• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vitsen med opera – en nyutkommen bok om vitsen med opera

27 november, 2010 by Redaktionen


Jag gillar opera, nej jag älskar opera! De senaste tjugo åren har jag lyssnat på opera varje dag. Från 1995 tills jag gick i pension i slutet av 2007 lyssnade jag på första akten på väg till arbetet i Helsingborg och andra akten på väg hem, vilket innebar att jag för det mesta var på gott humör när jag kom till jobbet och likadant när jag kom hem.

Ibland, faktiskt ganska ofta for jag runt i nordvästra Skåne, som var mitt arbetsområde och under sådana dagar lyssnade jag för det mesta på Richard Wagners inspelningar och med en viss förkärlek på Nibelungens ring och då särskilt första akten av Valkyrian.

Efter att jag hade gått i pension i november 2007, började jag att resa runt i Sverige för att se och lyssna på opera. Den första resa jag gjorde efter min pensionering gick till Berlin, vilket ju är en sällsynt bra operastad eftersom det finns åtminstone tre kända operahus i staden.

I samband med att jag gick i pension började jag även att blogga om mina operaupplevelser samtidigt som jag nästan varje dag uppdaterade min operasida eller rättare sagt operasidor.

För några veckor sedan fick jag en förfrågan om jag ville recensera en nyutkommen bok om opera, vilket jag genast svarade ja tack till.

Boken som heter ”Vitsen med opera” och är skriven av frilansjournalisten Malin Wahlstedt och utgiven på eget förlag MALINS MÄSTERVERK.

Om Malin kan man helt kort säga att hon har vuxit upp i operamiljö och efter ett uppehåll återkommit till operavärlden, med allt vad det innebär.

Först läste jag boken, som jag fann ganska intressant och sedan läste jag om den en gång till. Om sanningen skall fram så hade jag svårt att förstå titeln på boken ” Vitsen med Opera” eftersom det för mig ju är alldeles självklart att operan har om möjligt ett ändå större berättigande idag än den hade från början.

Egentligen skrevs ju opera för att underhålla folket, även om begreppet ”vanligt folk” är svårt att definiera. Från början uppfördes ju de nyskrivna operorna i olika palats och det är ju tveksamt om det går att hänvisa den kategorin till ”vanligt folk”, men jag tror att man på den tiden refererade till vanligt folk, de som inte hade ärvt sina ämbeten. Det som vi idag kallar vanligt folk fanns ju inte alls.

Boken är upplagd som tjugofem sånglektioner, vilket jag finner mycket spännande och intressant.

Dessutom finns det insprängda intervjuer som är mycket intressanta till exempel med Håkan Hagegård, som väl för hela svenska folket är mest känd som Papageno i Ingmar Bergmans tv-utsändna uppsättning av W A Mozart´s ”Trollflöjten”, Anna Larsson, som jag bäst känner igen från Kungliga Operans uppsättning av Richard Wagners ”Nibelungens ring” och Erda, Tomas Lind, förste älskaren på GöteborgsOperan, Folke Abenius, professorn som regisserar och gjorde en fantastisk uppsättning av ”Valkyrian” på GöteborgsOperan, Finn Rosengren, GöteborgsOperans egentlige dirigent, men också med en del andra intressanta personer, som Malins sångpedagog, Inga-Lill Modig.

Boken ger också en intressant inblick bakom kulisserna på GöteborgsOperan och det räknar jag som ett särskilt värde, men framförallt är det ju själva upplägget som känns fräscht och intressant.

Ett annat plusvärde är det ju att det är en bok som man ständigt kan komma tillbaka till och läsa om ett kapitel eller två.

Inför varje sångkapitel finns det dessutom en rolig bild, vilket ju medverkar till att man tar sig an varje nytt kapitel med en viss spänning. Dessemellan är boken också som det heter rikligt illustrerad.

Boken kan rekommenderas till alla som är det minsta nyfikna på det här med opera, men också till alla som sjunger i kör och som kanske kan känna igen sig och sina vedermödor inför det här med att sjunga offentligt.

Vill du veta mer om boken kan du kontakta författaren här

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Musik Taggad som: en ny bok om opera, Vitsen med opera

Recension: Harald Björk – Bigfield

26 november, 2010 by Redaktionen

Nu kommer Harald Björk ut med en ny skiva fylld till bredden av minimalistisk electro, något vi inte ens visste att vi hade saknat.
Men Bigfield är inte riktigt som Haralds tidigare material, det är om möjligt ännu mer återhållsamt och nogrannt utmejslat. Varje beat får mer utrymme, får vägas på en våg och vändas på. Varje element i musiken får lysa upp och berätta sin egna historia, ibland blir resultatet en kuslig känsla av ensamhet och ibland blir det hoppingivande.

Det svåra med minimalismen är att det riskerar att bli monotont och Harald balanserar på den gränsen vid ett par tillfällen under första halvan av skivan. Allt räddas upp på slutet och Bigfield blir ett lysande exempel på när less is more. Det tio minuter långa titelspåret är som ett lopp i en mörk skog som aldrig tar slut. Det blir tätare och tätare mellan träden, det är fuktigt på marken och du vet inte om du orkar vidare. Det är såklart genialt för den som vurmar för hypnotisk elegans. Allt handlar om att våga stå kvar, att våga stanna, vilket är något som vi idag har väldigt svårt för. Bigfield utmanar den som är rastlös.

När Harald Björk spelade på festivalen Peace & Love i sommras så var det nästan folktomt i den lilla lokalen. Ett tjejgäng dansade egentligen alldeles för vilt och ett trettiotal vuxna och funktionärer stod längs väggarna och bevittnade det hela. Jag minns hur sorgligt jag tyckte att det var att en av Sveriges skickligaste producenter stod och levererade inför en nästan icke-existerande publik.
Efter ett tag var jag tvungen att gå, jag hoppas innerligt att lokalen fylldes på efter att jag gick. Troligtvis inte dock.
Jag vet inte vad det berodde på, om det var fel scen, fel festival, fel marknadsföring eller bara fel publik. Förhoppningsvis så slipper Harald spela för tomma lokaler i framtiden, jag vill nog bestämt lova att han kommer att slippa det.

Rekomenderas för dem som tycker att Röyksopp är bra men kanske lite skräniga.

Lyssna här http://www.myspace.com/haraldbjork och kolla in den här för en fingervisning på vad man kan vänta sig.

Harald Björk – Glimt from Harald Björk on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om Harald Björk, recension, musik, Bigfield

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bigfield, Harald Björk, Musik, Recension

Inte så vackert, Biutiful

25 november, 2010 by Redaktionen

Som skrivet i ett tidigare inlägg, är Biutiful en väldigt mörk film om en man som tvingas skärskåda sin livssyn när döden står vid dörren.

Biutiful är Alejandro González Iñárritus första långfilm där han bryter sig ur serien med sammankopplade och hopflätade berättelser (Amores perros, Babel) och väljer att istället koncentrera sig på en enda karaktär vid namn Uxbal, spelad utav Javier Bardem. Iñárritu verkar ha bestämt sig för hur mycket depression han ska skildra vare sig han kommer dela upp det i fyra karaktärer eller en. I det här fallet är det en ensam stackare som får gå igenom allt ifrån separation till misshandel till obotlig sjukdom och mycket mer.

Det är ungefär vid hälften av speltiden som man får en klump i magen och tänker “det här börjar blir för mycket”. Och då är det ändå över en timma kvar tills alla 147 minuter är visade. Visst kan “för mycket” vara bra vid ett par tillfällen, det är ofta ett sätt för regissören att sätta ner foten och göra sig hörd. I det här fallet är det inte så. Misären är så pass utspridd inom olika territorier att man förstår aldrig riktigt vem eller vad man ska tycka synd om eller bli arg på först.

I en middagsscen blir Uxbal sur på hans unga son för att denne stoppar i alldeles för mycket mat i munnen på en och samma gång. Själv blir jag sur på att Iñárritu väljer att stoppa i oss så mycket elände på en sittning, trots utomstående prestationer från samtliga medverkande och speciellt Javier Bardem.

– www.cinezine.se

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alejandro González Iñárritu, Biutiful, drama, Javier Bardem, Recension, Scen

Aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film

24 november, 2010 by Redaktionen


Många gånger har jag ångrat att jag gått och sett en film, men aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film. Jag läste varningarna på internet innan, folk som skrev hur hemsk den var, men ändå så gick jag och såg den. En vanlig reaktion som blir när folk säger att man absolut inte ska göra/se eller tänka på något. Men helt seriöst, SE DEN INTE!!!!
Filmen handlar om Milos, en avdankad porrstjärna som bor med sin fru och son i Serbien. Pengarna som han tjänat och sparat har börjat ta slut, lägligt nog så dyker Vukmir upp. Vukmir erbjuder Milos en stor summa pengar för att göra en film, han får inte veta någonting om filmen förrän sekunden den ska spelas in. Desperat tackar Milos ja till att göra filmen, något som han inte borde ha gjort.
Filmen, som är gjord av Srdjan Spasojevic, är bra i ungefär 40 minuter.Den är spännande och stundtals rolig, den är snyggt filmad och musiken är lite eggande att något hemskt ska hända. Och sedan blir det hemskt. Eller hemskt är fel ord . Sjukt, groteskt, vidrigt och bara helt j-a fel.

Jag har alltid varit ett stort fan av skräckfilm, splatter och tarmar som flyger runt. Men denna film går över gränsen. Långt över gränsen. Jag skulle vilja ge regissören en örfil och bara fråga varför? Vad är syftet med denna film? Förmodligen så ville han bara göra en film som skulle chocka folk. Grattis Srdjan, du har lyckats! Våldtäkt mot barn och kvinnor, tortyr, incest. Det är inte roligt, speciellt inte att se på en stor bioduk. Jag minns när jag såg Anti-christ på bio, jag trodde då att det var de sjukaste jag hade sett. Men den är rena barnfilmen jänfört med denna. Ingen borde se den, INGEN.
Så ingen film att rekomendera. Sanna mina ord. Filmen får inget betyg, den förtjänar inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om porrstjärna, skräckfilm, Stockholms filmfestival, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: porrstjärna, Recension, Stockholms filmfestival

”Born with an insight and a raised fist” – Kulturbloggen intervjuar Raised Fist

24 november, 2010 by Redaktionen

Intervju med Alexander Hagman från Raised Fist!
Klockan är kvart I sju och jag och min kamrat Christoffer står och väntar I Debaser Medis entre. Ikväll ska bandet Raised Fist spela! Fansen har redan börjar köa spänt utanför.

Men vilka är dessa Raised Fist? Med stora hittar som Sound of the republic så har bandet från Luleå hållit sig som ett utav Sveriges största och hårdaste band. Vi har fått nöjet att träffa skrikande sångaren Alexander Hagman för en intervju.

Om du skulle beskriva Raised Fist för någon som aldrig hört er, hur skulle det bli?
– Jag skulle väl säga att vi är ett gäng norrbottningar som gillar att spela musik. Eller bestämda norrbottningar med en bestämd agenda.

Just nu så är ni ute på turne med senaste plattan, Veil of ignorance, skiljer den sig något från alla era tidigare skivor?
– Den skiljer sig en hel del faktiskt, för varje skiva tar vi ett nytt steg upp. Vi fortsätter att skriva hårda låtar men med en utveckling sen förra.

Hur går skrivprocessen till när ni ska skriva ett nytt album?
– Alla skriver sina delar på skilda håll. Sedan sätter vi ihop allt. Vi repar aldrig så allt bli ihopsatt I studion bara, så bollar vi med varandra så alla får lite röst hörd. Sedan lägger jag på sången. De flesta gånger har resten av bandet inte ens hört sången förrens allt är klart och inspelat, haha.

Era låtar är ju väldigt speciella, var finner ni inspiration till att skriva? Några musikaliska influenser?
– Som artist/konstnär så blir det sällan att man inspireras av saker runt omkring en, man blir mer inspirerad av en själv, det kommer innifrån. Sedan hör andra det och det blir magi för dom, för att de kan relatera, mycket av låtarna blir ju väldigt personliga eftersom att det är jag själv som skriver. I början hade man ju andra band som man lyssnade på, men nu har vi utvecklats så mycket att vi inte låter som något annat band som spelar. Och när jag ska skriva text så kan det ofta bara vara att jag lyssnar på den färdiga musiken, sen bara improviserar jag. Låten “Words and phrases” på nya skivan t.ex, jag satt och nynnade och bara drog lite skönlir på guran så bara kom de. Ett litet skönsångsparti och sen kom refrängen lite improviserat. Går inte att säga riktigt vart jag hittade inspiration, det liksom bara kom. Man följer inte direkt några regler. Jag lyssnar på allt ifrån tung hiphop till dancehall, vilket jag älskar! Även Britney Spears släppte en bra platta härom året! *skratt* Men alltså, den var musikalisk! Lyssna på den, grymt musikalisk! Gjord av svenskar dessutom!! Britney till grindcore liksom. Haha.

Inom musikbranchen verkar det vara så viktigt att spela en viss typ en genre och sedan hålla sig till det, är det viktigt för er att hålla er till ett visst stuk för fansens skull? Hur viktigt är det egentligen att titulera sig?
– För oss så har det alltid handlat om att vara ärliga mot oss själva och spela det vi gillar. Om det blir åt metalhållet eller hardcorehållet eller punkhållet så är det inte viktigt för oss, huvudsaken är att vi gillar det. När vi spelade in plattan Dedication(2002) så tyckte vi att den var stenhård. Men vi fick ingen respons från varken fans eller bolag. Det blev som en mellanplatta bara. Idag så klassas den som våran bästa skiva, vårt mästerverk. Det var kul, för vi visste hela tiden att den var bra. För att den är lite annorlunda! Men angående genre så skiter vi faktiskt i de, vi spelar vad vi vill. Om alla bara spelade för att någon annan gillade de så skulle musik inte existera. Den ska komma innifrån.

Är det viktigt för er att hålla er ”true”, tjäna pengar, vara störst?
– Nej, vi har klippt alla band till alla samarbetspartners, alla bolag. Vi gör allt själva för då blir det på vårt sätt och ingen annan kan komma och säga gör såhär eller låt såhär. Spelningen ikväll här på Debaser, den fixade vi helt själva. Vi vill inte behöva vara beroende av någon annan. Vi bestämmer själva när vi vill gå på scen och om vi vill ha ett förband eller tre. När andra börjar böja sig, så står vi. Kärnan rör ingen! Vi skulle aldrig sätta oss i någon annans knä, om vi själva inte vill. Så allt gör vi själva, vill vi spelas på bandit så ringer vi bandit, vill vi vara med i tv så ringer vi och frågar, vill vi spela så ringer vi och frågar ”hej får vi komma och spela?” Det är rätt enkelt. Stå på egna ben.

Ni startade bandet 1993 och släppte första skivan 1998, vad var ambitionen då? Var det att bli störst och åka runt hela jorden och spela?
– Nej, för fan. Vi började repa hemma i polarns vardagsrum. Jag spelade bas. Gick väl sådär *skratt* Nämen vi började gå på spelningar och vi tyckte musikerna var coola. Sen var det ju för att hävda sig lite för brudarna också. Sen är vi ett så grymt bra team i Raised Fist. Vi passar bra ihop och vi har vuxit ihop.

Ni kommer ju uppifrån norr, vilket många andra hårda band gör. Umeå är ju känt för sin Hardcore scen, var det därför ni började spela HC?
– Nej, Nej. Vi är hårda som personer så att spela hårt var alltid det självklara. Självklart gick man ju på andras spelningar och såg de tuffa banden, men nej. Vi är bara hårda ? Och hela HC-tiden, den var mest för ungdomarna, det var ju det man gjorde.

Så vad händer nu efter turnen? Kan vi se fram emot en ny skiva snart?
– ja det blir väl nya turneer 2011. En ny skiva ska vi nog börja spela in sent 2011-2012. I sommar blir det massa festivaler och vi ska hinna åka till USA innan och spela. Vi har faktiskt aldrig spelat där förr, vi har alltid bojkottat dem för allt hysteriskt. Vi vill inte hamna i hysterin. Men nu är det nya tider, ny president. Det känns som att vi nu kan åka dit med gott samvete! Men allt kan ändras, vi får se hur framtiden blir.

Är det någon skillnad på att spela här i Sverige och på att spela utomlands?
– Det är mer att det är annorlunda om det är åldersgräns. Som ikväll är det 18+ och det märks på publiken. Men ibland kan det vara annorlunda. I finland t.ex är det mycket metalheads som kommer och ser oss. Sen åker man ner till Italien och där kanske det bara kommer såna super HC kids. Publiken är ju väldigt viktig, men det är mer vad de gör. Den bästa publiken är den som står rätt fram och tittar och hoppar upp och ner. När man ser att publiken ser dig så blir man så jävla taggad. Så börjar man själv hoppa runt och vara galen. När folk håller på och bildar moshpit, då känns de ju inte riktigt som att de är med. De är fast i sin lilla cirkel. Men det är alltid roligast att spela på små ställen. Då får man bra kontakt med publiken. För några månader sedan spelade vi på Summerbreeze och det var 30 000+ i publiken. Det är ju också eggande, men man får inte samma kontakt. Dock kan man ju hoppas på rekryter. På festivaler går folk och ser band som de inte har hört talas om. Och där har man fått nya fans, alltid kul.

Så, är ni taggade att spela ikväll?
– Jafan, vi är taggade som fan. Ska bli riktigt kul, hoppas på mycket röjj.

Två timmar senare börjar konserten.
”KOM IGEN STOCKHOLM, ÄR NI MED OSS IKVÄLL?!” inleder den karismatiske frontmannen Alexander Hagman med ett skrik, och scenen förvandlas till en bomb av energi och hoppsparkar. De kickar igång kvällens gig med ”Perfectly Broken”, varpå de bränner av en salig blandning av gamla och nya låtar, som säkerligen berör samtliga i publiken. Från nya plattan hördes bland annat ”Friends and traitors”, ”Words and phrases” och den känslosamma låten ”Wounds”. I övrigt spelade de låtar som ”Sound of the republic” och ”Killing it”, och vid flera tillfällen kände man hur hela golvet skakade av publikens gung. Värt att notera är att de även spelade ”Tribute” från debutplattan, som en känga till den extrema högern.
Summa summarum, så var det en riktigt bra spelning, och Raised Fist är ett säkert kort om man vill gå på en spelning av det hårdare slaget. Vi hoppas få se dem snart igen!

Intervju Linnea Amling
Recension av konsert Christoffer Sundberg

Läs även andra bloggares åsikter om Raised Fist, intervju, hårdrock, Luleå, Kulturbloggen, recension, musik, rockmusik

Arkiverad under: Intervju, Recension Taggad som: Hårdrock, Intervju, Kulturbloggen, Luleå, Musik, Raised Fist, Recension, Rockmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1443
  • Sida 1444
  • Sida 1445
  • Sida 1446
  • Sida 1447
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in