• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Göteborg: Rabaldersk berg- och dalbana

19 april, 2010 by Redaktionen

I lördags hade Rabalder premiär på sin föreställning Imago på Frölunda Kulturhus. Att se Rabalder är alltid spännande: man vet inte riktigt vad man får, men det brukar vara bra. Den här gången var det sisådär, en berg- och dalbanefärd både på gott och ont.

För det första fastnade jag för föreställningens tema: om kraften att förändra – både för sig själv och andra. Rabalder kallar själva Imago för en ”antipuppföreställning” och det är vad det är: smutsigt och vackert, skimrande och hårt. Genom sitt låtval lyckas Rabalder att ta med besökaren på en inre och yttre resa mot det okända, mot det där som väl kan kallas livet. Maggios ”Stopp” ger genom körmedlemmarnas gråa klädsel, vitsminkade ansikten och marionettliknande rörelsemönster associationer till galenskap och instängdhet, till skräckfilm och till det vansinniga i att älska för mycket. Det är snyggt och obehagligt på samma gång. Stark är också Kents ”Kärleken väntar”. Fram kommer röda bollar som likt pulserande hjärtan sprider hopp i den grå massan. Kören bildar par kring varje hjärta och tungsinnet lyfter för en stund. Mycket poetiskt, mycket vackert.

För det andra lyckas Rabalder inte alltid med att vara tajta, att hålla tempot och fixa övergångarna mellan de olika numren. Det är helt enkelt problem med balansen. Timbuktu-låten ”Alla vill till himmelen” är ett sådant exempel. Det spretar rejält mellan de olika stroferna och grupperna, instrumenten skorrar och musikerna sackar. Det synkade inte alls. Rabalder ska inte rappa, i alla fall inte utan ett rejält arrangemang bakom. Även ”Alla vill till himlen” av Thåström är seg. Solister och kör hänger inte ihop och resultatet blir mer klibbig kolakänsla än mäktigt. Plus dock för vampyrvibbar och sönderrivande av tyg som scenisk och musikalisk effekt. I AC/DC-låten ”Det går åt helvete” sackar det igen, mycket på grund av trumkompet. Att obalansen finns gällande sång/instrument kan ha en förklaring i att ljudteknikern på grund av 27 timmar i buss (en effekt av askmoln över Europa) inte riktigt hann med att soundchecka, men det är inte hela problemet.

För det tredje gör Rabalder ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund helt suveränt. Det går inte att inte le i all misär. Solisternas totalt nollställda ansiktsuttryck höjer numret ytterligare. Ett annat musikaliskt smycke är ”Om korna hade vingar” av Petter Lantz. Gulligt och sött till dragspelstoner kan i det här fallet inte bli fel. I andra akten får jag – två gånger om – välbehagsrysningar: ”Minnen av aprilhimlen” av Håkan Hellström och Lokes ”Aldrig mera rädd”. Den sistnämnda är dessutom föreställningens bästa nummer. Välspelat, snyggt arrat och med äkta känsla i sång och uttryck.

Till slut: Rabalder tål att ses trots skevheter. De visar att en kör kan vara mycket mer än en kör.

Mer om Rabalders körledare Lena Frilund.

Mer om Rabalder.

Rabalder på MySpace.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Göteborg, Konserter, Kultur, Musik, Recension, Scen

Jethro Tull på Annexet

19 april, 2010 by Rosemari Södergren


Folkrock? Proggressive rock? Blues?
Jethro Tull är svåra att placera i ett särskilt fack.
Sångaren och tvärflöjtspelaren i bandet, Ian Anderson, som väl måste vara den som kan kallas Mr Jethro Tull, påpekade att musikskribenter kallat dem allt möjligt.
Jethro Tull, ett av de legendariska banden som var med redan på Woodstocktiden, spelade på Annexet i Stockholm på söndagskvällen 18 april.
De började lugnt, för bara med Ian Anderson på scen med en liten akustisk gitarr och sedan gitarristen Martin Barre.
Ian är den ende som varit med från början 1967 men Barre har varit med sedan 1969, så de två får väl sägas vara ursprungliga Jethro Tull.

Nuvarande keyboardist Andrew Giddings kom med 1986-nu och trummisen Doane Perry kom också med under 1980-talet.
Basisten David Goodier är riktigt ny, kan kom med 2006.

Jethro Tull har inte gett ut någon ny platta på många år, förutom den välkända julskivan som av många rankas som en av de bästa julskivorna någonsin. Därför blev det förstås bara ”gamla” låtar som spelades. Och alla stilar som de kategoriserats under fanns med: där var låtar som mer var folkrock, andra var mer brittisk progressive, men allra bäst var de och mest lyfte Annexet när de gav sig hän åt bluesen.

De spelade också en gammal sång från sextonhundratalet, som fick nytt liv i deras version.

Ian Anderson med tvärflöjten som han hanteras som ingen annan gör Jethro Tull till ett band som inte kan jämföras med något annat band. Ian Anderson har gjort tvärflöjten till ett rock- och bluesinstrument.

Själv lyssnade jag massor på Jethro Tull när jag gick på gymnasiet. Det var en tid då inte Internet fanns, då inte Spotify fanns och inte ens cd-skivor. Vi lyssnade på vinylskivor och spelade skivan om och om igen.
Det var många i publiken som säkert lyssnat på Jethro Tull precis som jag när de var i tonåren. Och nu undrar jag: är de så få av dessa som bloggar? Jethro Tull spelade ju dagen före i Lisebergshallen i Göteborg och jag har inte hittat en enda blogg som berättat om den spelningen.

Jag var i alla fall jättenöjd med spelningen och jag hörde hur folk småpratade när de gick därifrån. De flesta verkade nöjda och en del sade: ”Det tog sig på slutet”.
Jag tolkar det som att de gillade de bluesiga och mer ösiga låtarna bäst, de som spelades under andra halvan.

Auqalong spelade de som sista låten, före extranumret. Behöver jag säga att taket säkert reste sig då? Publiken var i extas.
Och det var underbart att höra Aqualong live.

Stationsvakt var med på konserten och det är han som tagit bilderna här. Och han som gjort ett filmklipp med smakprov ur låtar från konserten.

Här är Stationsvakts inlägg om konserten.

Läs även andra bloggares åsikter om blues, Stockholm, folkrock, musik, konserter, recensioner, Jethro Tull, Annexet, tvärflöjt

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, folkrock, Konserter, Musik, recensioner, Stockholm

Veckans filmpremiärer: The ghost writer och Clash of the Titans

16 april, 2010 by Redaktionen


Polanski må ha en ouppklarad affär i det förflutna, men han är trots det en av de stora filmregissörerna. Nu har äntligen han nya film ”The ghost writer” haft premiär. Kulturbloggen ska se den ikväll, en noterar till sin glädje att den fått bra recensioner överallt.

Aftonbladet gav betyg 4:

Polanski stegrar spänningen på ett mästerligt sätt. Genom att krama ur det bästa hos skådespelarna. Genom att i foto, klipp, musik skapa en kuslig stämning. Genom att dra in publiken i en hela tiden oförutsägbar historia.

Med två av mina absoluta favoriter bland skådespelare borde det vara en garanterat lyckad kväll, både Pierce Brosnan och Ewan McGregor.

DN gav också betyg 4:

Det går att se Polanskis hand och öra hela vägen, inte bara i polske fotografen Pawel Edelmans bilder, Alexandre Desplats perfekt nedtonade men spänningsladdande musik och den skickliga personregin på alla händer.

Expressens Miranda Sigander är dock en av få som är kritiska till The Ghost writer och ger betyg 2:

En ganska klassisk handling som i Polanskis händer borde ha blivit mer fängslande. För trots sitt storslagna anslag med filmmusik värdig Hitchcock och storpolitiska släggor (nog är det väl Tony Blair som kritiseras) så uteblir den stora aha-känslan vid den avslutande tvisten. Det finns också en del logiska luckor som irriterar.

Clash of the Titans
Den andra av veckans två stora filmpremiärer verkar dock vara mer av en flopp.

Aftonbladet gav betyg 2:

3D-effekterna är en bluff, pålagda efteråt för att kunna ta mer betalt. Det gör att en del av figurerna ser ännu mer bisarra ut. I övrigt är filmen en torftig lektion i religionshistoria. En nyversion av ”Gudarnas krig” från 1981, om hur människorna startar krig mot guden Zeus och hans bröder Poseidon och Hades.

Ovanligt fjantig skriver Expressen och ger betyg 1.

Synd på en film med Liam Neeson, men alla skådespelare för väl något bottennapp någon gång.

Fast snacka om en film som många väntat på. Trailern som är utlagd på Youtube har haft mer än 4 miljoner visningar.

Trailer:
The Ghost Writer

Clash of the Titans

Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, trailer, Pierce Brosnan, Clash of the titans

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: recensioner, Scen, trailer

Bra nya skivor med The Amazing, Jeff Beck, Robert Francis och MGMT

14 april, 2010 by Redaktionen


The Amazing fick väldigt bra kritik för sin debutplatta – The Amazing – som släpptes våren 2009. Nu ha indiebandet släppt ett minialbum ”Wait for a Light to Come” med sex spår.
Om du gillar The Amazing kommer du absolut att tycka om nya minialbumet. Det enda negativa är väl just att det bara är sex spår på skivan. Fast å andra sidan är det ett tecken på integritet att inte släppa låtar som ett band inte är hundra procent nöjd med heller. Hellre ett bra minialbum än ett halvbra full-cd-album.
”Wait for a Light to Come” är skör och skir med härliga små pingljud att upptäcka, men har också ett spår där gitarrerna brakar loss i riviga solon.

Gaffa har recenserat albumet och har en rätt talanade inledning:
The Amazing skapar skönt psykedeliska,och samtidigt jordnära, folktoner som växer i ljuset.
Niklas Elmér på Sonic gav betyg 7:

Minialbumet »Wait for a Light to Come« är ytterligare ett exempel på hur uppsluppen svensk popmusik blivit under de senaste tio åren. När Christopher Gunrup sjunger att han är en ö, oberoende omgivningen runt omkring honom, i »Island« kommer han närmare sanningen än kanske är medveten om.

The Amazing består av Christoffer Gunrup (ex-Granada), Reine Fiske (Dungen/Anna Järvinen/Träd Gräs och Stenar), Johan Holmegard (Dungen/Life on Earth!/The Works) och Fredrik Swahn (Anna Järvinen/Dreamboy).

Jeff Beck ”Emmotion & Commotion”
Jeff Beck är en av världens främsta gitarrister. Nu har han släppt ett häpnadsväckande underbart album.
När gitarrister släpper album brukar de ofta låta olika sångare eller sångerskor sjunga till låtarna. Jeff Beck har tagit in olika sångerskor som Joss Stone i rhythm & blues-klassikern ”I put a spell on you”
Men några spår får gitarrspelet dominera och i inledningssången kör han helt utan sång.
Det skulle han kunna göra i fler spår, tycker jag.
Inte för att sångerskorna på något sätt förstör. Inte alls. Men han är så grym att han skulle kunna köra enbart på gitarr på något spår eller två också.
Spåren på skivan är både souliga, bluesiga och popiga och några spår är sakrala, kyrkliga.
Det är mäktigt och albumet har varit mitt sällskap när jag åkt pendeltåg till jobbet i mer än en vecka nu.
Omslaget har en häftig örn med gitarr: det är sådana stunder jag längtar tillbaka till vinyl- och cd-tiden.

Robert Francis ”Before Nightfall”
Singer/songwritern Robert Francis har släppt en vackert album med eftertänksamma låtar. Jag är lite förvånad att jag inte hittar många recensioner av albumet.
Kristianstadsbladets recensent gillar i alla fall albumet lika mycket som jag gör och gav betyg 4:

Det är alltid fascinerande när ungdom skapar musik som känns gammal och vis. Robert Francis är en blott 22-årig amerikan som på sitt andra album ”Before Nightfall” lyckas förmedla en känsla av djupare insikter i tillvaron

.
Här kan du lyssna på honom i MySpace.

Onsdag är recensionsdag för nya skivor i DN. Jag läser alltid kulturdelen direkt till morgon-espresson. Vad som förvånade mig är att de inte hade recenserat någon av de album som släpps nu i veckan och som jag lyssnat på för fullt som recensionsexemplar.
Både The Amazings och Jeff Becks album släpps den här veckan, medan Robert Francis album släpptes förra veckan.

MGMT:s nya album däremot recenserades i DN och fick betyg 4.
Jag gillade MGMT när de släppte sitt album, men sedan gjorde de en riktigt dålig spelning på Popaganda förra sommaren, så mitt intresse för dem har dalat en del. Fast, javisst, alla har rätt att ha dåliga dagar. Det är sant.

Men visst är de traditionella medierna ganska förutsägbara, de följer mest upp de skivor som de på förhand rankar högt. Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, singer/songwriter, gitarr, Jeff Beck, The Amazing, MGMT, Robert Francis, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: gitarr, singer/songwriter, skivnytt

Kristian Lundberg: Yarden – jag tror på allt

10 april, 2010 by Redaktionen

Kristian Lundbergs berättelse om arbete utan arbetsrätt är till en början så mörk att jag tappar andan och knappt orkar ta mig vidare. Men samtidigt så svår att lägga ifrån sig att jag sträckläser den och till slut faktiskt ser ljuset – i solidariteten mellan människor, mellan arbetarna trots allt och bortom alla floskler.

Yarden är namnet på ett företag i Malmös hamn där en grå jättemassa av människor utför ett slitsamt, otacksamt och ofta meningslöst flyttande och skötande av bilar. De är på väg någonstans, bilarna alltså – nya ägare, nya länder. Arbetarna är däremot fast i malströmmen och samtidigt totalt ointressanta som individer för arbetsgivaren, de kan bytas ut nästa dag eller nästa vecka.

Kristian Lundberg skriver avskalat och osentimentalt om en klassresa nedåt, med blicken hos den som varit någon annanstans – i berättarjagets Krister Lundbergs fall i medievärlden, som skribent. Det är motsatsen till ett självvalt studieprojekt hos underklassen, det handlar krasst om uteblivna uppdrag, möjligheter, om restskatt och akut brist på pengar.

Och Kristian Lundbergs förvåning känns äkta: Är det så här det ser ut nu, där nere? När han var yngre var det ju så lätt att få ett okvalificerat arbete med förhållandevis bra villkor. Rena drömjobben sett ur dagens perspektiv.

Det är skrivet med äkta omtanke också om andra, främst sonen men också vännerna i det som först enbart framstår som ett landskap utan ljus. Efterhand träder de fram, blir individer och vänner med egna historier och liv. Och som kan försvinna helt plötsligt när arbetsgivaren, inte sällan på helt godtyckliga grunder, fått för sig att någon begått något brott – eller helt enkelt har fel attityd.

”Yarden” är också en berättelse om en barndom i skuggan av en psykiskt sjuk mor och en far som givit sig av, om möjligheterna tack vare läsandet och – om klass, om de inte så välstädade skrymslena i samhället under folkhemmets guldålder. Då och nu, fast förankrat på olika platser och i olika årtionden men alltid trovärdig.

Det är också en Malmöskildring som är påträngande och storartad i sin sparsmakade stil, alltid exakt. Det är lätt att känna ”just så är det, just så var det” om allt från den tidiga morgontimmens tid för eftertanke och utsikten på en bro till bemanningsföretagens cyniska resonerande om de mänskliga brickorna nere i hamnen.

Krister Lundbergs berättelse ”Yarden” är en bok som rosats av kritikerkåren. Som läsare går det inte att komma ifrån frågan vad du gör när du vet att det som berättas är sant. Går det att fortsätta utan att protestera?

/Lilly Hallberg

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet
Göteborgs-Posten
LO Tidningen
Sydsvenskan

Övrigt relaterad: Dagens Nyheter

BOK
Författare: Kristian Lundberg
Titel: Yarden – En berättelse
Förlag: Symposion
ISBN-nummer: 978-91-7139-838-2

Läs även andra bloggares åsikter om bok, recension, litteratur, arbetarlitteratur, Yarden

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Arbetarlitteratur, Bok, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1488
  • Sida 1489
  • Sida 1490
  • Sida 1491
  • Sida 1492
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in