• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Kensukes Rike – slentrian och förutsägbarhet personifierad

2 april, 2025 by Elis Holmström

Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry

Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.

Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.

Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.

Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.

Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.

Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.

Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Black Tea – ibland finstämt, ibland stelt

1 april, 2025 by Ulf Olsson


Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Djärvt genrefri repertoar med spännande stick och solon inramas av strålande sång – Stina Augustsdóttir på Playhouse

31 mars, 2025 by Mats Hallberg

27/3 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

Upptäckte att jag var en av de två recensenter vilka citerats i annonseringen. Således fanns en förkunskap om hur det skulle kunna låta, baserad på tre skivrecensioner och framför allt på ett extatiskt gig på Glen Miller Café under Sthlm Jazzfestiva,l varav jag hann uppleva dess två sista set. Den upplevelsen resulterade i några lyriska formuleringar som isländsk-svenska artisten använt sig av för att få fler bokningar. Enligt Stina Augustsdóttir hämtas under det sällsynta besöket i Göteborg, huvuddelen av repertoaren från nyaste albumet Yours Unfaithfully (5/5 i Kulturbloggen).

Samtidigt som Grammis-galan äger rum genomför scenpersonligheten och samma musiker jag knockades av på GMC en konsert, jag är förvissad om gjorde samtliga närvarande häpet exalterade. Låtar på engelska ackompanjeras, smyckas ut och omvandlas av vad som stundom agerar likt en oberäknelig power-trio. Syftar på trumslagare Morgan Ågren, gitarrist Andreas Hourdakis samt basfenomenet Henrik Linder. De två först nämnda har recensenten sett tidigare på samma scen. Andreas frontade härom året. Han spelar också i hardcore-bandet Hawk och setts i grupper ledda av Magnus Öström, Karolina Almgren och Karin Hammar. Mannen som i UR haft trumskola är ju ena halvan av Mats & Morgan som 40-års jubilerat. Av internationella samarbeten går det inte att komma runt att han lirat med far och son Zappa. Såg honom häromåret på Valand med Mattias Risbergs Mining XL. Linder vars teknik beundrats av basexperter i Youtube-kanaler associeras främst med Dirty Loops.

Dessa formidabla instrumentalister med lysande meriter inom åtskilliga genrer tycks ha en särskild sorts kemi. Stina låter dem i omgångar husera tämligen fritt. En enda gång antyds skämtsamt att ibland behöver man vara sträng, då leklynne medfört att devisen frihet under ansvar kanske tagit dem någon helt annanstans än beslutsfattaren avsett. Ska påpekas att Stinas favoritmusiker live, med något undantag, inte medverkar när hon spelar in plattor hemma på Island.

Ska beta av det mest väsentliga ur mina anteckningar och försöka undvika att bli långrandig. Men en händelserik konsert som gjorde mig lycklig kräver visst utrymme. Konstaterar att man inleder smått poppigt i snirklande tonspråk. Gitarristen kommer med sitt första kvicka inpass. Det något försynta soundet avlöses av en radikalt ökning av energipåslag. Stina och musikerna driver på varandra i Glitterblood. Rockig approach utkristalliseras med feature från Henrik. Fascineras av en makalös uppvisning i och utanför låten. Redan här lösgör sig männen, går samman som en bejublad power-trio.

Låtskrivaren har ett par medkompositörer på aktuella albumet medan texterna skrivits av henne själv. Undantaget är The Laughing Heart, ett filosofiskt poem av den oförliknelige Charles Bukowski (läst 3-4 av dennes verk och sett filmen Barfly) med musik av gitarristen Mikael Mani. Artisten äger en särskild sorts begåvning som består i att skapa stämningsfullt laddade sekvenser. Stötigt framväxande Chaotic med sin oemotståndliga hook tillhör konsertens definitiva klimax. En svängig dänga med explicit text kring en intrikat uppbyggd harmonik.

foto Frederik Freddan Adlers

Första set avrundas magnifikt med standard plus ikonisk cover. Vi får nervig version av Afro Blue (M. Santamaria) med läckert pulserande latin-vibe, där fokus förflyttas successivt. Jag associerar auran hos sångerskan till Nina Simone. I dessa uppfriskande improvisationer bekräftas vilka exceptionellt töjbara ramar som råder i kvartetten. Här sker aftonens första trumsolo. Därefter växlas in på annat temperament, nämligen Kanadas gudinna Joni Mitchell. Hög tid att lyfta fram vilken förstklassig vokalist Stina Augustsdóttir är. Both Sides Now tolkas alldeles lysande till raffinerat ackompanjemang. Floran av nyanser triumferar och Andreas slinga tar mästerligt fram temat.

Efter att så framgångsrikt ha stuckit emellan med andras musik, återgår i andra set den trespråkiga artisten till egna alster. Inleder med Silver Cowboy som blev till i en dröm. Den komponerades tillsammans med en låtskrivare från Kanada (där Stina bott). Flertalet låtars uppkomst förklaras under konserten. Detta feministiska statement är minst sagt suggestivt, tar med sig mottagarna. Kryddas med fräckt bas-feature och lika attraktivt riffande från Andreas.. Bör rankas som ytterligare en hit, vars stegring i intervaller jag njuter av helhjärtat. Nivån bibehålls på Body från albumet Drown To Die A Little vars refräng ”I Wish A Would Have Treated You Better” etsar sig fast. Bakgrunden nämns. Hur jättesjuk sångerskan som dansat balett blev 2016. I inspirerat skickligt gitarrsolo tas fasta på textens starka känslor.

Sviten av sugande beats, delikata utflykter och övertygande sång förlängs. Hisnande kombinationen av stilar förför: neo-soul, fusion, arty pop, jazzig anstrykning, singer songwriter material, stänk av blues, funk, metal, världsmusik… Det excelleras i crescendon, kontraster och stundtals udda taktarter med en lyhördhet och ett virtuoseri som bländar.

En cover där infallen haglar anförs suveränt av Morgan på sitt trumset. Syftar på en extraordinär version av Police och deras genombrott Message In A Bottle (som jag hört med dem i Scandinavium). Sången gifter sig med halsbrytande snabbt komp i baktakt, framförs i en helt ny tappning. Här ges ”dispens” till att i sekvenser freaka ut. Underbart sanslöst! Snarlik otyglad inlevelse utmärker Deadheart. Man kan förledas att tro att vi snarare befinner oss på Sweden Rock än på konsert arrangerad av alert Jazzförening. Snacka om att vilja ruska om, använda hela registret, blanda upp mjukt suggestivt med det explosivt hårda och kompromisslösa i framvällande vågor. I extranumret visar den i Stockholm bosatta isländskan vilken otrolig kraft hon förfogar över med sin röst. I boppiga Billiés Bounce (C. Parker) vars tempo furioso kvartetten fullkomligt älskar att hänge sig åt charmar han oss genom att med fenomenal kontroll ägna sig åt scatsång/ rap. Morgan Ågren passar på att leverera en maffig egen avdelning på turbo-speed. Stort tack riktas till de på scen för denna anmärkningsvärda injektion av lysande livemusik!

Arkiverad under: Musik, Recension

Sofistikerat speglas Alice Babs pluralistiska enastående gärning – Swingtime Again på Maj 12:an

30 mars, 2025 by Mats Hallberg

foto Michael Andersson

25/3 2025

Maj 12:an I Kungsten Göteborg

I fjol var det hundra år sedan Alice Babs föddes. Jazzradions Berit Nygren producerade ett lärorikt program jag berömt henne för IRL. I en ”paketlösning” med två ytterligare 100-åringar, giganterna Arne Domnérus och Putte Wickman, arrangerade Claes Crona en minnesturné med idel välkända musiker och vokalister. De tre 100-åringar förenades 1949 i mytomspunna svenska Parisorkestern. Spelningen i Stenhammarsalens där Viktoria Tolstoy och Vivian Buczek turades om att sjunga Babs repertoar, recenserades av mig i Orkesterjournalen.

En härlig hyllning enbart vikt åt den fenomenala vokalisten ägde rum på Utopia, ingick i serien Jazz & Storytelling. Det var ett alldeles förträffligt samarbete mellan sångerska och ciceron och ypperlig pianotrio. Pernilla Warberg hade sammanställt programmet tillsammans med ackompanjatör Sven-Eric ”Svenna” Dahlberg. Också på Jazzfestivalen i Ystad förekom lyckad referens till hundraårsminnet. Margareta Bengtsson saluterade det himmelska samarbetet Alice & Duke i dennes Sacred Concerts. Såg tyvärr aldrig Alice Babs uppträda. Av hennes skivutgivning har jag Simple Isn´t Easy som innehåller kompositioner av John Lewis och Red Mitchell och Serenading Duke Ellington With Nils Lindberg Orchestra. När jag tänker på hennes otroligt höga kvalitet i en anmärkningsvärt bredd av genrer dyker en udda men ändå högst relevant jämförelse upp. Associerar nämligen till Linda Ronstadt!

Vilka finns då på scen denna gång i vad som sägs vara ”den musikaliska berättelsen om Alice Babs”, en föreställning i två set som hade premiär inför skapligt med folk på Maj 12:an? Jo samma sättning som Swe Danes plus rytmisk förstärkning i form av kontrabasist Johan Bengtsson. Frontar i rollen som berättare och Babs-uttolkare gör Brita Lindgren, pedagog och med i exempelvis fantastiska kollektivet Amanda. Hörde och recenserade med entusiasm Lunchteater-program hon ingick i med den äran härom året. Fiolspelaren Lars Reinhold Börjesson har jag inte koll på, märker efter research att han finns i konstellationer som Swing 22 och Mango Django. De som framför minst en duett kompletteras av två spelemän jag ofta haft förmånen att höra live och recensera, nämligen nämnde Johan Bengtsson på ståbas och mångsidige gitarristen Tobias Grim. Den först nämnde mestadels hemmahörande inom folkmusik, visa och swing, den ”grymme” Grim främst inom latin, blues, svängig jazz och kammarmusik.

För att ro i hamn den svåra utmaningen att ge ett representativt urval av en mångförgrenad karriär från ett geni, fordrar avsevärd skickligt vad beträffar hantverket, skapligt självförtroende och hängivenhet utöver det vanligt. Memoarer hade lästs, det har arrats och övats. Enligt Börjesson har man genomgående varit hänvisade till att planka, ett mödosamt sätt att lära sig hur musiken låter. Kvartetten klarar förstås skivan, går i land med uppgiften. Att jag som helhet inte grips i lika stor utsträckning, som av programmet ovan i regi av ”Svenna” Dahlberg och Pernilla Warberg, beror sannolikt på den virtuosa lättsamhet Swe Danes utstrålade.

Programhäften låg på varje stol i bänkraderna, överraskande bonus för entusiastisk, förhållandevis stor publik. I första informativa mellansnack får vi reda på att Alice Babs spelade in 800(!) melodier. Som förväntat inleds konserten i gladlynt up tempo och en del ordlöst drillande. Allra först i de båda avdelningar som skiljs åt av paus framförs musik skriven av Börjesson. Noterar hur välrepeterad den samspelta kvartetten är, märks inte att det är premiär.

Vad bör framhållas från första utsökta halvan? Tänker på vaggvisan i moll där Lindgren tar fram klarinetten. På det värdefulla kitt av upplysningar och anekdoter vilka vokalisten delger oss åhörare. På hennes utomordentliga sång och det delikata riffandet i Okända djur (O. Adolphson/ B. Wolgers). En definitiv höjdpunkt är ett legendariskt soundtrack, nämligen ädelschlagern Regntunga skyar. I Noaks ark (N. Lindberg) glänser instrumentalister med sina utbroderade partier. En annan fullträff visar sig vara från musikal 1939, syftar på I Didn´t Know What Time It Was. Slutligen förtjänar ordlösa ekvilibristiken i Barock Stomp (O. Lindberg) extra beröm.

Fortsätter fragmentarisk genomgång. Nedslagen efter paus uppmärksammar till att börja med höga nivån på Jazzfuga. Förtjusande ekvilibristik! Vi får fint prov på kompositören Alice Babs och samarbetet med maken . Vidare briljerar fingerfärdig gitarrist i premiärupplagan av Eurovision, vars svenska bidrag sjöngs av Alice Babs. Spralliga Povel Ramel-duetten Vi sjunger så bra tillsammans görs med finess av Brita och Lars Reinhold. Till den adderas ett skojfriskt outro med samtligas röster. Man sätter punkt genom stämningsfull ballad i form av ett bedårande smakprov från magiska samarbetet Duke Ellington & Alice Babs. Omistliga kvinnan i kvartetten gör rättvisa åt svårsjungna hymnen Freedom. Hennes magnifikt svävande stämma matchas av utsökt stick på fiol. Underhållande schlager-potpurri tillfogas också samt ett lika kul extranummer. Blir lite osäker, men har för mig att As You Are (N. Lindberg/ R. Mitchell) som Alice spelade in 2001, hade fått en festlig svensk text.

Detta var sannerligen en trevlig, lärorik och genommusikalisk föreställning om Alice Babs och hennes häpnadsväckande karriär. Tidigare i är köpte jag av förläggare Bo Ejeby Jan Bruérs gedigna genomgång Jazz i Sverige vars omslag pryds av just Alice Babs.

Tack till Michael Andersson för fina foton.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Bird – Arnolds hittills bästa som regissör

27 mars, 2025 by Elis Holmström

Bird
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Andrea Arnold

Efter en minst sagt egensinnig dokumentär om mjölkkor samt en otroligt lång expedition i USA vänder nu Andrea Arnold tillbaka till hemlandet England. Där är det mesta sig likt på både gott och ont. För till skillnad mot den aningen svulstiga och överambitiösa American Honey är Bird snarare en sorts spirituell uppföljare till den fantastiska men bortglömda Fish Tank, Arnolds utan tvekan bästa verk som regissör.

Precis som där är det en hyllning till diskbänksrealismen, där horribelt fula och själlösa miljöer avlöser varandra och där hoppet mer eller mindre är borta. Med Bird går dock Arnold steget längre vad gäller att demonstrera ren och skär misär. Där andra filmskapare som önskar skildra misären och förtvivlan, som den hopplöst inkompetenta Paradiset Brinner, endast gör det ifrån en kylig och exhibitionistisk position, väljer Arnold att ställa sig sida vid sida med människorna hon vill skildra. Därför inleds filmen utan några förklaringar eller intriger, precis allting får utredas av publiken under filmens gång. Detta görs dock utan enigmatiska pretentioner, pusslet som måste läggas under filmens gång adderar till mycket av filmens tematik som i grund och botten handlar om behovet av adaption och att göra sitt bästa trots omöjliga odds.

Precis som i Fish Tank har Arnold en fantastisk närhet till sina skådespelare och karaktärerna de spelar. Karaktärer som hade varit frustrerande karikatyrer i andra händer blir här mångfacetterade och oväntat djupa. Men det är Arnolds personregi som lyser starkare än något annat, framförallt hennes förmåga att locka fram fantastiska rolltolkningar från ytterst oerfarna aktörer. Nykiya Adams i huvudrollen är genomgående självlysande och lyckas agera med både precision, måttfullhet och uttrycksfullhet. Detsamma gäller för Barry Keoghan i rollen som Adams far, en karaktär som gradvis växer och visar sig vara mer än bara en hopplös pundare.

Trots att Bird inte vill stoltsera med att vara någon vidare visuell upplevelse får vi också se på ett imponerande avancerat foto vad gäller kamerarörelser. Arnold förlitar sig ännu en gång på oerhörda närbilder som är så pass intima att de kan framstå påträngande. Fotografen Robbie Ryan som jobbat med Arnold tidigare och nu senast Yorgos Lanthimos får det gryniga, skakiga fotot att vara fantastiskt närgånget men också oerhört imponerande vad gäller kamerarörelser. Här finns ett antal makalösa kameraåkningar som i filmen ter sig lekande lätta men som i praktiken är ytterst komplexa. Detta leder till att Bird många gånger påminner om de bästa filmerna signerade Thomas Vinterberg, där det anspråkslösa och enkla också blandas med en otrolig självsäkerhet, något som skänker filmerna en sällsynt stadga.

Hur imponerande och närgången Bird må vara går det dock inte att undkomma att filmen står skuggan av Fish Tank. Även om misären skildras mer ofiltrerat och kompromisslöst här saknas den oerhörda magnetism som gjorde Fish Tank oförglömlig. Ödena här lyckas inte engagera fullt lika mycket som då och filmens bästa stunder är mer eller mindre helt modellerade efter ännu större moment från Arnolds sanna epos.

Att det också kastas in ett förvirrande och menlöst tvetydigt inslag gör att filmen också tenderar att likna Tully av Jason Reitman, en film som mer eller mindre förstörde sig själv genom ett hopplöst onödigt surrealistiskt tillägg. Även Bird svajar oroväckande mycket då Arnold börjar flirta med dessa element men det lyckas aldrig kapsejsa skutan. Berättelsen är många gånger onödigt spretig och engagerar i alltför många sidospår.

Bird må aldrig passera eller ens nudda vid att vara en ny Fish Tank, däremot är det en stabil återgång till Arnolds sanna expertis, något som resulterar i en skådespelarmässigt utmärkt film vars berättelse inte håller jämna steg.

Se Fontaines D.C.s video till låten Bug (som är namnet på Barry Keoghans karaktär i Bird), gjord från material från Andrea Arnolds film Bird. Fontaines D.C.s Carlos O’Connell gör sin skådespelardebut i Bird, och tre av bandets låtar är med i filmens soundtrack.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in