• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

12 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

7/5 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik I Lerum i samarbete med Knutpunkt och bland andra European Jazz Net Work Gren Pilot Tour

Är som lyssnare av livemusik privilegierad. Kan ofta välja att anmäla intresse hos arrangörer där jag har stående inbjudan. Har senaste decenniet varit hos Musik i Lerum om inte frekvent, så ett antal gånger varje säsong. Även om det ibland kan kännas krångligt med tågbyte lockades jag av att höra en sammansmältning av stilar vars rot är kinesisk av forntida ursprung. På rak arm kunde jag nämligen inte komma på att jag hade hört någon musiker från Kina live. Efteråt fick jag möjlighet att träffa huvudpersonen backstage, hon som komponerar, sjunger och spelar guzheng. Kan flika in att min kunskap om kinesisk kultur är begränsad till en handfull filmer på Göteborgs Filmfestival och ungefär lika mycket skönlitteratur av samtida snitt, i flera fall romaner och novellsamlingar skrivna av yngre kvinnor.

House of Wu Fei var ute på en miljöanpassad turné genom Europa och i vårt lands södra och västra region. Man hade trots ljusa årstidens intåg mötts av välfyllda salonger och rungande bifall. Dock, vad beträffar Göteborg och närliggande områden skyller jag på extrem konkurrens om publiken. Utbudet är sanslöst späckat. Denna tilldragelse hade inte alls nått ut till nyfikna, varför åhörarna uppgick till endast ett dussintal personer. Följande kväll spelades för övrigt på Klubb Impuls på Atalante i Göteborg.

På scen ser vi Wu Fei på guzheng (21-strängad kinesisk cittra) tillsammans med musiker från Belgien. De är Dijf Sanders på elektronik, trumslagaren Simon Segers samt på elbas Louise van den Heuvel; av vilka först nämnde multiinstrumentalist fungerat som länk emellan artisten och europeiska musikerna. Samtliga var nya bekantskaper för mig. När jag googlar upptäcks anmärkningsvärd kreativitet inom flera riktningar, att de ingått i åtskilliga cross over – konstellationer och driver egna projekt. Experimentlustan har i flera fall resulterat i en innovativ anomali döpt till ”kraut-jazz”.

Det för oss exotiska sammanhanget och dess idégivare presenteras grundligt av arrangören. Musiken beskrivs som en blandning av ett minst 2 500 årigt folkspråk och västerländska traditionella klanger i kombination med samtida beat. Verket Along With The Tides har som namnet antyder inspirerats av tidvattnet och månens krafter, en ljuddikt likt en framdrivande rörelse. Wu Fei föddes i Peking, fick inga syskon. Underbarnet startade tidigt sin professionella karriär. Antogs för att studera komposition vid China Conservatory of Music High School vid sexton års ålder och fortsatte studierna i USA 2000. Här uppmanades hon som så beundransvärt behärskade själva hantverket att försöka hitta ett eget uttryck, varvid kreativt utforskande tog vid. En stor dos av frihet tillfördes när Wu Fei musicerade på instinkt utan riktning.

Konserten, inramad av klangen från den gong gong som skymtar ovan, varar i cirka sjuttiofem minuter. Enligt komponisten från Kina kommer kvartetten leda oss genom en tidsresa. Noterar inledningsvis vad jag vill benämna som intensiv densitet. Soundet tycks i vissa perioder styras av förutbestämda mönster av österländskt snitt, medan det i andra avdelningar rör sig friare. Wu Fei säger till mig efteråt att varje konsert genomförs som om det vore den sista, eftersom hon aldrig kan vara säker på vad som händer i framtiden. Varje musiker verkar också ges utrymme att överraska, testa nya impulser för att se vilka man vill behålla. Något annat som omgående gör intryck är den gälla sången, ibland av poetisk karaktär, ibland med ordlös kraft. Under konsertens första halva förefaller det som om musikerna från Belgien anammat österländskt idiom, takt och tonart(er) vilka härröra från exempelvis Peking opera.

Strukturer löstes upp i särskilt ett längre mittenparti. Trumslagaren Simon Stegers bröt sig ur rådande harmonik tv-tre gånger med förbluffande eruptiva solon. Elbasisten Louise van den Houvel som var yngst gick motsatt väg i sin feature. Ett tag satt hon med korslagda ben och prövade basgångar, därefter fortsatte hon stående att söka sig fram till ett fruktbart, subtilt groove. Man märkte varför instrumentkollegorna Esperanza Spalding och inte minst Tal Wilkenfeld utgjort förebilder.

Då det utifrån sett fritt hållna samspråket tycks pågå får jag några oväntade referenser i skallen. När det låter taktfast suggestivt tänker jag på synt-baserade Yellow Magic Orchestra från Japan och när musiken expanderar till sin mesta spejsiga form hamnar jag långsökt nog hos Greatful Dead, Pink Floyd anno 1970 och Can, fast ingen lirar fuzzig elgitarr eller något blåsinstrument. Vad beträffar upphovet till kontrastrika musiken saknar jag kopplingar, (även om cittra förekommer på exempelvis Backa Teater). Omslöts istället förutsättningslöst av diskanten från den guzheng Wu Fei mästerligt trakterar. I ett stycke skiftas till en annan cittra från Vietnam (om jag uppfattade rätt).

Fängslas av successiva växlingar av fokus, klangfärg och ljudstyrka. Efter en passage där Wu Fei ackompanjerar sin ljusa stämma i folkvisa från Peking opera med många hundra år på nacken, berättar hon om en sång som skildrar en stark kvinna, en kvinna klädd som man i strid. Sången övergår effektfullt i pulserande beat. Ett par gånger tas kompositioner till en slutpunkt, fast efteråt betraktar man ALong With The Tides som en källa, med olikartade bifloder vilka får symbolisera konsertens mäktiga kontraster, dess diametralt olika delar.

Inte ofta jag befinner mig på konsert för att höra fyra musiker jag helt saknar anknytning till, vilket också gäller för den musik som framförs vare sig den består av sammansmältning eller luckrats upp i skiftande beståndsdelar. Det var sällsamt! Glad för att jag hade tid och lust att närvara. och som bonus fick en pratstund med Wu Fei backstage.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

9 maj, 2025 by Anna Vikström

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alice Birch, Dramaten, Maria Åberg, Teaterkritik, Teaterrecension, Våld mot kvinnor och barn

Filmrecension: Death of a Unicorn – Will Poulter är den enda som hittar rätt

9 maj, 2025 by Elis Holmström

Death of a Unicorn
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 maj 2025
Regi Alex Scharfman

Filmbolaget A24 kan enkelt stämplas som finsmakarnas egen Marvel Studios. Under de senare åren har studion gjort sig känd för att producera och distribuera filmer som mött oerhörda framgångar hos recensenter och som alltid haft en signifikant närvaro vid diverse prisceremonier. Framgångarna är många, med filmer som Everything Everywhere All at Once, Past Lives och nu senast Brutalisten. Studion har skapat ett unikt signum med små, dramatiska och ytterst prestigefyllda projekt som nämnda titlar, en A24-film är numera del av en sorts institution där studions anspråkslösa logotyp blivit en garant för kvalitet.

Dock finns det en annan sida av A24, en som studion själv inte vill stoltsera med. För bredvid dessa hyllade produktioner hittar vi också filmer som verkar vara skapade efter den mest artificiella av mallar. Däribland fjolårets Dream Scenario med Nicolas Cage som trots sitt underhållningsvärde kändes som en sorts independent pudding som kombinerade de mest tröttsamma tendenserna från moderna independentfilmer, med alltför lite självsäkerhet och egen identitet. Detta märktes främst genom bisarr humor, en djup ironi och ett stort mått självgod cynism.

Dessa inslag kan i rätta händer vara utmärkta men kan – då det skär fel, vara lika utmattande och menlösa som evighetslånga digitala massförstörelse-scener. Death Of A Unicorn känns som en hopplös och än mer outhärdlig släkting till Dream Scenario, det är en film som utstrålar övermod, nonchalans och en allmän likgiltighet. Hela filmen kan överlag bäst beskrivas som ointresserad och larvig ned till minsta beståndsdel. Där andra regissörer med mer erfarenhet än Alex Scharfman – som långfilmsdebuterar här, kan tygla vitt skilda genrer och element, föra samman dem till en udda men ändå övertygande helhet, är detta ett kaos som känns som en ren lekstuga där ingen med sunt förnuft vågat sätta ned foten.

Ambitionen är att göra en personlig, allegorisk och mörk skräckkomedi som storögt ser till Jordan Peele och dennes Get Out, där överklassen och samhälleliga fel får sig både en och annan känga. Men detta förblir bara embryon, vad publiken istället får är en provocerande slarvig film som stirrigt och ofokuserat försöker balansera tematik och inslag alltför komplexa och svåra för dess ytterst låga intellektuella kapacitet.

Att det förekommer ett stort mått av oerfarenhet, kombinerat med inkompetens, går inte att undkomma. Alex Scharfman vill sikta högt men klarar inte ens av att nå upp till höjdgränsen för de snällaste attraktionerna på Gröna Lund. Försöken att skapa en hjärtevärmande relation mellan Paul Rudd och Jenna Ortega faller platt då kemin mellan de båda – samt personregin, är urusel. Samma okunskap drabbar skräckmomenten som är utan den behövliga ironiska komiken eller något genuint skräckvärde.

Den helt absurda premissen till trots är filmen löjligt tillknäppt, humorn som är essentiell i ett projekt som önskar blanda det groteska med det vansinniga, är enklast uttryckt kass. Det faktum att kompetenta och vanligtvis goda skådespelare som nämnda Rudd men också den fantastiska Richard E. Grant lämnas vind för våg är inget annat än skandalöst. Enligt uppgift sägs Jenna Ortega skrivit på sitt kontrakt för filmen innan hennes stora genombrott med Netflix-serien Wednesday, något som kanske förklarar varför Ortega bjuder på sitt sämsta skådespel hittills. Detta är en hiskeligt apatisk insats där Ortega tittar ut i en ful barrskog med död blick och kör in en e-cigarrett i ena mungipan. Det är precis lika trist och håglöst som det låter.

Det enda som räddar Death Of A Unicron från totalt undergång är Will Poulter som trots den ruttna regin lyckas hitta rätt i sitt skådespel. Poulter verkar vara den enda som haft ork och uthållighet nog att överleva inkompetensen och bjuder på filmens enda fungerade komik. Tur det för annars hade detta behövt disponeras lika brutalt som filmen gör med flera av sina intet ont anande offer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Death of a Unicorn, Filmkritik, Filmrecension

Möte som motsvarar högt ställda förhoppningar – Göteborg Jazz Orchestra & Karl Olandersson

8 maj, 2025 by Mats Hallberg

5/5 2025

Park Lane i Göteborg

Som ni kanske vet har jag utförligt recenserat såväl Göteborg Jazz Orchestra som Karl Olandersson, trumpetaren och låtskrivaren både live och på skiva. Ambitionen denna gång är därför att försöka skriva kortare än normalt om premiären för deras förening, första gången de delar scen. Min kollegas entusiastiska text i Orkesterjournalen har redan publicerats, vilket ju innebär att denna betraktelse kan ses som ett komplement. Sedan GJO i fjol flyttade sina månatliga måndagsspelningar från Contrast i Linné till fashionabla nattklubben nära Götaplatsen, har man kuriöst nog gästats av flera av våra mest respekterade trumpetare, vokalister och kompositörer: Peter Asplund x 2, Björn Ingelstam och Karl Olandersson. Nästa månad kommer norska trumpetaren Hildegunn Öiseth.

Karl Olanderssons karriär sträcker sig drygt tjugo år tillbaka. Den skicklige trumpetaren förekommer i några av landets mest renommerade storband. För en av plattorna i eget namn skapade han ett eget storband i tidlös Smoke Rings – anda. 2017 bildade han sin drömkvartett vilka släppt tre album, blev betagen av hur de lät live i Lerum och Ystad, deras svindlande internationella standard. 46-åringen har anmärkningsvärt många bollar i luften. Ingår som anonym kugge i flera tv-orkestrar. Men jag har kunnat njuta av hans spel desto mer i exempelvis Stockholm Swing All Stars, orgeljazztrion Trinity, Beat Funktion och Klas Lindquist Nonet. Vidare hos Ronnie Gardiner, Martin Sjöstedt, SJO, ASJO och säkert ännu fler konstellationer. När vi träffades efter konserten på Park Lane glömde jag fråga hur imponerad han var över nivån på GJO och vem som förmedlade kontakten.

Olandersson tillsammans med Adam Ross efter spelningen

Dagen före konsert hade trumpetaren repat in ett tiotal nummer med denna vassa uppstickare på landets storbandsscen. Mestadels framförs Karl Olanderssons original, vilka han själv eller vänner arrangerat för storband. Vid det här laget har jag upphört att förvånas över vilken avsevärd kvalitet som GJO härbärgerar och den tar sig uttryck med anlitade gäster och olika teman. Mitt spontana utlåtande till dem på facebook var att de definitivt borde bjudas in till landets jazzfestivaler.

Hedemorasonen är en hejare på att tolka standards från be bop och swing-eran. Ofta är det befogat att kalla det han gör då för fenomenalt. Egna kompositionerna håller genomgående förunderligt hög klass, utgår från attraktiva melodier utan att det blir inställsamt eller ytligt. Att redan bärkraftiga låtar funkar utomordentligt i storbandstappning ska förstås tillskrivas yrkeskunskapen hos anlitade arrangörer. Olandersson introducerar sympatiskt nog varje titel och bemödar sig lika sympatiskt om att namnge övriga solister.

foto Mediagymnasiet

I första set levereras fyra original jämte två klassiker ur olika epoker. allra sist aviseras en rökare. Visar sig vara rytmiskt vildsinta Donna Lee, ett pionjärverk inom revolutionerande be bop Dizzy och Bird lanserade andra halvan av 40-talet. Är bara att åka med i intrikata strukturer in och ur temat. Ny fas i vilken inbjuden stjärna briljerar, initieras av walking bass från Olli Rantala och drivs på av batterist Adam Ross. Groove Merchant av Jerome Richardson från 1968 har jag hört sjungas med ackuratess av Monica Z och Svante Thuresson. Denna instrumentala tolkning arrad av Daniel Tilling är originellt nog konstruerad i tretakt. Märks att GJO lyser av berättigat självförtroende, avspänd fokusering. Solister är främst stora framtidslöftet Ludvig Broman, gitarrist Erik Weissglas och trombonist Sebastian Petersson. Arren till Olanderssons original har skrivits av Klas Lindquist, Per Ekdahl, Magnus Hjorth och honom själv. Titlarna som valt ut är Simple As That, Romantic och från senaste albumet Another One och Ongoing. Sammantaget var sannolikt utomordentlige Björn Cedergren på tenor musikern med längst tid i en solistroll.

foto Mediagymnasiet

Klas Lindquist återkommer i rollen som arrangör efter paus ett par gånger. Han får sällskap av bland andra Mikael Råberg (trombonist med eget delikat storband på 90-talet). Hänryckta publiken – skapligt med folk på Park Lane men långt ifrån utsålt – begeistras av soundet i The Flu, Blow och Colors. Tre distinkta kompositioner signerade Olandersson med utrymme för äventyrliga eskapader. Först nämnda spralliga sak bekräftar hur tajt det spelglada gänget är. I en annan fullträff slås man av dynamiken, tycker mig kunna urskilja Miles-fraser från gästen. Sista ordinarie låt på repertoaren svänger kopiöst efter ett bluesigt vidunderligt intro. Låten formas till en lekfull uppvisning i simulerad konst att rengöra en trumpet, medelst lungkapacitet, oklanderlig teknik och ambis (läppar rätt formade kring instrumentets munstycke).

Den begåvade och originella vokalsextetten från Hvitfeldtska gymnasiet

För att inte alltför uppenbart bryta mot målsättningen om längd är det hög tid att knyta ihop säcken och att redovisa vilka standards som förekom i andra halvan. Den strålande trumpetaren meddelar att Stardust tillhör absoluta favoriterna. Han har högst sannolikt spelat den med bland andra Klas Lindquist i Stockholm Swing All Stars. Den sist nämndes arr förmedlar med sin dröjande konstruktion en doft av Smoke Rings mysigt svepande sound. Olandersson liksom blåssektionerna imponerar i det höga registret. Darn That Dream med gästartisten på sång utgör inplanerat extranummer. Tippar på att den spröda musikalmelodin sjungits hos swingstjärnorna från huvudstaden. Inte utan att stilen och känsliga framförandet förknippas med Chet Baker, vars gärning GJO ju fokuserade på förra månaden. Att det slog gnistor om utbytet emellan Karl Olandersson och GJO, spreds lyckligtvis också till läsekretsen av Sveriges jazzmagasin genom entusiastisk recension av kollega. Storbandsälskare i Västsverige har numera minst ett fullgott alternativ till Bohuslän Big Band (flera medlemmar ur GJO har för övrigt spelat i produktioner med BBB).

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Samtrimmad enhet står för lördagsunderhållningen med rockig energi och briljans – Dan Reed Trio i Lerum

6 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

3/5 2025

Torarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Tidigt på hösten 2021 skrev jag här om samma trio när Floda besöktes, vilket resulterade i ingående presentation. Bestämde mig därför när påminnelse kom att åka tåg till Lerum och promenera till krogen där Live Schack med Dan Reed Trio arrangerades. Både tid och lust fanns trots vetskapen om att allt inte skulle mig i smaken. Dan Reed Network hade sin storhetstid för omkring trettiofem år sedan, var idealiska som förband på stora arenakonserter efter sin monsterhit Get To You. Jag såg detta potenta funk metal – band som support act till Stones 1990. Låtskrivaren, gitarristen och sångaren behövde bryta sitt destruktiva leverne som rockstjärna. Bodde under långa tider hos munkar som en retreat, flyttade till Israel och Europa.

Sex album med Network har släppts varav två sedan nystarten senaste decenniet, jämte åtta helt i eget namn inklusive ep. Att jag valde att ånyo höra honom live i ett närmast surrealistiskt skifte av scen berodde mycket på hans svenska rytmsektion. Bengt Jonasson på elbas har funnits med hårdsvängande rockartisten sedan 2010 cirka. Då tipsade basisten i sin tur om trumslagaren Robert Mehmet Ikiz. För om Jonasson gått under de flestas radar är Ikiz en kändis i jazz- funk- och soundscape-kretsar. En färgstark rytmläggare som hållit work shops och turnerat i över femtio länder med sitt Cabin Crew, Magnus Lindgren Jazz By 4, Petter Bergander trio och inte minst Nils Landgren Funk Unit och många fler. Har lyssnat och recenserat plattor han lirat på och hört honom live säkert uppemot tio gånger.

Konserten i krogmiljö verkar vara i princip utsåld. Somliga fans hade kommit utanför normala upptagningsområdet. Sittande delen av publiken har kunnat ladda upp med både mat och dryck. Spelningen genomförs i ett lagom långt svep, introduceras i sedvanlig ordning av arrangörens ansikte utåt Qlaez Wennberg. Han passar på att strö välförtjänt beröm över ljudteknikern och de han jobbar åt. Dan Reed slår direkt an trivsam ton genom intränad fras på svenska, upplyser om att turnén efter åtta gig på nio dagar går i mål på Torarica. Går vidare med att hävda att svenska musikerna (Ikiz turkiska familj flyttade hit när han var fyra år) är de bästa han lirat med.

Första tre låtarna avverkas på ett sympatiskt vis utan att något uppseendeväckande inträffar. Trion öppnar tämligen försynt. Merparten titlar och texters innehåll presenteras. On Your Side följs av Secret Ground, vars verser skrivna under vistelsen i Israel utgår från förödande polarisering. Märker patoset i låtskrivarens vädjan om att försöka hålla ihop. Inte utan att det kan skönjas att Reed har en bakgrund i metal och power-rock, flera gånger blir det ett uppenbart musikaliskt statement. Denna turnévända görs utan akustisk gitarr. ”Röjigt” är uttrycket Wennberg använder för att beteckna energin som sprids i lokalen. Rytmsektionen får mer att säga till om i titelspåret från albumet Coming Up For Air från 2010. ikiz står för läckra fills i en komposition med aptitliga ackordföljder.

foto Qlaez Wennberg

Hög tid att uttala sig om ett känsligt ämne, nämligen sången. Anteckningarna avslöjar att raspiga rösten ofta attraherar även om jag samtidigt anser att svulstiga manér ingår i varumärket. Stämbanden tycks ansträngas och töjas ut, sångstilen medför sannolikt så pass stora påfrestningar att de behöver vila emellanåt. När vokala verktygslådan påminner om en överhettad Jon Bon Jovi tappar han mig, rösten i ytterläge blir helt ointressant vilket givetvis är ett aber. Att bedöma någon som som framför original genom att peka på ofördelaktiga inslag påverkar förstås helhetsintrycket. Ibland funkar sången, medan problem uppstår för mig i andra sekvenser. Att jag inte alls är rotad vid samma stam är också en bidragande faktor till motviljan, till de tendenser som stundom infinner sig. Avseende kraftfull-fast-nyanserad -attack hade uppskattats om den fenomenale Roger Daltrey istället skulle varit ett ideal.

Hur som helst händer något extraordinärt i fjärde låten, en positiv definierande dimension. Riffas fräckt över ett catchigt popbeat. Rytmsektionen låter otroligt alert i låt med kärlekstema. Låt mig kalla denna och liknande situationer för jam-betonade, även om markanta skillnaden är att trion växt samman genom hundratals spelningar och således är motsatsen till nya konstellationer. Däremot överraskar Reed dem förmodligen på olika ställen genom att bjuda in till improviserade inslag, livemusik när den är som kreativ och spontan. Jämte ett knippe refränger med oemotståndligt beat är det oförutsägbara riff, trummönster och basfeatures som är den stora behållningen. Har inget emot att man emellanåt ägnar sig åt enkla publikfriande aktiviteter. Av Dan Reeds studier hos munkar märks föga. Han vill i första hand roa även om vi får en smula visdom på köpet.

Av hits kommer Rainbow Child först, utan krusiduller men med tonartshöjning. Inser varför den är poppis även om den inte är någon personlig favorit. Tiger In A Dress från samma era kännetecknas av energiskt riffande och medmusikerna med Jonasson i spetsen hänger så klart på med feta rytmer. Det är väldigt långt från hur det brukar låta hos Musik I Lerum vars pluralistiska hållning förtjänar att kreddas.

Vid detta skede uppstår en av de där spontana sekvenserna. Ikiz som ibland ges en kompletterande roll visar framfötterna i funkiga rökare. Utdragna ackord resulterar i uppfriskande reaktioner från svenska duon, livemusik de luxe som exalterar. Reed leder in dem i en psykedelisk, groovy avdelning med feedback och till och med antydan till rundgång. I snabb stänkare matchas hans pigga riff sömlöst. Första utbroderade gitarrsolot adderar en extra härlig essens i Avalanche. Ikiz briljerar genom att visa upp sitt register. Hans kommentar efteråt att min närvaro gör honom nervös är lite småkul med tanke på att jag aldrig varit nära att dissa. I denna omgivning pendlar han mellan att färga beatet rejält med sina färdigheter och att röra sig i bakgrunden. I en ballad läggs ett extraordinärt tungt trumsound.

Ska sägas att jag håller till i bakre delen av krogen. Sitter oftast på bänk vid fönstret för att vila benen och anteckna. När hör spännande sound och vill se scenen behöver jag ställa mig upp, flytta mig mot mitten. Vid ett tillfälle undrar jag vad som sker på scen. Då duellerar nämligen amerikanen knästående med lika inspirerad elbasist i samma position.

Två absoluta höjdpunkter på upploppet är Ritual som torde vara en av Reeds främsta kompositioner samt smittsamma monsterhitten Get To You inför stående jublande publik. Någonstans där emellan har svenska duon på uppmaning av sin arbetsgivare levererat ett galet kul mellanspel i en jazzigt utflippad utflykt. I utvidgade liveversionen av Get To You kan paralleller dras till Red Hot Chili Peppers och funkigt experimenterande varianten av Prince. Borde tidigare ha poängterats vilken kompetent instrumentalist artisten är, hur framgångsrikt han förtjust riffar i en anda av Lenny Kravitz och ovan nämnde legendar. Jag känner för övrigt igen inbjuden basist i publiken. Han visar sig ha varit Bengt Jonasson lärare på folkhögskola på 90-talet. Yttrar till denne person att att hans adepts show, vare sig det är medvetet eller oavsiktligt, innehåller fraser från galjonsfigurerna Larry Graham och Bootsy Collins. Ikiz agerar sammanbindande länk genom sitt suveräna handlag, sin lyhörda intuition.

Blev kanske onödigt långrandig. Men finns några flera observationer att föra till ”protokollet”. I scenens vänstra hörn är ett fender rhodes installerat. Förekommer tyvärr bara en gång att Reed sätter sig på pallen bakom klaviaturinstrumentet. Då framförs balladen Stronger Than Steel. Anteckningarna hävdar att det låter en smula smörigt, vilket annars är en fälla han överlag undviker. En annan ballad dryper av patos, görs solo till eget ackompanjemang på gitarren avskalat och nedtonad. När rytmsektionen därpå förenas med honom går de på högvarv, vilket genererar en effektfull kontrast. Och det svänger kopiöst! Extranumret blir en spirituellt doftande sekvens i en hymn från Reed med Jonasson på kör kompade av Ikiz på virveltrumma.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Sida 129
  • Sida 130
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in