4/10 2024
Musikens Hus i Göteborg
För första gången är jag med om detta eminenta gängs Aretha Franklin-tribut under ledning av sångerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I många år har hon anfört Stella som varit husband hos SVT i På spåret, samma band jag hörde på nyårskonsert på Valand för ett par år sedan. Interpreten kunde höras på egen hand på trio på Ljungans tidigare i år. På 40-års jubilerande Musikens Hus drog hon tillsammans med musiker och gäster fullt hus. Stämningen var på topp, repertoaren vald med omsorg och ljudet fördelaktigt.
Vad beträffar den gudabenådade rösten Aretha Franklin (1942-2018) finns i lägenheten skivor utgivna på CBS, Atlantic och Arista, varav ett par samlingar. Äger däremot ingen box, inte läst någon biografi, ej heller sett den biopic som kom 2021 och har av naturliga skäl gått miste om henne live. För några år sedan hänfördes jag på biograf av den restaurerade dokumentären Amazing Grace, omtalad inspelning från en baptistkyrka 1972 i L.A som hamnade på ett dubbelt-album.
Vilka är då på scen? Jo, en lika vital som betydelsefull rytmsektion i form av elbasist Owe Almgren, ”trumolog” Tomas Olsson och Vanja Holm på percussion. Elisabeth Engdahl på tenorsax & Mia Samuelsson på trumpet, Paula Af Malmborg Ward på keyboard samt gitarristen och vokalisten Per Strandberg. Gästande vokalister är Harriet Olsson, Emrik och Jaquee.
Långa karriärer har de bakom sig vilka omspänner åtskilliga genrer. Namnen är välkända för oss frekventa livemusik-besökare på Västkusten. Och de funkar ypperligt tillsammans. Flera av dem ingår i Stella som också har Aretha Franklin-original på repertoaren. Vi har att göra med allt ifrån bluesig batterist, kompositör av operor, tre medlemmar från Kurt Olssons damorkester, funkambassadör, uttolkare av Billie Holiday, utforskare av elbas-sound, kyrkomusiker, musiker meriterade från storband, soul-sammanhang, hårdrocks-dissekerande sångerska, teatermusiker etc. Vissa kan med fördel googlas på om du vill veta mer. Den av dem jag fram tills för några år sedan inte hade koll på var gitarristen Per Strandberg, känd från Bingolotto i Tv4, Liseberg och setts på Utopia i Paula Af Malmborg Wards projekt Pållans låtar samt i en central roll i spelning med George Benson-tema.
Osäker på om någon arrat låtarna för denna sättning eller om det hela tiden funnits färdiga arrangemang att utgå från. Man har givetvis plockat fram Arethas mest exponerade hits, men också grävt fram sådant som mer finns på hyllan för rariteter jämte låtar andra har uppmärksammats mer för oavsett om de är upphovsman eller fått sång skriven till sig. Fyra första numren framförs utan någon av gästerna. Det börjar tajt, polerat och närmast försiktigt i Respect och Son Of A Preacher Man. Gillar shuffle-stilen den gode ”Tolson” initierar, jublar över uppbackande kör bestående av Vanja, Paula och Per och blir förtjust i blåsarnas diskreta inbrytningar. I Come Back Baby växlar dukltiga Klingenstierna och kören upp, ökar energin med finess. Denna uptempo-dänga från Lady Soul, cover på en ursprungligen långsam blues, signalerar ett första krön.
Per Strandberg profilerar sig till att börja med i ljuva You Send Me, vars refräng för mig är intimt förknippad med den lena stämman hos Sam Cooke. Han och konsertens hyllningsobjekt lade faktiskt beslag på två av de tre översta platserna i omröstning över största sångare oavsett kön i Rolling Stone härom året. Ackompanjerad av snyggt markerad basgång och slinga från klaviaturinstrumentet låter han förhållandevis svart. Bjuder dessutom på aftonens första gitarrsolo. Harriet Olsson är sammantagen den medverkande vars insats imponerar mest, inte minst därför att hon uppger att hon går utanför sin bekvämlighetszon. Willie Nelsons Night Life blir till en lika avskalad som passionerat släpig urladdning. Ha överseende med en klyschig iakttagelse – Strandbergs gitarr gråter (låter bättre på engelska, eller hur?). Om anteckningarna stämmer följer Olsson upp med en naken, lågmäld version av Try A Little Tenderness, Otis Reddings signatur. Får ur sig förunderligt höga toner i outro. Emrik (som jag för drygt tio år sedan grundligt intervjuade och följt sedan cirka 1989) äntrar scen i ett avslappnat arr på I Say A Little Prayer (Bacharach/ David). Kören svarar honom extatiskt.
I ett fullmatat första set på ungefär 50 min finns också plats för karaktäristiska hänget i The Weight (R. Robertson), en duett med kvällens sammanbindande kraft och gitarristen i melodi signerad Stevie Wonder, ett signifikativt självgående sväng i Chain Of Fools samt en läcker version av Why I Sing The Blues (B. B King) hämtad från Spirit In The Dark. Klingenstierna är här i sitt esse påhejad av en oklanderlig, delikat rytmsektion.
Kan jag tyda anteckningarna drar kollektivet igång efter pausen med Beatles-medley. Sedan kommer äntligen Berlin-baserade Jaquee fram på scen. Naturligt nog kommer hon med sin spetsigt själfulla röst närmast soulens drottning. Och självklart ges svåra uppdraget att framföra (You Make Me Feel Like) A Natural Woman till henne, ett beundransvärt framförande även om det inte kan mäta sig med vad förebilden uträttade i Kennedy Center 2015 med kompositören på plats blir stunden en höjdpunkt. Jaquee utför även vokala bedrifter i Because Of You(?) och än mer i en klassisk cover Franklin tilldelades en Grammy för. Syftar på Bridge Over Troubled Water (den svenska versionen av Tommy Körberg spelades på min morbrors begravning) i mäktig gospel-tappning vars stick utbroderas elegant på klaviatur och gitarr.
Ett par av den hyllade artistens mest populära duetter sjungs. Syftar på den med George Michael vars refräng ingen kan motstå, A Rose Is Still A Rose en hit och titellåt sent i karriären tillsammans med Lauryn Hill och givetvis tungunget i förening med Annie Lennox på Sisters Are Doing It For Themselves som hela ensemblen deltar i med härlig entusiasm i finalen. Emrik sprider go stämning genom att se till att publiken rör på sig och klappar i takt, särskilt i det dansanta groove som utmärker Jump To It, släppt i efterdyningarna av disco-erans kulmen.( En livsbejakande maxi-singel jag använt inför löpträningar.) Mästerverket Rock Steady där sound och sång samspelar suveränt görs med ackuratess i en tolkning där det riffas friskt. Minns jag rätt anförde Emrik och flyttade in Stonefunkers-blinkning i arret. En successivt stegrande, smittsam tolkning Think (som ofrånkomligt associeras till café-scenen i Blues Brothers) finns på lager som den definitiva slutpunkten, det förväntade extranumret.
Blev som jag hoppats på en livsbejakande tribut i ett förträffligt växelbruk mellan sväng och innerlighet. God planering att flera utomordentliga sångsolister omväxlande avlöste varandra. Med de resurser som fanns tillgängliga uppfylls publikens önskemål om att göra en ikon rättvisa med råge, vilket är en bedrift i sig. En kul grej på slutet var Karin Klingenstiernas skickliga rimmande som personligt presenterade vännerna på scen.
Robert (spelas av Özz Nujen) som är en av gästerna och den eviga ungkarlen i sällskapet envisas med att de ska leka mobilleken från den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” (2016). Fast Robert har inte koll på att det är den italienska filmen som är den första utan han hänvisar den en fransk version. Hur som helst, Robert lyckas övertala sällskapet att leka mobilleken där de ska läsa varandras SMS. De hinner inte komma så långt innan en otrohet blir upptäckt och leken avbryts.
Vi får följa vännerna under ett års tid. Några bildar nya par och andra upptäcker nya sidor hos sina vänner.
Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.