• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av Arctic Monkeys spelning på Cirkus

6 maj, 2011 by Jonatan Södergren

Vad: Arctic Monkeys
Var: Cirkus
När: 5 maj 2011

Världens mest dansanta band bar den brittiska flaggan högt när de intog scenen på Cirkus i Stockholm. Redan i öppningslåten The View from the Afternoon satte de med sin fantastiska ljusshow nivån för resten av konserten. Det var bara att blicka ut över allt hoppande och publiksurfande på parketten för att inse att Arctic Monkeys numera etablerat sig som brittpopens i dagslägets största dragplåster – i vissa lägen såg Alex Turner till och med ut som Liam Gallagher.

Det faktum att senaste singeln Don’t Sit Down ’Cause I’ve Moved Your Chair var en av kvällens höjdpunkter bådar gått inför den kommande skivan Suck It and See som kommer i juni.

Även de lite lugnare låtarna som Cornerstone bidrog med en välbehövlig kontrast som gjorde konserten mer dynamisk.

Jag hade trott att de skulle avsluta med I Bet You Look Good on the Dancefloor men den spelades förvånansvärt tidigt och de avrundade istället med Fluorescent Adolescent.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arctic Monkeys, Cirkus

Recension av film för barn: Taran och den magiska kitteln

5 maj, 2011 by Redaktionen

Film: Taran och den magiska kitteln
Betyg: 4
Dvd-release: 6 april 2011

Mest känd för den äldre publiken är kanske Disneys tecknade klassiker ”Taran och den magiska cirkeln” för att det är en av få Disneyfilmer som faktiskt visar blod. Särskilt skrämmande verkar den tecknade filmen, som nu kommit i specialutgåva på dvd, inte vara för den yngre publiken. Så väl 12-åringen som 8-åringen tycker att 7-årsgränsen som filmen hade på bio är väl sträng.

”Taran och den magiska cirkeln” bygger på Lloyd Alexanders två inledande böcker i serien Krönikan om landet Prydain. Filmen visar hur den uppenbart ondskefulla kungen – försedd med horn – är besatt av att komma över den magiska kitteln för att ytterligare öka sin makt.

Den unge pojken Taran tar upp kampen med hjälp av ett magiskt svärd, en sagolikt vacker prinsessa, ett snällt litet hundlikt troll och en gris.

Filmen är med Disneys egna baksides ord på dvd:n en blandning av fantasi, magi och humor. Det skulle ha kunnat bli en läskig soppa av historien om kitteln men det fungerar fint och är, så klart, proffsigt gjort och berör också på ett djupare plan allmängiltiga frågor för människor i den verkliga världen i alla tider.

Familjens 8-åring tyckte att det var en toppenfilm ”den var 5”. Mest spännande var det när Taran hittade svärdet. ”Filmen var inte otäck men den var lite blodig” tyckte han och lät mest förvånad över detta oväntade blod.

Storebror tyckte att barn som var yngre än 7 år kanske inte skulle se filmen ändå, trots att den inte var otäck utan för att den skulle vara obegriplig för dem ”det handlar om död och så”.

Båda i den lilla barnpanelen tyckte också att filmen var mycket bra tecknad, fast 12-åringen påpekade flera gånger att det märktes att filmen var gammal. Det betyder dock inte att den var dåligt animerad enligt honom, tvärtom att det var ”intressant att se en film från förr, hur de tecknade då”. Vilket alltså var i mitten av 1980-talet.

Med dvd:n följer bonusmaterial, bland annat en bortklippt scen, en kortfilm och spel. Men båda pojkarna tyckte att den riktiga filmen var det enda verkligt intressanta.

Lilly Hallberg

Orginaltitel: The Black Cauldron
Walt Disney 1985
Speltid: 77 minuter
(Åldergräns 7 år)

Läs även andra bloggares åsikter om film, Disney, Taran, barnfilm, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Disney, Recension, Scen, Taran

Kulturbloggen från Roger Waters The Wall på Globen

5 maj, 2011 by Redaktionen

Rogers Waters The Wall genomsyras av en bärande idé – att det enda som är vårt något är kampen mot ensamhet och rädsla, mot våld, krig, förtryck, översitteri och murar. Och att den kampen bara kan vinnas om vi hjälps åt.

Patetiskt? Inte ett dugg. När bombplan projiceras på den jättelika muren och ner i ett hav av blod släpper en last med symboler för världsreligionerna, storföretag och nationer, när vi får se foton på krigs- och tortyroffer och wikilieaks bilderna på USA,s helikopterattack på oskyldiga i Bagdad, när Waters sjunger ”Mother should I trust the government” i duett med sig själv på film från 1981, när en tjugo barn stark kör sjunger ”We Don´t Need No Education” och jagar bort den flera meter höga groteska lärarmarionetten, ja då är budskapet så överväldigande som något kan bli.

Den som var i Globen i går utan att bli berörd har förmodligen inget hjärta. Och den som inte inser att Waters budskap i all sin enkelhet är tidlöst och mycket viktigt har ingen hjärna.

Roger Waters fick idén till The Wall efter en konsert 1977 när han spottade på en man i publiken. Denna reaktion av förakt inför sina fans skrämde honom så till den grad att han gick hem och skrev text och musik till berättelsen om Pink, vars barndom präglas av förlust av pappa i kriget, sadistiska lärare i skolan och en överbeskyddande mamma. Och som vuxen av trassliga relationer till kvinnor och ett allt mer tärande liv som rockartist. Storyn kulminerar när Pink för att orka genomföra en konsert ordineras droger av sin läkare – illustrerat i låten Comfortably Numb med textraderna ”That’ll keep you going through the show. Come on it’s time to go”.

Pinks svårigheter leder till att han för att skydda sig bygger en mental mur mellan sig själv och omvärlden.

I den nuvarande föreställningen har Waters förändrat berättelsen från att bara vara en enskild mans kamp mot utsatthet och alienation till att mera kretsa kring krig, ockupation och förtryck. Han har lyft historien från det enskilda och psykologiska till det allmänna och politiska. Människor har före turnén kunnat skicka in foton på anhöriga som dött i krig, och dessa foton projiceras på muren under föreställningen.

Det börjar bombastiskt med ”In The Flesh” där massiva ljudeffekter och fyrverkerier beledsagar musiken. Ett flygplan dånar fram över publikhavet och kraschar vid sidan av scenen i ett eldhav. Redan här är publiken chanslös. Det är bara att släppa taget, luta sig tillbaka och låta sig hänföras.

Under första akten byggs Pinks mentala skyddsmur rent fysiskt upp sten för sten, mellan elvamannabandet och publiken. Medan bygget pågår rör sig Waters, iförd stor svart rock, solglasögon och vita sneakers, sjungande och agerande i dekoren.

Det märks att Waters, som är 66 år, för att klara detta kraftprov tagit sånglektioner, ägnat sig åt fysträning och sänkt tonarten i några av låtarna. Han röst är kraft- och uttrycksfull och förmedlar känsligt de olika stämningslägen (ångest, vrede, smärta, sorg, förtvivlan, lättnad och glädje) som Pink passerar.

Det sista vi ser före pausen är den gigantiska muren som över hela scenen ensam, skrämmande och hotfull tornar upp sig över oss.

Andra akten inleds med Hey You och Comfortably Numb. Det är här jag börjar önska att David Gilmour vore där. Och hela gruppen Pink Floyd. För även om Waters är upphov till text och musik så är Gilmours gitarrspel på albumet mycket betydelsefullt. Det mest berömda är det tungt intensiva bluesbaserade gitarrsolot i Comfortably Numb, vilket rent musikaliskt är The Walls mest minnesvärda parti. Detta och hans insatser i Another Brick In The Wall (part II), och Godbye Blue Sky hör till det bästa Gilmour presterade i Pink Floyd.

De nuvarande gitarristerna spelar ton för ton exakt det som Gilmour gjorde. Men de heter Kilminster och White. Inte Gilmour.

Efter vändpunkten och skriket ”tear down the wall” raseras muren till sist med ett dån.

Dramat slutar med en positiv bild. En flicka buren av ett knippe ballonger faller ned från himlen, hon niger mot oss och ler. I avslutande, akustiska Outside The Wall står bandet på rad framme vid scenkanten mitt i de raserade murmassorna. Waters själv spelar trumpet.

Med undantag för en handfull låtar är The Wall inte något musikaliskt storverk. Mot slutet blir den rentav bitvis nästan amatörmässigt musikalartad. Men som konsekvent genomförd ide´ och visuellt äventyr är denna föreställning en unik totalupplevelse. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och det lär dröja innan någon överträffar det här.

Men föreställningen är något mycket mer än bara en storslagen och extravagant rockopera med ett tänkvärt budskap. Den är en av världshistoriens mest framgångsrika artisters avskedsturne´ och testamente.

Det kommer att finnas de som säger att Roger Waters bara är gammal stöt vars progressiva rockmusik och budskap om solidaritet tillhör en förgången tid.

Men alla vi som var var på Globen i går, och som någon gång besökt månens baksida, vet att de har fel, ack så fel.

Läs mer om The Wall och progressiv och symfonisk rock på min blogg Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om The Wall, Roger Waters, Globen, musik, rockmusik, proggmusik

Arkiverad under: Recension Taggad som: Globen, Musik, Rockmusik, Roger Waters, The Wall

Fast and Furious 5, recensionen

4 maj, 2011 by Redaktionen

Fast and Furious 5
Betyg: 4
Premiär: 4 maj 2011

I en actionfilm är det viktigt att det finns något mer än bara våldsamma scener. Det måste finnas spänning som gör så att tittaren vill sitta kvar; humor funkar också jättebra för det lättar upp stämningen och tittaren vill ha snabba, kvicka konversationer som får tittaren att tappa hakan eller skratta.

Fast and Furious 5 hade allt det här.

Filmen börjar med att Dom Toretto (Vin Diesel) har åkt fast och färdas i en lastbil på väg till fängelset där han kommer sitta inne i 15 år. Hans kompanjoner, Mia Toretto (Jordana Brewster) och Brian O’Connor (Paul Walker), kan såklart inte tillåta att detta sker så med hjälp av snabba, kraftiga bilar slår de till. Dom blir fria men det är bara början på ett nytt äventyr.

De tre vännerna är fast i Brasilien och är i behov av pengar så de går med på ett riskfullt uppdrag där de måste samarbeta med Reyes, brottslingarnas mäktigaste chef som styr kriminaliteten i Rio de Janeiro. Det är meningen att de tre vännerna ska jobba ihop med Reyes män och stjäla några dyra bilar från ett tåg medan det rör på sig. Snart blir det uppenbart att Reyes män kommer svika sitt ord och de tre är på flykt igen. Samtidigt är agenten Hobbs efter dem, som aldrig misslyckas med sina fall.

Dom, Mia och Brian gömmer sig i Rio de Janeiro och längtar efter sin frihet. Men för att kunna vinna sin frihet måste de ha pengar. Dom har en farlig plan. Om det inte blir ett fiasko så kommer de ha så mycket pengar att de praktiskt taget kan simma i det. Fast de behöver ett team och vem är galen nog att ge sig på Reyes medan Hobbs bara kommer närmare och närmare?

Jag kan inte säga att Fast and Furious 5 hade det bästa manuset, inte heller var den särskilt realistiskt och skådespelet var inte det bästa man har sett. Trots detta, är Fast and Furious 5 en lyckad och spännande actionfilm.

Läs även andra bloggares åsikter om Fast and Furious 5, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Fast and Furious 5, Filmrecension, Scen

Sufjan Stevens på Cirkus – färgsprakande och oväntat funkigt

4 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Sufjan Stevens – åh vad jag hade längtat och sett fram emot hans spelning på Cirkus. Så satt jag där, på utsatt tid började han. Vackert, mjukt med en stjärnhimmel som passerade på väggen bakom honom. Men sen brakade det loss, Sufjan och hans niomannaband och två dansare blev änglar med stora vita vingar i rymddräkter.

Sufjan Stevens bjöd på en färgsprakande popfunk-resa från rymden. Hans konsert var mycket mer än musiken. Stora bilder på väggen bakom och ibland dessutom applicerade på en genomskinlig duk framför Suftan och hans musiker tillför fördjupar och förstärker det Sufjans musik förmedlar.

Sufjan Stevens hade med sig ett stort band, med trumpeter, keyboard, gitarrer, trummor, bas och två dansare. Konserten och musiken blev med stöd av blåsinstrumenten mycket funkigare än jag hört honom tidigare, kanske också lite råare, som den apokalyptiska kärlekssången.

Skickligt balanserade han programmen mellan råare, fartfyllda, rytmiska, dansanta låtar och mjuka sånger där han ibland satt helt ensam med en akustisk gitarr och sjöng med sin väna ljusa stämma.

Temat för kvällen var rymden och kärlek, med ett stark kryddning av apokalypsen. Han berättade om en man han känt från Louisiana som bodde med sin fru och tolv barn i ett hus han byggt själv. Mannen var svart och målade mycket i en naivistisk stil med mycket rymdskepp och rymdvarelser, kryddat av religion. Mannen gick mer och mer in i sin värld och de varelser han tyckte sig ha kontakt med – och blev isolerad och ensam. Det visade sig så småningom att mannen fått shizofreni. Han vägrade ta medicin för det. Sufjan Stevens berättade att mannen nu var död. Hans bilder lever dock och de var grunden för de rymdtema som bar Sufjan Stevens konsert.

Sufjan Stevens visade också hur han leker med musik när han utforskar musikens språk och möjligheter. Han spelade några låtar som han skapat tillsammans med rörliga bilder.
– Sångerna är inte till för att berätta någon historia utan bara för att utforska hur bilder, form, rörelser och musik kan höra ihop, berättade han.

Ståplatserna ganska trångt men sittplatser inte helt utsålt. De som inte tagit sig dit missade något storslaget. Där jag satt på sittplatser satt vi och halvdansade i stolarna till de rytmiska snabbare låtarna och vi satt och bara njöt av det finstämda i de vackra sångerna. Nästa gång Sufjan Stevens kommer till Sverige tänker jag absolut se till att uppleva den konserten.

Läs även andra bloggares åsikter om Sufjan Stevens, konsert, Cirkus, musik, funk, indie, popmusik, rymden

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cirkus, funk, indie, konsert, Musik, Popmusik, rymden, Sufjan Stevens

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1366
  • Sida 1367
  • Sida 1368
  • Sida 1369
  • Sida 1370
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in