• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Håkan Hellström – 2 steg från Paradise

10 oktober, 2010 by Jonatan Södergren

Betyg: 4

För tio år sedan släpptes Känn ingen sorg för mig Göteborg och Håkan Hellström blev snabbt en av Sveriges mest älskade artister. Då sjung han om sitt vilda nattliv. På dagen tio år senare släpps nya skivan 2 steg från Paradise. Håkan tycks ha vuxit upp och texterna handlar numera snarare om tillbakablickar, nostalgi och bristen på nattliv.

Många låtar börjar med ett melodiöst gitarriff innan trummor tätt följt av sång kommer in. Från den lågmälda öppningslåten Det här är mitt liv där Håkan sjunger om tidens gång till den euforiska Saknade te havs som kanske är den bästa låten på skivan. De drömska gitarrerna och den smått desperata sången gör det till en blivande Håkan-klassiker.

Den andra singeln River en vacker dröm samt titelspåret 2 steg från Paradise, som musikaliskt flörtar med något nästan brasilianskt dansant, är ytterligare två av skivans höjdpunkter.

Håkan känns något mer distanserad än tidigare och ett återkommande tema är någon slags euforisk nostalgi. Skivan kanske inte är lika direkt som det mesta av hans tidigare verk men låtarna har förmågan att växa för varje lyssning.

Jag tror inte Håkan gör några av sina tidigare fans besvikna. Han kommer troligtvis vinna över en hel del nya fans istället.

Här kan du se videon till River en vacker dröm:

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: 2 steg från Paradise, håkan hellström, River en vacker dröm, Saknade te havs

Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

8 oktober, 2010 by Rosemari Södergren

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Dramaten, Lil Terselius, Jon Fosse

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Lil Terselius, Recension, Teater

Recension av The Social Network

8 oktober, 2010 by Jonatan Södergren

Betyg: 4

I The Social Network får vi se hur det kan ha gått till när Mark Zuckerberg (som spelas av Jesse Eisenberg) skapade internetfenomenet Facebook och filmens tag line – You don’t get to 500 million friends without making a few enemies – är för en gångs skull passande. Facebooks omedelbara framgångar ledde så klart till girighet och stämningar. Det är under två parallella rättegångar som filmen äger rum och genom tillbakablickar berättas den intressanta historien om hur Facebook uppstod.

Det börjar med att Mark blir dumpad av en tjej och på fyllan bygger en hemsida där eleverna får rösta fram vilken tjej som är snyggast i skolan. Sidan blir så populär att nätet slås ut men Marks popularitet hos tjejerna har knappast vuxit. Några som däremot är imponerade är två meters-tvillingarna Winklevoss som vill att Mark ska bygga en exklusiv social nätplats för alla elever på Harvard. Samtidigt får han tillsammans med sin bästa vän Eduardo Saverin (som spelas av Andrew Garfield) idéen till världens största sociala nätverk.

Bra skådespelarinsatser och en intresseväckande berättelse. Justin Timberlake är en positiv överraskning i rollen som skaparen av Napster som blir en form av mentor åt Mark.

Här kan du se filmens trailer:

The Social Network går upp på svenska biografer den 22 oktober.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Andrew Garfield, Facebook, Jesse Eisenberg, The Social Network

Engelen – stark och känns i magen, det går inte att värja sig

8 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


Den norska filmen ”Engelen” handlar om droger och hur de förtär människor. Äter upp dem innifrån, krossar barn och familjer, trampar sönder människors självförtroende och förmåga att leva.

Maria Bonnevie spelar den vuxna Lea. Hennes pappa dog när hon var liten och efter några år får hennes mamma en pojkvän, Ole. Han visar sig ganska snart vara fruktansvärd, livsfarlig. Han dricker alkohol i mängder och slår helvilt både på Leas mamma och möbler och inredning.

Lea och hennes mamma får chansen att bo på ett skyddat boende, för att komma ifrån Ole. Där är det så hemskt att se hur obefogade rädslor styr människor mot sin undergång och hur de som vill hjälpa ändå talar förbi och missförstår vad den drabbade säger.

Filmen är ruskigt träffsäker. Maria Bonnevie spelar grymt bra. Filmen är uttagen som det norska bidraget till Oscarsjuryn. Jag tror att Maria Bonnevie kan bli Oscarnominerad för sin roll. Hon spelar så äkta, är så skör och hennes roll kryper in under huden på mig. Jag kan inte bärga mig utan tårna brände i ögonen, för det filmen skildrar är hur några barn och unga kvinnor har det nu. Just nu. Engelen är stark och känns i magen, det går inte att värja sig

Filmen tar också mycket starkt upp frågor kring moderskap. Är det alltid bra att en mamma behåller sitt barn? Vad är barnens bästa – och vad är mammans bästa?

För övrigt dyker sköne Börje Ahlstedt upp i en liten roll också.

Engelen är Margreth Olins spelfilmsdebut, med en rad uppmärksammade dokumentärfilmer som ”Kroppen min” och ”De mjuka händerna” bakom sig. ”Engelen” bygger på ett dokumentärt material som av hänsyn till huvudpersonen gjordes om till spelfilm.

Filmen är också filmtekniskt mycket bra, med talande bilder och hur berättelsen vävs samman och vi får se alternativa händelseutvecklingar och kanske också alternativa slut. Det är upp till hur vi vill tolka filmen.

Relaterat:
Recension i Expressen och Kommunalarbetaren, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Engelen, droger, Maria Bonnevie, Oscar, Norge, heroinister

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Droger, Engelen, heroinister, Maria Bonnevie, Norge, Oscar

Högre än alla himlar av Louise Boije Af Gennäs – ingen höjdare, tyvärr

7 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


Oj den här boken tar emot att plöja igenom. Det är en tjock tegelsten med 526 sidor. Normalt, om det är en bok som hugger tag i mig, då njuter jag av att boken är tjock. Då vet jag att jag har mycket att sjunka in, att boken inte ska ta slut för snabbt. Men den här har jag problem med att ta mig igenom.

Den börjar på nyårsaftonen 1999-2000. Några tjusiga människor med trygga välbetalda medelklassjobb firar en tjusig nyårsafton tillsammans i en fantastisk lägenhet på Norr Mälarstrand med balkong med vidunderlig utsikt. De har så mysigt, smågnabbas och leker charader. Festen hålls hos Sanna och Victor, hon författare och han börsmäklare.
Jag har så svårt att komma nära människorna, de är lite för tjusiga, känns som förljugna. Allt är så gulligt och de är så vackra allihop, känns det som.

Boken börjar med en lång svepande miljöbeskrivning av det vintriga Stockholm. Redan där tappar jag intresset. Det är för många ord, för mycket beskrivningar som inte känns att de tillför berättelsen något. Jag lyckas inte hitta att miljöbeskrivningarna har med bokens handling att göra, utan de känns mer påklistrade, som om författaren bara vill visa att här finns det en skribent som kan beskriva miljöer.

Berättelsen får för fort överlag, det är som om författaren vill säga för mycket på en gång. När vi är i Sannas huvud minns hon sin barndom, ungdom, Olof Palmes död, Estoniakatastrofen, allt i ett svep. Och hon känns inte äkta, inte realistisk. När hon hört nyheten om diskoteksbranden i Göteborg låg hon till sängs i flera dagar, helt förlamad av tankarna på katastrofen.

Romanen är första delen i en planerad trilogi som utspelar sig i millenniets första decennium. Tanken är att det ska vara en roman om nära vänskap och djup kärlek mot bakgrund av de senaste årens dramatiska händelser i Sverige och i världen. Som det står på omslaget: En berättelse om hur det är att vara människa i en ytterst föränderlig tid.

Jag vet inte ens om jag kommer att fixa att läsa klart den här första delen. Tyvärr.
Det känns lite jobbigt att vara så här kritisk, det är trots allt en bragd att skriva en sådan tegelsten och få den utgiven.

DN:s Helena Lindblad är rätt kritisk också:

Det stora problemet, särskilt om vi ska följa vännerna i tusen sidor till, är att de är så outsägligt fina och goda och präktiga. Alla är vackra, de flesta lever i charmiga hem med en härlig blandning av arvegods från Svenskt Tenn, designklassiker och gamla loppis­fynd. De är fantastiska i köket, typ: ”Pella fann en särskild tillfredsställelse i att laga mat som bestod av rotfrukter och nyttiga grönsaker liksom fågel eller färsk fisk, tillredd på kort tid med bibehållet tuggmotstånd och vitaminer.”

Till och med deras existentiella grubblerier är klädsamma. Victor är möjligen ett undantag, Bush­älskare och homofob som han är, men snyggare kille finns förstås inte i Stockholm och kvinnorna är hemligt kära i honom. Entonigt och enerverande.

Jesper Högström i Expressen skriver:

De sammanfattande insikterna serveras med ungefär liknande stilistisk finess: ”Insikten om alltings komplexitet gjorde Sanna upprymd, perplex, generad och ledsen på en och samma gång.”
Prosan befinner sig ibland på svensk deckarnivå – en person sägs ligga i soffan ”som en stor, mysig katt” – och vid fler än ett tillfälle avslutas en scen med att nån person ropar ”Sist till lägenheten är en skit”.
Risken är säkert inbyggd i ambitionen. 500 sidor samtidsroman lockar till svepande grepp och stora gester. Men jag tror att den kommunikativa estetik Boije af Gennäs bekänner sig till kräver en betydligt större dos ironi och precision för att kunna fungera

Fler recensioner:
Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Louise Boije af Gennäs, litteratur, recension, böcker, Norr Mälarstrand

.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Louise Boije af Gennäs, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1458
  • Sida 1459
  • Sida 1460
  • Sida 1461
  • Sida 1462
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in