• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Black Dog – starkt, berörande och underbart vackert foto

1 maj, 2025 by Rosemari Södergren

Rörelser

Black Dog
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Guan Hu

Om kärleken mellan en man och en hund – men också om så mycket mer. En stark symbolisk skildring av de starka krafter som mänskligheten släpper ut och som kan förstöra världen. En storslagen film och samtidigt en nära film om de små viktiga sakerna som är det viktigaste i livet, egentligen.

En ung man, Lang (spelas av den duktige kinesiska skådespelaren Eddy Peng), återkommer efter en lång fängelsevistelse till sin hemstad i Kina som ligger vid utkanten av Gobiöknen. På vägen dit, strax utanför stadsgränsen, välter bussen Lang åker med och alla passagerare får vänta några timmar innan hjälp kommer från staden. Busschauffören hade ingen chans att väja då en stor flock av vilda hundar kom i full fart.

När industrierna i staden lades ner och de flesta av stadsborna blev arbetslösa gav de sig av och släppte lös sina hundar som blivit förvildade. Den lilla stadens makthavare har tagit beslut att alla herrelösa hundar ska fångas in och massor av hus ska rivas för att göra plats åt nya industrier som ska få fart på staden igen. Filmens handling utspelas någon månad före OS i Peking 2008.

Lang har både beundrare och fiender i staden. Orsaken till att han blev dömd till fängelse var att han var inblandad i en händelse som orsakade en ung mans död. Innan den tragiska händelsen inträffade var Lang en lokal rockstjärna och firad stunt-stjärna på motorcykel. Lang behöver pengar för att klara sig i staden och tar jobb som hundfångare. Framför allt är han ute efter att fånga in en svart hund som sägs sprida rabies. Ett stort pris är utsatt för den som fångar den svarta hunden.

Lang är dock inte någon ung man som har lätt för att göra djur illa. Tvärtom. Han har svårt för att fånga hundar och släpper i smyg ut en del. När han får tag på den ökända svarta hunden, en svart vinthund, blir han dess bästa vän och tar hand om den.

Filmen innehåller flera berättelser kring Lang och hans liv. Hans pappa är gammal, orkeslös och alkoholiserad och har isolerat sig i stadens zoo. En dag kommer en cirkus till staden och Lang låter cirkusens personal bo i husen som ligger vid zoot. Lang blir nära vän med en av de unga kvinnorna på cirkusen. Lang får se upp för han har en hatfyllt fiende, slaktaren Hu, vars brorson var den unge man vars död gav Lang fängelse. Relationen till sin pappa och relationen till den unga kvinnan och relationen till den hämndlystne slaktaren är tre mindre sidoberättelser som fördjupar filmens tema. Det är välgjort, starkt och berörande och helt underbart vackert foto över vyer från den kinesiska landsbygden, musik-satt med känd popmusik på ett sätt som fördjupar filmens budskap.

Black Dog vann huvudpriset i sektionen Un Certain Regard på Cannes Film Festival förra året. Filmen är regisserad av Guan Hu, en av de mest framgångsrika kinesiska regissörerna. Huvudrollen spelas av storstjärnan Eddy Peng, och ett annat välkänt regissörsnamn, Jia Zhangke, syns också i rollistan. Black Dog har redan blivit en kritiker- och publiksuccé i flera länder där den släppts, med över 200.000 biobesökare enbart i Frankrike.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Black Dog, Filmkrtiik, Filmrecension, Kina

Filmrecension: Thunderbolts – underhållningseufori som sällan går att uppleva

30 april, 2025 by Elis Holmström

Thunderbolts

Thunderbolts
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 30 april
Regi: Jake Schreier

Det må vara den trettiosjätte Marvel Studios-produktionen, en siffra som borde signalera katastrof. Men trots detta visar Thunderbolts varför receptet som nyttjats av Marvel lett till de otaliga framgångarna. Efter det ofantliga antal filmer i det alltmer växande MCU finns det två sätt att ta sig vidare för filmskapare. Antingen att nyttja maskineriet till att skapa mer eller mindre personliga projekt, förklädda som kolosser. Detta exemplifieras kanske bäst av Taika Waititi som gjorde den senaste Thor-filmen Love And Thunder till en sorts hysterisk explosion av alla sina exentriska kvalitéer, något som ledde till en uppsjö av frustrerade fans som ansåg att regissören tagit sin hysteriska komik ett steg för långt. Alternativ två är att följa den formula som etablerats under studions guldår från 2012-2019 då varenda film tycktes slå alla tänkbara ekonomiska rekord.

Regissören Jake Schreier väljer att ta sig an formulan, där komik, action och superkrafter mixas, fast med en gränslös energi som leder till en film så inspirerad att man kan tro att studions sanna guldålder är tillbaka. Thunderbolts kan liknas vid en pizza, det är en rätt som förtärts oräkneliga gånger, fast med passion – för att inte säga inspiration, kan den lyftas och imponera djupt. Alla delar må ha setts förut men då de serveras i ett såhär förstklassigt paket är det svårt att inte fyllas av eufori. Alla de klassiska elementen tas här till sin spets utan att på något sätt överanvändas, tvärtom så förstår Schreier också vilka förändringar som krävs för att göra den klassiska formulan maximalt effektiv.

Detta sker framförallt genom att man för första gången sedan det gamla gardet av legendariska hjältar – Captain America och Iron Man bland annat, äntligen fått en sättning där studion men också berättandet är redo att ta nästa steg. Resan att bygga upp en ny trupp som kan ta upp stafettpinnen har varit snårig men i Thunderbolts uppnår man äntligen drömmen att länka samman det gamla med det nya. Detta genom element som känns igen fast med en ny ensemble som är hungrig men också bestämd att göra sitt unika avtryck i detta enorma universum.

För den stora styrkan i Thunderbolts är just karaktärerna, något som oftast underskattas. Marvel på film må ha varit en företeelse i över tjugo år – om vi räknar med Sam Raimis Spider-Man, men i serietidningsform har karaktärerna levt ett liv som får flera åldringar att verka unga. Äventyren har rört sig mellan högt, lågt, magiskt och uruselt, men det finns en inneboende kraft och potens i karaktärsarketyperna. Marvels skapare Stan Lee avsåg att skapa människor med extraordinära förmågor, inte bara sagofigurer som konkurrenten DC och deras Stålmannen. Den mänskliga kvalitén manifesterar sig med oerhörd kraft i Thunderbolts, och trots att ensemblen av antihjältar inte kan mäta sig med storprofiler som Spider-Man eller Wolverine, är deras anonymitet en styrka. Detta gör att Schreier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo kan expandera och göra förändringar utan att känna sig alltför bundna till källmaterialet.

Detta resulterar i den kanske mest brokiga men också sympatiska skara figurer sedan Guardians Of The Galaxy. Framförallt är det förunderligt hur bihang som Hanna John-Kamens Ghost från Ant-Man And The Wasp nu blir en genuin storstjärna som visar på både karisma och utstrålning. Detsamma gäller Julia Louis-Dreyfus som äntligen kommer till sin rätt i en diabolisk roll som skulle göra sig utmärkt som en ersättare till den smilande och än mer djävulska amerikanska justitieministern Pam Bondi. Men den sanna triumfen – vad gäller aktörerna, är Florence Pugh och David Harbour. Från att ha visat upp ypperlig kemi i den underskattade Black Widow får duon nu äntligen komma tillbaka och vara bättre än någonsin. Pugh och Harbour är essensen av hela filmen, med extraordinär komisk timing, energiskt skådespel samt en genuin värme.

För där andra filmer väljer att nå till underhållningshimlen – däribland många Marvel-filmer, med enorm action eller vyer som får publiken att dra efter andan, vill Schreier istället värna om värdet i att bevittna god kemi mellan personer. Detta gör att Thunderbolts förlitar sig på kemin och energin som bildas i en ensemble. Actionscenerna må vara både välgjorda och påkostade, men det är de mer triviala strapatserna, då John-Kamens syrliga brittiska humor kommer fram eller då David Harbour lever rövare, som verkligen stannar kvar. Dessutom har Thunderbolts kanske den mest originella och vågade finalen som skådats i en Marvel-film, en final som i mångt och mycket bygger på karaktärsutveckling och inte fullskaligt krig mellan rymdvarelser och superhjältar. Men det är i denna final som filmens primära brist gör sig påmind, för även om det nyttjas mörk tematik som psykisk ohälsa, förtvivlan och medial manipulation så blir dessa ämnen aldrig så omfattande och essentiella som de kunde ha varit. Även de allegorier till vår faktiska värld som Marvel alltid velat inkludera är aningen för nedtonade, trots att det finns gott om möjligheter att säga både det ena och det andra om dagens samhälle.

Detta är dock det enda som håller Thunderbolts från att klassas som en felfri triumf. För vad som erbjuds är en underhållningseufori som sällan går att uppleva. Värmen, glädjen och entusiasmen är i det närmaste beroendeframkallande och då allt är avslutat uppstår ett hål, för det finns inte en enda attraktion på något nöjesfält som kan mäta sig med detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Mellan myt och verklighet: en resa genom Tagaqs Spricktand

29 april, 2025 by Anastasia Bark

Titel: Spricktand

Författare: Tanya Tagaq 

Översättare: Nika Abiri

Förlag: Tranan

Utgivningsdatum: 2025.01.08

ISBN: 978-91-89814-37-0

Det har alltid varit intressant att följa vilka böcker bokförlaget Tranan väljer att översätta och publicera. Spricktand är ett betydande verk, en roman väl värd att gräva in sig i. Genom Tranan får vi tillgång till böcker från hela världen och till röster vi annars kanske aldrig hade fått höra – något som är både nöjsamt och lärorikt.

Spricktand skildrar en inuitflicka som växer upp i en isolerad stad i nordligaste Kanada under 1970- och 80-talen. I –40 grader Celsius drar hon på sig alltför tajta jeans för att ta sig till skolan. Tundran och dess djurliv blir hennes fristad från den hårda, kyliga vardagen och dess problem – våld, alkoholmissbruk och en svår skolmiljö. Det är viktigt att påpeka att dessa problem inte uppstod över en natt. Våldet som skildras är en del av en lång historisk process, präglad av kolonialism. Särskilt i de mer poetiska delarna kopplar Tagaq tydligt samman våld och kolonisering.

Trots att Spricktand är en fiktiv och bitvis surrealistisk berättelse, går det lätt att känna igen teman som ofta diskuteras i forskningen om ursprungsfolk, kvinnor och dekolonisation. I A Recognition of Being (Kim Anderson) betonas till exempel naturens roll som fristad – något som speglas tydligt i hur tundran i Spricktand fungerar som flickans tillflykt från våld och missbruk.

Vildmarken ropar, flickan svarar. Men vildmarken är ingen god fe från Askungen; den är både närande och förödande, både lockande och skoningslös.

Rent litterärt är Spricktand en säregen blandning av prosa och poesi, med inslag av memoar, fiktion och inuitisk mytologi. Sådana blandningar kan lätt bli spretiga, men Tagaq lyckas väva samman stilarna på ett mjukt och följsamt sätt. Möjligen beror detta på att hon är en internationellt hyllad avantgardistisk strupsångare och kompositör. Trots att jag inte läst det engelska originalet är det tydligt att översättaren Nika Abiri lyckats bevara övergångarnas smidighet även på svenska.

Spricktand är surrealistisk och ibland diffus, något som kan avskräcka läsare som är vana vid mer bokstavliga skildringar. Men bland surrealistiska verk är den ändå relativt rättfram. Myt och verklighet, historia och fiktion blandas – och ändå lyckas Tagaq hålla kvar en känslomässig förankring som bär läsaren genom berättelsen. Sanningen i Spricktand är inte konkret, men den är känslomässigt sann.

Att berätta på detta sätt, snarare än genom strikt faktabaserad historia, är inte anmärkningsvärt – tvärtom. Som forskare som Linda Tuhiwai Smith (Decolonizing Methodologies) och Leanne Betasamosake Simpson (As We Have Always Done) har visat, är det en viktig motståndsstrategi mot koloniala krafter. Tagaq gör därmed mer än att bara berätta en historia – hon ger röst åt ett annat sätt att förstå och leva i världen.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: spricktand, tanya tagaq, tranan

Ypperliga jazzvisor snyggt och spänstigt skrudade – Iris Bergcrantz på Playhouse

26 april, 2025 by Mats Hallberg

25/4 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

De yttre förutsättningarna var inte optimala, tvärtom. Tidig kvällssol lockar inte människor inomhus. Och trots fyra välklingande spännande skivor, varav tre recenserats av undertecknad, är inte Iris Bergcrantz från Malmö känd i vidare kretsar här. Två arrangörer hade dessutom bokat in sig på Valand samma kväll, vilket fick till följd att Jazzföreningen tvingades tidigarelägga sin konsert. Fast flera scener finns att tillgå på övre våningar hade det enligt artistvärden kostat för mycket att flytta flygeln. Och även om mejl skickats ut om ändrad starttid publicerades korrekt info på hemsidan alldeles för tätt inpå. Sammantaget medförde dessa omständigheter att det var väldigt tunnsått med publik.

Vi som kommit blev ändock förtjusta över en konsert som genomfördes i ett svep. När jag lyssnade på Iris Bergcrantz live första gången (Ljungskile 2016) frontade hon ett familjeband. Internationellt etablerade tonsättaren Anna Lena Laurin, hennes mamma, spelade klaviaturer medan hennes pappa Anders (recenserat två av hans senaste album), den lika prisade trumpetaren och låtskrivaren som turnerar globalt, hördes på trumpet och flygelhorn. Ett par av sångerskan, kompositören och textförfattarens plattor är för övrigt utgivna på familjens skivbolag. Ackompanjerar på scenen på Valand gör Calle Brickman vid flygeln, Anders Fjeldsted på kontrabas samt trumslagaren Andreas Svendsén. Rytmsektionen är av dansk härkomst.

foto Leif Wivatt

Iris har övergått till att i princip uteslutande sjunga på svenska, med en profil som kan jämföras med exempelvis Amanda Ginsburg och Dina Grundberg. Ska framhållas att duktiga skånskan besitter egenart i sitt uttryck. I texterna premieras den personliga erfarenheten och sådant hon snappat upp istället för omvärldsanalys, vilket kan kännas befriande. Ibland påminner ljusa röstläget om att hon ingår i kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda vilka besökt den Jazzförening som numera håller till på Valand. Behaglig, lätt vemodig visrepertoar i jazzig utstyrsel inleds med Martyren. En vacker melodi till dyster text. Avlöses av Att tycka rätt och titelspåret från nya albumet Vi fanns förut, vars musik skrivits i samarbete med Anders Fjeldsted.

Stiligt spelande pianotrio ackompanjerar skönsången. Därutöver tillför männen egna idéer i uppiggande improvisationer. Att tycka rätt har en melodi som hakar tag i en. Jazziga visorna med sin oavvisliga substans draperas i ett sound, vars känsliga framtoning drabbar mottagarna. Fäster mig vid vispspel och fint broderande på pianot. Pregnanta basgångarna ligger ganska lågt i mixen.

Titlar och härkomst på innehåll i verser förklaras. Titelspårets softa, berörande ballad visar sig exempelvis handla om hennes farmor. Och Hoppet avslöjas vara en negativ betraktelse över skivindustrin. Iris framhäver textens valörer i utstuderade betoningar. Vad beträffar arrangering sker ofta en superb interaktion pianist – rytmsektion. Kan skjuta in att prisade pianist, som också bor i Danmark och varit huspianist på Montmartre, har jag träffat på Unity. På jazzkrogen i Göteborg och annorstädes har jag också mött den långe basisten.

Efter finstämda Det skulle aldrig bli, öppningsspår på aktuella albumet, sker en tempoökning. Bossa-takten i Vad tänker han på hämtad från Iris tribut till Olle Adolphson på hennes föregående skiva, leder tanken till Monica Z vars vinyl med tolkningar av vismästaren jag värderar högt. Gläds åt pianotrions attraktiva stick. Brickman briljerar varpå fokus vandrar över och vi förunnas både bas- och trumsolo. Efter denna höjdpunkt växlas över till långsamt framskridande ballad. En ömsint fullträff som vecklar ut sig, sträcker på sig. Den hittas som sista visa på Vi fanns förut.

Publiken får en underhållande utläggning om systrars drastiska bråk som introduktion till ett förmodligen traumatiskt barndomsminne betitlat Oenigheter om mat. Noterar originell text över en bågnande och pigg melodi. Ånyo generöst med utrymme för instrumentalister vilka träder fram i helfigur. Fett utropstecken för pianistens löpningar! Medveten om att jag betar av låtlistan som om om texten vore ett referat. Men fortsätter på inslagna vägen. Komposition signerad Olle Adolphson dyker upp igen. Nu i form av suggestiv valsrytm i Eva.

En vokal höjdpunkt inträffar när traditionella Min ros, min lilja tolkas. Folkmelodin innefattas i ett intressant arr med dovt sound framställt av filtklubbor och kongenial basgång. Innerliga tilltalet rymmer drillartad, svävande stämma i högt register. Tycker mig höra höra antydan till polska i temat. Berikande konserten som hade förtjänat en betydligt skara åhörare avslutas småsvängigt med ett beatbaserat alster. Om ofördelaktiga yttre faktorerna vägs in, måste understrykas vilken strålande spelning man genomförde. Frontande 90-talisten har funnit en konstnärligt bärkraftig stil, använder ansenligt röstomfång och omger sig med förträffliga musiker.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Pensionat Oskar – komisk och ger mycket att tänka på efter dramaturgi a la Gardell

26 april, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sören Vilks

Pensionat Oskar
Av Jonas Gardell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Mikael Kratt
Mask Patricia Svajger
Komposition Eeva Kontu
Premiär 25 april 2025 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En rolig, lättsam föreställning om en man i medelåldern som mer och mer känner att han fastnat i ett liv han inte trivs med och på en semester i en stugby hittar han en väg att bli sig själv igen, i dramaturgi a la Jonas Gardell. Föreställningen är en överföring till scen av filmen Pensionat Oskar (i regi av den danska regissören Susanne Bier) som gick upp på bio 1995 och bland annat gav två guldbaggar: Bästa manuskript (Jonas Gardell) och Bästa manliga huvudroll (Loa Falkman) och blev nominerad till ytterligare två baggar för Bästa film och Bästa kvinnliga huvudroll (Stina Ekblad).

Filosofi eller dramaturgi a la Gardell betyder en handling utan gråzoner och där det är tydligt vilken karaktär som är ond och vem som är god.
Den ofria människan, som också kan kallas den onde: bor i radhus, arbetar med teknik eller i varje inte med något kreativt arbete, är emot socialdemokratin och är rasist, främlingsfientlig och homofob.
Den fria människan, som också kan kallas den goda: har ett fritt yrke utan anställning, är gärna skådespelare, trollkarl eller konstnär och anser att den egna känslan av frihet är viktigare än något annat, till och med viktigare än att finnas till för sina barn.

Några fördjupade karaktärer eller något som sägs under ytan finns inte. Men om vi släpper förväntningar på djup i karaktärer är det en underhållande och tankeväckande föreställning om att hitta sig själv. Huvudpersonen Rune Runeberg (spelas enastående bra av Henrik Norlén, som jag hittills aldrig sett göra medioker ifrån sig i någon roll) och hans fru Gunnel (spelas av duktiga Helena af Sandeberg) bor i radhus och har bokat semester i en stugby, Pensionat Oskar. De har en förhoppning om att semestern ska ge dem tillfälle att hitta tillbaka till varandra och väcka mer liv i deras relation och kunna ta itu med situationer som skaver. Pensionat Oskar är en vanlig stugby med en liten butik, en radda stamgäster och små slitna hus ganska nära havet.

I stugbyn möter de olika karaktärer, som grannparet i stugan intill som är symbolen för en riktig usel relation där mannen förtrycker kvinnan på alla sätt det går. Men i stugbyn finns också ett fint äldre par, två äldre lesbiska kvinnor som är föreställningens clowner.
Ingen kvinna skildras med något djup i denna uppsättning. Tonårsdottern är bara sur och tycker att familjen är det tristaste som finns. Runes fru Gunnel klamrar sig bara fast vid äktenskapet, kan inte ens bli arg, eller vågar inte ens bli arg och står inte upp för sig själv, vilket är ganska ologiskt i sammanhanget.

I stugbyn möter familjen Runeberg den unge sommararbetaren Petrus som drömmer om att resa runt i Europa och försörja sig som trollkarl på gatorna. När Rune en kväll får se Petrus bada naken händer något, en gnista i Runes hjärta slår rot. Rune dras till Petrus och tillbringar mer och mer tid med honom. Vad är det som händer mellan dem? En kärleksrelation? En sommarpassion? Eller är det sitt yngre jag och de drömmar han hade då som väcks till liv inom Rune? Det är upp till betraktaren att tolka.

Skådespelarna är duktiga och lyfter en stor del av föreställningen, Henrik Norlén som jag redan nämnt och Hampus Hallberg som Petrus och Helena af Sandeberg som Gunnel. Övriga roller är mer lustiga figurer, klichéartat skissade som specifika typer.

Ett extra stort plus för scenografin, ljud och ljus som samverkar till de magiska scenerna där Rune och Petrus badar i månens scen och de lustiga scenerna där de letar efter sin stuga i stugbyn där stugorna är i miniformat och kan ställas på bordet.

Föreställningens tema beskrivs i ett pressmeddelande:
Pensionat Oskar handlar om att vilja men inte våga följa sina drömmar och passioner. Och vad som kan hända om en släpper taget och ger sig hän.

Det är ett ämne som jag skulle kunna vidareutveckla i timmar: Att människan blir lycklig först då den helt följer sin passion upplever jag är ett budskap som är väl etablerat i dagens individ-baserade samhälle där individen alltid ska ha valmöjlighet och stå i centrum. Men är inte det en illusion? Blir människan verkligen lycklig över att alltid sätta sig själv och sina egna intressen i främsta rummet? Är vi inga sociala varelser? Jag är lite frågande till att människan blir lycklig av att alltid sätta sig själv i centrum. Men det är en stor diskussion som inte får plats i en reflektion över en teaterpremiär. Hur som helst är det föreställningens tema och budskap: Hitta sig själv och bli den man ville vara som tjugoåring. Och det kan sätta igång många olika funderingar hos publiken.


Om regissören:
Regissören Jakob Höglund är en finlandssvensk koreograf och regissör som sedan 2019 är konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors. Där har han bland annat satt upp Kris och katastrof i Mumindalen (2023) och Dancer in the dark (2024). På Helsingfors Stadsteater har han satt upp föreställningar som Såsom i himmelen (2022) och Bröderna Lejonhjärta (2024). Han tilldelades Svenska Kulturfondens stora kulturpris i Finland 2020 för sitt genreöverskridande scenspråk. På Kulturhuset Stadsteatern satte han upp Sommarboken (2023).


Regissören Jakob Höglund berättar:
– Filmen Pensionat Oskar var livsviktig för mig som tonåring på nittiotalet, i min egen komma-ut process. Jag bandade filmen och såg den om och om igen, med lika delar total fascination och stor ångest. Det var en av de första filmerna med homosexuell tematik på den tiden. När jag ser den idag, som fyrtioåring, är det ur ett nytt perspektiv. Nu ser jag tiden som flytt, drömmarna som gått förlorade och vägvalen i livet, frågor som jag tar med mig in i arbetet med Pensionat Oskar.

Föreställningen följer filmens handling och manus ganska strikt och har en komik som bygger på schabloner och förenklade karaktärer, samtidigt speglar den mycket som många kan känna igen sig eller andra i och både skratta och gråta över. Visst är karaktärerna utan något större djup men en teaterföreställning måste inte alltid ha flera djup i sig. Jag tror denna uppsättning kommer att locka många som vill skratta en stund, fundera kring frihet och relationer och uppleva en nostalgi från livet på 1990-talet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Henrik Norlen, Jonas Gardell, Pensionat Oskar, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Sida 131
  • Sida 132
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in