Maria Montessori
Regi Léa Todorov
Betyg 4
Biopremiär 30 augusti 2024
Vad som börjar vackert, en voice over som läser ett brev från en moder till hennes barn, övergår snart i någonting helt annat: ett hjärtknipande och förkrossande övergivande. När modern ses lämna sitt barn bakom sig och resa vidare utan honom känns det svårt att förstå – både för henne och för tittaren. Resten av speltiden blir inte ett försvarstal för detta, men ändå en förklaring och ett försök för henne att hitta tillbaka till sitt barn och för oss att kanske inte ursäkta handlingen men ändå förstå den bättre. Vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med att måla upp för oss.
Detta historiska drama med utgång i verklighetens läkarprofil Maria Montessori (som har en hemsida i montessori.se för den som vill läsa in sig på henne före eller efter filmen) som var en tidig kvinnlig läkare och första i sitt slag att utöva rollen i Italien – dock på grund av samhällssynen och konservativa krafter någonting hon fick göra obetalt då det ansågs vara en manlig yrkesutövning. Vilket läkarstudierna redan gjorde, och hon antogs av misstag då hennes namn blandades ihop med Mario – vilket var vad hon senare döpte sin egen son till. Och lika mycket som det handlar om en historisk person, lika mycket handlar filmen om samhällets snäva begränsningar gällande kön och makt. Hur kvinnor motarbetades, förväntades vara lydande hemmafruar i ständig beroendeställning av sina jobbande män. Filmen blir därmed en lika viktig påminnelse om hur samhället såg ut på den tiden – men också hur långt vi har kommit sedan dess. Vilket ger tyngd till filmens originaltitel La nouvelle femme – en ny kvinna, eller snarare en modernare kvinna – som banade väg för inte bara kvinnor utan forskningen och pedagogiken.
Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.
Filmen har flera styrkor och teman den knyter an handlingen till. Som det hur barn mår bäst och utvecklas mest med kärleksfull och omtankesfull metodik, eller som Maria uttrycket det: lärandet genom moderns oändliga kärleksfullhet. Hur hon fick kämpa för att leva sitt liv på sina egna villkor, men samtidigt se till barnens bästa både i lärande och utvecklande, och stångas mot samtidens mer patriarkala och tillika konservativa krafter som såg det som bäst att göra saker som de alltid gjorts. Men det porträtteras alltid med tyngd, utan skönmålande lättja eller hjälteporträtt. Och hennes ovilja att gifta sig då hon sett hur hennes egen moder föll offer för det och tystades blir lika mycket en språngbräda för hennes liv i frihet som ett problematiskt hinder i hennes liv som leder in oss till en lika hemsk som hjärtskärande mardrömsscenario. Ett annat tema som utforskas i filmen är musikens explosiva kraft – när Lili spelar piano för de ”idiotiska” barnen blir de inte bara glada och dansanta utan öppnar också upp nya rum inom dem – bevisligen för att musiken når våra själar utan att ta omvägen genom vårat intellekt utan slår rot i oss direkt i en något primal rot inom oss som kanske varken kan eller bör förklaras utan just bara kännas och upplevas. Fint så.
Som tur är kommer Lili och Maria bara närmare varandra med tiden och möter en mecenat som bidrar med pengar till ett hus för att låta utveckla den för dåtiden nya Montessoripedagogiken vilken skulle bli lika livsomvälvande för hennes själv som för forskningen och läkarkonsten. Vilket är vackert i sig – hur så osjälviska kvinnor slogs för att barn som inte kunde föra sin egen talan ändå fick rätt till bra vård och lärande. Och hur det hjälpte inte bara dem utan så många därefter. Vilket vi kan se kvitto på än idag, i filmen och i samhället runtom i världen. Fint så.