Skivrecension: SoKo – I Thought I Was An Alien

Artist: SoKo
Titel: I Thought I Was An Alien
Betyg: 4

Stéphanie Sokolinski flyttade hemifrån när hon var 16. Hon ville bli skådespelare. Hon tog sig till Paris och lyckades. Sen dess har hon agerat i en del franska filmer och serier. Hon har till och med blivit nominerad till ett franskt filmpris, César Award för sin roll i À l’origine. Nu är hon 26 och släpper sitt debutalbum, ett album som egentligen aldrig skulle bli till. Men mer om det längre ner.

På sin myspace-beskrivning skriver hon att hon är halvt skådespelare/halvt musiknörd. Det märks i SoKos musik att hon har skådespelarbegåvning. På samma sätt som Bill Callahan och Leonard Cohen (influenser från honom märks genom hela albumet), ja precis som dem kan hon konsten att visa ansiktsuttryck genom att bara manipulera sin röst: den ler, är ledsen, är ilsken, är bitter och, till skillnad från mer skickliga sångerskor som Beyoncé kan den uttrycka subtilare känsloskiften. Små graderingar mellan glädje och sorg som vi inte ens har ord för. En plötslig gråtfärdig ton som är på gränsen till att vara för intim.

Och det är denna gränsen SoKo leker med genom hela albumet. Precis som Bright Eyes försöker hon återställa vad det menas med att vara känslosam och öppenhjärtad, en ärlig rättframhet som nu för tiden går under det nedvärderande namnet sentimentalitet. På favoritspåret For Marlon är hon så nära att hon viskar sin sorg i örat på en. Från samma myspace-beskrivning: hälften gråtfärdig, hälften galen. Låten påminner om Conor Oberst egna Poison Oak. Reaktionen är ambivalent. SoKo försöker gå igenom det skydd av allergier och murar vi har byggt upp emot andras känslor, särskillt främlingars. Det är inte stiliserat, det finns ingen popstrukturell garanti för att det ska bryta igenom. Den handlar om hur hennes kärlek lovar henne att lägga av knarket för hennes skull, för att han älskar henne mer än allt en drog kan ge, men han återfaller. Hon sjunger ”I think there’s no love but just proof of love, and you’ve proved me that you don’t care”. Jag berörs. Gör du? Lyssna på hela albumet på här.

Myspace-beskrivningen säger också: hälften sjungande/hälften pratande. Hon är alltså en fransk flick-Lou Reed och gör det bästa av sin begränsade sångteknik. Istället för en popdivas bravados får vi en människas röst, med dess brister och älskvärdheter, med dess förmåga att både beröra och irritera: ”Hear all the cracks and the lack of talent, and I hope that you don’t hate me by then” säger hon på öppningslåten, I Just Want To Make It New With You. Det är modigt att inleda ett album med en låt som går en på nerverna. Hon låter talanglös och desperat och låten är ett prov i tålamod. Hon börjar alltså ett album som handlar om kärlek med den där känslan av ogillande man kan få inför en människa man inte ännu känner, eller fan-vilken-irriterande-person-jag-är-tillsammans-med-upplevelsen, den där stunden då man helst av allt bara hade velat stänga av henne. Det är ett passande: som ett slags test för lyssnaren – om du inte trycker på off så har du att vänta dig underbar musik, med många överaskningar, med sprickor och en del talanglöshet men mycket mer briljans, då får du träda in i ett helt personligt universum.

Åter igen: hälften folk/hälften punkig. Sin första hit fick hon för längesen. Svartsjukelåten I’ll Kill Her släppte hon redan 2006 men den fick först sitt genombrott 2009. På YouTube såklart. Den har nu 1,5 miljoner views. Titta på den för att få en bild av Stéphanie som person. Hon hade redan då en chans. Men musikbranschen skrämde henne. Hon hade ett dubbelalbum färdigt, men det blev aldrig släppt. Hon drog sig tillbaka och sa att hon aldrig skulle göra musik igen. Lyckligtvis kom hon tillbaka ”med ett nytt hjärta och helt redo att bli en ny man” och det resulterade i detta underbara album.

På tal om Lou Reed. Titelspåret är en direkt hyllning till The Velvet Underground & Nico och en av rockhistoriens bästa låtar, ”Heroin”. Läs min artikel om det klassiska albumet här. IV till V ad infinitum, får istället stödja en gullig sång om att klä upp sig till rymdvarelser och dansa tillsammans (den nostalgiska videon är delvis skapad av Spike Jonze). Hälften drömmande, hälften dansande. Vilket, antar jag, har en del kopplingar till referenslåten. Resten av låtarna har också färgats av VU – den blandning mellan skörhet, popsensibilitet, råhet och orkestral mäktighet man kan finna i alla deras album. Hälften orkestralt, hälften lo-fi – från den beryktade myspace-beskrivningen.

Jag avslutar med att nämna att First Love Never Die är en av mina favoritlåtar för i år. En vacker och sorglig hyllning till den första kärlekens odödlighet. Den står ut från resten av produktionen och får en alldeles egen plats – hade resten av albumet varit såhär bra så hade det förtjänat en femma.

Text: Bojan Buntic