Recension

31/7 – 4/8 2024

Ystad med omnejd

Sång har onekligen haft en avgörande påverkan på allehanda genrer och berett mig som musikälskare obeskrivlig lycka. Sett det som en stor förmån att ha fått recensera en uppsjö av samtidens ledande jazzröster, vilka med några få undantag varit kvinnor. Den i L.A boende australiensiske pianisten och sångerskan SARAH MCKENZIE tillhör en hyfsat namnkunnig skara, fast hon gått under min radar. Av hennes fem album har två tilldelats pris i hemlandet. Främsta förebilder för en artist som också vistats i England och Frankrike ( dessutom skrivit låt om att färdas snabbt genom Tyskland), uppges Oscar Peterson, Michel Legrand och Jobim vara. 36-årige låtskrivare och arrangören blev musikaliskt frälst i tonåren genom samma skiva som Jan Lundgren och Diana Krall: Night Train med Oscar Peterson Trio. McKenzie omges på scen av gitarristen Ulf Wakenius som ju passande nog ingick i legendarens sista kvartett, kontrabasisten Geoff Gascoyne (professor i London, producent, kompositör och arrangör) som ackompanjerat åtskilliga storheter inom jazz, rock och populärmusik ifrån Michel Legrand och Dianne Reeves till Van Morrison, Sting och dessutom under åtta år uteslutande jobb åt Jaime Cullum samt Sebastiaan de Krom bakom trummorna, en Londonbaserad härlig pådrivare bördig från Nederländerna.

Spekulerar i att det på förhand, åtminstone hos mig, existerar en vrångbild utifrån föreställd karaktär på musiken. Syftar på att den softa och sofistikerat rökiga cocktail-jazz ur amerikanska sångboken Diana Krall associeras med, kan förbytas i sin energifyllda motsats (covers på Tom Waits etc.). Att jämföra med hur McKenzie tycks uppmuntra sina medmusiker att utföra upphetsande eskapader. Här initieras hårdsväng direkt av Wakenius varvid trummisen hakar på. Göteborgaren vet vi vad han är i stånd till. De Kroms aktioner var däremot förbluffande, därför en oväntad attraktion. I nästa sekvens äntrar huvudpersonen scen, sätter sig vid flygeln och framför sin charmigt finurliga I Fell In Love With You. Blev således en konsert med sensationellt tvära kast, inte lätt att greppa. På sätt och vis faller den i sär i olikformade beståndsdelar.

Repertoaren består av original och standards plus pärlor från Brasilien. McKenzie har en behaglig röst, berömlig intonation och textar tydligt. Konstaterar att hon inte försöker imitera några svarta ikoner, de vars förnamn blivit en kvalitetsstämpel. Om hon istället jämförs med exempelvis Claire Martin, Cyrille Aimée och Gretchen Parlato ( recenserat senaste åren), blir bedömningen att hennes fullgoda stämma inte omsluter mig i motsvarande utsträckning. Däremot tycks hon, åtminstone live, vilja ta risker och bjuda på dramatiska konstruktioner.

Arren är avsevärt mer innovativa än man kunnat förutse, vilket innebär att männen tar chansen att glänsa i omgångar. Fast McKenzie ackompanjerades sig själv i en ömsint ballad markerar ett krön på konserten, tappar man efteråt nästan bort intrycken från hennes begåvade pianospel; på grund av medmusikernas framtoning. Ska sägas att de ofta snyggt tassande backar upp och de står sammantaget för minst halva behållningen när melodier och rytmer sofistikerat stryker medhårs. Girl From Ipanema förvandlas förbluffande nog till en helt annan, kaxigt ösig låt i sticket. Av minst fyra alster signerade Jobim blir jag allra mest förtjust i Once I Loved som artisten gör på duo med Wakenius. Fler händelser värda att lyftas fram: Gasen-i-botten-attityden i ett extatiskt original, bas-feature i ett framglidande örhänge om Paris, Wakenius riffande solouppvisning, extraordinära trumsolot på slutet samt en sprudlande snabb sak inspirerad av Autobahn.

Liksom Sarah McKenzie lämpar sig SYLVIA VRETHAMMAR utomordentligt väl att anspela på i föregående svep rubricerat ”Latinvibe med förgreningar”. Spred ju när det begav sig brasilianska rytmer till breda folklager, inte minst tillsammans med dragspelaren och kompositören Sivuca. Om detta berättar hon och ger kongeniala exempel på i en glädjefylld tillställning på soligt insvepta Saltsjöbad. I en karriär som sträcker sig tillbaka till Hyland hörna sent 60-tal och debuten Tycker om dej, ackompanjeras en sångerska med självklar utstrålning av fyra heta jazz- och blues (och mer därtill) uttolkare, vilka jag kunnat höra live otaliga gånger och fått träffa. Närmare bestämt Max Schultz på gitarrer, Leo Lindberg vid orgel och flygel, Niklas Fernqvist på kontra- och elbas(!) samt Jonas Bäckman bakom trummorna. Den sist nämnde fick förresten ta emot ännu ett pris (utdelat av föreningen Jazz i Alingsås). Samtliga trots åldersskillnad så etablerade att de nått översta skiktet inom respektive instrument.

Erinrar mig Vrethammars lust att improvisera från Falkenbergs Jazzdagar 2013 och medverkan i Så mycket Bättre året före. Som förberedelse inför hennes gig på YSJF lästes fyllig intervju. (JAZZ/ OJ 3/ 2024). Att hon senaste åren skrivit inte bara texter utan ny musik var en nyhet för mig, liksom samarbeten med bland andra Magnus Lindgren och Jan Lundgren. Vrethammar, är nog ett kommersiellt större namn i Tyskland än här hemma. Konserten erbjuder stor variation och den nybildade kvartetten bubblar av spelglädje. Finns fog för guldstjärna i min bok redan i andra låten, Just One Of Those Things ( C. Porter) och därpå i LOVE, i sitt original en delikat duett. Positiv anda förmedlas. Ska inte stickas under stol med att den elegant sjungande damen sällan förknippas med jazz, känns istället mer hemtam med ädelschlagers och bossor.

Stämbanden håller fortfarande förvånansvärt väl och osvikliga tajmingen är förstås en stor tillgång. Kommen så här långt i redovisandet av intryck är det hög tid att betona musikernas bedrifter. Max Schultz och det cirka hälften så gamla klaviaturoraklet Leo Lindberg har säkerligen gjort ett tresiffrigt antal spelningar, vilket märks. Däremot tveksamt om jag tidigare sett Jonas Bäckman utgöra rytmsektion ihop med Niklas Fernqvist vars elbas också överraskade. Tillsammans utgör kvartetten en underbar enhet, för såväl publik som en stjärna som bjuder på sig själv. Ska påpekas att man spelar efter noter och att vår ciceron framhåller vikten av rätt tempo och dito harmonier när musik från Brasilien står på menyn. Paradoxalt nog värnar hon om sin konstnärliga frihet, att få vara oförutsägbar.

Låt mig lista ett knippe höjdpunkter. En samba av den oundviklige Jobim vars gungande tema blivit ett paradnummer för Sylvia. Dröjande strukturen i Corcovado då Max bytt till akustisk gitarr,. En låt av samme kompositör draperad i moll på duo med en gitarrist som subtilt glänser. Svängigt popjazzig version av Can´t Buy Me Love (Lennon/ McCartney) där mångsidig gitarrist och komp firar triumfer. eldiga schlager-samban Amanda. Lysande intro i Cry Me A River av Leo på flygeln. Text av Sylvia som tar avstampet i förödande kriget i Ukraina. de blå tonerna i There Will Never Be Another You, soulpoppiga dängan Broken Soul med organist i framkant och inhoppet av Ricardo Silveira på begäran inte att förglömma, gitarrist hos Joâo Bosco.

En av de konserter som musikaliskt hamnar längst bort från beteckningen jazz var en maffig sammanslagning av blåsarna i NORRBOTTEN BIG BAND under ledning av Joakim Milder och det soulfunkiga kollektivet BLACKNUSS 2.0 toppat med ERIC GADD som sångsolist. Denna ”happening” ägde rum utomhus vid slottet Charlottenlund en knapp mil från festivalcentret. Den ingick i den gala YSJF anordnade för att celebrera sina femton år. Publiken uppgick till drygt tusen personer som mest. Blev ett mycket välorganiserat arrangemang! Höjde möjligen något på ögonbrynen åt upplägget på grund av att Eric Gadd kom in först efter fyrtio minuter, vilket skulle kunna bero på att de inte hunnit repa in mer material och att Blacknuss är försedda med flera vokalister, för dagen främst Mary Ndiaye.

Musikerna på scen presenterades aldrig tyvärr. Det gäng där trumslagaren Martin Jonsson styr skutan består i Charlottenlund av, tror jag, Johan Lyander på keyboard, Chuck Anthony på gitarr och reggae-profilen Desmond Foster på förmodligen basgitarr. Hörde dem med egen blåssektion och gästande vokalister häromåret på flotta Jacy´z i Göteborg. Man låter lika lysande i denna omgivning. Njuter av oemotståndligt beat när ett axplock av svarta svängiga stilar lanseras, garnerade med inspirerat blås av musiker vanligtvis verksamma inom jazzens domäner.

Minst första halvan viks åt Blacknuss 2.0 uppbackade av fabulöst synkade blåssektioner. Rutinerade Foster kliver fram i tribut till sin hjälte Bob Marley i ett up tempo nummer, uppseendeväckande nog. Annars är det deras leading singer Ndiaye som anför. Det riffas fräckt i egentillverkad hit, dansvänlig dänga förknippad med Sister Sledge tryfferas lyxigt genom fräcka blåsarr av Milder(?) och souliga sångerskan koreograferar pigg publik till rytmer hämtade från Senegal/ Gambia. Vid det här laget har enheterna plockat fram sin allra högsta standard. Självgående sväng uppstår i deras sugande hit Disrespect My Lover och underbara discobeatet i Last Night A DJ Saved My Life sitter som en smäck. Hänförs av denna versions olika lager, jämte träblåsets interaktion med rytmsektionen. Per Ruskträsk Johansson bränner av ett glödande solo på sin altsax. En formidabel fullträff som för fem minuter får oss att glömma bort vem vi väntar på. Undanskymd hanterar dynamon Jonsson mästerligt rollen som rytmläggare.

Äntligen kommer han då, mannen med den tonsäkra falsettrösten besatt av beats från svarta giganter, mannen jag såg på Mejeriet-festivalen för över trettio år sedan. Nämnde för Gadd backstage att jag i uppskattande ordalag recenserade krogshowen i Göteborg 2019. I en nu angenämt utvidgad skepnad fyrar han av ett koppel av sina medryckande hits, kickar igång med Do You Believe In Me från -91. Inramningen är bästa tänkbara i optimalt ljud. Enda gången Gadd, i dessa distinkt okomplicerade rytmer parade med attraktiva harmonier, skiftar till svenska är i Tvåhundratusen. Ofrånkomligt att publik som fått sitt lystmäte av groove dansar i till exempel My Personality, lagd i slutet på programmet. Sist men inte minst ska solisterna i Norrbotten Big Band applåderas: Karin Hammar, Robert Nordmark, Ruskträsk med flera.

Sista konserten på årets festival beskådas inga mindre än BOHUSLÄN BIG BAND (ett av världens sju bästa storband enligt Magnus Lindgren) och en trio lika exceptionella som rytkbara sångsolister, det vill säga TOMMY KÖRBERG, RIGMOR GUSTAFSSON och MARGARETA BENGTSSON. Dessutom gästar JAN LUNDGREN. Uppdraget består i att göra en 1900-tals gigant rättvisa. Programmet har nämligen döpts till ”The World Of Duke Ellington”. Kompositören, orkesterledaren och pianisten skulle ha fyllt 125 år i år. Lite oturligt drabbas bevakningen av en logistisk miss vilket medför att jag går miste om ett par låtar på slutet, bland annat den ultimata finalen då solisterna avlöser varandra i klassiska It Don´t Mean A Thing. Och i ett skede mitt i behövde benen vilas, satt då på bänk vid serveringsområdet på ganska långt avstånd från scen. Förträffligt sound registreras även om jag den stunden inte befann mig så nära musiken jag borde. Dock, merparten av programmet tillgodogör jag mig på ett idealiskt vis.

BBB inleder stompigt på egen hand med smäckra Cotton Tail. Hyllningen innehåller också en vital instrumental version av Rockin´In Rhytmm. När mästerverket Satin Doll (arr Q. Jones) sveper fram presenteras medlemmarna. Njuter då av introt och känsliga anslaget från Christian Jormin vid flygeln. Jan Lundgren avlöser första gången genom att sätta sin prägel på Take The A-Train, adderar ett originellt intro.

Första sångsolisten MARGARETA BENGTSSON påminner om att Alice Babs föddes för hundra år sedan, genom att drilla iväg i Ellingtons specialdesignade Serenade To Sweden. Känner igen det signifikativt släpiga soundet. Den internationellt högt rankade sopranen följer upp med What Am I Here For. Galant görs också Almighty God där hon får sällskap av Robin Rydqvist på flygelhorn (eller möjligen trumpet). Måste vara oerhört påfrestande och samtidigt inspirerande att efterlikna en unik röst. Finns ingen mer lämpad i landet än Bengtsson, vars stämma hänför. Storbandet befinner sig på den översta nivå jag tar för given efter att bara i år recenserat dem live två gånger för OJ:s hemsida.

Den andra kvinnliga solisten innehar trots ett flertal kvalificerade utmanare, positionen som leading lady på den svenska jazzscenen; ställningen RIGMOR GUSTAFSSON upprätthållit i princip sedan millennieskiftet. Lite kul att citat från recension av mig av senaste skivan inkluderats i festivalens program. Recenserade henne live så sent som i våras. Anser att värmländskan med den ljuvliga rösten inte behöver någon ytterligare presentation. Omgående nås den ståpäls-liknande skönhet jag bespetsat mig på. Magisk prestation av henne och BBB i Prelude To A Kiss. Nyanser framhävs fabulöst! Gustafsson kommer tillbaka ett par gånger med nära nog motsvarande raffinerad frasering.

TOMMY KÖRBERG har behärskat en mängd genrer ända sedan popduon Tom & Mick sent 60-tal- Att han inte valts in i Swedish Music Hall Of Fame är minst sagt anmärkningsvärt. Rekommenderar självbiografin Sjung tills du stupar. Minns jag rätt även namnet på en turné jag såg när den kom till Lorensbergsteatern. Senaste gången jag hörde honom live var faktiskt med BBB på Storan, då i egenskap av exalterad recensent. Körberg förknippas inte i första hand med Ellington-melodier, vilket gör att det känns en smula ovant att höra den enormt mångsidige och magnifike sångaren i standards med skimrande status. Ändå kan insatse i In A Sentimental Mood kommenteras på följande vis: Varje ton utkristalliseras, som om varenda stavelse bär på en djup mening. Makalöst artisteri! Lundgren och BBB inramar proffsigt med sin auktoritet. I Don´t Get Around Much Anymore märks ett bett i sluttakterna som gör en upprymd. BBB understryker melodin med yviga ”gester”. Och i I´m Beginning To See The Light krämas det på för fullt. Strålande Samspel med storbandet! Ett rep räckte tydligen.

Senaste åren har avgiftsfria konserter anordnats utomhus under rubriken NEXT GENERATION. Uppträder gör lovande ungdomar som påbörjat musikutbildning, oftast på folkhögskolor i regionen. En av de två spelningar jag hade möjlighet att lyssna till på innergården hos Morten Café var med EBBA DANKEL TRIO, med tanke på kriterier en överkvalificerad trio. Prisade pianisten Dankel är nämligen sistaårsstudent på ansedda Berklee i Boston medan basisten Simon Petersson frilansat i över femton år. Antar att norske trumslagaren Amund Kleppan också är en etablerad utövare av jazz. Trion framför original av Dankel.

Hört pianisten på Utopia i sommar och skrev i fjol om hennes spelning på kvartett på Unity i Göteborg. På jazzkrogen i Göteborg praktiserades begåvat influenser från Monk, Bill Evans, Brad Mehldau och förebilden Lars Jansson. Nu står hon för en radikal överraskning genom att lansera en ny inriktning. Likt Anna Gréta har hon tagit sig för att skriva engelska texter som framförs med ackuratess i en poppig cross over tradition. Också första gången jag hör 24-åringen på elpiano.

Sprudlande uptempo mixas med reflekterande ballader. Kul att hon gör mig så häpen med harmonisk, fint intonerande röst i kombination med ett expanderande beat. Fascineras av hur spänstigt det låter. Hur det sjungs tycks ha lika stor betydelse som om vad. Blir en del ordlöst. Två låtar på svenska )bland annat Oro) avviker från mönstret, engagerar lite extra. Smidig rytmsektion håller sig mestadels i bakgrunden. Medverkar mer aktivt med frekvent pulserande i två instrumentala kompositioner. Candy Colors lanseras som hennes poplåt, påfallande svängig med klatschiga basgångar. I kontrast då till Somewhere tillägnad hennes bror där en sorg kan skönjas. Som extranummer serveras gedigna Letter To An Old Soul.

Konkurrensen är som det brukar heta mördande, vilket inte ska hindra en stor talang på vägen mot framgång. Dankel har definitivt potential som expressiv singer songwriter i en vid popjazz-fåra. Ska bli spännande att följa utvecklingen, hennes olika sidor.