29/9 2024
Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik I Lerum / Knutpunkt)
Ingen överdrift att påstå att Lars Danielsson, vars huvudinstrument är kontrabasen, tillhör Europas mest respekterade musiker, bandledare och kompositörer. Han verkar huvudsakligen genreöverskridande med utrymme för improvisation, men skriver också för orkestrar. Då Danielsson under en lång period var baserad i Göteborgs-trakten kunde jag lära känna hans anmärkningsvärda kapacitet live, oftast var den i olika grad jazzrelaterad. Och senaste decenniet har den jämnårige mannen setts åtskilliga gånger på olika scener i landet, varav några tillfällen utmynnat i uppskattande recensioner.
Med den tretton år yngre polske pianisten Leszek Mo´zd´zer förhåller det sig annorlunda. Närmade mig konserten på uppstuds. Tidigare erfarenhet inskränker sig till Jazzfestivalen i Ystad när han bildade trio med sin svenske vän och en slagverkare från Israel. Även om de spelade akustiskt minns jag stämningen de spred som elektrisk. Trion har gjort flera skivor medan den polsk-svenska duon släppt två album, varav ett återutgavs häromåret med extra material. Komponerande (mest filmmusik) flerfaldigt prisade pianist och producent har släppt ett dussin album i eget namn och Lars mer än det dubbla. I bagaget finns också en mängd framgångsrika samarbeten. För basisten/ cellistens vidkommande ska särskilt framhållas det med hustrun, sångerskan och låtskrivaren Cecilie Norby. Vad beträffa pianisten som specialstuderat Chopin bör samarbetet med soundtrack-kompositören Zbigniew Preisner lyftas fram.
Att bli inbjuden för att dokumentera är förstås en stor förmån verkligen värd tågresan med byte. Kom direkt från Bokmässan via middagsrast på krogen. Kände mig ändå ganska pigg trots att jag varit på livemusik sex kvällar på raken. Konserten hade trevligt nog samlat skapligt med publik vilket kan ha berott på att duon besökt Dergårdsteatern tidigare då de spelades in av Jazzradion. För optimal ljudåtergivning hade man på den turné vars sista anhalt blev Lerum, med sig egen ljudtekniker från Polen. Konserten genomfördes i två set med möjlighet till fika och förtäring serverad av volontärer.
De två första styckena är identiska med de spår som ligger först på duons debut från 2007. Noterar diskret inkännande öppning i Praying med en återkommande rytmisk figur. Vi hör till att börja med triss i melodier signerade Lars Danielsson, exempelvis hans suggestivt intrikata hit Pasodoble. Och så när som på enstaka undantag får vi musik komponerad av antingen smålänningen eller mannen bördig från Gdansk. Tror mig ha hört ett par av Lars kompositioner tidigare, bör i så fall ha varit med hans Libretto eller med ovan nämnda trio. I brist på bättre definition kan vad de delikat hänger sig åt kallas expansivt anlagd kammarmusik, stundtals med romantisk touch. Njuter av perfekt balans diskant – bas i en ordning där Leszek genomgående anför medan Lars fyller i.
I Leszeks Incognitor använder basisten stråke för första gången. När så sker brukas ibland elektronik i form av boxar vilka diskret framställer sfäriskt sound. Stycket utvecklas till ett av konsertens betagande krön. Kanske missvisande att säga att barfota-pianisten preparerar flygeln. Men han laborerar stundtals med soundet,, dämpar strängars klang med handdukar eller framhäver perkussiva inslag.
Enligt presentatören Qlaez Wennberg är Leszek Mo´zd´zer en av Polens främsta pianister, ett omdöme ingen på konserten har anledning att ifrågasätta. Den tekniskt fulländade musikern försätter oss i omgångar i trance-liknande tillstånd. Duon kombinerar sitt expressiva utforskande med obeskrivligt vackra passager. Polacken som inte försitter tillfället att skoja om hur omöjligt det är att uttala hans namn, är inte bara excentriskt lagd utan fullblodsromantiker. Lars beskriver känslan inför en gemensam turné som vore han ett barn på julafton. Hans första basintro levereras strax före paus. När temat utbroderas i ekvilibristiskt samspel försätts publiken i ett sällsynt behagligt tillstånd. Melodin alstrar magi!
Ska poängteras att båda är framstående kompositörer med exceptionellt melodiskt sinne vilket givetvis är en formidabel plusfaktor. Efter paus blir det fler intron på kontrabas och Lars tar upp den som ligger på scen och väntar att bli spelad på. Man kickar igång sprudlande och hoppingivande med Tarantella, titeln liktydigt med en italiensk folkdans. Därefter viker man av i drömsk riktning genom Eja mitt hjärta (trad), abstraktionsnivån höjs ett tag. Det är spännande musik med intrikata förlopp vilka ibland genererar ett hypnotiskt tillstånd. Ibland uppstår en visuell laddning, märks att Leszek skrivit för film och eftersom jag fått veta vad som spelas kan upplysas om att komposition av Komeda finns med på repertoaren. Stycket i fråga är en kuslig vaggvisa från Rosemary´s Baby.
Ett bassolo förebådar en underbart rogivande ballad vars elegant utkristalliserade outro hänför. Ett stycke i sista fasen svävar filmiskt iväg med feature genom pizzicato på cellon. Lars Danielssons Suffering blir ytterligare en höjdpunkt. Extranumret sprider skönhet på ett sätt som gör försök till formuleringar futtigt famlande. Vilket emotionellt tryck! Musiken hugger högst angenämt tag i en i en komposition jag misstog för ett soundtrack-mästerverk. Visade sig vara basistens egen hit Liberetto. En konsert vi som var där sannolikt kommer bära med oss som ett ljuvt minne för tid och evighet.
Bilder i övrigt: fotograf Christer Åkerlund
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
