Den mörka spegeln – En introduktion till film noir
Claes Reit
Tid & Rum
ISBN 9-789187-755194
Utgivning: november 2023
Claes Reit har många strängar på sin lyra. Jag känner honom som konnässör av jazz. Vi möts på konserter och jag recenserade hans omfattande och läsvärda biografi över musikern Gilbert Holmström. Remarkabelt nog har både den sist nämnde ( en gigant i vissa kretsar) och Reit en karriär inom samma profession. Författaren till Den mörka spegeln är nämligen professor emeritus vid Odontologiska institutionen i Göteborg. Vidare har av honom getts ut Möte med minnen – 15 fotografier och en vandring upp för en brant backe, samtliga titlar på samma förlag. Det imponerande verk som fokuserar på dramatiska filmer i svartvitt utan hopp gjorda 1940-1958 med historier om ond bråd död i förgrunden, skrevs i Köpenhamn med digital tillgång till de hundratals filmer han dissekerade in i minsta beståndsdel.
Reit tog kontakt med mig i mars, frågade om jag var intresserad av att läsa och delge mina synpunkter i skrift. Berättade då att jag senaste åren varit press på tre av filmfestivalerna i Göteborg och att jag på 90-talet tog semester för att tillgodogöra mig utbudet på GFF. Överlämnandet av boken (egentligen två böcker) skedde i samband med samtal och lång fika någon vecka senare. Förvarnade då om att det skulle dröja ett tag innan jag kunde avsätta tid för koncentrerad läsning. Har nämligen varit upptagen med kontinuerliga recensionsuppdrag plus bokcirkel på mitt lokala bibliotek. Ytterligare en faktor tillkom som gjorde att projektet tog avsevärt längre tid än det borde för min del, en omständighet som snart kommer förklaras. Huruvida mina senfärdigt publicerade intryck kan bidra till förnyad reklam för Den mörka spegeln ska jag därför låta vara osagt.
Dumt nog läste jag de över 400 sidorna utan att föra anteckningar. Vad som slår en efter att ha vistats i författarens universum så många timmar, är hans makalösa research och hans närmast utrerade återgivande av kameravinklar och redogörelser för intriger in i minsta detalj. Oavsett om man är lika besatt som författaren av genren eller intresserad av normalgraden som undertecknad, fungerar praktverket likt ett uppslagsverk. För att bevara autenticiteten har Reit nästan konsekvent valt att behålla citat från filmvetare, kritiker, litterära förlagor och repliker oöversatta, med undantag för annat språk än engelska (fast somliga originaltitlar även då behållits) och i passager av bland andra Raymond Chandler. Reit lyckas beundransvärt väl systematisera och pussla ihop sitt sitt otroligt digra referensbibliotek, utan att framställningen blir oöverskådlig eller överlappar i nämnvärd utsträckning. En beundransvärd prestation! Oj vad mycket vi får lära oss om skådespelarinsatser, kvalitén hos regissörer och manusförfattares handlag med sitt stoff. En viktig yrkeskategori vars betydelse ofta förbises ägnas en hel del välgörande utrymme. Syftar på de som ansvarar för det svartvita fotot.
Samtidigt hade önskats att en redaktör sovrat i materialet eftersom en hel del faktaredovisning gränsar till knappologi. Vad beträffar de oräkneliga ingående beskrivningarna av laddade scener, blir de i längden alltför ansträngande att ta in. Den massiva leveransen av information fick till följd att jag storknade, i perioder körde fast. Under tiden jag pausade för att få tillbaka lusten lästes två romaner och en viktig fackbok ( reafynd av Klas Östergren och Tove Folkesson/ Hanna Folkesson samt Inget är heligt av Sakine Madon som tillhörde bokbeståndet mitt lokala bibliotek skänkte i samband med Världsbokdagen.) Vi får hur som helst reda på oändligt mycket mer än vad vi efterfrågar och som för oss noviser känns rimligt.
När jag vänt blad har jag redan glömt den noggrant återgivna desillusionerade handlingen, presenterad på föregående uppslag. Vad man istället förhoppningsvis lägger på minnet är de övergripande analyserna, argumenten för diverse ställningstaganden och skisserandet av tendenser. Minutiösa redovisningen av fakta ter sig stundom onödig, en smula esoterisk. Ska framhållas att författaren sätter in varje epok, varje strömning och flertalet filmer i en kontext, företar konsekvent en omvärldsanalys. Innebär att dokumentationen, åtminstone delvis, gör sig bäst som uppslagsverk, inte som översikt att smälla i sig i ett sträck. Fast tanken är väl att efterföljande volym (se bild ovan) mer ska fungera som ett lexikaliskt verk. Film noir á la carte – En liten guide till 250 filmer, en meny över beskuggade ”rullar” om brott i urbana miljöer där maskuliniteten sätts under lupp. Endast en kvinnlig regissör finns representerad i guiden, däremot filmer också från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och till och med Sverige (Hasse Ekman/ Alf Sjöberg). Detta kronologiskt hållna och illustrerade komplement på cirka 140 sidor exklusive behändiga register är sammanställt av samma författare och utgivet på samma förlag.
För att återgå till Den mörka spegeln innehåller den ett antal relevanta aspekter på en flytande genre, ämnen vilka delges läsaren i miniformat i ett inledande kapitel. Den kronologiska genomgången av film noir ramas in av utförliga kapitel: Föregångare inom stumfilm, tysk expressionism á la Fritz Lang, Freuds teorier om psykoanalys, existentialismen i skuggan av andra världskriget, den hårdkokta kriminalromanen, utbredda brottsligheten i boxningsvärlden, förödande svartlistningen under McCarthy-eran samt avslutningsvis en omfattande inventering med vidhängande analyser av filmers ideologiska budskap; jämte en engagerad diskurs kring politisk vinkel. Man kan mer än ana var författaren själv har sin politisk hemvist.
Författarens språk förtjänar att kommenteras. Trots att jag tydligt medgett hur jag tappar tråden när det likt en polisutredning förklaras vad som händer i respektive film, måste poängteras att Reit är en fena på att återge kvintessensen i de hundratals filmer han finner värt att skriva om. Fröjdas åt välfunna och fräscht varierade formuleringar. Han verkar roas av att ständigt lansera nya uttryck och ordföljder. På samma gång infinner sig ibland en viss kluvenhet inför hans kreativitet. Får för mig att Reit flitigt använt Bonniers Synonym-ordbok. Tänker på förtjusningen i ord som konkludera, angulär, persistent och interferera. Förargliga korrekturfel förekommer, men absolut inte i någon störande omfattning. Att en professor emeritus i odontologi är en så här driven stilist torde vara ytterst sällsynt.
Framgår tveklöst att den vaga och fatalistiska serie av hundratals filmer som går i graven med Orson Welles 1958 (Touch Of Evil) behövde en utförlig genomlysning på svenska, således är mastiga boken ett beundransvärt genomfört projekt. Däremot är jag inte lika säker på att jag blev mer sugen på att se filmerna (några av de mest hyllade och omtalade har jag förstås sett) som så ingående behandlas. Kan bero på att jag emellanåt saknar författarens egna starka upplevelser i biosalongen, anekdoter om varför specifika titlar inom så kallad klassisk film noir djupt påverkat honom. Dock, det till synes närmast oöverskådligt material författaren disponerade resulterade i en imponerande, om än mastig slutprodukt. Beundransvärt att med entusiasm och språklig espri kunna genomföra sitt drömprojekt.