• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

DVD-recension: Centurion

12 januari, 2011 by Redaktionen

Den nionde legionen (Legio IX Hispania) har i historien blivit känd som den försvunna legionen och ingen vet med säkerhet vad som egentligen hände med alla de män som försvann. I filmen Centurion ges ett svar av vad som kanske hände någon gång år 119 vår tidräkning. Enligt legenden försvann legionen någon gång under denna period när de kämpade mot pikterna. Den 9:e legionen grundades av Pompejus Magnus och fick namnet ”Hispania” under de Catabrianska krigen 29-19 f.v.t.

Pikterna var ett folk som levde i nuvarande Skottland och har under historien fascinerat både arkeologer och
författare, exempelvis skrev den amerikanske författaren Robert E. Howard flera pulpnoveller om pikternas kung Bran Mak Morn. Det som främst har fascinerat är att att man inte heller vet så mycket om pikterna som folk och relativt få bevarade föremål finns kvar från dem. Pikterna försvann runt 900-talet och den information som vi har om dem finns främst från deras fiender.

Historien i filmen Centurion tar sin början när Quintus Dias (Michael Fassbender) lyckas fly från sina piktiska
fångvaktare efter att tidigare ha blivit tillfångatagen av den ökända hövdingen Gorlacon. Quintus räddas av den 9:e legionens befälhavare Virilus (Dominic West) som fått order om att hitta den piktiske hövdingen. Legionen har hjälp av en piktisk spejare vid namn Etain (Olga Kurylenko) vars hjälpsamhet visar sig vara något annat.

Precis som i legenden om den 9:e legionen går det illa. Nästan hela legionen fångas i ett bakhåll och general
Virilius tas till fånga. Quintus och några få överlevande samlas och försöker först rädda Virilius från pikterna och sedan ta sig tillbaka till de romerska linjerna. Under tiden börjar den forne allierade Etain att jaga dem med
sina män.

Neil Marshall, är nog mest känd för sin ultrahårda Mad Max-klon Doomsday som var något av en kalkon, men visade tydligt vart actionskåpet skulle stå. Marshall tillhör de regissörer som idag kan leverera både utstuderat och cineastiskt våld på ett mycket imponerat sätt. I Centurion består våldet mest av brutal och snabbt svärdsvingande som i mina ögon ger ett extra plus. Den som förväntar sig välklippta oxbridge-romare bör se en annan film. Romarna i den här filmen fula i mun och besitter allmänt dålig attityd något som fungerar förvånansvärt bra. Det som är något av ett minus i sammanhanget är att filmen är lite för kort. Flera av Quintus kamrater känns lite för outvecklade som runt 20 minuter film hade rättat till. Det är heller inte första gången Fassbender och West är med i samma film, de var även med i den historiska tv-serien The Devils Whore för några år sedan. Och ett extra eloge till det vackra fotot av de skotska högländerna som är minst sagt imponerande i den här filmen. Skottland har aldrig sett bättre ut på film.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Centurion, film, dvd, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Centurion, dvd, Michael Fassbender, Recension, Scen

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

11 januari, 2011 by Rosemari Södergren


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om Little Fockers, Ben Stiller, Robert De Niro, Owen Wilson, Barbra Streisand, film, recension, komedi, moral

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Barbra Streisand, Ben Stiller, Komedi, Little Fockers, moral, Owen Wilson, Recension, Robert De Niro, Scen

Så Nära är dokumentär berättarkonst

11 januari, 2011 by Redaktionen

Emelie Wallgren och Ina Holmqvist har gjort filmen om Angela och Arina (15 0ch 14) och deras passion för det tyska pojkbandet Tokio Hotell. Fokus för deras kärlek är fronfiguren Bill Kaulitz.

Som vuxen är det som att bli inbjuden genom en dörr som inte vanligtvis står öppen. Vi får följa Angela och Arina från bandets besök i Stockholm och vidare på en resa till Tyskland för att se idolen på vaxmuséet. Från kärlek och passion till besvikelse och sorg och den oundvikliga återhämtningen.

Filmen är i sig en fantastisk resa där vi får ta del av flickornas samtal med vuxna och med varandra. Vi får lyssna och känna lite av vad det kostar att bli vuxen. Det gör lite ont.

Ina Holmqvist och Emelie Wallgren:

”Vi kände oss arga över att kvinnliga fans ofta avfärdas som hysteriska.” Visst är det så, det är svårt att bli tagen på allvar när man är 14-15 och ung kvinna. Ändå är detta så viktigt.

Och Ina och Emelies film är viktig. Den tar passionen på allvar. Ett slag för alla 14-åriga kvinnor. Den är också viktig för att den ger oss vuxna en chans att se fenomenet ur 14 åringens perspektiv. Om vi står ut med insikten om att det som händer med våra tonåringar är en del av deras väg bort från oss. I alla fall för en tid…

Förslag till alla föräldrar: Unna er att se den här filmen. Det samma gäller filmälskare för här blir dokumentärformatet skön konst.

Filmen har redan tagit hem priser. Bland annat STHLM. DOC för bästa korta dokumentär på 11:e Tempo Dokumentärfestival 2010. Filmen har också nominerats till Guldbaggen för Bästa dokumentär.

Här kan du se trailer och läsa mer om filmen

IMBD

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Så Nära, Dokumentärfilm, Guldbaggen, Tokio Hotel

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Guldbaggen, Så Nära, Tokio Hotel

Skivrecension: Oscar Danielsson med Stockholm – mitt hjärta

10 januari, 2011 by Redaktionen

Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.

Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.

Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.

I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.

Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om Oscar Danielsson, musik, recension, Stockholm, singer/songwriter

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Oscar Danielsson, Recension, singer/songwriter, Stockholm

Skivrecension: Malin Jonsson med Två sidor av mig

10 januari, 2011 by Redaktionen


Singer/songwritern Malin Jonsson har släppt sitt andra album, två år efter debuten Mitt första album kommer Två sidor av mig, som faktiskt verkligen är ett tvåsidigt album.

Det första sex låtarna drar åt det akustiska hållet, de är lugna och eftertänksamma. Men efter halva skivan är det ”sidbyte” och mer poppiga låtar ackompanjeras av Malin Jonssons klara röst. Låtar som förvisso är gediget sammansatta efter svensk pop mall 1A men som inte fastnar riktigt lika lätt.

Jag tycker betydligt mer om skivans första del med låtar som gärna vill vara lite utmanande men som är ganska snälla ändå. Bäst tycker jag om Obeslutsamhet (Raj raj) och Morfin. De är inte bara akustiska låtar eller popdängor utan berättar lite av en historia också, och det är faktiskt det Malin Jonsson är bäst på. Det personliga och det som faktiskt går en bit under popytan.

Här är Malin Jonssons hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Malin Jonsson, skivnytt, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Malin Jonsson, Recension, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1430
  • Sida 1431
  • Sida 1432
  • Sida 1433
  • Sida 1434
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in