Folkrock? Proggressive rock? Blues?
Jethro Tull är svåra att placera i ett särskilt fack.
Sångaren och tvärflöjtspelaren i bandet, Ian Anderson, som väl måste vara den som kan kallas Mr Jethro Tull, påpekade att musikskribenter kallat dem allt möjligt.
Jethro Tull, ett av de legendariska banden som var med redan på Woodstocktiden, spelade på Annexet i Stockholm på söndagskvällen 18 april.
De började lugnt, för bara med Ian Anderson på scen med en liten akustisk gitarr och sedan gitarristen Martin Barre.
Ian är den ende som varit med från början 1967 men Barre har varit med sedan 1969, så de två får väl sägas vara ursprungliga Jethro Tull.
Nuvarande keyboardist Andrew Giddings kom med 1986-nu och trummisen Doane Perry kom också med under 1980-talet.
Basisten David Goodier är riktigt ny, kan kom med 2006.
Jethro Tull har inte gett ut någon ny platta på många år, förutom den välkända julskivan som av många rankas som en av de bästa julskivorna någonsin. Därför blev det förstås bara ”gamla” låtar som spelades. Och alla stilar som de kategoriserats under fanns med: där var låtar som mer var folkrock, andra var mer brittisk progressive, men allra bäst var de och mest lyfte Annexet när de gav sig hän åt bluesen.
De spelade också en gammal sång från sextonhundratalet, som fick nytt liv i deras version.
Ian Anderson med tvärflöjten som han hanteras som ingen annan gör Jethro Tull till ett band som inte kan jämföras med något annat band. Ian Anderson har gjort tvärflöjten till ett rock- och bluesinstrument.
Själv lyssnade jag massor på Jethro Tull när jag gick på gymnasiet. Det var en tid då inte Internet fanns, då inte Spotify fanns och inte ens cd-skivor. Vi lyssnade på vinylskivor och spelade skivan om och om igen.
Det var många i publiken som säkert lyssnat på Jethro Tull precis som jag när de var i tonåren. Och nu undrar jag: är de så få av dessa som bloggar? Jethro Tull spelade ju dagen före i Lisebergshallen i Göteborg och jag har inte hittat en enda blogg som berättat om den spelningen.
Jag var i alla fall jättenöjd med spelningen och jag hörde hur folk småpratade när de gick därifrån. De flesta verkade nöjda och en del sade: ”Det tog sig på slutet”.
Jag tolkar det som att de gillade de bluesiga och mer ösiga låtarna bäst, de som spelades under andra halvan.
Auqalong spelade de som sista låten, före extranumret. Behöver jag säga att taket säkert reste sig då? Publiken var i extas.
Och det var underbart att höra Aqualong live.
Stationsvakt var med på konserten och det är han som tagit bilderna här. Och han som gjort ett filmklipp med smakprov ur låtar från konserten.
Här är Stationsvakts inlägg om konserten.
Läs även andra bloggares åsikter om blues, Stockholm, folkrock, musik, konserter, recensioner, Jethro Tull, Annexet, tvärflöjt
Jag kan beskriva samma historik som du, de fantastiska vinylplattorna och de enorma upplevelserna att se Jethro Tull t ex som förband till Jimi Hendrix. Just vid det tillfället var Hendrix utfyllnad, Tullen stal hela showen. Publikkontakten har de behållit, främst genom Ian Anderson, men de expressiva, humoristiska och starka gigen har tonats ned betydligt med årens rätt.
På Annexet gjorde de grånade gentlemännen ett bra jobb och till min glädje fanns många från den yngre generationen i publiken. Känslan för kvalitet är inte åldersbetingad.
Tyvärr har Andersons röst tagit stryk (jag har hört en siffra om fyra stämbandsoperationer!) och eftersom han nästan alltid sjunger helt ensam får det vokala uttrycket inte samma tyngd som förr. Med mer stöd från keyboardisten John O´Hara (inte Andrew Giddings!!!) skulle det kunnat bli mer tryck i sången.
Dragspelet fick mycket plats och de finstämda harmonierna i första delen av konserten gav nog mig mest behållning även om de tyngre rock- och bluesbaserade låtarna, t ex det oundvikliga extranumret ”Locomotive Breath” har ett oemotståndligt tryck.
Som helhet en bra konsert med en avvägd blandning av flera stilar -annars är det ju inte Jethro Tull!
#1: Hur fan missade jag det här? Jag är helt knäckt.
#2: AqualUng, för fan.
#3: Vare sig Locomotive Breath eller Aqualung är blueslåtar, vilket man om inte annat kan få veta på världens bästa liveskiva alla kategorier, Bursting Out, där Ian före A New Day Yesterday säger ”In a blues temper, the only one we do I think.”
#4. Hur fan missade jag det här?
Jag var på Jethro Tull i Göteborg i lördags!
Såg att det saknades kommentarer om spelningen. Läs mer på min blogg!
http://www.vaxjonytt.se/azas_blogg/jethro_tull_i_lisebergshallen_goteborg.aspx
Fin inlevelse du beskriver med! Nu var det ju dock ingen Andrew Giddings med på spelningen tror jag, utan en John O’Hara på dragspel och synth… kan det stämma? Han är ju yngre än de andra kufarna.
Lyssnade precis She said she was a dancer på Spotify och kom då på att jag nån gång i vintras läste att Jethro Tull skulle komma till Göteborg och spela. Snabbt for jag in på Ticnet men väl där så upptäcker jag att konserten redan vart, missade den med en vecka. 🙁
Efter att ha läst runt lite på nätet så har jag förstått att dom inte lirar She said she was a dancer live och då lägger sig besvikelsen lite, visst hade det vart grymt att få se bandet live men jag kan inte förstå varför man inte lirar sin överlägset bästa låt.
Kommer de hit nån mer gång ska jag dock köpa biljetter direkt, era recensioner jag läste här tyder ju på att det höll hög klass. 🙂
Daniel: jag var i alla fall väldigt nöjd med konserten,
Själv blev jag lite ledsen… Det är nu så uppenbart att Ians röst inte längre håller för mycket mer än ganska monotont sjungande. Jag saknade t.ex. Thick as a brick, Velvet green och Skating away något alldeles oerhört, men samtliga dessa är låtar han inte skulle klara idag. Han gjorde ju ett försök med Jack in the green och den insatsen får tyvärr beskrivas som ett kapitalt misslyckande. Det skar sig och han hamnade fullkomligt fel under långa delar av låten.
Jag satt och funderade på om han till och med skulle ta in en ny sångare och fokusera på sina instrument i stället. Tragiskt det också, men vi skulle då i alla fall fortsatt kunna njuta av liveupplevelser av Jethro Tulls härligt melodiösa alster.