• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nypremiären på Livläkarens besök – en hör- och sevärd historia – Operaen, Store Scene i Köpenhamn

17 november, 2011 by Redaktionen

Livläkarens besök, opera av Bo Holten efter P O Enquist bok med samma namn och libretto av Eva Sommestad Holten

Nypremiär: Operaen, Store Scene, i Köpenhamn
När: 16/11 2011

Livläkarens besök behandlar en intressant period i Danmarks historia, som kanske inte är känt i Sverige dvs om man inte har läst P O Enquist´s bok med samma namn. Föreställningens styrka ligger i att den beskriver några verkliga och konkreta händelser, men däremot anser jag alldeles bestämt att slutscenen i första akten känns helt onödig. Scenen jag tänker på visar en naken ung man som sitter fastbunden och misshandlad på en trähäst. Den scenen känns helt onödigt och ärligt talat förstår jag inte vad man vill visa med scenen. Om syftet är att visa hur den danska befolkningen hade det under den aktuella tiden så anser jag att det faller helt utanför den nödvändiga skildringen.

Jag såg föreställningen redan i första omgången och då minns jag att jag skrev att se Livläkarens besök inte var ett helt nödvändigt, men det är en inställning som jag efter gårdagens nypremiär är beredd att revidera.
Det är alltid besvärligt att lyssna på ny musik och särskilt svårt blir det eftersom det oftast inte finns någon inspelad musik att tillgå, men egentligen är det nog så att jag inte minns mer än tio procent av musiken i alla fall så till syvende och sist har det kanske ingen större betydelse. I detta speciella fall finns ju ”Livläkarens besök” t o m inspelad på en dvd, men den har jag inte haft tillfälle att se.

Vad det gäller det musikaliska så var jag inte alltför imponerad av första akten, men det blev mycket bättre i andra akten och det kanske beror på att handlingen blir mer dramatisk då.
Precis som förra gången så är det scenkostymerna och det scenografiska som imponerar, men visst kändes det som man hade gjort vissa förändringar sedan senast, utan att jag exakt kan ange de olika scenerna, men om sanningen skall fram så har jag lite svårt att förstå finessen med dansarna.

Mest imponerad blev jag, som senast, av de sångliga insatserna. Här imponerar Johan Reuter som Struensee och här kan man verkligen tala om en insats av en världsbaryton.
Imponerar gör också Elisabeth Jansson. Det är en ypperlig insats, som den unga drottningen och detta gälle såväl sceniskt som sångligt.
Gert Henning-Jensen som den mentalsjuke Christian VII gör en rakt igenom helt fenomenal insats såväl sångligt som sceniskt, men det brukar han ju göra.

Det fanns också andra goda solistinsatser och här fäste jag mig särskilt vid Djina Mai-Mai Stövlet-Katrine och det gäller inte minst det sceniska framförandet, men det finns absolut ingen anledning att anmärka på de andra prestationerna.
En eloge även till operakörens insatser och framförallt Det Kongelige Kapel under ledning av kompositören tillika dirigent Bo Holten.

Produktionsteam

Dirigent: Bo Holten

Regissör: Peter Oskarson

Scenografi och kostymer: Peter Holm

Ljusdesign: Per Sundin

Dramaturg: Jan Mark
Rörelseinstruktion: Kajsa Giertz
Medverkande:
Johann Friedrich Struensee – Johan Reuter

Drottning Carolina Mathilde – Elisabeth Jansson

Kung Christian VII – Gert Henning-Jensen

Ove Hoegh-Guldberg – Sten Byriel

Änkedrottning Juliane Marie – Anne Margrethe Dahl

Greve Schack Carl Rantzau – Lars Waage

Stövlet- Katrine – Djina Mai-Mai

Kung Fredrik V – Mogens Gert Hansen

Enevold Brandt – Bengt Ola Morgny

Läs även andra bloggares åsikter om opera, recension, Operaen, Store Scene, Köpenhamn

Arkiverad under: Recension Taggad som: Köpenhamn, Opera, Recension, Store Scene

Recension – Assassin’s Creed: Revelations, lönnmördarsagan tappar sin charm

16 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Assassin’s Creed: Revelations
Betyg: 2
Utvecklare: Ubisoft Montreal
Distributör: Ubisoft
Sverigerelease: 15 november 2011

Jag stack kniven i ett gatuluder för att lindra min tristess. Omgivningen reagerade med halvhjärtade flämtningar för att i nästa sekund vandra vidare in i glömskans dimma. Jag bar hem den livlösa kroppen och slängde den över skrivbordet. Till min stora förvåning fastnade hennes kjol i luften för att blotta vita spetshotpants.

Assassin’s Creed är fylld med konspirationsavslöjanden och lyser upp historiens svarta hål, bara genom sina buggar. Som att italienska prostituerade renässanskvinnor var flera sekel före i underklädesmode. Även att tempelriddarna var förtida nazister, vilket avslöjas av deras rigor mortis-heilande. Eller att berlinmurskvinnan inte var först med sin kärlek till tegel då både Jerusalems och Italiens väggar torrjuckats till damm av buggdrabbade vakter.

Med fantasi kan serien vara så mycket mer. Kanske rentav roligare än det enorma kaos det utvecklats till. Assassin’s Creed har eskalerat till en härdsmälta av konspirationsteorier, europeisk historia, Prince of Persia, Inception, Uncharted, grekisk mytologi, Koranen och Bibeln. Det hoppas mellan Konstantinopel under renässansen och Jerusalem under de religiösa korstågen. Det hela är en enda röra och jag vet ärligt talat fortfarande inte, efter 50 timmars spelande, vems krig jag utkämpat. Är det kriget mellan lönnmördare och tempelriddare? Muslimer och kristna? Kriget mellan olika epoker?

Spelseriens huvudprotagonister Ezio Auditore och Altaïr ibn-La’Ahad är tillbaka. Ett par decennier har hunnit gå sedan Assassin’s Creed: Brotherhood, och i Revelations rullar Ezio runt bland Konstantinopels färglada kläder och mattor. Han har blivit en massmördarmessias och tillverkar bomber av material som köpts i gränder. Han rekryterar även burkaklädda kvinnor att skicka ut i Europa på diverse spännande dåd, medan han själv stannar hemma och utsätter mig för extremt tråkiga uppgifter. Som att köpa skrädderier och plocka tulpaner.

Ända sedan Ezio introducerades i Assassin’s Creed II har han varit en riktig musfälla. I ett uppdrag blir en ung kvinna bestulen på en tavla av enbart affektionsvärde. För att glädja den enda person i Konstantinopel han inte bara knaprar viagra för, utan faktiskt har förälskat sig i, slår han ner tjuven och tar tillbaka tavlan. Tjuven är en fattig man som behöver pengar till mat. Det säger han innan han får sig ett ansiktslyft av Ezios högra knytnäve. Karln gör helt enkelt det han alltid gjort bäst, tar makt med våld och mutor, och raggar på småtjejer. Hade han levt idag hade han hetat Silvio Berlusconi.

I en parallell handling får man följa Altaïr både före och efter händelserna i första Assassin’s Creed. Det ges lite mer kött på benen gällande hur lönnmördarordern uppstod, föll, för att sedan resa sig igen. Man får även veta hur Altaïr låtit skapa fem nycklar för någon i framtiden att hitta, som leder till ett bibliotek innehållandes ett artefakt med krafter nog att kunna förgöra mänskligheten. Det är dessa fem nycklar som Ezio ger sig ut för att leta efter i sökandet efter ett slut på kriget mellan… mellan… ja, vilka som nu krigar.

”Nothing is true, everything is permitted” är lönnmördarnas trosbekännelse, dock inte Ubisofts motto. Istället har de byggt en liten sandlåda med en kilometerlång regellista över hur man får leka. Straffet för att bryta mot dem kallas desynkronisering. Man slungas ut från tid och rum för att spendera väntetid i en skamvrå.

Om jag inte skickar sjukhusräkning för blödande tålamod gör jag det för spelmässigt skörbjugg. Det var 2007 Ubisoft satte sig på toaletten för att klämma ut Assassin’s Creed. Fyra år, fyra huvudspel och fyra sidospår senare är de oundvikligt att de bara klämmer luft. Vad har jag fått uppleva förutom några timmar i Konstantinopel? Korstågen, italienska renässansen, italienska renässansen, för att inte glömma: korstågen. Ändå håller jag för näsan och fortsätter att troget följa serien.

Assassin’s Creed är en serie som haft all potential i världen till att bli ett rysligt bra historiskt alternativ. Istället har den gått från att vara en desillusionerad och monoton parkourinstruktion, till att vilja våldta min existens genom att avslöja att brödrosten som står ute i köket har monterats ihop av en heilande, tegelonanerande tempelriddare.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om dataspel, Assassin’s Creed

Arkiverad under: Recension Taggad som: dataspel, spelrecension

Filmrecension: Wuthering Heights

16 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Wuthering Heights
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011

Baserad på den klassiska Emily Brontë-romanen med samma namn ger nu Fish Tank-regissören Andrea Arnold en respektfull tolkning av mycket hög kvalité. Men det är givetvis inte bara godset, med samma namn som filmen, som utgör filmens fond. Dels har vi flertalet intressanta personligheter, som verkligen får stiga fram och ta plats utan att tappa trovärdighet (utom i tal, språkbruket kan stundtals uppfattas som ganska.. modernt, för att vara en klassisk historieskildring), men också den ännu starkare gestaltade naturen. I ett nästan religiöst tillstånd gestaltar Andrea naturen med magiska vinklar och närgånget foto som inte lämnar mycket att önska. Man har alltså inte bara försökt fånga en tidsålder med kläder och tidigt bonde-uppförande utan med en mer tidstypisk naturalistisk världssyn. Resultatet är en konstnärlig tyngd för både öga och själ.

Till skillnad från sina författande syskon Charlotte och Anne skrev Emily med en vass svärta som återgivits med stor noggrannhet i denna film. Kärleksproblem, död och tillhörande ångest lyfts fram på ett mycket närgånget vis. Oftast bara med hjälp av en närbild på en hand som kramar om ett klädesplagg, dessa små detaljer som Andrea är speciallist på att utnyttja för att förstärka känslor och händelseförlopp på ett mer psykiskt plan.

När Andrea gestaltade Mia som med sina sociala problem både innanför och utanför hemmets gränser lämnades helt utan möjlighet att stanna upp och andas; överallt var hon utsatt för samhällets grymhet och detta smittade av sig på såväl publiken som kritikerna med en något speciell exakthet, dock mycket på grund utav den socialrealistiska känsla av beskhet Fish Tank lämnade efter sig. Och trots att det gör lite ont i kroppen när den färgade huvudpersonen Heathcliff (spelad av James Howson) blir nedslagen gång på gång och tvingas arbeta med ilska i kroppen är det ingenting som känns lika omstörtande inom en själv eftersom det inte finns någon länk till verkligheten som Andreas förra film. Vilket visserligen inte hindrar denna att vara en otroligt stark film, bara från att vara en lika lysande som hennes förra. Men å andra sidan är det rätt talande att det är det enda som finns att anmärka på i ett annars lysande verk som gör sig mer än rättvisa jämsides med årets Jane Eyre-filmatisering som gick upp på biograferna tidigare i höst.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, Wuthering Heights

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Emily Brontë, Stockholms filmfestival, Wuthering Heights

Recension – Battlefield 3, det svenska spelundret lever vidare

15 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Battlefield 3
Betyg: 4
Utvecklare: Dice
Utgivare: Electronic Arts
Sverigepremiär: Ute nu

Det svenska spelundret är ett begrepp som formats på senare tid. Med världsstjärnor som Dice och Starbreeze, kompetenta studiorna Avalanche och Paradox, samt en enorm indiescen har Sverige etablerat sig som ett land att räkna med inom spelindustrin. Sverige karaktäriseras av såväl stora produktioner och nytänkande idéer.

Nu är tiden kommen för vad som kan vara den största svenska spelhändelsen någonsin, releasen av Battlefield 3. Spelet har redan sålt i över fem miljoner exemplar och serien har sammanlagt sålt i över 50 miljoner. Men att Battlefield 3 skulle bli en succé var det föga som betvivlade. Mer aktuell är det att fråga sig om Stockholmsbaserade Dice vågar vidareutveckla genren eller om spelet tar ett steg närmre de överrepresenterade Hollywoodflörtande actiontitlarna. Både och skulle jag påstå.

Kampanjläget börjar snyggt och avskalat. Kriget känns mänskligt icke-glorifierat. När de första öronbedövande skottsalvorna avfyras mot dig bryter helvetet lös. Soldaterna skriker ut order i desperation och rädsla, alla avfyrar sina automatgevär i blindo i hopp om att få slut på eländet och slutligen tystnar allt, men jag stannar ändå kvar bakom mitt skydd. Det är på riktigt.

Ungefär 15 minuter senare undrar man vad som egentligen hände där på Slussenkontoret hos Dice, för känslan är som bortblåst och återvänder aldrig. Den realistiska och sårbara stämningen byts omedelbart ut mot teknikdemonstrationer, Hollywood-scenarion, överdriven machoattityd och trasig bandesign. Kampanjläget gör misstaget att försöka vara Call of Duty, ett spel som det redan finns flera varianter för mycket av i marknaden men vars produktionsvärden ingen besitter. Det är således ingen idé att efterhärma CoD, utan snarare att hitta sin egna väg. Det är precis vad Dice gör, men sorgligt nog bara i 15 minuter.

Men de som följt serien vet att Battlefield aldrig handlat om ensamspel. Det handlar om virtuell krigsföring med 64 spelare i enorma krigslandskap (24 på konsol), om åkbara fordon, strategi, samarbete och gemenskap. Battlefield 3 onlineläge är fantastiskt. Spelets kärnelement består men ett flertal mindre inslag har fixats för att jämna till spelupplevelsen. Det är otroligt hur Dice lyckats skapa en spelkonceptuell formel som får varje match att kännas som ett individuellt äventyr. Eftersom det finns så många olika sätt att spela på – och så många att spela med – blir inlevelsenivån maximal och varenda liv räknas. Undermedvetet skapar jag band med främlingar online när vi likt lamm transporteras mot krigsfronten, när vi som krypskyttar gömmer oss bland de avlägsna bergen eller när vi med hjärtat i halsen vaktar en försvarspost.

När jag var barn älskade jag och mina vänner att leka krig i skogen. Vi var tvungna att låta fantasin flöda. Pinnar förvandlades till automatgevär, skogen till ett krigslandskap. Battlefield 3 är en perfekt avspegling av det imaginära kriget som jag och mina vänner bedrev i våra huvuden. Barnet i mig dör av lycka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om spel, Battlefield, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Battlefield, Recension, Spel

”En man som skriker” sätter Tchad på filmkartan

15 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: En man som skriker
Betyg: 4
Sverigepremiär: 18 november 2011

En man som skriker är något så ovanligt som en afrikansk dramafilm som utspelar sig i Tchad. Hur många filmer har du sett med miljöer från livet i det afrikanska landet Tchad? Bara att se bilder från stadslivet och naturen kring Tchads huvudstad N’Djamena gör filmen intressant.

Filmen har bra foto, intressanta bilder och bra skådespelare. Filmen vann jurypriset i filmfestivalen i Cannes och utsågs till vinnande film på Cinemafrica 2011.

Handlingen kretsar kring simbassängen på ett hotell i huvudstaden. Adam är drygt 50 år och var i sin ungdom framstående simmare och vann flera priser. Därför kallas han för Champ av ordet Champion. Han lever ett lugnt liv tillsammans med sin fru och sin vuxne son Abdel. Adam arbetar tillsammans med sin son som poolskötare. De håller simbassängen ren och Abdel håller i vattengympa för hotellets gäster.

I bakgrunden hör vi radionyheter från kriget. Det pågår ett inbördeskrig i Tchad. En bekant till Adam tjatar på honom att han bör engagera sig i kriget, ta ställning öppet. Men Adam är inte intresserad av politik och kriget. Han tar inte ställning.

Ingen kan dock leva helt opåverkad. Kriget påverkar livet i huvudstaden, hotellet får sämre ekonomi och alla kan inte behålla sitt jobb och några måste byta arbetsuppgifter.

Från en behaglig vardagslunk skruvas situationen åt och Adam tvingas ta ett obehagligt beslut, som får konsekvenser för allas liv. Han ska vara med i

Filmen är så stark och en orsak är att Adam är en ganska lugn, vanlig människa som vill leva sitt liv i harmoni och inte vill vara inblandad i krig och bråk. Som de flesta av oss och därför kan den säga mycket till oss alla, också vi som aldrig satt vår fot i Tchad kan ändå känna igen oss i honom.

Regissören Mahamat-Saleh Haroun är intressant filmskapare från Afrika. Han är född 1961 och bor i Frankrike sedan 1982.

Svenska Dagbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tchad, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tchad

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1289
  • Sida 1290
  • Sida 1291
  • Sida 1292
  • Sida 1293
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in