Artist: Ylva Bulldozer
Titel: En jämviktslag
Betyg: 3
Det är något ambivalent över Ylva Bulldozers svårplacerade men ändå lättillgängliga debutskiva. De simmar i havet mellan den klassiska poppen och alternativrocken. Vatten ett flertal andra artister simmat i tidigare. De riviga gitarrerna kommer i vågor som kontrasterar mot – de likt sjöjungfrur virvlande – melodislingorna och ljudbilden är som plockad ur en obskyr 90-talsdröm om tonårsfrigörelse. När vi kommer till Freud-referenserna når vi de verkligt djupa vattnen men förutom en och annan oundviklig kallsup så är det en rätt så problemfri simtur.
Jag har svårt att säga vilken känsla bandet, med Simon Norrsveden i spetsen, försöker att ge uttryck för med sin musik. Kanske är det öset i sig som ska vara i blickfånget och på något sätt inspirera lyssnaren till att känna sig peppad. Åtminstone är det just den effekten som de dynamiska hoppen från verserna till de upplyftande refrängerna inger.
Textmässigt genomsyras albumet av en slags varm dekadens (samt en nästintill provocerande lång källförteckning) vilket får mig att vilja dra paralleller till Kent eller tidiga Manic Street Preachers men bakom den ”påklistrade” motsträvigheten känner jag en brinnande önskan att få uttrycka sig kreativt.
Förresten, vanligtvis när man får en skiva att recensera kommer den med ett medföljande introduktionsband. Ofta ett rätt så standardiserat och tråkigt sådant. Men när En jämviktslag droppade ned i brevlådan kom den med den här fullständigt lysande och dessutom handskrivna texten:
”allt handlar väl ändå om sex, högstadiet och
mammas bröst. jag är för gammal för det nu. jag har därför successivt varit tvungen att tillskriva låtskrivandet samma funktion. som recenserandet för recensenten. övergångsfenomen. som för dem som meckar bilar. och för dem som meckar “annat”. en mini-värld som vi i fantasin kan ha kontroll över. omnipotensillusion genom objektsrelation. något som balanserar upp den verklighet vi varken kontrollera eller få någon ordning på.
jag som skriver detta, en av sex i ylva bulldozer, släppte för några år sedan ett par album under namnet simon norrsveden. då detta uttryck inte längre kändes aktuellt ringde jag upp några vänner, utlovade berusningsmedel, en replokal och några låtskisser. under skrivandet ville jag försöka försätta mig i något SMR-liknande tillstånd för att vidga det sätt jag tidigare skrivit på. freudianskt låtskrivande. allt handlar väl ändå om sex och högstadiet. (i förklädnad). ibland vet man inte vad någonting betyder. bara att det betyder. ingenting sker av en slump. allting spelar roll. “en cigarr är aldrig bara en cigarr”
jag visste sedan tidigare att vi (som så småningom skulle bli ett band) delade en förkärlek till 90-talet då vi som högstadiekids faktiskt spelade på våra instrument snarare än att kvantisera ljud i en datamaskin. högstadiet(bögstadiet). att genom perfomativitet försöka skapa en önskvärd identitet (sexualitet). pojkars snäva genusramar med abstrakta och otillgängliga fadersfigurer, oidipala komplex samt omvända penisavund. “ibland är en cigarr bara en cigarr”
vi ställde oss inuti (vad som numera verkar ses som gammaldags) en källarreplokal. Martin Lundin (split-brain personality), Oskar Ekeberg (internalizing disorder), Jonas Elander (obsessive compulsive disorder), Robin Göthberg (otrygg ambivalent anknytning) och Johan Harrius (coulrophobia) blev ylva bulldozer.”
Bästa spår: Ge vad du har Kylie