• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av Predators

4 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Betyg: 2

Det börjar direkt med att personer som faller från skyn (inte vanliga personer utan mördare och übersoldater) träffar varandra och kommer fram till att de valts ut för att delta i ett dödligt spel. Någon föreslår att de kanske är döda och hamnat i helvetet – om det ändå vore så väl. Snart inser de att de inte är ensamma och måste hålla samman för sin överlevnad.

Trots, eller kanske på grund av, att filmen inte utgör sig för att kretsa kring någonting annat än våld och groteska rymdmonster så har den ett genomgående högt tempo. Inget slöseri på onödigt djupa konversationer inte. Man sitter i biosalongen och njuter av hur dömda mördare offrar sig för att Adrien Brody helt känslokallt ska kunna springa runt med ett gigantiskt vapen och skjuter allt som rör sig.

Predators är alltså lite som Jurassic Park utan alla gulliga dinosaurier, utan en vettig intrig och framför allt utan minnesvärda skådespelare.

Fast bara för att en film inte är lika bra som Jurassic Park betyder det inte att den är dålig.

Här kan du se trailern:

Predators har biopremiär den sjätte augusti.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Arien Brody, Predators

Peter Frampton "Thank You Mr Churchill" – ett bra bluesrockigt album av en man som inte förstått Internet

3 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Den brittiske premiärministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra världskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. Därför fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
Han har viss humor, Peter Frampton.

Albumet ”Thank You Mr Churchill” släpptes mitt under högsommaren och det är riktigt äkta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock omöjligt att definiera.
Peter Frampton låter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
Så är han rutinerad också. När han var tio år spelade han i sitt första band, The Little Ravens, där David Bowie också ingick.
Kanske är han mest känd för sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.

Det finns ett klipp med Peter Frampton på Youtube där han berättar om bakgrunden till varje spår på skivan. Det är där han berättar om låten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet är inte tillåtet att lägga in i bloggar. Det är så idiotiskt med band och musiker som har inbäddning inaktiverad. Det tjänar ju inget på att den som vill se klippet måste gå till Youtube för att se det. Tvärtom hade de ju tjänat på att deras musik spred sig. Det är synd att Frampton och/eller hans musikbolag verkar vara från 1800-talet på den punkten.

“Thank You Mr Churchill” är Framptons första albumet sedan 2006 då han släppte “Footprints” i som han fick en Grammy för.

Låtarna på nya skivan börjar alltså med hyllningssången till Chruchill och hans pappa som följs upp med flera sånger som skildrar hans eget liv som relationen till sin sång och sin kamp för att leva nykter.

Jag tycker mycket om titelspåret ”Thank You Mr Churchill” – och mina två andra favoritspår är de lugnare sångerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” där hans gitarrspel påminner om Jeff Beck.

Det ryktas att han är på väg ut på Europaturné. Hoppas det stämmer. Jag skulle gärna se honom spela live. Även om det inte verkar som han riktigt förstått vitsen med Internet, eftersom han inte tillåter bloggare att lägga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att länka till Youtube.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, rockmusik, gitarr, blues, Peter Frampton

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: blues, gitarr, Recension, Rockmusik, skivnytt

Ulf Lundell på Grönan visar att han inte alls borde lägga av

31 juli, 2010 by Rosemari Södergren


Han började med ”Folket bygger landet” och rockade vidare med Stockholm City och körde med fullt ös och kom in på scen och gjorde extranummer i två omgångar och avslutade med ”Kär och Galen”.
Ulf Lundell visade på alla sätt och vis att han inte är redo att sluta rocka på scen när han spelade på hemmaplan, för stockholmare och turister, på Stora Scenen på Gröna Lund.
Dessutom drog han rekordstor publik och är den som genom historien dragit tredje flest. (Flest har Bob Marleys konsert 1980 dragit och tvåa är Lady Gaga från 2009. Fast Ulf Lundell hade bara 170 personer färre än Lady Gaga. Siffror från Newsdesk.)

Visst, Uffe sjunger med hes, rasslig stämma och är som en mer ton-osäker Bruce Springsteen. Det ska ärligen sägas. Det handlar inte om finmusik, det handlar om rock och känsla. Ulf Lundell äger scenen, han har attityd.

Publiken var verkligen blandad. Säkert har många av de medelålders männen och kvinnor som var där troligen lyssnat på Lundell i ett par decennier och kan hans sånger utantill. Andra var nog där för att se Ulf Lundell eftersom han är en legendarisk musiker som har skrivit sången ”Öppna landskap” som blivit en sommarpsalm eller nationalsång.

Uffe vet också hur han kan få publiken med sig och flera sånger vände han förstås mikrofonen mot publiken och lät den ta delar ur refrängerna.

Han fick också publiken med sig mot de puckade personer som stod i folkhavet med en handmålad skylt med texten ”Tommy Cosmo: börja kröka igen”.

– Kan du inte ta ner den där oerhört dumma skylten. Det är verkligen skamvrån och dum- strut för dig, sa Lundell innan han fortsatte spela.

Och alla applåderade och höll med Lundell.

Lundell inte bara satte sommarens publikrekord han spelade betydligt längre än alla andra. Grundprogrammet höll han på med till 22.00. Då kastade han sin gitarr flera meter upp i luften och avslutade med ett klassiskt uffehopp. Men ganska snart kom han in för extranummer i två omgångar och spelade till 22.45 ungefär.

Expressen berättar att i vanliga fall så har artisterna tillstånd att spela till klockan 22.00 men för Lundell hade nöjesparken ordnat ett specialtillstånd som gjor-de att han fick spela till klockan 23.00.
– Ja, Ulf gillar ju att hålla på länge, säger Annika Troselius, pressansvarig på Gröna Lund.

Det var väl drygt ett och ett halvt år sedan Ulf Lundell meddelade att han tänkte lägga av och skulle göra sin sista spelning. Tja, det har blivit flera spelningar och turnéer sedan dess och är Uffe på sådant spelhumor och så säker på scenen som på Grönan-konserten då är det tydligt att han inte borde lägga av än. Så länge han tycker det är kul och det verkade det som han tyckte – då är det inte dags att lägga av.

För den som vill följa Ulf Lundell i bloggform finns en särskild Uffeblogg.
Och här är den officiella hemsidan för Ulf Lundell.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen från spelning på Borgholm.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, recension, Gröna Lund, rockmusik, Ulf Lundell

Arkiverad under: Recension Taggad som: Gröna Lund, Musik, Recension, Rockmusik

Recension: Trollkarlens lärling med Nicolas Cage

31 juli, 2010 by Jonatan Södergren

Nicolas Cage spelar en trollkarl som i hundratals år varit på jakt efter Merlins arvtagare. Till slut hittar han honom i New York. Den till synes helt vanlige fysiknörden Dave är den enda som kan rädda världen från all ondska.

Problem uppstår när Alfred Molina som spelar den onda trollkarlen gör allt för att förstöra för Nicolas Cage.

Det är svårt att placera filmen i en genre. Den verkar sträva efter att vara en äventyrsfilm blandat med för mycket action och fantasy men fungerar i slutändan bäst som komedi.

Handlingen är i bästa fall medioker. Specialeffekterna och actionscenerna är överdrivna och överflödiga. Höjdpunkten är skådespelarna och deras repliker. Som när Dave frågar en av de onda trollkarlarna om han är medlem i Depeche Mode.

Så då håller jag alltså med DN:s recensent som gav filmen en etta i betyg? Nej, den är snarare värd en tvåa.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Alfred Molina, Nicolas Cage, The Sorcerer's Apprentice, Trollkarlens lärling

Från premiären av Pride på Stadsteatern

30 juli, 2010 by Rosemari Södergren


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Pride, sex, hbt, homosexualitet, recension, Stockholm stadsteater, Johannes Bah Kunhke

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hbt, Homosexualitet, Pride, Recension, sex, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1474
  • Sida 1475
  • Sida 1476
  • Sida 1477
  • Sida 1478
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in