Felicia Försvann
Författare: Felicia Feldt
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
Utgiven: 201201
ISBN: 978-91-85849-68-0
När jag fick Felicia Försvann i mina händer hade det redan skrivits spaltmeter om boken och om författarens relation till sin mamma, Anna Wahlgren – kvinnan bakom Barnaboken. Såväl de som har läst som de som inte har läst Felicia Försvann tycks ha bildat sig en uppfattning om den.
Mycket har handlat om hur väl Felicias beskrivning av sin uppväxt och sin mamma stämmer med verkligheten. Det vi får beskrivet för oss, genom korta tillbakablickar, är onekligen något som borde ha fått grannar, vänner, skolpersonal att reagera. Den växande familjen flyttade 19 gånger på 18 år, mellan ställen som Stockholm, Malmö, Jämtland och Egypten. Felicia hade minst fem styvfäder, alkoholen flödade och barnen blev ofta lämnade ensamma. När mamma var närvarande fylldes tillvaron av hot om självmord, våld och utfrysning.
Glimtarna från barndomen varvas med glimtar från Felicias liv på 2000-talet, främst av kantrade relationer med tre av hennes män.
Kanske är allt som Felicia skriver sant eller i alla fall en korrekt beskrivning av hennes egna upplevelser. Det som gör att läsaren får en lätt skeptisk distans till bokens Felicia är nog att vi inte får se något positivt och ingen värme alls. Som Svenska Dagladets recensent skriver:
Modern framstår som helt endimensionell, och då blir det svårt att uppamma något verkligt intresse. Kanske blir det så när det inte finns någon kärlek – men all smärtan då? Den måste ju komma någonstans ifrån. Utan kärlek ingen smärta, men jag ser ingen kärlek någonstans i Feldts bok.
Boken känns som den första delen i ett terapiarbete, där Felicia har fått ösa ur sig alla negativa minnen, all bitterhet och sorg. I nästa steg skulle man hoppas att det leder till något slags försoning, så att Felicia kan gå vidare med sitt liv och bryta en negativ familjespiral.
Även Felicias ena son tar avstånd från sin mamma och vill bo hos sin pappa i stället. I en glimt av klarsyn ser Felicia att ”han försöker rädda sig från generationers påverkan, från aggressiviteten som härskar i alla våra celler. Matriarkatets virus som förgiftat oss alla.”
Boken var säkert viktig att skriva för författaren själv. För att kunna bli betydelsefull även för läsarna tror jag att den skulle ha vunnit på att hon hade lagt den åt sidan och skrivit klart den när hon själv bearbetat sina upplevelser lite mer och kommit lite längre. Som det är nu känns det bara tomt när man lämnar boken med slutorden ”Det här är ditt fel, Felicia. Allt. Allt är ditt fel. ”
Ett par av alla recensioner: Dagens Nyheter, Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Wahlgren, Felicia försvann, barndomsskildring