Den brittiske premiärministern Winston Churchill var med och tecknade fredsavtalet i slutet av andra världskriget. Det gjorde att de brititska soldaterna kunde komma hem och en av dessa blev pappa till Peter Frampton. Därför fick det nya albumet titeln ”Thank You Mr Churchill”.
Han har viss humor, Peter Frampton.
Albumet ”Thank You Mr Churchill” släpptes mitt under högsommaren och det är riktigt äkta gitarrbaserad rock med starka influenser av blues. Rockmusik som den var innan varianter som metal eller mjuk indiepop eller skrikig punk gjorde begreppet rock omöjligt att definiera.
Peter Frampton låter som rock gjorde under 1960- och 1970-talet.
Så är han rutinerad också. När han var tio år spelade han i sitt första band, The Little Ravens, där David Bowie också ingick.
Kanske är han mest känd för sina soloplattor som gavs ut under 1970-talet. Han solodebuterade 1972 med skivan Wind of Change.
Det finns ett klipp med Peter Frampton på Youtube där han berättar om bakgrunden till varje spår på skivan. Det är där han berättar om låten ”Thank you Mir Churchill”. Men klippet är inte tillåtet att lägga in i bloggar. Det är så idiotiskt med band och musiker som har inbäddning inaktiverad. Det tjänar ju inget på att den som vill se klippet måste gå till Youtube för att se det. Tvärtom hade de ju tjänat på att deras musik spred sig. Det är synd att Frampton och/eller hans musikbolag verkar vara från 1800-talet på den punkten.
“Thank You Mr Churchill” är Framptons första albumet sedan 2006 då han släppte “Footprints” i som han fick en Grammy för.
Låtarna på nya skivan börjar alltså med hyllningssången till Chruchill och hans pappa som följs upp med flera sånger som skildrar hans eget liv som relationen till sin sång och sin kamp för att leva nykter.
Jag tycker mycket om titelspåret ”Thank You Mr Churchill” – och mina två andra favoritspår är de lugnare sångerna ”Vaudeville Nanna and the Banolele” och ”Suite Liberte: a) Megumi b) Huria Watu” där hans gitarrspel påminner om Jeff Beck.
Det ryktas att han är på väg ut på Europaturné. Hoppas det stämmer. Jag skulle gärna se honom spela live. Även om det inte verkar som han riktigt förstått vitsen med Internet, eftersom han inte tillåter bloggare att lägga in klipp med honom i sina bloggposter utan vill tvinga oss att länka till Youtube.
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, rockmusik, gitarr, blues, Peter Frampton