• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Rapport efter förhandsvisning av "The American" med George Clooney

2 september, 2010 by Redaktionen

Grand är en fin biograf. Och stor. När det är pressvisningar på dagtid, som en torsdag klockan 10.00, då brukar det finnas rätt gott om plats för de filmrecensenter som dyker upp. Förhandsvisningen för ”The American” lockade väldigt många fler. Helt fullsatt blev det inte, men närapå. Det svenska mediaintresset för den nya filmen med George Clooney beror förmodligen på två saker:
Mest av allt antagligen för att inledningsscenen är inspelad i Sverige. I filmen ska det föreställa Dalarna, fast det var i Jämtland som det amerikanska filmteamet med stjärna George Clooney höll till.

Det blev vackra scener från det svenska landskapet. Kanske kan det skapa en turistvåg till svensk vinter?

Det andra skälet till det stora intresset kan vara regissören Anton Corbijn. Han är välkänd porträttfotograf och har arbetar med konstnärer, regissörer, skådespelare, författare och musiker i över trettiofem år. Att filmen fotografiskt har mycket att ge, var väl väntat.
Just nu hittar jag inte den artikeln, men någonstans läste jag en intervju med Corbijn om filmen och då berömde han George Clooney och sade att Clooney gör sin bästa roll hittills i sin karriär i ”The American”.
Det är svårt att avgöra: men efter att ha sett ”The American” måste jag hålla med om att Clooney gör en bra insats. Det märks också att Corbijn gillar sin skådespelare. Alla som gillar Clooney bör ju se filmen, för de får sitt lystmäte tillgodosett. Det är mycket Clooney i filmen.
Filmen bygger på Martin Booths roman ”A Very Private Gentleman” och nog är han en privat figur med integritet som inte släpper någon människa nära inpå livet.

George Clooney spelar en lönnmördare som blir jagad av andra lönnmördare när han är i Sverige. Hans uppdragsgivare har ett nytt uppdrag åt honom som han ska utföra i pittoresk landsbygdsmiljö i Italien.

Enorma vackra bilder utlovas. Corbijn är fotomänniska och låter bilderna bitvis tala mycket mer än dialoger eller händelser.

Så: bra skådespelarinsats, bra bilder och foto. Hur är det med handlingen då?

Den jag såg filmen med tyckte filmen var spännande hela tiden. Fast på ett krypande ödesdigert sätt.
Men å andra sidan satt det någon till vänster om mig som gäspade och mannen till höger om mig satt och skruvade på sig en hel del och rusade iväg så fort filmen var klar och tittade inte alls på eftertexterna. Kanske var det av andra skäl de gäspade och skruvade på sig. Jag vet inte.
Filmen är inte vanlig amerikansk action. Så på så sätt har den ett långsamt tempo.
Det tycker ju jag inte är något negativt.

Den kryper in i skinnet och som tittare vet du inte vem som är en lönnmördare. Är prästen i maskopi med mördarna, spelar den prostituerade kvinnan dubbelspel, vem är vän och vem är fiende?

Tjejen som spelar flickvän åt George Clooney i de svenska scenerna är född i Sverige, berättar Expressen:

Hon är född i Sverige, en stjärna i Finland och nu på väg att få sitt stora genombrott i Hollywood.
Irina Björklund är doldisen som spelar George Clooneys flickvän i kommande ”The American”.
– Jag tänkte att de inte var riktigt kloka när jag fick rollen. Det var overkligt, säger Irina Björklund.

Här har SVT Kulturnyheterna intervjuat Anton Corbijn

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, Jämtland, Dalarna, The American, trailer, film, foto, Anton Corbijn

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Anton Corbijn, Dalarna, Foto, George Clooney, Jämtland, Scen, The American, trailer

The Kids Are All Right

1 september, 2010 by Jonatan Södergren

Betyg: 3

The Kids Are All Right är framför allt en charmig film med fina skådespelarinsatser. Julianne Moore och Anette Bening övertygar i rollerna som ett lesbiskt par som hamnar i en familjekris när deras adopterade barn Joni och Laser vill komma i kontakt med sin biologiska fader.

Självklart uppstår en kedjereaktion av konflikter inom familjen, som när Julianne Moores lesbiska roll är otrogen med fadern som spelas av Mark Ruffalo.

Här kan du se traliern:

The Kids Are All Right går upp på biograferna den sjuttone september.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Julianne Moore, The Kids Are All Right

Accept: "Blood Of The Nations": hårdrock som träffar rätt

31 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Blood Of The Nations är tyska Accepts första studioalbum på tio år och det första med Mark Tornillo på sång. Producerat av Andy Sneap som bland annat producerat Megadeth.

Det är klassisk heavy metal i fotspåren på Iron Maiden. Kanske Accept inte själva vill skriva under på det, men vad jag menar är att albumet har flera spår som är mer berättelser, på samma sätt som Iron Maidens stora sånger.

Det tyska heavy metal-bandet Accept från Solingen grundades i början av 1970-talet av Udo Dirkschneider och Michael Wagener. Idag är Mark Tornillo sångare i bandet och det senaste albumet Blood of the Nations släpptes 20 augusti 2010 i Europa. Amerikanarna får vänta till mitten av september på albumet.

Accept har haft ett par återföreningar. 2005 gjorde bandet en återföreningsturné med vad som nästan kan betecknas som sin ursprungliga uppsättning, med Herman Frank som andra gitarrist och Stefan Schwarzmann som trummis.

Låtförteckning

1. Beat the Bastards
2. Teutonic Terror
3. The Abyss
4. Blood of the Nations
5. Shades of Death
6. Locked and Loaded
7. Kill the Pain
8. Rollin’ Thunder
9. Pandemic
10. New World Comin’
11. No Shelter
12. Bucketful of Hate

The Abyss är mitt favoritspår, kanske just för att det har en sådan där berättande attityd som Iron Maidens bästa.
Jag får säkert på nöten av hårdrocks/metalexperter. Men då får det blir så.
Jag är ingen expert på metal-musik, men jag gillar stämningen och känslan i Accepts nya album.

* Mark Tornillo – Sång
* Wolf Hoffmann – Gitarr
* Herman Frank – Gitarr
* Peter Baltes – Bas
* Stefan Schwarzmann – Trummor

MetalStorm har rankat skivan som en av de tjugo hetaste skivsläppen i år.

Bandets officiella webbplats.

Aftonbbladet gav betyg 3 liksom Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om hårdrock, metal, skivnytt, recensioner, Accept

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Accept, Hårdrock, metal, recensioner, skivnytt

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

29 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om Kjell Bergqvist, Eva Röse, teater, recension, Stadsteatern, August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Eva Röse, Kjell Bergqvist, Recension, Stadsteatern, Teater

Rena rama Robyn-effekten på Popaganda dag 1 – bilder och tankar

28 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Visst var det en Robyn-effekt på Popaganda 2010, dag 1 fredag 27 augusti. När det blev dags för kvällens höjdpunkt var det fullpackat med folk, förväntningarna vibrerade i luften och byggdes upp av två stora anläggningar med laptop och två trumset som stod på scenen medan ljudteknikerna finslipade det sista inför stjärnans entré.
Jublet ekade när hon sprang in och alla hoppade med i takten och sjöng med. Där jag stod i var det så trångt och alla hoppade och knuffade varandra så jag är egentligen förvånad att ingen blev skadad. Helt klart älskar Popagandapubliken Robyn. Jag är övertygad om att hon kan fylla Globen. Hon är den klarast lysande svenska världsstjärnan just nu.

Belle & Sebastian, kvällens andra höjdpunkt, hade också en medsjungande publik. Allra lyckligast blev nog de fem ungdomar som plockades upp på scen och fick dansa till en låt. Det kommer mer om Belle & Sebastians spelning i ett annat inlägg här i Kulturbloggen. Vi hade ytterligare en recensent på plats och en fotograf.

För att ta dagen lite från början:
Det var soligt och utsålt – första dagen för festivalen Popapganda 2010 i Eriksdalsbadet var helt klart lyckad. Arrangörerna växer och lär sig att planera bättre och bättre. Det började redan när besökarna var på Ringvägen och tog av vägen i backen ner till festivalsområdet, då var det tydligt utmärkt två delar av vägen: en för de som hade hämtat ut sitt band redan och ett för de som skulle byta sin biljett till band.
Fast när det är utsålt och massor av folk fram emot kvällen då räcker förstås toaletterna och serveringarna aldrig till ändå utan det blir många köer.
Men tidigare på dagen gick det snabbt att få sig något att äta eller att dricka.

Först ut på scen var duon ”Navet”, en svensk indieduo som trots att de var på scen redan vid 14.30 fick igång publiken. Elektronisk pop med en sångerska med fin popröst.

I Popagandas beskrivning av bandet står bland annat:
Navet levererar stilsäkra elektroniska rytmer man vill stå stilla till men ändå inte. Efter en sommar med flera stopp på värmeböljande stockholmsscener och en stämningsmättad skivinspelning på Fårö har det blivit dags för bandet att ta klivet upp. Upp på Popagandas scen.

De två tjejerna i ”First Aid Kit” var först ut på Stora Scenen. De är verkligen duktiga. Jag såg dem redan på Popaganda 2008 och då var de en intressant och lovande duo, som har vuxit in i förväntningarna.

”This is head” som körde på Lilla scenen var en ny bekantskap för mig. Det är som alltid på en festival, man hittar alltid ett nytt band att följa.
Malmöbandet ligger nånstans åt psykedelisk pop av typen Spiritualized men också lite rytmer från calypso. De har sångare men ändå är musiken till stor del instrumental.

Jonathan Johansson, den filmstjärnesnygga popkungenmed sin vemodiga pop, var positivt överraskad. Det var första gången som det inte regnade när han spelade på Popaganda. Kanske var det därför spelningen höjde sig något steg sedan förra gången. Fast det ska sägas: Jag har alltid gillat Jonathan Johanssons spelningar.

Två trummisar, två keyboardister och två gitarrister varav Jonathan Johansson själv på en tolvsträngad på de första två låtarna. Till låten ”En annan stad” bytte den ena keyboardist till bas.

Jonathan Johansson berättade att nästa album kommer i februari, det kommer att vara snabbare och mörkare.

Så var det dags för Monarchy på Lilla Scenen: första låten utan gitarrer: enbart keyboard, trummor och sång. BAndmedlemmarna införda masker och vita skjortor, mörk gråblåsvarta kostymer. Vacker sång och bra dansrytm. Två sångarna kunde vara tvillingar, det som syns av hakan nedanför maskerna.

Mystiskt och vackert.

På Popagandas hemsida finns följande information om bandet:

Det var inte U2 eller Kraftwerk som gjorde den första utsändningen av ett live-gig ut i rymden. Brittiska Monarchy hann före alla andra när man i somras åkte till Kennedy Space Centre i Florida för denna udda lansering. Albumet som skulle lanseras har skjutits upp till i början av nästa år, men den konstanta blogghypen fortsätter alltjämt.

Medlemmarna i bandet är fortfarande hemliga och uppträder därför i mask. Frågan är om det kommer att vara möjligt att behålla den fasaden när allmänheten får upp ögonen för sådana perfekta poplåtar som The Phoenix Alive, Gold in The Fire och Black, The Colour of My Heart.

Monarchy gör en av sina första spelningar någonsin på Popaganda, sen är det dags att erövra världen och universum.

Dags för ”Familjen” och jag vet att många gillar dem. Jag säger inte att de är dåliga, men någon gång under en lång dag och lång kväll måste man få i sig något. Så jag hörde dem mest på avstånd, men jag hittade ett bra youtubeklipp från spelningen, som finns här nedan.

Ellie Goulding, en tuff brittisk tjej, någonstans i facket mellan singer/songwriter och pop och rock. Hennes debutalbum “Lights” gick direkt in på den brittiska albumlistans förstaplats.

Sedan kom de tre huvudnumren:
Belle & Sebastian och Robyn på Stora Scenen med Jamaica där emellan på Lilla scenen.
Om det har jag redan bloggat lite och mer kommer, som sagt.

Några bilder från mobiltelefonen och några klipp från Robyns och Familjens spelningar:


Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Stockholm, Robyn, Belle & Sebastian, Monarchy, indie, elektroniskt, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Belle & Sebastian, elektroniskt, indie, Monarchy, Musik, Musikfestival, Popaganda, Popmusik, Robyn, Stockholm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1468
  • Sida 1469
  • Sida 1470
  • Sida 1471
  • Sida 1472
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in