Rogers Waters The Wall genomsyras av en bärande idé – att det enda som är vårt något är kampen mot ensamhet och rädsla, mot våld, krig, förtryck, översitteri och murar. Och att den kampen bara kan vinnas om vi hjälps åt.
Patetiskt? Inte ett dugg. När bombplan projiceras på den jättelika muren och ner i ett hav av blod släpper en last med symboler för världsreligionerna, storföretag och nationer, när vi får se foton på krigs- och tortyroffer och wikilieaks bilderna på USA,s helikopterattack på oskyldiga i Bagdad, när Waters sjunger ”Mother should I trust the government” i duett med sig själv på film från 1981, när en tjugo barn stark kör sjunger ”We Don´t Need No Education” och jagar bort den flera meter höga groteska lärarmarionetten, ja då är budskapet så överväldigande som något kan bli.
Den som var i Globen i går utan att bli berörd har förmodligen inget hjärta. Och den som inte inser att Waters budskap i all sin enkelhet är tidlöst och mycket viktigt har ingen hjärna.
Roger Waters fick idén till The Wall efter en konsert 1977 när han spottade på en man i publiken. Denna reaktion av förakt inför sina fans skrämde honom så till den grad att han gick hem och skrev text och musik till berättelsen om Pink, vars barndom präglas av förlust av pappa i kriget, sadistiska lärare i skolan och en överbeskyddande mamma. Och som vuxen av trassliga relationer till kvinnor och ett allt mer tärande liv som rockartist. Storyn kulminerar när Pink för att orka genomföra en konsert ordineras droger av sin läkare – illustrerat i låten Comfortably Numb med textraderna ”That’ll keep you going through the show. Come on it’s time to go”.
Pinks svårigheter leder till att han för att skydda sig bygger en mental mur mellan sig själv och omvärlden.
I den nuvarande föreställningen har Waters förändrat berättelsen från att bara vara en enskild mans kamp mot utsatthet och alienation till att mera kretsa kring krig, ockupation och förtryck. Han har lyft historien från det enskilda och psykologiska till det allmänna och politiska. Människor har före turnén kunnat skicka in foton på anhöriga som dött i krig, och dessa foton projiceras på muren under föreställningen.
Det börjar bombastiskt med ”In The Flesh” där massiva ljudeffekter och fyrverkerier beledsagar musiken. Ett flygplan dånar fram över publikhavet och kraschar vid sidan av scenen i ett eldhav. Redan här är publiken chanslös. Det är bara att släppa taget, luta sig tillbaka och låta sig hänföras.
Under första akten byggs Pinks mentala skyddsmur rent fysiskt upp sten för sten, mellan elvamannabandet och publiken. Medan bygget pågår rör sig Waters, iförd stor svart rock, solglasögon och vita sneakers, sjungande och agerande i dekoren.
Det märks att Waters, som är 66 år, för att klara detta kraftprov tagit sånglektioner, ägnat sig åt fysträning och sänkt tonarten i några av låtarna. Han röst är kraft- och uttrycksfull och förmedlar känsligt de olika stämningslägen (ångest, vrede, smärta, sorg, förtvivlan, lättnad och glädje) som Pink passerar.
Det sista vi ser före pausen är den gigantiska muren som över hela scenen ensam, skrämmande och hotfull tornar upp sig över oss.
Andra akten inleds med Hey You och Comfortably Numb. Det är här jag börjar önska att David Gilmour vore där. Och hela gruppen Pink Floyd. För även om Waters är upphov till text och musik så är Gilmours gitarrspel på albumet mycket betydelsefullt. Det mest berömda är det tungt intensiva bluesbaserade gitarrsolot i Comfortably Numb, vilket rent musikaliskt är The Walls mest minnesvärda parti. Detta och hans insatser i Another Brick In The Wall (part II), och Godbye Blue Sky hör till det bästa Gilmour presterade i Pink Floyd.
De nuvarande gitarristerna spelar ton för ton exakt det som Gilmour gjorde. Men de heter Kilminster och White. Inte Gilmour.
Efter vändpunkten och skriket ”tear down the wall” raseras muren till sist med ett dån.
Dramat slutar med en positiv bild. En flicka buren av ett knippe ballonger faller ned från himlen, hon niger mot oss och ler. I avslutande, akustiska Outside The Wall står bandet på rad framme vid scenkanten mitt i de raserade murmassorna. Waters själv spelar trumpet.
Med undantag för en handfull låtar är The Wall inte något musikaliskt storverk. Mot slutet blir den rentav bitvis nästan amatörmässigt musikalartad. Men som konsekvent genomförd ide´ och visuellt äventyr är denna föreställning en unik totalupplevelse. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och det lär dröja innan någon överträffar det här.
Men föreställningen är något mycket mer än bara en storslagen och extravagant rockopera med ett tänkvärt budskap. Den är en av världshistoriens mest framgångsrika artisters avskedsturne´ och testamente.
Det kommer att finnas de som säger att Roger Waters bara är gammal stöt vars progressiva rockmusik och budskap om solidaritet tillhör en förgången tid.
Men alla vi som var var på Globen i går, och som någon gång besökt månens baksida, vet att de har fel, ack så fel.
Läs mer om The Wall och progressiv och symfonisk rock på min blogg Universum Noll.
Läs även andra bloggares åsikter om The Wall, Roger Waters, Globen, musik, rockmusik, proggmusik