• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Peggy Pickit ser Guds ansikte på Angereds teater: träffsäker, suggestiv och väcker tankar

18 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Peggy Pickit ser Guds ansikte
Angereds Teater, Andra Stället
Av Roland Schimmelpfennig
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regissör Johan Friberg
Premiär 18 februari 2012

Scenen går helt i vitt, en vit bordsskiva hänger med kedjor fastsatta i taket. Bakre väggen vit med vita fyrkantiga kuber, ev vit soffa till vänster och de fyra skådespelarna klädda helt i vitt. Med vinglas som hänger i taket signalerar det en välbärgad samhällsklass som har middagsbjudning. Eller något som är oskyldigt, rent, utan skuld. Det är just det. Är den välbärgade samhällsklassen i Västeuropa utan skuld till de enorma klyftorna mellan den rika världen och den fattiga världen?

”Peggy Pickit ser Guds ansikte” är skrivet av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig som är en av de mest spännande nutida dramatikerna. Han sätter fingret på de ömma punkterna i den västerländska moderna civilisationen.

Pjäsen har fyra karaktärer som lever ett välmående liv i övre medelklassen. De intalar sig att de har förtjänat det. Det är naturligt och självklart att del lever ett tryggt liv. Men vetskapen om att det bara
är en slump att de fötts till ett liv fyllt av privilegier och rättigheter – där dricksvattnet rinner ur kranen och alla får den medicin de behöver – gnager. De är välutbildade, läkare och har precis fyllt 40. Två av dem har arbetat på fältet någonstans i Afrika. De har inte setts på sex år och nu ska de ha parmiddag.

Redan från början ser vi när det ena paret i sin vita våning tar emot gästerna att vänskapen bara är ett spel.

Regissören Johan Friberg har valt att arbeta med en suggestiv spelstil där samma meningar kan upprepas, ibland av samma karaktär i en ny situation, ibland av någon annan karaktär. De ger flera effekter. Ordens och frasernas ytlighet avslöjas så tydligt. Det visar hur vi använder ord för att dölja vad vi egentligen tänker och känner. Upprepningen blir också som tankarna och minnet som återkommer efteråt, när vi minns och bearbetar det som hänt.
Ibland vänder sig skådespelarna till publiken med sina tankar om vad som precis utspelas på scener.

Det är intressant hur träffsäkert pjäsen skildrar falskheten och oförmågan att vara ärlig i sociala sammanhang som bygger på att visa upp en tjusig yta av framgång. Vi ser också hur fel den hjälp västvärlden ger åt de utsatta människorna i den fattiga världen slår. Hjälplösheten, hopplösheten som många i västvärlden känner om att de inte kan göra något åt att förändra orättvisorna i världen, den skildras starkt i föreställning, men utan att skriva oss några lösningar på näsan. En snyggt presenterad pjäs med duktiga skådespelare som sätter igång tankarna.

Riksteaterns wiki berättar om honom:

Roland Schimmelpfennig (Tyskland). Född 1967 i Göttingen. Efter avslutad skolgång reste han till Istanbul och arbetade på redaktionen för den tysk-turkiska månadstidskriften Bizim Alemanca-Unser Deutsch. Han fortsatte sedan som frilansande journalist och författare i Istanbul, när han 1990 började studera regi på Otto-Falckenberg-Skolan. Han blev sedan medarbetare till den konstnärliga ledningen på Münchner Kammerspiele. Sedan 1996 arbetar han som frilansande författare. Under ett år bodde han i USA och var då verksam som översättare.

Han har varit dramaturg och senare husdramatiker på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, och Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. Numera har han ett kontinuerligt samarbete med Deutsches Theater i Berlin, och har samtidigt flera beställningsuppdrag till teaterinstitutioner i Tyskland, Österrike och Schweiz. I Sverige är hans pjäs Den arabiska natten tidigare spelad. Han har tilldelats ett flertal priser, bl a Nestroy-Priset 2002, och är mångfaldigt nominerad till Mülheimers Dramatikerpris. Roland Schimmelpfennig är idag bosatt i Berlin och är docent på Konsthögskolan i Weißensee. Hans pjäser spelas i över 20 länder.

I rollerna: Josephine Bauer, Stefan Gödicke, Anna Wallander oc Owe Wolf.

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Schimmelpfennig, Angereds Teater, recension, teater, samhällskritik

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Angereds Teater, Recension, Roland Schimmelpfennig, samhällskritik, Teater

Skivrecension: SoKo – I Thought I Was An Alien

18 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: SoKo
Titel: I Thought I Was An Alien
Betyg: 4

Stéphanie Sokolinski flyttade hemifrån när hon var 16. Hon ville bli skådespelare. Hon tog sig till Paris och lyckades. Sen dess har hon agerat i en del franska filmer och serier. Hon har till och med blivit nominerad till ett franskt filmpris, César Award för sin roll i À l’origine. Nu är hon 26 och släpper sitt debutalbum, ett album som egentligen aldrig skulle bli till. Men mer om det längre ner.

På sin myspace-beskrivning skriver hon att hon är halvt skådespelare/halvt musiknörd. Det märks i SoKos musik att hon har skådespelarbegåvning. På samma sätt som Bill Callahan och Leonard Cohen (influenser från honom märks genom hela albumet), ja precis som dem kan hon konsten att visa ansiktsuttryck genom att bara manipulera sin röst: den ler, är ledsen, är ilsken, är bitter och, till skillnad från mer skickliga sångerskor som Beyoncé kan den uttrycka subtilare känsloskiften. Små graderingar mellan glädje och sorg som vi inte ens har ord för. En plötslig gråtfärdig ton som är på gränsen till att vara för intim.

Och det är denna gränsen SoKo leker med genom hela albumet. Precis som Bright Eyes försöker hon återställa vad det menas med att vara känslosam och öppenhjärtad, en ärlig rättframhet som nu för tiden går under det nedvärderande namnet sentimentalitet. På favoritspåret For Marlon är hon så nära att hon viskar sin sorg i örat på en. Från samma myspace-beskrivning: hälften gråtfärdig, hälften galen. Låten påminner om Conor Oberst egna Poison Oak. Reaktionen är ambivalent. SoKo försöker gå igenom det skydd av allergier och murar vi har byggt upp emot andras känslor, särskillt främlingars. Det är inte stiliserat, det finns ingen popstrukturell garanti för att det ska bryta igenom. Den handlar om hur hennes kärlek lovar henne att lägga av knarket för hennes skull, för att han älskar henne mer än allt en drog kan ge, men han återfaller. Hon sjunger ”I think there’s no love but just proof of love, and you’ve proved me that you don’t care”. Jag berörs. Gör du? Lyssna på hela albumet på här.

Myspace-beskrivningen säger också: hälften sjungande/hälften pratande. Hon är alltså en fransk flick-Lou Reed och gör det bästa av sin begränsade sångteknik. Istället för en popdivas bravados får vi en människas röst, med dess brister och älskvärdheter, med dess förmåga att både beröra och irritera: ”Hear all the cracks and the lack of talent, and I hope that you don’t hate me by then” säger hon på öppningslåten, I Just Want To Make It New With You. Det är modigt att inleda ett album med en låt som går en på nerverna. Hon låter talanglös och desperat och låten är ett prov i tålamod. Hon börjar alltså ett album som handlar om kärlek med den där känslan av ogillande man kan få inför en människa man inte ännu känner, eller fan-vilken-irriterande-person-jag-är-tillsammans-med-upplevelsen, den där stunden då man helst av allt bara hade velat stänga av henne. Det är ett passande: som ett slags test för lyssnaren – om du inte trycker på off så har du att vänta dig underbar musik, med många överaskningar, med sprickor och en del talanglöshet men mycket mer briljans, då får du träda in i ett helt personligt universum.

Åter igen: hälften folk/hälften punkig. Sin första hit fick hon för längesen. Svartsjukelåten I’ll Kill Her släppte hon redan 2006 men den fick först sitt genombrott 2009. På YouTube såklart. Den har nu 1,5 miljoner views. Titta på den för att få en bild av Stéphanie som person. Hon hade redan då en chans. Men musikbranschen skrämde henne. Hon hade ett dubbelalbum färdigt, men det blev aldrig släppt. Hon drog sig tillbaka och sa att hon aldrig skulle göra musik igen. Lyckligtvis kom hon tillbaka ”med ett nytt hjärta och helt redo att bli en ny man” och det resulterade i detta underbara album.

På tal om Lou Reed. Titelspåret är en direkt hyllning till The Velvet Underground & Nico och en av rockhistoriens bästa låtar, ”Heroin”. Läs min artikel om det klassiska albumet här. IV till V ad infinitum, får istället stödja en gullig sång om att klä upp sig till rymdvarelser och dansa tillsammans (den nostalgiska videon är delvis skapad av Spike Jonze). Hälften drömmande, hälften dansande. Vilket, antar jag, har en del kopplingar till referenslåten. Resten av låtarna har också färgats av VU – den blandning mellan skörhet, popsensibilitet, råhet och orkestral mäktighet man kan finna i alla deras album. Hälften orkestralt, hälften lo-fi – från den beryktade myspace-beskrivningen.

Jag avslutar med att nämna att First Love Never Die är en av mina favoritlåtar för i år. En vacker och sorglig hyllning till den första kärlekens odödlighet. Den står ut från resten av produktionen och får en alldeles egen plats – hade resten av albumet varit såhär bra så hade det förtjänat en femma.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: First Love Never Die, I Thought I Was An Alien, SoKo

Felicia Försvann skulle vunnit på ett varv till hos författaren

18 februari, 2012 by Redaktionen

Felicia Försvann
Författare: Felicia Feldt
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
Utgiven: 201201
ISBN: 978-91-85849-68-0

När jag fick Felicia Försvann i mina händer hade det redan skrivits spaltmeter om boken och om författarens relation till sin mamma, Anna Wahlgren – kvinnan bakom Barnaboken. Såväl de som har läst som de som inte har läst Felicia Försvann tycks ha bildat sig en uppfattning om den.

Mycket har handlat om hur väl Felicias beskrivning av sin uppväxt och sin mamma stämmer med verkligheten. Det vi får beskrivet för oss, genom korta tillbakablickar, är onekligen något som borde ha fått grannar, vänner, skolpersonal att reagera. Den växande familjen flyttade 19 gånger på 18 år, mellan ställen som Stockholm, Malmö, Jämtland och Egypten. Felicia hade minst fem styvfäder, alkoholen flödade och barnen blev ofta lämnade ensamma. När mamma var närvarande fylldes tillvaron av hot om självmord, våld och utfrysning.

Glimtarna från barndomen varvas med glimtar från Felicias liv på 2000-talet, främst av kantrade relationer med tre av hennes män.

Kanske är allt som Felicia skriver sant eller i alla fall en korrekt beskrivning av hennes egna upplevelser. Det som gör att läsaren får en lätt skeptisk distans till bokens Felicia är nog att vi inte får se något positivt och ingen värme alls. Som Svenska Dagladets recensent skriver:

Modern framstår som helt endimensionell, och då blir det svårt att uppamma något verkligt intresse. Kanske blir det så när det inte finns någon kärlek – men all smärtan då? Den måste ju komma någonstans ifrån. Utan kärlek ingen smärta, men jag ser ingen kärlek någonstans i Feldts bok.

Boken känns som den första delen i ett terapiarbete, där Felicia har fått ösa ur sig alla negativa minnen, all bitterhet och sorg. I nästa steg skulle man hoppas att det leder till något slags försoning, så att Felicia kan gå vidare med sitt liv och bryta en negativ familjespiral.

Även Felicias ena son tar avstånd från sin mamma och vill bo hos sin pappa i stället. I en glimt av klarsyn ser Felicia att ”han försöker rädda sig från generationers påverkan, från aggressiviteten som härskar i alla våra celler. Matriarkatets virus som förgiftat oss alla.”

Boken var säkert viktig att skriva för författaren själv. För att kunna bli betydelsefull även för läsarna tror jag att den skulle ha vunnit på att hon hade lagt den åt sidan och skrivit klart den när hon själv bearbetat sina upplevelser lite mer och kommit lite längre. Som det är nu känns det bara tomt när man lämnar boken med slutorden ”Det här är ditt fel, Felicia. Allt. Allt är ditt fel. ”

Ett par av alla recensioner: Dagens Nyheter, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, Felicia försvann, barndomsskildring

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Anna Wahlgren, barndomsskildring, Felicia Feldt

Bibeln på Göteborgs stadsteater är en mörk historia

18 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Bibeln
Göteborgs stadsteater
Premiär 17 februari 2012
Manus: Niklas Rådström
Regi: Stefan Metz
Musik: Gunnar Lundgren
Ljus: Willia Wenner
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio

Bibeln i regi av Stefan Mets är en mörk föreställning som tar upp de svåra existentiella frågorna, om lidandet, om rättvisan och orättvisan i livet, om död och liv. Niklas Rådström har skrivit manus till föreställningen som lär vara den första teaterföreställningen i världen av Bibeln i dess helhet. Den är lång, nästan fem timmar – med avbrott för två pauser.

Föreställningen börjar i mörkret och Gud skapar ljuset. En oerhört elegant, estetisk inledning där guds tre änglar utför guds verk under skapelsen och Michalis Koutsogiannakis spelar den ängel som fått det ärorika uppdraget att vara guds röst. Michalis Koutsogiannakis är en speciell skådespelare med stark utstrålning, han passar perfekt i rollen som guds närmaste ängel. Han har en lätt brytning i sitt uttal, eftersom han har grekiskt ursprung och har bott mycket både i Australien och Italien. Den brytningen gör guds röst liksom mer global, mer universell.

Efter skapelsen möter vi Adam och Eva och vi får se hur de tvingas lämna paradiset, vi möter Kain som dödat Abel och vi kommer ganska snabbt till Moses. Första akten är hyggligt kronologisk men sedan i andra akten bryts det kronologiska upp alltmer och olika delar av Bibeln blandas. I samma scen kan kända personer från de gammaltestamentliga berättelserna och citat från olika delar av Bibeln tas upp samtidigt.

Den gud som presenteras i framför allt första delen är väldigt krigisk och han har inga problem med att döda en hel stad eller ett helt folkslag. Gud hämnas och dödar människor som inte är rättfärdiga. De män som krigar för gud har slående likheter med både soldater och rebeller i nutida konflikter. Dräkterna stryker under och förstärker och ger fördjupade associationer. Alex Tarragüel Rubio har gjort ett imponerande arbete med hur kostymerna används. Moses bror Aron hade en klädstil som fick mig att tänka både på Stalin, Che Guevara och Mao. De gammaltestamentliga ledarna har en del gemensamt med senare tiders politiska ledare.
En träffsäker scen är när översteprästen (spelad av Carl-Magnus Dellow) krypande och smilande övertalar Pontius Pilatus att döma Jesus till döden istället för brottslingen Barabas. Pontius Pilatus är en högrest man, iklädd blå glänsande sidenkostym (spelad av Lamine Dieng) – och jag får associationer till nutida toppdiplomater och politiken som säljs ut till underhållningsindustrin.

Guds tre änglar varav en sedan faller och blir Satan har en viktig roll i berättelsen. De tre änglarna är det sammanhållande kittet, som är berättare och kommenterar och argumenterar med varandra och med övriga karaktärer. Adam och Eva har också en slags sammanhållande funktion. De dyker upp under föreställningens roll i nutida kläder och är andra karaktärer fast med namnen Adam och Eva.

Föreställningen leker en del med att karaktärer byter plats och i tredje delen, efter andra pausen, leker den också med könsroller. Vem har sagt att Jesus måste spelas av en kvinna?

Jag tror att en och annan som såg premiären blev lite förvånad. Bibeln efter Niklas Rådströms manus är ingen rak berättelse som följer allt kronologiskt. Överlag är det en mörk bild av gud som målas fram, det är inte mycket av det ljusa som också finns i Bibeln som kommer fram. Bibeln i sig innehåller många dramatiska berättelser som inte alls är med och om de är med utnyttjas inte deras dramatiska potential utan ofta är det någon karaktär som berättas det istället.
Dekor och scenografi stram, karg med mycket bruntoner i husen som i bakgrund är formade som stora hyllor. Att scenografin och dekoren är så enkel ger stort utrymme för spelet med ljuset. Ljussättningen är en av föreställningens starkaste upplevelser. Musiken är också väldigt väl genomtänkt. En enkel orkester med en elbas, en elgitarr, trummor, en liten slags synth och en kontrabas stryker under stämningar och känslor.

Bibeln på Göteborgs stadsteater är ingen lätt föreställning. Den som kan sin religionshistoria och är välbekant med Bibeln får ut mycket mer. Spelet är fullt av små vinkningar och hänvisningar som kräver att du kan de bibliska berättelserna.

Mer än att berätta Bibelns historia från början till slutet tar den grepp på vad Bibeln betyder, vad dess berättelser har att säga människor: den ifrågasätter och sätter igång funderingar kring människolivets villkor. Men den är lång, den är nästan fem timmar – och den är krävande med många monologer. Kanske skulle föreställningen må bra av att korta ner några monologer och föra in lite mer dialog och dramatik. Ibland berättas det mer i monologerna är att det gestaltas som drama.

Skådespelare:
Mina Azarian, Per-Anders Ericson, Carl-Magnus Dellow, Lamine Dieng, Johan Gry, Henric Holmberg, Carina M Johansson, Miran Kamala, Petter Kevin, Michalis Koutsogiannakis, Magnus Lindberg, Mattias Nordkvist, Emilie Strandberg, Amelie Thorén, Nina Zanjani

Musiker:
Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs

Kompositör:
Bengt Beche Berger

På bilden:
Henric Holmberg, Michalis Koutsogiannakis, Lamine Dieng, Emilie Strandberg

Relaterat: Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Bibeln, Niklas Rådström, Göteborgs stadsteater, teater, scenkonst, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bibeln, Göteborgs stadsteater, Niklas Rådström, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

Filmrecension: Isdraken – ger en förenklad bild av de utsatta

17 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Isdraken
Betyg: 2
Svensk premiär: 24 februari 2012

Lite löst baserat på den Augustnominerade romanen ”Isdraken” gör nu Martin Högdahl långfilmsdebut som regissör efter att ha släppt ifrån sig en serie kortfilmer från sin tid på Filmhögskolan i Göteborg och därefter ett par dramaavsnitt på SVT. Och han använder en ganska fin ramberättelse, utifrån valar och deras läten efter livssituation, för att driva handlingen framåt och gestalta olika känslor hos vår huvudrollsinnehavare. Men trots att han tar ett ganska välfungerande grepp är det ändå någonting som går otroligt fel otroligt fort. Det estetiska.

Att blanda någon slags ungdomlig hip-hop med konstiga klipp hämtade från en musikvideo från 90-talet fungerar sådär. Ändå vill man göra det så ofta som möjligt. Resultatet är bara löjeväckande, men å andra sidan slår det snabbt över till någonting smått positivt när man blandar ihop en remix utav jamande katter i en låt som för att påvisa att ungarna verkligen är i ett rum fullt med katter. Övertydligt visst, men ändå lite småroligt och de mindre lär uppskatta det oavsett.

Och så fortsätter det. Valar spelar en stor roll i handlingen, huvudkaraktären Miks familj också. Väldigt förenklat ger man sig på problematiska ämnen som alkoholiserad fader, död moder och en bror som gör dumma saker som får honom anhållen och slängd i fängelse. Mik själv slussas iväg till sin moster och sedan fosterfamilj. Men med nya vänner, och en kärleksromans, vägrar han finna sig i sin nya familj som inte alls bryr sig om honom utan öppet hånar honom och använder han som arbetskraft.

På så sätt ger man en ganska fin bild av sammanhang och tillhörighet, vilket kan vara bra för barn, men den förenklade bilden av det arbete soc gör för utsatta barn i samhället. Men å andra sidan är det något orelevant för helheten, speciellt som den bara är tänkt att underhålla barn. Så för deras skull kan ni gärna slänga på ett extra betyg. Det satt trots allt en skolklass i biosalongen under visningen som applåderade när filmen var klar, vilket borde vara ett bra betyg.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1254
  • Sida 1255
  • Sida 1256
  • Sida 1257
  • Sida 1258
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in