• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Extremt högt och otroligt nära

17 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Extremt Högt och Otroligt Nära
Betyg: 3
Svensk premiär: 17 februari 2012

Extremt Högt och Otroligt Nära (Extremely Loud and Incredibly Close) handlar om den mycket specielle unge pojken Oskar Schell, uppfinnare, pacifist, smyckesdesigner och frankofil bland annat, som förlorar sin älskade pappa (Tom Hanks) i attackerna den elfte september.

Omkring ett år efter katastrofen råkar Oskar av en händelse hemma hitta en litet brunt kuvert då han hemma råkar välta omkull en blå vas i vilken detta låg. I kuvertet, märkt med ordet ”Black” skrivet med Oskars pappas handstil, ligger i sin tur en obekant nyckel. Övertygad om att detta är en ledtråd i en av hans pappas ”skattjakter” som han brukade anordna för sin son då han fortfarande var i livet, ger sig Oskar ut för att söka upp alla i New York med namnet ”Black” i hopp om att en utav dessa kanske känt hans pappa och vet var nyckeln passar. Efter ett tag får Oskar oväntad hjälp av sin farmors inneboende (Max von Sydow), en gammal man som endast kommunicerar via lappar och sina händer på vilka han har tatuerat in orden ”yes” och ”no”.

Extremt Högt och Otroligt Nära är baserad på Jonathan Safran Foers fantastiska bok med samma namn från 2005. Det är en fin film med mycket begåvade skådespelare, ändå lyckas inte Stephen Daldrys (Billy Elliot, The Reader) adaption inte leva upp till bokens höga förväntningar och beröra mig lika djupt som denna. Jag finner även bokens Oskar Schell mer fyndig och sympatisk än filmens, som flera gånger upplevs som lite för jobbig – dock tror jag att detta mer beror på regin än på skådespelaren Thomas Horn som presterar väl i sin debutroll som Oskar.

Trots detta, och att jag, som man nästan oundvikligen gör när en bok görs om till en film, saknade vissa av bokens detaljer, så är ändå Extremt Högt och Otroligt Nära väl värd att se. Men läs boken också.

I rollerna: Thomas Horn, Tom Hanks, Sandra Bullock, Max von Sydow med flera.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om Extremt högt och otroligt nära, filmrecension, Max von Sydow, Oscarsnominering

Arkiverad under: Film, Skivrecensioner Taggad som: Max von Sydow, Oscarsnomineringar

Humorshow med Oslipat och Jakob Hellman – en skrattfest med musik

15 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Humorshow med Oslipat och Jakob Hellman
Kolingsborg, Stockholm, den 15 februari 2012
Betyg 4

Humorgruppen ”Oslipat” har flyttat till Stockholm och Uppsala. På onsdagskvällen den 15 februari hade gruppen en kick off för vårsäsongen i Stockholm.

I höstas hade de en filial på Kolingsborg vid Slussen där de gjorde fyra föreställningar som fick många återkommande besökare. Nu har de bestämt sig för att utöka sin verksamhet till Stockholm och Uppsala och kommer börja med föreställningar varannan vecka på Kolingsborg med premiär den 15 februari. I Uppsala kommer Oslipat ha föreställning en gång i månaden på Katalin med start den 13 mars.

Stockholmspremiären innehöll en väl fungerande blandform: stand-up comedy möter musik.
Varje ståuppkomiker tolkade en sång av Jakob Hellman och därefter framförde Jakob Hellman sin sång.

Hellman är en speciell artist och musiker som släppte debutskivan ”…och stora havet” i februari 1989. Hellman ett kraftigt och snabbt genombrott med den.Han fick en Grammis för Bästa manliga rockartister 1989 och två av låtarna blev stora framgångar: ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt”. blev stora framgångar. Året innan hade han fått sin första Grammis som Årets nykomling 1988.
Men av något skäl som inte kommit fram försvann han efter ett par år i rampljuset. Hellman derog sig tillbaka från musiklivet. Han har sedan dess bara gjortnågra få inspelningar med andra artister. Efter debutskivan har han inte släppt några inspelningar på egen hand. På senare tid har han börjat dyka upp lite oftare, till stor glädje för alla som gillar honom.

Hellman har själv en humorådra. Det märktes. Han kom med kluriga kommentarer emellanåt.

En sak är säker. Jakob Hellmans sånger håller lika bra idag som när de släpptes på skiva 1989. Vi fick höra sju av hans sånger, självklart ”Vara Vänner”, ”Tårarna” och ”Hon har ett sätt”. ”Vara Vänner” blev extranumret och den stora finalen.

Det fungerade bra att första få höra en ståuppkomiker prata fritt utifrån en sång och sedan få höra sången. Det blev en fördjupning av sången.

Varje ståuppkomiker har sin stil och därför blev deras sätt att tolka en sång mycket olika sinsemellan. Förutom Marcus Johansson och Fritte Fritzon, som startade och driver Oslipat, medverkade komikerna Martin Soneby, Yvonne Johnsson, Moa Lundqvist och Anders Sparring.

Vad jag skrattade mest åt? Svårt att säga så här efteråt. Marcus Johansson har ofta politiska aspekter i sina skämt – och han driver friskt med alla former av hyckleri. Det är sådant som jag har kul åt. Yvonne Johnsson var roligt på ett kärvt sätt, som jag skrattade gott åt.

Nästa ståuppkväll med Oslipat i Stockholm är om två veckor. Programmet då är mer traditionell standup comedy. Om du vill veta mer om Stockholmsprogrammet får du gå med i deras grupp på Facebook.

Humorgruppen ”Oslipat” startades 2006 av Marcus Johansson och Fritte Fritzon.
Redan året därpå, 2007, vann klubben pris på Svenska Standupgalan.

Läs även andra bloggares åsikter om Oslipat, Kolingsborg, Jakob Hellman, standup comedy, humorshow

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Humorshow, Jakob Hellman, Kolingsborg, Oslipat, standup-comedy

Skivrecension: Thåström – Beväpna dig med vingar

15 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Thåström
Titel: Beväpna dig med vingar
Betyg: 5

Det börjar med uppmanade trummor och sparsamt pianospel och bygger upp för Thåström som
uppmanar att vi skall beväpna oss med vingar. Referenser till uppväxten och den symboliska längtan
Thåström berättar om på sin nya platta. En upplevelse utanför det ”mainstreama” – ett genis verk i
en kommersialiserad tid då allt är till salu, men inte Thåström, han går sin alldeles egen väg.

Jag har sett Thåström live ett par gånger. Det är en omtumlande och närmast bisarr upplevelse. Det
är att stiga in i en svart, mörkt och närmast psykotisk värld som litterärt liknar Håkan Nessers icke-
identifierad stad i Van Veeteren, en plats där ångesten kryper in under huden.

Thåström har utvecklats till en osannolikt udda och makalös musiker och konstnär. Jag skulle vilja
påstå att han är ett av de få genier som svensk musik besitter. Hans udda och djupt personliga och
naket ångestladdad musik ger en likartad känsla med den som John Coltrane förmedlade med sitt
saxofonspel som precis på samma sätt kryper in under skinnet, bygger bo och sprider sin känsla av
skräckblandad ångest.

Det är svårt att hitta andra att jämföra med då Thåström är så egensinnig i sitt skapande och han
texter blir så nära. De blir nästan alltför närgångna och den naturliga distansen har skalats bort när
han tränger lyssnaren in i ett hörn och tvingar att lyssna till Thåströms universum.

Få artister och musikskapare över huvudtaget förmår att fånga in lyssnaren och få denne att inte
komma undan. Att lyssna på Thåström blir en exkursion i sitt eget inre, han öppnar dörrar och
visar på det som lyssnaren inte vill se hos sig själv. Att lyssna på Thåström har blivit ett slags privat
psykoanalytiskt borrande i inte bara i Thåströms egen ångest utan också i lyssnarens egen.

Thåström är inte produktiv, det vore överdrivet att påstå. Den nya ”Beväpna dig med vingar”
är den tredje på sju år om man inte räknar sidoprojektet ”Sällskapet” som i och för sig passar
in i helheten. ”Beväpna dig med vingar” är om möjligt än svartare och ångestfylld än de
föregående ”Skedbokvarnsvägen 109” och ”Kärlek är för dom”. Thåströms berättarsång mot den
avskalade men luftiga bakgrunden som lyfter fram Thåströms lyrik och ger den nya dimensioner.

Texterna på ”Beväpna dig med vingar” lämnar fler frågor än den ger svar precis som stor poesi gör.
Lyssnaren/läsaren tvingas och triggas att använda sina egna referenspunkter och sin egen fantasi.
Thåström sjunger ”jag kan sluta när jag vill” vilket är omöjligt när man lyssnar på den hypnotiska,
fascinerande och utmärkta ”Beväpna dig med vingar”.

Om ångest, dystopiskt inre landskap, djupsinne och svårmod tilltalar dig ska du lyssna på Thåströms
nya – gör du det inte är det bara att beklaga. Ett svenskt mästerverk vill jag påstå!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Beväpna dig med vingar, Thåström

Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

14 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Dirty Dancing
Chinateatern i Stockholm
Premiär 14 februari 2012
Manus: Eleanor Bergstein
Regi: Anders Albien
Koreografi: David Scotchford

”Nobody puts Baby in a corner” – Johnnys klassiska replik i Dirty Dancing kom till slut och publiken jublade i extas. Filmsuccén Dirty Dancing har haft premiär på Chinateatern i Stockholm i en teaterversion med mycket dans och musik.

– Ingenting kommer att fattas från filmen, säger Pascal Jansson som spelar Johnny Castle, till Svenska Dagbladet.
Ja det är föreställningen nackdel – och kanske dess publiklockande styrka på samma gång. Föreställningen lockar en betydligt yngre publik än mycket av svenska teatrars vanliga repertoar brukar göra.
Föreställningen är påkostad och har plockat in några av svenska skådespelareliten som Björn Granath, Per Graffman och Marie Richardson till rollistan. Ändå blir resultatet mer film överförd till en teaterscen än teater. Dialogerna är ytliga och känns inklippta.

Det som skiljer sig från filmversionen är att den politiska bakgrunden lyfts fram mer än i filmen. Frances ”Baby” Houseman åker på semester med sin mamma, pappa och syster till hotell Kellermans sommaren 1963, året då Martin Luther King håller sitt berömda tal ”I have a dream” och i många amerikanska stater fanns lokala lagar som hindrade mörkhyade från att gå i samma skolor eller bada i samma bassänger som vita människor. Baby kommer från en välbärgad läkarfamilj och hon brinner för att förändra världen. På hotellet träffar hon Johnny och Penny, som måste jobba hårt för att överleva, de kommer från enkla arbetarklassförhållanden och har inget gratis. Också på hotellet finns en tydlig markering av skillnader mellan samhällsklasser. Kyparna rekryteras bland studerande på universitet och de får umgås med gästernas unga kvinnor medan underhållningen sköts av arbetarungdomar, som inte får umgås med gästerna.

Också musiken och dansen skiljer sig mellan klasserna. De rikare folket lyssnar på jazz och dansar jazz eller latinamerikanska danser medan arbetarungdomarna samlas i sitt område och där dansar de till rockmusik. Klädstilen skiljer sig också tydligt, där arbetarnas ungdomar går i jeans och mer utmanande kläder medan Baby och hennes gelikar går i vida, söta klänningar.

Scenografin är överdådig med stora bakgrundsbilder, det är inte direkt den sparsmakade teaterdekoren.
Dansen var föreställningens absolut största behållning. Dansarna är oerhört skickliga och det är många bra dansnummer både med latinamerikanska danser, jazzdans och dans till rockmusik.

De två huvudrollsinnehavarna har också sin yrkesbakgrund först och främst från dansen. Pascal Jansson som gör Johnny Castle har gått på Svenska Balettskolan och har jobbat på Finlands Nationalbalett och Kungliga Baletten i Stockholm. Emilia Ödling Runsteen som gör Baby började också sin scenkarriär inom dans och är utbildad på Performing Arts School. Dansen är det centrala i föreställningen och det som också fungerar bäst. Pascal Jansson och Emilia Ödling Runsteen liksom övriga dansemsemblen är mycket skickliga. Emilia Ödling Runsteens utmaning är ju dessutom att i början spela en ung kvinna som är ganska dålig på att dansa och det ska hon spela att på ett trovärdigt sett.

Totalt sett är över 40 procent av materialet nytt med över 20 nya scener och 25 nya sånger varav en hel del framförs live. Men som sagt, det är ingen musikal utan en teater med mycket dans och musik.

Musiken består både av ett band och av förinspelade gamla hitlåtar. Livemusikerna spelar keyboard, gitarr, bas, trummor, slagverk, trumpet och saxofon, men en hel del av musiken kommer från skivor och ska ge känslan av en repig gammal favoritskiva.

Filmen bygger på att man älskar filmen, den som inte har sett filmen och inte kan historien får inte ut lika mycket. Publiken var engagerad och liksom väntade på särskilda citat och jublade när klassiska scener och citat dök upp.

Det är självklart vanskligt att föra över en berömd kultfilm på en teaterscen. Rollkaraktärerna jämförs obönhörligt med originalet. I första delen, före paus, hade jag svårt på att tro på relationen mellan Baby och Johnny, det slog inte gnistor mellan dem direkt. Baby utstrålade för mycket trettonåring och Johnny upplevde jag mer som en Stureplanskille än en arbetarklassgrabb. Efter paus tände det till mer mellan dem och det kändes mer äkta. Men framför allt är det här en föreställning för alla som vill uppleva Dirty Dancing igen och på närmare håll än på en dvd. Dessutom får Dirty Dancing-fansen nörda ner sig i ännu fler scener kring sina favoriter Baby och Johnny.

Om det kan få fler unga att få upp ögonen för hur häftigt det är med teater, ja då är det ju bra. Även om Dirty Dancing är mer en nostalgitripp än stor teater.

Men en stor varning: om du köper biljett till balkong: var beredd att du inte kommer att kunna se hela scenen, ifall du inte sitter på första raden på balkong. Biljettpriserna till balkong är lägre än till parkett, men var beredd på att du inte kommer att se allt om du sitter där uppe. Både dans och spelet tar plats på hela scenen, så det kan bli så mycket som en tredjedel av scenen du inte kommer att se om du sitter på balkong.

Foto: Mats Bäcker


Rollerna:
Frances ”Baby” Houseman » Emilia Ödling Runsteen
Johnny Castle » Pascal Jansson
Dr. Jake Houseman » Per Graffman
Marjorie Houseman » Marie Richardson
Lisa Houseman » Jenny Lampa
Mr. Schumacher » Dan Bratt
Vivian Pressman » Charlotta Jonsson
Penny Johnson » Maria Hjelte
Neil Kellerman » Filip Johansson
Robbie Gould » Philip Hughes
Tito Swarez » Robert Bengtsson
Billy Kostecki » Linus Wahlgren
Max Kellerman » Björn Granath
Jordan » Joachim Bergström

Stand-by: Jake / Max /
Mr. Schumacher » Thomas Hedengran
Ensemble/cover Johnny » Sören du Hoffmann
Ensemble/cover Tito / Jordan » Alexander Larsson
Sångensemble » Sandra Oxenryd
Ensemble/cover Lisa » Frida Lehman
Ensemble/cover Robbie » Anders Jacob
Ensemble/cover Neil » Ludwig Jerkander
Ensemble/cover Vivian » Anna Stenbeck
Ensemble » Kitty Chan
Ensemble/Moe » Frank Sehlstedt
Ensemble » Sharon Johansson
Ensemble/cover Penny / Baby » Sandra Gerdin
Cover ensemble killar/ass danskapten » Johan Klarbrandt
Cover ensemble tjejer/danskapten » Faye Best

Läs även andra bloggares åsikter om Dirty Dancing, Chinateatern, teater, recension, dans

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Chinateatern, Dans, Dirty Dancing, Recension, Teater

Skivrecension: Ylva Bulldozer – En jämviktslag

14 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Ylva Bulldozer
Titel: En jämviktslag
Betyg: 3

Det är något ambivalent över Ylva Bulldozers svårplacerade men ändå lättillgängliga debutskiva. De simmar i havet mellan den klassiska poppen och alternativrocken. Vatten ett flertal andra artister simmat i tidigare. De riviga gitarrerna kommer i vågor som kontrasterar mot – de likt sjöjungfrur virvlande – melodislingorna och ljudbilden är som plockad ur en obskyr 90-talsdröm om tonårsfrigörelse. När vi kommer till Freud-referenserna når vi de verkligt djupa vattnen men förutom en och annan oundviklig kallsup så är det en rätt så problemfri simtur.

Jag har svårt att säga vilken känsla bandet, med Simon Norrsveden i spetsen, försöker att ge uttryck för med sin musik. Kanske är det öset i sig som ska vara i blickfånget och på något sätt inspirera lyssnaren till att känna sig peppad. Åtminstone är det just den effekten som de dynamiska hoppen från verserna till de upplyftande refrängerna inger.

Textmässigt genomsyras albumet av en slags varm dekadens (samt en nästintill provocerande lång källförteckning) vilket får mig att vilja dra paralleller till Kent eller tidiga Manic Street Preachers men bakom den ”påklistrade” motsträvigheten känner jag en brinnande önskan att få uttrycka sig kreativt.

Förresten, vanligtvis när man får en skiva att recensera kommer den med ett medföljande introduktionsband. Ofta ett rätt så standardiserat och tråkigt sådant. Men när En jämviktslag droppade ned i brevlådan kom den med den här fullständigt lysande och dessutom handskrivna texten:

”allt handlar väl ändå om sex, högstadiet och

mammas bröst. jag är för gammal för det nu. jag har därför successivt varit tvungen att tillskriva låtskrivandet samma funktion. som recenserandet för recensenten. övergångsfenomen. som för dem som meckar bilar. och för dem som meckar “annat”. en mini-värld som vi i fantasin kan ha kontroll över. omnipotensillusion genom objektsrelation. något som balanserar upp den verklighet vi varken kontrollera eller få någon ordning på.

jag som skriver detta, en av sex i ylva bulldozer, släppte för några år sedan ett par album under namnet simon norrsveden. då detta uttryck inte längre kändes aktuellt ringde jag upp några vänner, utlovade berusningsmedel, en replokal och några låtskisser. under skrivandet ville jag försöka försätta mig i något SMR-liknande tillstånd för att vidga det sätt jag tidigare skrivit på. freudianskt låtskrivande. allt handlar väl ändå om sex och högstadiet. (i förklädnad). ibland vet man inte vad någonting betyder. bara att det betyder. ingenting sker av en slump. allting spelar roll. “en cigarr är aldrig bara en cigarr”

jag visste sedan tidigare att vi (som så småningom skulle bli ett band) delade en förkärlek till 90-talet då vi som högstadiekids faktiskt spelade på våra instrument snarare än att kvantisera ljud i en datamaskin. högstadiet(bögstadiet). att genom perfomativitet försöka skapa en önskvärd identitet (sexualitet). pojkars snäva genusramar med abstrakta och otillgängliga fadersfigurer, oidipala komplex samt omvända penisavund. “ibland är en cigarr bara en cigarr”

vi ställde oss inuti (vad som numera verkar ses som gammaldags) en källarreplokal. Martin Lundin (split-brain personality), Oskar Ekeberg (internalizing disorder), Jonas Elander (obsessive compulsive disorder), Robin Göthberg (otrygg ambivalent anknytning) och Johan Harrius (coulrophobia) blev ylva bulldozer.”

Bästa spår: Ge vad du har Kylie

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: En jämviktslag, Ylva Bulldozer

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1255
  • Sida 1256
  • Sida 1257
  • Sida 1258
  • Sida 1259
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in