Recension

Miséria
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 september 2023
Regi: Liam Norberg

Egentligen borde en recension vara överflödig. Det där illavarslande betyget som svävar ovan borde säga allt, men då det kommer till Miséria, regisserad av Liam Norberg, slutar regler, logik och sunda antaganden att fungera.

Under filmens hiskeliga två timmar slutar den analytiska förmågan att fungera. Vad som utspelar sig framför publiken är bortom mänsklig förståelse. Det spelar ingen som helst roll att det finns ambitioner att göra en film som vill adressera ett ytterst viktigt ämne, den rådande gängkriminaliteten i Sverige. Tanken är att demonstrera att det finns människor av kött och blod bakom rubrikerna som blivit alltmer obegripliga, där mänskliga liv endast blivit till kall statistik och slagord för politiker.

Aspirationerna är därmed inte att avföra, men vad spelar det för roll när allt som omger dessa förhoppningar är fullkomligt bedrövligt. Slutresultatet är detsamma som ett soppkök som serverar generösa portioner, det enda problemet är att de innehåller stora doser arsenik.

Man kan ursäkta det hiskeligt fula fotot som orsakar klåda i ögonen. Man kan ha överseende med att skådespelet lämnar det mesta att önska. Vad som däremot är oförlåtligt är filmens manuskript som måste klassas som det sämsta som kan ha skrivits under 00-talet i hela Skandinavien. Den dialog/verbala tortyr som spys ut är inget annat än livsfarlig. Och då Ola Rapace gör ett plagiat på Tom Hardys Bane från The Dark Knight Rises, med en av de mest pinsamma utläggningarna som någonsin yppats, börjar publikes hjärnor att rinna ut ur öronen.

I och med att Miséria inte fått finansiering eller stöd från Svenska filminstitutet borde det innebära ökat mod, en rebellisk vision som demonstrerar varför fristående filmproduktioner kan bidra till ett mer vågat svensk filmklimat. Men Miséria är istället provocerande feg och slapp. Filmen är den mest patetiska pastisch på klassiska gangsterfilmer som Gudfadern, Maffiabröder och – givetvis, Scarface. Att kalla det skrattretande vore bara början. För en film som vill ta sig an ett av samhällets viktigaste ämnen är det ynkligt att använda sig av en urvattnad och förutsägbar Hollywood-dramaturgi som får det hela att kännas trivialt och djupt oseriöst.

Inkompetensen är fullkomligt impregnerad i Miséria. Vart man än tittar väntar något apokalyptiskt uselt, personregin är giftig, bildspråket hårresande fult. Men det är filmens klimax som skapar akut andnöd. Där knyts säcken ihop genom att påpeka att lösningen på problemet hittas i Jesus och ett par bibelverser. Någonstans där har tålamodet inte bara sinat utan utplånats. Då blir det uppenbart att Miséria inte är ett genuint försök att adressera ett kolossalt samhällsproblem utan en förvriden reklamfilm för valfri svensk frikyrka.

Miséria saknar motstycke vad gäller ren och skär uselhet, den gör Staffan Hildebrands G ypperligt sällskap som en pekpinne-pekoral som kommer gå till historien som ett historiskt magplask. Det är så pass uselt att det stör både sinnesfriden och matsmältningen.

Speak No Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 september
Regi James Watkins

Produktionsbolaget Blumhouse fortsätter att vara en av de mer fascinerande sagorna från landet i väst. Producenten Jason Blum har skapat ett imperium med mycket enkla medel, där en minimal budget och temat skräck lett till otroliga succéer. Med det sagt har kvalitén på de olika projekten signerade Blumhouse inte varit särskilt konsekvent.
Bolaget och dess filmer har rört sig mellan högt och lågt, med höjdpunkter som Get Out till horribla fiaskon som Fantasy Island.

Och bortsett från Jordan Peeles diverse projekt under studion har majoriteten av skräckfilmerna signerade Blumhouse lutat sig mot enkla koncept med övernaturliga inslag. Det har sällan varit någon diskussion om att försöka följa i Ari Asters fotspår och utveckla svårmodiga och diffusa filmer där mänsklig psykologi står i centrum lika mycket som det rena chockvärdet.

Speak No Evil har dock aspirationer att inte vara ytterligare en dussinfilm från Blumhouse. Istället har den danska filmen med samma namn nu gjorts i en engelskspråkig version. Förhoppningen är att göra en återhållsam, laddad och krypande obehaglig film som inte måste ta till tröttsamma hoppa-till effekter för att appellera till publiken.

Ambitionen må vara god och flera gånger om måste projektet klassas som intressant om än inte hundraprocentigt lyckat. Regissören James Watkins har uppenbarligen tagit stor inspiration ifrån mer cerebral skräck som exempelvis Michael Hanekes omåttligt effektiva Funny Games eller då Yorgos Lanthimos känner för att lamslå tittaren i rent och skärt obehag.

Det nyttjas långsamma och krypande kameraåkningar samt bisarr och oroväckande musik som innehåller stapplade trummor. Flera inslag känns igen och har gjorts bättre hos mer kunniga och rutinerade regissörer. Men den uppenbara viljan att göra det hela till något annat än den mest fabricerade och likgiltiga sortens skräckfilm måste applåderas.

Watkins frammanar spänning och obehag genom att ständigt vilseleda publiken vad gäller ögonblicket då vi förväntar oss att det skall explodera i form av mord eller obehag. Det kan jämföras med det djupa andetaget som tas innan man kastar sig utför en hög trampolin.

Men ett djup andetag och en försiktig – men beslutsam, spänningskonstruktion måste också ha avkastning, något som Speak No Evil fullkomligt fallerar i. För där individuella ögonblick är spända och skapar genuint obehag är de faktiska avslöjandena rent miserabla då de är alltför telegraferade och uppenbara, även för den som inte sett den danska förlagan.

Den vändning som Watkins vill chockera publiken med – då alla kort läggs på bordet, är tandlös och inte ens i närheten lika skrämmande som de moment då han leker med tittarens förväntningar. Speak No Evil är inte heller befriad från skräckfilms-karaktärer som agerar likt fullkomliga idioter, de fattar ständigt usla beslut och självbevarelsedriften är densamma som hos en drös lämlar som rusar mot ett stup.
Hela filmens tredje akt utvecklas också till något som endast kan beskrivas som ett fullkomligt praktfiasko. Istället för den totala nihilism som återfanns i originalfilmen får vi ett vandrade skämt. Den täta stämningen är bortblåst och vi får utstå en ren och skär pajas-festival.

Sedan har vi skådespelet som rör sig någonstans mellan det knappt acceptabla, det rent repetitiva och slutligen det fullkomligt anskrämliga. James McAvoy är solid men gör mestadels en ganska själlös återupprepning av sin roll från Split. Mackenzie Davis fortsätter att vara en av filmvärldens sorgligaste aktörer med en god förmåga att agera men en minst lika urusel kapacitet att välja vettiga projekt. Denna gång får Davis den fantastiska uppgiften att glo, flåsa, vrida på nacken och inte så mycket mer. Unga Alix West Lefler får tyvärr alltför mycket på sin tallrik och levererar ett genuint uruselt skådespel, inte blir det bättre av att hennes unga tolvåring skrivits med samma varsamhet som då ett generellt sprängarbete pågår.

Det finns både ett och annat att uppskatta i Speak No Evil, men i och med ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt kan man inget annat än skaka på huvudet då allt är klart.