• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sensationellt stimulerande sound – Dominic Miller på Playhouse

22 april, 2025 by Mats Hallberg

18/4 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Dominic Millers berömmelse kan i hög grad härledas till Sting, då han varit dennes ordinarie gitarrist i cirka trettio år. Plattformen har sannolikt utgjort en källa till odelad musikalisk glädje, samtidigt som den riskerat skymma sikten för vad 65-åringen uträttat i övrigt. Starka kopplingen kan ur den aspekten framstå som aningen besvärande, vilket han själv ironiskt antyder under konserten. Att arrangören lagt den på långfredag, torde bidragit till att deras mycket lyckade gig inte alls var utsålt. Som brukligt är paus inlagd och det finns möjlighet att köpa skivor.

Gitarristen helt fokuserad på akustisk variant omger sig med Mike Lindup på piano/ synt, sedan två decennier Nicolas Fiszman från Belgien på elbas samt Ziv Ravitz bakom trummorna. Lindup med förflutet i Level 42 har gjort tre album i eget namn som hans arbetsgivare spelar på. Fiszman har varit producent, kompositör, arrangör och engagerats för soundtrack. Han har på meritlistan samarbeten med ett mycket brett spektrum av artister/ musiker: Jasper Van´t Hofs Band, Philip Catherine, Angelique Kidjo, Joe Zawinul, Sting, Manu Katché, James Ingram, Patricia Kaas, Charles Aznavour och många flera. Ravitz en 70-talist från Israel och bosatt i New York borde jag ha känt igen från makalösa Shai Maestro Trio. Vidare har han spelat med bland andra Florian Weber, Joe Lovano, Lee Konitz, Romanian Philharmonic Orchestra, Mike Goodrick med flera.

Millers katalog innehåller nio album – tre på ECM – vars kompositioner nästan uteslutande (om jag gjort tillräcklig research) är original. Vidare har på gitarr klassiska mästare tolkats på ett separat album. Otroliga mångsidigheten visas i hans cv som sideman. Det spänner från Pavorotti och Placido Domingo över Paul Simon, Manu Dibango, Manu Katché och Chieftains till att vara sessionmusiker hos Pretenders, Julia Fordham, Phil Collins, Paul Young, Vinnie Colauita, Katie Melua, Level 42, Chuck Loeb med flera. Dessutom har gitarristen verksam inom förbluffande många stilar och genrer, koll på vad vi brukar benämna det ”svenska musikundret” och medverkat på flera svenska jazzmusikers/ -sångares skivor. Höga standarden på utövare från Sverige inom exempelvis klassisk musik, pop, jazz och metal lyfts fram i ett av Millers sympatiska mellansnack. Kan skjuta in att på senaste skivan Vagabond spelas klaviaturer av Jacob Karlzon.

Punktligt äntras scen utan någon presentation vilket påminner om förfarandet ett par veckor tidigare när Bill Evans All Star Band gästade. Konstaterar omgående att jag blir förtjust i hur det låter. Miller vill skoja, få oss att tro på att herrarna är på en första date. Sanningen är att det låter otroligt tajt, härligt avspänt med skönjbar latin-vibe. 2016 gavs ett album med kubansk musik ut och tidig titel var The Latin/ Jazz Guitars… varför de känner sig befryndade med idiomet. Sammantaget uppskattade jag ljudbilden, även om första kommentaren i ämnet klagade lite på onödigt mycket bas. Njuter av extraordinära dynamiken i samspelta kvartetten.

Häpnas över att huvudpersonen fram tills extranumret är helt ointresserad av att ge oss titlar, särskilt med tanke på att han gärna berättar om annat och är på påtagligt gott humör. Enda jag definitivt känner igen är ett formidabelt Lennon/ McCartney -medley. Urskiljer virtuosa tolkningar av A Day In A Life respektive Eleanor Rigby. Misstänker också att att Fields Of Gold av Sting framfördes. Vi förunnas en föredömligt sammanvävd och varierad repertoar. Åtskilliga solon exalterar, flest givetvis från på den vita akustiska gitarren som lyckligtvis tränger igenom den sprudlande och emellanåt nära nog massiva rytmsektionen. Lindup som har en synt placerad ovanpå flygeln fyller ofta ut melodierna med sitt nynnande.

Millers utsökta ackordföljder inriktas snyggt på melodiers essens. Även om det inte är syftet bländar han oss stundtals ändå med genom sin teknik. Vi rycks med av det passionerade precisionsarbete samtliga ägnar sig åt, förenade och ibland i trollbindande features. Sättet att i omgångar radikalt ändra på energinivå och tempo hänför. Ibland hamnar elbasisten i framkant med sina drivande, alternativt väl avvägda basgångar. Klangrikedom, kontraster, lyhördhet och superb resonans samverkar till att göra konserten extra minnesvärd. Första set avslutas med en ”stänkare” där samtliga drar iväg som en storartad enhet. Det broderas läckert över ett stadigt funkgroove och Lindup trakterar samtidigt synt och flygel. Låten utvidgas i komplex taktart och den fenomenale trumslagaren ger sig till känna. Först genom att vara ”in the pocket” och därefter addera avancerade mönster av rytmik. Miller signalerar om att överraskningar väntar efter paus.

Andra halvan börjar subtilt med behagligt porlande melodi. Därefter gästar Lars Danielsson på cello vars konsert med sin konstellation Libretto jag bevistade häromåret i Stenhammarsalen. Miller håller Danielsson (huvudinstrument kontrabas) som en av de främsta kompositörerna i Europa. Man har hunnit med gemensam soundcheck, men ger sig av mest på instinkt enligt frontande musiker. Initialt fängslar ett melankoliskt hållet sväng i österländsk skepnad. Råder ingen tvekan om att särskilt trumslagaren triumferar, befinner sig på mammas gata vare sig hanterar vispar eller trumstockar. På sedvanligt jazzigt vis vandrar fokus runt.

Akustiken är excellent vilket Tomas Ferngren ska applåderas för. I denna avdelning måste också basisten koncisa och lyhörda agerande framhävas. Det riffas rivigt minst sagt. Denna publikfriande sekvens med sina start/stopp manövrar bländar, styrs skenbart på kommando av Ravitz i en sanslös rytmorgie. Publiken hypnotiseras av hisnande uppbrutna takter. Kontraster införlivas på ett alldeles bedårande vis. Ömsom kopiöst sväng, ömsom reflekterande toner.

Hade trott att det inte skulle bli en lika lång recension som brukligt när låttitlar saknas. Nu kommer dock tre titlar nämnas vilka utgjorde slutpunkten på ett fulländad tillställning. Cellistens hustru gör nämligen männen sällskap på scen. (Familjen brukar fira högtider i familjens hus i Mölnlycke) Hon heter Caecilie Norby och är en lysande sångerska från Köpenhamn, vars senaste skivor och flera konserter jag haft förmånen att recensera. Hon faller in i ledet av att vara lika begåvad inom flera genrer. Associeras i första hand till jazzvärlden, fast också med stor rutin från beatbaserad musik som rock och soul och dessutom briljerar med fraser från opera.

Eftersom jag flera gånger hört hennes version av Fragile är det stort att få lyssna på den i denna kontext jämte Shape Of My Heart (G. Sumner/ D. Miller). I den först nämnda Sting-balladen tas temat ut ljuvligt av Miller och Danielsson. Och i refrängen förenas danskan med Lindup. Megahitten aviseras endast genom instruktionen från låtskrivaren: ” A flat minor”. Norby sjunger med berörande värdighet och kryddar med ett par fraser från opera. Ackordföljden på gitarr ger mig nästan gåshud. Norby deklarerar hur meningsfullt det är att sjunga texterna av Sting.

Finalen kännetecknas av en varm energi som oemotståndligt väller fram. Entusiastisk publik uppmanas att bilda kör, stämma in i ordlösa sången. Miller som besökt Göteborg tidigare med Sting intygar att man haft väldigt kul på ”sin första date tillsammans” och frågar om de får komma tillbaka. Här på sluttampen ges Fiszman frihet att både färga låt och lätt hyssbetonat bjuda på uppvisning i extranumret. Truco från 1999 tillägnas för övrigt Millers uppväxt i Argentina. Vid närmare eftertanke inte utan att det kändes svindlande att få ta del av detta musikaliska äventyr en långfredag. Ens allra största förhoppningar om en berikande konsert överträffades sålunda.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension av spel: Indiana Jones and the Great Circle

22 april, 2025 by Linou Gertz

Indiana Jones and the Great Circle
Betyg 4
Utvecklat av Machines Games
Ute nu till Xbox Series X|S, PC, Xbox Game Pass och Playstation 5 (testat)

Det håller på att ske ett paradigmskifte inom konsol- och spelindustrin. Från den tidigare strategin om att lansera konsoler och sedan exklusiva spel till den, eller köpa till sig tidsexklusiviteter så spelaren kan få tidigare tillgång till spelet om de väljer att spela på ett visst format, är på väg bort. Skenande utvecklingskostnader gör att utgivarna vill se spelen på så många plattformar som möjligt får ökade intäkter. Med Xbox Game Pass, med modellen att prenumerera på speltjänsten lite som med Netflix där ett stort utbud ges tillgång till istället för att köpa enstaka titlar var för sig, har Xbox gjort det viktigare för dem att få in spelaren i deras ekosystem snarare än sälja enstaka titlar och leva på det tills nästa spel är färdigt. Vi har sett detta på Playstation också, som släppt mer och mer spel till PC – dessutom snabbare och tidigare än förut då det kunde ta år innan steget gjordes från konsol till dator. Det tidigare så kallade konsolkriget är nästintill över och vinnarna är spelarna som kommer kunna ta del av nästan vad de vill på valfri enhet – konsol, dator eller till och med en smart tv som kan strömma Game Pass utan någon enhet inkopplad i sig ens.

Så när Microsoft lanserade Indiana Jones and the Great Circle I slutet av 2024 var det inte långt alls till det även skulle äventyra vidare på Playstation 5 blott några månader senare. Resultatet är lysande! Handlingen tar vid mellan Raiders of the Lost Ark och The Last Crusade och vad som börjar med ett inbrott tar oss runtom i världen via Vatikanstaten och precis som tidigare verk så tar det sig i avstamp från religiösa texter, symboler och allehanda myter. Att det är utvecklat av den svenska studion Machinegames som är baserade i Uppsala känns mycket roligt, och det märks att de är passionerade för filmerna och göra dem rättvisa både sett till handling och känsla. Sett ur förstapersonsperspektiv gör att du verkligen är Indiana Jones och att kasta ut piskan för att svinga dig mellan avsatser, eller snärta till en elak nazist, är precis så charmigt som sig bör. Det finns dock små störningsmoment som skaver något, som när du slår ner en vakt och den ramlar genom väggar eller objekt (som ett bord) så fysiken och buggarna lämnar små hål i det annars så välpolerade världsbygget. Det är dock inte så farligt i den lilla mängden jag märker av dem.

Grafiskt ser spelet förövrigt väldigt bra ut, och ännu bättre för dem som har tur att uppleva det på PS5 Pro där det körs native 4k i 60fps för otroligt flyt, och på baskonsolen är det ändå inlevelserikt och vackert i sig trots den något lägre upplösningen. Kontrollen är för det mesta tight men kan ibland svika vid exempelvis långa hopp eller när du under press måste göra någonting snabbt vilket gör att du ibland får börja om i vad som känns som i onödan då det inte helt och fullt beror på dig som spelare. Men för det mesta är den rättvis och stabil så det är småsaker som drar ned helhetsintrycket bara och ingenting som förstör spelet helt och hållet. Sett till handlingen är det mycket som känns igen: nazister, utgrävningar, skatter och historiska vingslag. Du möter fiender som sedan byter sida, och personer som känns som en hjälpreda men utvecklas till någonting helt annat. En dos av romans tycks anas också. Roligt är det att de slängt med en svensk karaktär som både har tydlig svensk accent och som även pratar både engelska och svenska. Och på tal om röster så är det Troy Baker som axlar rösten för Indy, och trots att ansiktet inte är scannat från Harrison Ford så är det ändå animerat nära nog så du får verkligen en känsla av klassiska Indiana Jones trots den nyare riktningen i karaktärsbygget. Men som sagt så ser du inte det egna ansiktet så mycket då du för det mesta ser från ögonen ändå, men det bidrar ändå till vidare känslan av att faktiskt vara Indiana Jones som reser runt för att lösa sitt mysterium.

Trots att spelet besitter sitt klassiska våldstema så är det ändå uppfräschande att se vilket pacifistiskt statement spelet i stort verkligen är. För det mesta när det kommer till att ta sig fram genom uppdragen och sidosysslorna så är våld sällan den bästa metoden då det mer än ofta slutar illa utan det är främst smygandet och det diskreta framförandet som leder till succé. Vilket är en fin poäng om att slå fienden med hjärnan snarare än knytnäven eller skjuta sig fram. Vilket gäller lika mycket i Himalaya som andra delar av världen du får resa runt omkring i. Och när den stora slutstriden är över och mysteriet löst, i en fantastisk upplösning, kan du alltid ta dig an mer äventyr och fortsätta med sidouppdrag för den som inte får nog. Vilket ger otroligt mervärde! Och kanske hintas det om en uppföljare också, eller kanske ett framtida DLC. Ett sug för mer finns trots allt!

Arkiverad under: Recension, Spel, Toppnytt

Strålande sång backas upp av inspirerade storheter – Viktoria Tolstoy på Nefertiti

19 april, 2025 by Mats Hallberg

11/4 2025

Nefertiti i Göteborg

Viktoria Tolstoy behöver näppeligen någon ingående presentation. Efter en 30-årig karriär med tretton album (varav åtskilliga på ACT) i bagaget och ett oräkneligt antal gig i Sverige och utomlands, på scener och i tv-studios är hon ett namn på många musikälskares läppar. Redan som nykomling tilldelades hon Jazzkatten. Jag hörde henne tillsammans med Putte Wickman på Liseberg i mitten på 90-talet.

Den aktade interpretens signum har varit att blanda standards med förstklassiga låtar hämtade från beatbaserade melodier. Kan röra sig om svängig soul och soundtrack ( Meet Me At The Movies är förmodligen ett av hennes bästa album), rockröj, blues, gospel, funkiga rytmer eller berörande popballader. Om vi blickar bakåt ett decennium har jag nog hört Tolstoy live ett tiotal gånger och flera recensioner har skrivits. Senaste gången i november med gitarristen Krister Jonsson och Blue Heaven Big Band på stipendiekonsert i Lerum. Jonsson finns vid glädjespridande sångerskans sida också på anrika Nef. Han har sällskap av Martin Sjöstedt vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas samt Rasmus Kihlberg bakom sitt trumset. Vi snackar topprankade jazzmusiker vilka jag haft förmånen att ofta lyssna på, inte minst live.

Lokalen vars anrika historik Tolstoy påtalar är välfylld av stående och sittande publik. Som brukligt genomförs konserten i två set. Öppnar med låt från nya skivan Stealing Moments skriven av pianisten Iiro Rantala, en skönt släpig melodi. Efter Jonsson gett sig av på ett publikfriande soul-bluesigt äventyr ökar frontande kvinna och hennes komp trycket. Avlöses av What Should I Do, skriven åt Tolstoy av Ida Sand. Vi får soul-poppigt beat med Kihlberg som obestridlig anförare. Hur Sjöstedt färgar med ystra löpningar på vilka rytmsektionen tajt svarar, renderar i fett utropstecken i mina anteckningar. Därefter avlägsnar man sig än mer från jazz-sfären genom att tolka den megahit av Seal som förekom i Batman. Slås av med vilket optimalt uttryck rösten tar sig an verserna, rotade i dess lätt identifierade, passionerade upp och nedgångar. Vokal konst på högsta nivå generar påtagligt bifall.

Därefter levereras smeksam ballad signerad Jan Lundgren/ Hanna Svensson med ackord från gitarren i framkant. Äkta parets Summer Kind Of Love övergår överraskande i en experimentell fas. Den utgår från komposition av tyske trumslagaren Wolfgang Haffner, som jag för övrigt träffat på Nef. Det blir uppiggande eruptioner i energiskt trumsolo och ett smidigt stick från eleganten Sjöstedt som sjungande stjärnan känt sedan 12-års ålder. Blir rörd av hur repertoaren balanseras, att Esbjörn Svensson (som jag för övrigt också mött vilket skedde efter konsert i Mölndal) hyllas både före och efter paus. Hans Hands Off sjöngs med nyskriven text i lågmäld, elegisk ton.

Efter denna höjdpunkt skiftar stämningen igen. Oförliknelige Krister Jonsson bereds utrymme att agera vass, rockmusiker. Vi får veta att han efter eget behag ges möjlighet att imitera gitarrguden Eric Clapton, vilket inträffar i Change The World . Låten är hämtad från ett soundtrack 1996 och baserad på tre mäns låtskrivande i Nashville. Efter avklarat solo är det bara för de andra att hänga på i en minst sagt händelserik konsert. Ska framhållas att ljudet var till belåtenhet, lät förträffligt.

Dråpligt för sent fångande av applådtack

Andra set inleds med aktuella albumets titellåt vars sugande groove sitter som en smäck. Jonsson kastar loss, kommer i rytmiskt samspråk med Sjöstedt som artar sig till en rafflande dialog. Melodin utvecklas stillsamt med vispspel och imponerande töjbar sång i komposition av Anna Alerstedt. Hänförs av rogivande tassande tema. Följs upp med Whereever You´re Going (I. Sand), en stänkare med slagkraftig refräng i ett närmast glättigt rakt beat. Färska skivan tycks vara ännu ett lyckat avsteg från den jazzmylla Tolstoy associeras till. Genom den musikaliska glädje hon utstrålar får hon alla på synnerligen gott humör.

Och nu blir det som mest live, en oemotståndlig akt med Mattias Svensson i huvudrollen då man i än högre utsträckning lämnar sin komfortzon. Tolstoy avslöjar hur bred hon är, säger att två av hennes största idoler är Peter Gabriel och Prince (er recensent har sett båda i Scandinavium på 80-talet). För detta fräna moment har Kiss The Frog av den först nämnde valts ut, fast det låter så fett funkigt att det skulle kunna misstas vara Prince. På det högteknologiskt programmerade originalet lirar Gabriel syntbas. Att döma av svulstiga soundet kan antas att Svensson kopplat sin kontrabas till en effektpedal.. Otyglade svängsekvensen kompletteras röstmässigt (growl, chant?) effektfullt. Fantastiska uppvisningen på bas blir tändvätska för Kihlberg, som driver på hårt med funkig rytm där element av backbeat inkorporeras. Otroligt outro! Ska jag våga mig på att lägga in en anmärkning i marginalen på en konsert man blev lycklig av, vill jag anföra att stundom rådde viss obalans. Maken Rasmus Kihlberg, ehuru omvittnat skicklig, dominerade ibland.

Medveten om att texten lika mycket är en subjektiv redovisning som en recension. Fortsätter ändå på inslagen utförlig väg. Efter denna sanslösa urladdning glänser Tolstoy. Ånyo uppmärksammas Esbjörn Svensson, som hon hade förmånen att jobba med i början av karriären. Den avskalade fullträffen Shining on You hämtas från ett album hon gjorde 2004. Häpnar över intensiva utförandet och det magiska outrot. Stämningen skiftar i Paul Simons underbart gungande melodi Have A Good Time. (som jag råkar ha på vinyl). Det svänger alldeles kolossalt, vokalisten och hennes eminenta band taggar varandra till stordåd. En uppsluppen kreativ dialog uppstår emellan Jonsson och Sjöstedt. Tolstoys klockrena stämma virar sig spänstigt runt melodin. Nu är ordinarie repertoaren till ända. Extranumret levereras på duo. Det blir en lekfull In The Dark med snirklande soul-bluesiga passager till ackompanjemang av den utsökt oberäknelige Krister Jonsson till publikens jubel.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Gröna Linjen – gemytligt och ypperligt genomfört

19 april, 2025 by Elis Holmström

Gröna Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Andreas Bjunér

Regissören Andreas Bjunér beskriver innan visningen av Gröna Linjen det hela som ett sorts lapptäcke till film, där subjekten vi möter binds samman av sin gemensamma kärlek till Hammarby fotbollsklubb.

Det låter dock mer artistiskt och vågat än vad det faktiskt är. Det finns ett antal dokumentärer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla människoöden med en gemensam nämnare. Men trots sin brist på konceptuell originalitet visar sig Gröna Linjen vara oväntat kompetent och i många fall underhållande, även för en icke fotbollsintresserad.

Även om Bjunér talar om att inspirationen för struktur och form är hämtad från franska filmer – gissningsvis den nya franska vågen, har filmen mer gemensamt med något av Roy Anderssons senare projekt. De många personer vi introduceras till är en omaka skara där ambassadörer trängs med hemlösa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerhört slipat utseende vilket gör att de gråa och vardagliga miljöerna ter sig märkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och värdelösa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna från Anderssons mest minnesvärda filmer.

Framförallt lyckas Bjunér engagera tittaren i de olika människoödena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har väldigt lite att göra med Hammarby IFK. Istället är det en bred studie i vardagliga människoliv och hur den – för flera av personerna, svåra vardagen får mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben.

Att filmen väljer bort intervjuer där Hammarbys betydelse berörs, eller någon form av exposition, leder till att barriären för icke fotbollsälskare – mig själv inräknad, blir mycket enkel. Filmens många subjekt till trots är upplevelsen både fokuserad och koncis.

Med det sagt finns det också brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid är till någon fördel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som är genuint intressanta och vilka som är raka motsatsen. Då vi får följa musikern David
då han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att säkra sitt medborgarskap är filmen i sitt esse. Detsamma kan inte sägas då den fokuserar på tonårsdravel eller besök i kyrkan.

Filmens final är också märkligt placerad. När den mest uppenbara punkten för klimax förekommer verkar Bjunér istället se bortom horisonten och avrundar det hela i ett märkligt förvirrat stadium.

Gröna Linjen må ha brister men då den lyckas fascinera med oväntat medryckande vardagsskildringar är det både gemytligt och ypperligt genomfört.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

18 april, 2025 by Lotta Altner


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Sida 132
  • Sida 133
  • Sida 134
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in