Filmrecension: Wuthering Heights

Titel: Wuthering Heights
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011

Baserad på den klassiska Emily Brontë-romanen med samma namn ger nu Fish Tank-regissören Andrea Arnold en respektfull tolkning av mycket hög kvalité. Men det är givetvis inte bara godset, med samma namn som filmen, som utgör filmens fond. Dels har vi flertalet intressanta personligheter, som verkligen får stiga fram och ta plats utan att tappa trovärdighet (utom i tal, språkbruket kan stundtals uppfattas som ganska.. modernt, för att vara en klassisk historieskildring), men också den ännu starkare gestaltade naturen. I ett nästan religiöst tillstånd gestaltar Andrea naturen med magiska vinklar och närgånget foto som inte lämnar mycket att önska. Man har alltså inte bara försökt fånga en tidsålder med kläder och tidigt bonde-uppförande utan med en mer tidstypisk naturalistisk världssyn. Resultatet är en konstnärlig tyngd för både öga och själ.

Till skillnad från sina författande syskon Charlotte och Anne skrev Emily med en vass svärta som återgivits med stor noggrannhet i denna film. Kärleksproblem, död och tillhörande ångest lyfts fram på ett mycket närgånget vis. Oftast bara med hjälp av en närbild på en hand som kramar om ett klädesplagg, dessa små detaljer som Andrea är speciallist på att utnyttja för att förstärka känslor och händelseförlopp på ett mer psykiskt plan.

När Andrea gestaltade Mia som med sina sociala problem både innanför och utanför hemmets gränser lämnades helt utan möjlighet att stanna upp och andas; överallt var hon utsatt för samhällets grymhet och detta smittade av sig på såväl publiken som kritikerna med en något speciell exakthet, dock mycket på grund utav den socialrealistiska känsla av beskhet Fish Tank lämnade efter sig. Och trots att det gör lite ont i kroppen när den färgade huvudpersonen Heathcliff (spelad av James Howson) blir nedslagen gång på gång och tvingas arbeta med ilska i kroppen är det ingenting som känns lika omstörtande inom en själv eftersom det inte finns någon länk till verkligheten som Andreas förra film. Vilket visserligen inte hindrar denna att vara en otroligt stark film, bara från att vara en lika lysande som hennes förra. Men å andra sidan är det rätt talande att det är det enda som finns att anmärka på i ett annars lysande verk som gör sig mer än rättvisa jämsides med årets Jane Eyre-filmatisering som gick upp på biograferna tidigare i höst.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, Wuthering Heights