Oj den här boken tar emot att plöja igenom. Det är en tjock tegelsten med 526 sidor. Normalt, om det är en bok som hugger tag i mig, då njuter jag av att boken är tjock. Då vet jag att jag har mycket att sjunka in, att boken inte ska ta slut för snabbt. Men den här har jag problem med att ta mig igenom.
Den börjar på nyårsaftonen 1999-2000. Några tjusiga människor med trygga välbetalda medelklassjobb firar en tjusig nyårsafton tillsammans i en fantastisk lägenhet på Norr Mälarstrand med balkong med vidunderlig utsikt. De har så mysigt, smågnabbas och leker charader. Festen hålls hos Sanna och Victor, hon författare och han börsmäklare.
Jag har så svårt att komma nära människorna, de är lite för tjusiga, känns som förljugna. Allt är så gulligt och de är så vackra allihop, känns det som.
Boken börjar med en lång svepande miljöbeskrivning av det vintriga Stockholm. Redan där tappar jag intresset. Det är för många ord, för mycket beskrivningar som inte känns att de tillför berättelsen något. Jag lyckas inte hitta att miljöbeskrivningarna har med bokens handling att göra, utan de känns mer påklistrade, som om författaren bara vill visa att här finns det en skribent som kan beskriva miljöer.
Berättelsen får för fort överlag, det är som om författaren vill säga för mycket på en gång. När vi är i Sannas huvud minns hon sin barndom, ungdom, Olof Palmes död, Estoniakatastrofen, allt i ett svep. Och hon känns inte äkta, inte realistisk. När hon hört nyheten om diskoteksbranden i Göteborg låg hon till sängs i flera dagar, helt förlamad av tankarna på katastrofen.
Romanen är första delen i en planerad trilogi som utspelar sig i millenniets första decennium. Tanken är att det ska vara en roman om nära vänskap och djup kärlek mot bakgrund av de senaste årens dramatiska händelser i Sverige och i världen. Som det står på omslaget: En berättelse om hur det är att vara människa i en ytterst föränderlig tid.
Jag vet inte ens om jag kommer att fixa att läsa klart den här första delen. Tyvärr.
Det känns lite jobbigt att vara så här kritisk, det är trots allt en bragd att skriva en sådan tegelsten och få den utgiven.
DN:s Helena Lindblad är rätt kritisk också:
Det stora problemet, särskilt om vi ska följa vännerna i tusen sidor till, är att de är så outsägligt fina och goda och präktiga. Alla är vackra, de flesta lever i charmiga hem med en härlig blandning av arvegods från Svenskt Tenn, designklassiker och gamla loppisfynd. De är fantastiska i köket, typ: ”Pella fann en särskild tillfredsställelse i att laga mat som bestod av rotfrukter och nyttiga grönsaker liksom fågel eller färsk fisk, tillredd på kort tid med bibehållet tuggmotstånd och vitaminer.”
Till och med deras existentiella grubblerier är klädsamma. Victor är möjligen ett undantag, Bushälskare och homofob som han är, men snyggare kille finns förstås inte i Stockholm och kvinnorna är hemligt kära i honom. Entonigt och enerverande.
Jesper Högström i Expressen skriver:
De sammanfattande insikterna serveras med ungefär liknande stilistisk finess: ”Insikten om alltings komplexitet gjorde Sanna upprymd, perplex, generad och ledsen på en och samma gång.”
Prosan befinner sig ibland på svensk deckarnivå – en person sägs ligga i soffan ”som en stor, mysig katt” – och vid fler än ett tillfälle avslutas en scen med att nån person ropar ”Sist till lägenheten är en skit”.
Risken är säkert inbyggd i ambitionen. 500 sidor samtidsroman lockar till svepande grepp och stora gester. Men jag tror att den kommunikativa estetik Boije af Gennäs bekänner sig till kräver en betydligt större dos ironi och precision för att kunna fungera
Fler recensioner:
Smålandsposten och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Louise Boije af Gennäs, litteratur, recension, böcker, Norr Mälarstrand
.