi brukar kalla frijazz Ambivalensen uppstår redan inledningsvis i den elva minuter långa Elena. Där förenas förföriskt utdragna toner med fullkomligt ostrukturerat spel på tenorsax, bökande inslag frestande att benämna som bröl. Sålunda svårtuggad låt när den svämmar över. Samtidigt genomsyras Elena av ett fräckt pulserande groove. Den könsmixade gruppens ryggrad firar triumfer genom att ha tagit sig upp på en sensationell nivå. I synnerhet Anna Lunds intensitet och tajming håller fantastiskt hög kvalitet, uppvisar på ett suveränt sätt flödande, innovativ polyrytmik. Och Stackenäs utforskande av sound blir i vissa solon ytterst njutbara medan andra passager låter alltför ostyriga. Man hade i mina öron vunnit på att engagera en extern producent.
Mauritz Agnas hamnar ofta i skymundan i detta profilerade sällskap. Lämnar sin biroll ett par gånger. Hamnar mest i rampljuset i First Days of Spring, vars läckra basspel, angenämt tassande sound och elastiskt uppsprickande förlängning gör låten till en av albumets bästa. Forkelid agerar skickligt i chorus där det inte sparas på toner. Kännetecknande för albumet är hur dess frapperande svängiga, monotont utarbetade beat, ihärdigt garneras med intensiva fraser framförda med gitarrpedaler och saxofoner. Beskrivningen exemplifieras utomordentligt väl i låt med feature på baryton. Fast å andra sidan blir det väldigt påfrestande när de släpper loss i experimenterande mangel, låter melodins konturer gå överstyr. Urladdningen avrundas minst sagt energiskt genom ett bångstyrigt, distat driv från Stackenäs som i sin Hello Again, Paul inte precis avhåller sig från excesser. Ett drag de gärna hade fått utveckla mer är de stråk av traditionell nordisk folkton som tas fram i minst en komposition. Melodin som fint smygs fram på gitarr låter bekant. Har man influerats av specifik förlaga?
Almost All Things Considered är en färgstark och omtumlande produktion, som framgått närmast en antites till diskret estetik. Ska framhållas att inspelningen i Atlantis-studion ljudmässigt är av ypperlig kvalitet. Och det jag främst tar med mig som plusfaktor är Anna Lunds makalöst inspirerade insats.