• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ingen mans land av Pinter på Stockholms stadsteater – ifrågasätter sanningen

1 december, 2011 by Rosemari Södergren

Ingen mans land av Harold Pinter
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december

Hirst och Spooner, två äldre män, möts på puben och trivs i varandras sällskap.
Hirst bjuder hem Spooner till sig, till sin lägenhet i det finare Londonområdet Hampstead Hath. Lägenheten har en enorm utsikt med ett fönster som tycks täcka ena långväggen i vardagsrummet som för övrigt är möblerat inte fullt så fashionabelt som adressen och fönstret ger oss anledning att förvänta oss. Är värden en man något på dekis?

Hirst, värden är en man högre status och bättre ekonomisk ställning än Spooner, det är uppenbart av deras klädsel att döma. Gästen, Spooner, är en man med luggslitna kläder, hängiga byxor och sliten kavaj. Förmodligen är han en åldrad poet. Fast vi vet inte riktigt. Spelet pendlar, ändrar inriktning och människor som tycks vara på ett sätt blir något annat när förutsättningarna mellan människor ändras.
Spooner som spelas så träffsäkert av Peter Haber är en man med förmåga att formulera sig. Han pratar och pratar, men ganska snart bryts det realistiska spelet av absurda inslag.

En liten bit in i pjäsen dyker två yngre män upp, Foster och Briggs. Också där pendlar förhållandena mellan karaktärerna och när vi tror att vi vet vilka de är ändrar rollernas inbördes förhållande karaktär och vi är åter lika ovissa om vem som är vad.

Harold Pinter har haft ett par olika perioder som dramatiker och som alla de pjäser han skriver under 1970-1980 är ”Ingen mans land” en blandning av realism och absurd teater. Som Becket möter politisk naturalism, kryddat med poesi och existensiella frågor.

Teaterkritikern och kulturskribenten Theresa Benér beskriver detta så bra i programmet till föreställningen:

I sin Nobelföreläsing 2005, kallad Konst, sanning & politik, talade Harold Pinter om sanningen i teaterkonsten. Sanningen är, sade han, att något sådant som en enda sanning aldrig förekommer i dramatiken. Och de sanningar som uppenbaras ”utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra”. Just så är Ingen mans land komponerad. När vi tror oss ha uppfattat vissa sanningar om rollfigurerna ifrågasätts de genast med nya utsagor, som kan vara lika sanna.

En Pinterpjäs från den perioden har aldrig bara en sanning och aldrig bara en tolkning, där finns mycket att läsa in. En intressant aspekt är spelet mellan de fyra männen. Hirst är värd och de två unga männen bor hos honom. Är de betjänter? Är de pojkvänner? Är någon av dem en son till Hirst? De två unga männen och gästen Spooner kretsar kring Hirst och konkurrerar om hans gunst, hans uppmärksamhet. De är redo att förvränga sig, ändra sig, bli som de tror att han vill att de ska vara för att passa. Hirst är den som har den ekonomiska makten och därför är det han som är den som alla vill passa upp.

Theresa Benér berättar också att Harold Pinter själv spelade rollen som Hirst i en uppsättning 1993 och i den tolkningen antyddes att Hirst och Spooner kan vara två sidor av samma person.

En annan del i föreställningen är de existentiella frågorna kring minnet och åldrandet. Varför hör vi inte hur fåglarna sjunger när vi är unga? Varför hör vi fågelsången när vi är gamla?

En sådan här föreställning står och faller med skådespelarnas insatser.

hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar. Lena T Hansson som regisserat har satt rätt skådespelare för varje roll. Peter Haber är i hela sin kropp den luggslitna, trötta men enormt verbala Spooner. Lars Lind är mycket bra som Hirst och Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen fungerar bra som de yngre männen med sitt mer korthuggna språk och sina mer otåliga, mer agresivare attiyd som bubblar under ytan.

Ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater berättar om bakgrunden till att Lena T Hansson
nu regisserar ”Ingen mans land”:

No man’s land hade urpremiär på The Old Vic i London 1975. Pjäsen brukar räknas till Harold Pinters ”memory plays” – pjäser om minnet och kampen om det förflutnas sanningar.
Lars Lind såg originaluppsättningen i London på 70-talet och föreslog den redan 1994 för Lena T Hansson efter att de gjort Älskade monster tillsammans.
– Det är en väldigt speciell pjäs. Det första man tänker när man läser den är: vad handlar den om? Den är väldigt poetisk på ett sätt som är sällsynt inom dramatiken. Karaktärerna är säregna och svårförutsägbara, säger Lena T Hansson.

Fakta om Harold Pinter
Harold Pinter föddes 1930 i London.
1956 uppfördes hans debutpjäs, enaktaren The Room.
Han dog 2008.

2005 fick han Nobelpriset i litteratur.

Ingen mans land
Översättning Nils Gredeby
Regi Lena T Hansson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus William Wenner
Ljud Jens Ingolf och Ola Stenström
Mask Anna Jensen Arktoft

I rollerna
Hirst Lars Lind
Spooner Peter Haber
Foster Joakim Gräns
Briggs Jonas Hellman-Driessen

Foto: Sarah Bolmsten

Läs även andra bloggares åsikter om Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Harold Pinter, Peter Haber, Stockholms stadsteater, Teaterrecension

Bokrecension: Dewey Decimal

1 december, 2011 by Redaktionen

Titel: Dewey Decimal
Författare: Nathan Larson
Förlag: Voltaire Publishing

Dewey Decimal är en dystopisk och postapokalyptisk skildring placerad i en nära framtid. Sjukdom, terrorattacker och börsens kollaps har decimerat New Yorks befolkning och förstört infrastrukturen.

Dewey Decimal bor i ett allmänt bibliotek och har till uppgift att katalogisera böckerna där. När han inte utför mord på uppdrag av den skumme  distriktsåklagaren i New York.

Deweys minne är dåligt och det han minns litar inte på. Han vet inte vem han är och vill inte veta. Han gör sitt jobb och återvänder sedan till böckernas trygga värld.

Dewey Decimal är en slipad mördare men också tvångsmässigt renlig ach kan bara ta sig fram genom vänstersvängar. Allt annat förstör hans ”system”. Mer får vi inte veta om honom i den här boken men två till är utlovade.

Det är modigt att debutera i en genre där storheter som Phillip K. Dick (Blade Runner) har satt sitt avtryck. Även om det är Nathan Larsons första bok måste jag jämnföra. Hans berättande har inte flytet och inlevelsen som ett sådant här scenario kräver. På sina håll hänger historien helt enkelt inte ihop. Det är lite irriterande när huvudpersonen i en mening har händerna fängslade bakom ryggen men sedan stoppar en hand i fickan. Av fortsättningen framgår att han ännu har händerna bakom ryggen. Dialogen blir för ordrik och mycket av den potentiella spänningen försvinner i alltför mycket snack. Som därmed förlorar sin tuffhet. Kanske beror detta på översättningen, den känslan får jag ibland. En genomläsning på  engelska skulle kanske ge besked men jag har bara läst på svenska.

Trots dessa brister höll historien mig intresserad och jag läste ut boken ganska snabbt. Min nyfikenhet på vart den här historien bär är tillräckligt stor för att ge Nathan Larson fler chanser. De rent narrativa bristerna (som möjligtvis har med översättningen att göra) gör inte nödvändigtvis Nathan Larson till en dålig författare. Kanske bara oerfaren.

När han inte skriver dystopiska deckare är Nathan Larson musiker, känd som medlem i musikgruppen A Camp. Ytterligare två böcker om den tvångsmässige yrkesmördaren Dewey Decimal är planerade.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Bokrecension, deckare, litteratur, debutroman

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, debutroman, Deckare

The Skin I Live in – snygg, obehaglig och meningslös

1 december, 2011 by Rosemari Södergren

The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december

”The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.

Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.

Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.

Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.

Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, ”Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också ”Tala med henne” som kom 2002.

”The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.

Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte ”The Skin I Live in”.

Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Pedro Almodovar, Antonio Banderas, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Antonio Banderas, Filmrecension, Pedro Almodovar, Scen

Jack & Jill på Playhouse Teater skildrar kärlek mitt mellan beroende och frihet

30 november, 2011 by Redaktionen

Jack & Jill
Playhouse Teater, Stockholm
Premiär: 29 november 2011

Jack och Jill är två unga New York-bor som möts på ett bibliotek och inleder en relation. Med tiden försöker Jack binda Jill närmare till sig och blir allt mer beroende. Samtidigt – och kanske ännu mer just därför – kämpar Jill för sitt oberoende. Båda är de påverkade av gamla sår som de inte har bearbetat. Först efter många år verkar det som om de till slut kan mötas någonstans i mitten.

Pjäsen skildrar ett modernt kärlekspar, båda mitt i karriären, som slits mellan gemenskap och beroende å ena sidan och frihet och ensamhet å den andra. Det är många turer fram och tillbaka i parets kärlekshistoria och emellanåt känns pjäsen lite väl utdragen.

Början tycker jag å andra sidan är lite för abrupt. Det är svårt att se varför Jack och Jill egentligen faller för varandra efter den nervösa inledningen i biblioteket. Jill förklarar redan då att hon är bränd på relationer och helst vill vara i fred, medan Jack uppger att han längtar efter närhet och samhörighet.

Många delar av dialogen är dock klockren och Jonas Bane och Caroline Mayer gör övertygande tolkningar av de två rollkaraktärerna. En särskilt stark scen är när Jill slänger porslinet i golvet och Jack försöker förklara det med att hon är stressad. Där framgår det tydligt hur svårt de har att nå fram till varandra och hur deras relation motarbetas av deras egna föreställningar om hur den borde vara.

Intressant är också leken med färgerna på Jacks och Jills kläder, som de byter med jämna mellanrum. Från början är Jill helt klädd i rött och Jack i grönt. Ibland övergår de till svart eller vitt och mot slutet är färgerna mer blandade. Jag ser färgspelet som en symbolik över hur de bådas personligheter påverkas över tiden.

Jack & Jill i regi av Emilie Nyman spelas som ett gästspel av Pixieland production på Playhouse Teater, Stockholmsteatern som presenterar ny dramatik från New York. Pjäsen är skriven av Jane Martin 1996 och översatt av Björn Lönner.

Affischfotograf: Alexander Busnyuk

Läs mer på Teatermagasinet, Playhouse Teater och Jack & Jills egen hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Off-Broadway, Playhouse Teater

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Playhouse Teater, Teaterrecension

Bokrecension: De flyende skyldiga av Conny Palmkvist

30 november, 2011 by Redaktionen

De flyende skyldiga
Författare: Conny Palmkvist
Bokförlaget arnold 2011
ISBN:978-91-979914-0-7

De flyende skyldiga är Conny Palmkvists fjärde bok. Den handlar om en ung kvinnas omvälvande upplevelser i ett koncentrationsläger under andra världskriget.  Det är sommaren 1944 och Ungern ockuperas av tyskarna.

Berättelsens jag heter Vera Singer. Hon är sjutton år och hennes liv förändras i ett slag från att som en helt vanlig, förälskad tonåring leva tillsammans med sin mamma och pojkvän till att hamna som fånge i ett tyskt koncentrationsläger. Hennes musikaliska talang – hon spelar fiol – blir också hennes räddning, hon blir uttagen till lägrets kvinnoorkester under ledning av den diaboliska fröken Lily Scheps.

Det är ett tungt ämne – förintelsetemat – som Conny Palmkvist valt och det kan i förstone tyckas urvattnat, då det behandlats åtskilliga gånger tidigare i litteraturen. Men han bemöter ämnet på ett lite annorlunda vis, språket är precist och flytande och mycket poetiskt. Vera berättar illusionslöst, redogör för det mest vidriga händelser utan att värdera.

Jag jämför osökt med Imre Kertész´s ”Mannen utan öde”, som gav mig en hel del nya insikter, men dessa insikter kan gång på gång omformuleras och då förstås på olika vis om och om igen, vilket jag också tycker är viktigt.  Det handlar om en svart värld utan hopp och jag söker i texten efter någon sorts moral att kunna klamra mig fast vid, jag finner saker som vänskap och en stark tro på kulturens och poesins makt som tröstare och gränsöverskridare. Det poetiska språket i boken ömsom förmildrar ömsom förvärrar det outhärdliga och obegripliga.

De flyende skyldiga är en otäck men välskriven mörk saga från en inte alltför avlägsen tid i vår historia.

Text: Vivian Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Conny Palmkvist

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1281
  • Sida 1282
  • Sida 1283
  • Sida 1284
  • Sida 1285
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in