Den norska filmen ”Engelen” handlar om droger och hur de förtär människor. Äter upp dem innifrån, krossar barn och familjer, trampar sönder människors självförtroende och förmåga att leva.
Maria Bonnevie spelar den vuxna Lea. Hennes pappa dog när hon var liten och efter några år får hennes mamma en pojkvän, Ole. Han visar sig ganska snart vara fruktansvärd, livsfarlig. Han dricker alkohol i mängder och slår helvilt både på Leas mamma och möbler och inredning.
Lea och hennes mamma får chansen att bo på ett skyddat boende, för att komma ifrån Ole. Där är det så hemskt att se hur obefogade rädslor styr människor mot sin undergång och hur de som vill hjälpa ändå talar förbi och missförstår vad den drabbade säger.
Filmen är ruskigt träffsäker. Maria Bonnevie spelar grymt bra. Filmen är uttagen som det norska bidraget till Oscarsjuryn. Jag tror att Maria Bonnevie kan bli Oscarnominerad för sin roll. Hon spelar så äkta, är så skör och hennes roll kryper in under huden på mig. Jag kan inte bärga mig utan tårna brände i ögonen, för det filmen skildrar är hur några barn och unga kvinnor har det nu. Just nu. Engelen är stark och känns i magen, det går inte att värja sig
Filmen tar också mycket starkt upp frågor kring moderskap. Är det alltid bra att en mamma behåller sitt barn? Vad är barnens bästa – och vad är mammans bästa?
För övrigt dyker sköne Börje Ahlstedt upp i en liten roll också.
Engelen är Margreth Olins spelfilmsdebut, med en rad uppmärksammade dokumentärfilmer som ”Kroppen min” och ”De mjuka händerna” bakom sig. ”Engelen” bygger på ett dokumentärt material som av hänsyn till huvudpersonen gjordes om till spelfilm.
Filmen är också filmtekniskt mycket bra, med talande bilder och hur berättelsen vävs samman och vi får se alternativa händelseutvecklingar och kanske också alternativa slut. Det är upp till hur vi vill tolka filmen.
Relaterat:
Recension i Expressen och Kommunalarbetaren, Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Engelen, droger, Maria Bonnevie, Oscar, Norge, heroinister
[…] Engelen – stark och känns i magen, det går inte att värja sig […]