• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Last Days of April – 79

29 mars, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Last Days of April
Titel: 79
Betyg: 4

79 är Last Days of Aprils åttonde skiva i ordningen och samtliga låtarna är producerade av sångaren Karl Larsson i egen hög person. Inledande When är en somrig suck där den jämrande rösten lägger sig över dagdrömska och mjuka texturer. Textrader som ”I want to slow down” och ”I want to sit back and not worry about a thing” gör det dessutom till en rimlig betraktelse över Stockholms hektiska vardagsliv.

Annars kretsar det för det mesta kring drivande, akustiska två- eller tre-minuters-låtar där nyansrika bakgrundseffekter stundtals slukar resten av musiken på ett ofta lika charmigt som kärleksfullt sätt. Skivans höjdpunkt – och tillika längsta spår – Lily sånär som klockar in under sex-minuters-sträcket. Det psykedeliska, reverbdränkta introt mynnar snart ut i en medryckande kärleksförklaring med en nostalgisk och känslosam twist.

Sammanfattningsvis skulle jag beskriva Last Days of Aprils åttonde skiva som ett blygsamt litet mästerverk. Som ett sista andetag innan jag åter måste handskas med verkligheten.

Bästa spår: Lily

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: 79, Last Days Of April

Silverstein – älskar och älskad av publiken, bilder och intryck från spelningen på Fryshuset

28 mars, 2012 by Redaktionen

Silverstein
Fryshuset i Stockholm
Betyg: 4
28 mars 2012

Silverstein är i Stockholm på en turné som besöker de skandinaviska huvudstäderna plus Göteborg och Malmö. De älskar att spela, energi, värme och kärleken till musiken verkligen strömmar från den lilla scenen på Fryshuset i Stockholm. De möts av en lika stor kärlek från publiken.

De spelade på samma scen för fem år sen, även om de själva sa att det var fyra år sen. Få av dom de mötte nu, var på plats för fem år sen. Publiken är ung och engagerad. De sjunger med från första tonen, de är emo, punkare och rockare i en salig röra. Det är hardcore och punk i en helig blandning.

Publiken gör gemensam sak, och hoppar och dansar så att hela scenen gungar. Det är högt, det är tight och det är energi nog för att driva en mindre svensk småstad i en vecka. Silverstein växer ändå mer när de vågar var lite mer akustiska. De spelar bara två sånger från deras senaste och sjätte studioalbum short songs. Desto flerfrån deras tidiga album. Dansen under det sista extra-numret my heart bleads no more är extrem och publiken gör hjärtan av sina händer till Silverstein. Konserten skulle kunna döpas till short concert men publiken var nöjd trots att det roliga var över på mindre än en timme.

Förbandet var dessutom en verkligt positiv överraskning. Kulturbloggen var på spelning för att lyssna och fotografera Silverstein på deras spelning på Fryshuset i Stockholm. Som förband hade dom med sig We are the ocean. Först tyckte jag att de sa ”We are the awsome” och felhörningen skulle lika gärna kunna vara sann. Publiken var med och konserten gav verkligen mersmak.

Om du vill stoppa in musiken i ett fack, så hamnar dom nog i post-hardcore. Sångaren Dan Brown kan verkligen både skrika och sjunga. Han far runt som en furie, och scenvakterna får jobba lite när går i närkamp med publiken längst fram. En röst jag gärna skulle vilja höra mer av i bandet är Liam Cromby som verkligen har en intressant röst. Nu blir det till att åka hem och lyssna på deras två fullängdare på Spotify. Jag har blivit ett fan, och väntar på mer.

Text och foto: Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik, Recension

Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg: smärtsam, lyrisk, sorgsen och en stor helhet

28 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Och allt skall vara kärlek
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Ordfront
Utgiven: 2011
ISBN10: 9170375941
ISBN13: 9789170375941

Kristian Lundbergs roman ”Och allt skall vara kärlek” vann Sveriges Radios Romanpris i mars 2012. Det är en roman som tar vid där författarens förra bok ”Yarden” slutade.

Det är en utvidgad berättelse om arbetet på Yarden, omställningsplatsen i hamnen i Malmö, där de anställda inte har några rättigheter, endast skyldigheten att ställa upp när de får frågan om de kan jobba. Många är papperslösa flyktingar som inte får och kan göra sig hörda. Författaren arbetade där under ett års tid men efter att hans bok om arbetsplatsen publicerats fick han aldrig någon fråga om jobb igen.

Nu bor han bor nära sin gamla arbetsplats och han har sin son att ta hand om. Genom olika minnesbilder går han nu igenom sitt förflutna, sin barndom och ungdom. En far som var frånvarande och en mor som blev psykiskt sjuk, en fattig uppväxt i Malmös förort. Själv fastnade han i alkoholismen, vid 24 års ålder med delirium och minnesluckor och många av hans barndomsvänner är idag döda.

På Yarden var han tvungen att börja arbeta för att få in några pengar, det var också ett bra sätt att försvinna, att inte synas, bara jobba och sova. En av hans arbetskamraterbehöver en läkare till någon som skadat sig. Arbetskamraten har hittat ett sätt att få lite mer pengar genom att ta betalt av andra människor som kommit till landet och som behöver försörja sig, hierarkier i hierarkier, allt för att överleva. Han möter en vän från dryckestiden och vännen undrar varför han hälsar på honom. Han hälsar på sin mor i hennes illaluktande lägenhet och minns.

Han ser ett foto av sig själv som barn, uppe i trädet, allvarlig och liten. Och han minns olika saker från barndomen, inga ljusa minnen ibland svårt att läsa om, han minns vintern i det kalla huset och fyllan och drickandet. Och han minns i små bitar. Flera av bitarna upprepas genom berättelsen, allt för att göra det uthärdligt och förståeligt. Men framförallt minns han sin kärlek, hennes ljusa hår som hon så fint fäster bakom örat. Och han funderar över kärleken och varför han förstörde den. Hur beskriver man kärleken och hur hittar man tillbaka till den? Hur blir man fri från sina minnen?

En smärtsam berättelse skriven i lyriska sorgsna och klara stycken blir till en stor helhet.

Text: Aslaug Myhrberg

Här har Kulturbloggen recenserat Kristian Lundbergs roman Yarden.

Fler recensioner av Och allt skall vara kärlek:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Göteborgsposten.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Wrath of the Titans – Fantasypubliken är värda mer än så

28 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Wrath of the Titans
Betyg 1
Sverigepremiär 30 mars 2012

Nöjesparker som Liseberg brukar ha en attraktion med 3D-film där vi som åskådare skruvas fast på stolen som skakar samtidigt som vi ser filmen som brukar vissa värsta bergochdal-banorna som far fram över svindlande djup och smala passager. Jag förmodar att sådana filmer har inspirerat regissören Jonathan Liebesman för det är många scener med höga höjder och oändliga djup. Ändå är nöjesparks-filmerna bättre. Liebesman lyckas inte ens få till spänningen när hjältarna tar sig igenom hemska passager medan eld och otäcka monster försöker hindra dem.

Gudarna har problem, eftersom allt färre människor ber till dem bli gudarna allt kraftlösa. Gudarna i det här fallet handlar om de grekiska gudarna som Zeus, Poseidon och dödsrikets gud Hades. Den onde titanernas ledare Kronos lyckas liera sig med Hades och alla onda Titaner är på väg upp på jorden för att förstöra den. De enda som kan rädda jorden är halvgudar, alltså personer som har en gud till far och en människa till mor. Som tur för jorden finns det just två sådana, som tar på sig uppdraget att rädda världen, även om de gör det lite motvilligt i början.

Jag hade inte väntat mig världens konstnärligaste film när jag satte mig med 3D-glasöogonen – men jag har svårt att ens de allra största fantasy-fansen går ut från biografen nöjda.

Först och främst undrar jag varför regissören inte utnyttjar 3D-effekterna mer och bättre, när hjältarna ändå ska springa omkring i labyrinten och ska jagas av cykloper, varför inte göra det mer rafflande och låta oss som åskådare känna djupet i bergen och den hemska underjorden hos Hades.

Jag tror att det roligaste med filmen var att se Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades, de såg ut som två gamla, utlevade, pensionerade hårdrockgubbar som vägrar klippa sitt långa hår.

En varningslampa lyste förstår för mig när jag insåg att det var en film av regissören som också ligger bakom en av de sämsta filmer jag sett: ”Battle: Los Angeles”. Han följer samma koncept här, ett överflöd av stora stridsscener, eld, explosioner, monster, slagsmål och ljud som av bomber, våld och våld och åter våld. Dessutom är ingenting någonsin spännande. Från första stund insåg jag vad som skulle hända.

Vem riktar sig filmen till? Vem vill se dessa löjliga figurer agera helt förutsägbart? Jag tycker Fantasy-publiken är värda mer än så. Av de grekiska mytologiska karaktärerna borde det gå att skapa större äventyrsfilmer än något om mest är som ett enda stort tv-spel där det gäller att skapa så många explosioner som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Titaner, film, filmrecension, Fantasy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: fantasy, Filmrecension, Scen, Titaner

Skivrecension: Maskinen – Framgång & efterfrågan

27 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Maskinen
Album: Framgång & efterfrågan
Betyg: 5
Släpps 27 mars 2012

Förväntningarna var skyhöga inför Maskinens efterfrågade album då de spelat samma framgångsfulla låtar live under tre års tid (framgång och efterfrågan). Med undantag för Psykopat, den där nya låten med Maskinen, oj, en ny låt med Maskinen, det var annorlunda, ja, en ny otrolig låt som bara fanns på live-inspelningar vilket gjorde den lite mystisk och spännande på något sätt. Denna underbara låt som inledde alla Maskinens spelningar sommaren 2011 och fick oss alla i publiken att tvivla på om vi skulle lämna konserten levande eller bli nedtrampad där i den hetsiga folkmassan som verkade tävla om vem som kunde hoppa högst och skrika ut flest låttexter på den Ronneby-dialekt Frej rappar på.

Denna Frej, med efternamnet Larsson, är född i Ronneby, och förutom i Maskinen även medlem i Slagsmålsklubben, Far & Son, 50 Hertz och Offerprästers orkester (dock är den sistnämnda gruppen inte så jätteaktiv, vad jag vet, och 50 Hertz var bitpop-bandet som senare utvecklades till Slagsmålsklubben). Andra delen som utgör Maskinen-duon heter Herbert Munkhammar, kallas för Afasi, och är ursprungligen känd från en annan hip-hop duo vid namn Afasi & Filthy men nu också medlem i ”R’n’B-på-svenska-gruppen” Ansiktet.

Ribban var oerhört högt satt efter den pulserande låten Psykopat, och de andra riktigt tunga låtarna Maskinen gjort, som Gatan upp, Aldrig vart i Malmö och för att inte tala om Buffalo Blues. Flera fans blev då besvikna när Maskinens senaste singlar Krossa alla fönster och Liv och död släpptes och de fick höra och fasas över att deras kära gamla Maskinen inte låter som de brukar, de gick inte under riktigt samma genre som tidigare släppta låtar. Maskinen kallades för mainstream och kopior på Den Svenska Björnstammen (varför nu det skulle vara negativt, men jag fattar, en kopia är aldrig bra att vara).

Man kan säga att deras nya, vågade stil som innefattade något mer dansant och euforiskt än tidigare inte riktigt gillades helhjärtat av hela deras fanskala, men även fick ytterligare att kalla sig för Maskinen-fans. Jag erkänner att jag är en av de som inte flög i taget av lycka när jag hörde Frej Larsson och Herbert Munkhammars senaste singlar. Jag erkänner att jag gillade deras tunga stil mer. Men jag ska inte kritisera dem för det.

Alla behöver utvecklas och våga gå utanför ramarna, och inte bara köra på samma motorväg hela livet. Ibland måste man våga köra in på de där mörka skogsstigarna som ingen förut har kört på. Ibland måste man våga kasta sig ut för ett stup (eller, kanske inte), och det är det Maskinen gör just nu. De faller fritt och väntar på om fansen tänker fånga dem eller gå iväg. De faller och det känns som om de inte riktigt bryr sig om någon tänker ta emot dem. Bara de har kul. Bara de gör vad de känner för. Maskinen gör precis vad de vill. Det får mig att ta emot dem i min famn med stor kärlek och respekt.

Så jag satte mig ned för att noggrant lyssna på Framgång & efterfrågan med en tro om att alla låtar skulle låta ungefär som deras två senaste singlar gjort, som jag ju inte gillade fullt lika mycket som resten av det dem åstadkommit. Jag var nervös. Det är jag alltid när jag ska lyssna på något nytt av någon jag gillar, och jag kan väl säga att jag lite mer än bara ”gillar” Maskinen. Jag älskar dem. På riktigt.

Första, och andra, och tredje, och resten av alla de 13 låtarna gick in i mina trumhinnor och fyllde mig med en känsla jag aldrig känt förut. Det var jättekonstigt. Som en blandning av upprymdhet, väldigt stark hänförelse men samtidigt ilska och, ni vet känslan av att man vill gå ut och slå en elak människa?, den känslan. Det är svårt att förklara, men det var i alla fall alldeles underbart att lyssna på vilken cool musik de här två (snygga!) männen gjort bara för oss, mänskligheten. För vet ni vad? Förutom just de här två omtalade singlarna, Krossa alla fönster och Liv och död, så har varenda låt på detta album basen och tyngden i sig. Just det där som vi alla älskar med Maskinens låtar och får våra hjärtan att höras på kilometer-långa avstånd. Får oss att inte bry oss om något annat än just den musik som strömmar ut genom hörlurarna eller högtalarna. Något som får ens negativa tankar att säga upp sin existens för några minuter.

Det är just det Maskinen är så bra på. Som någon slags terapi.

Det jag mest av allt vill säga med denna recensionen är att Maskinen verkligen är detsamma som förut, kanske till och med bättre, de har inte alls gått och blivit ”mainstream”, de är här, och de är här för att stanna. Med detta albumet visar de att det verkligen är Frej och Afasi som äger electro/hip-hop-Sverige, och mitt hjärta. För alltid.

Jag avslutar med att säga, Frej Larsson och Herbert Munkhammar for presidents.

Ps. Nej, det var absolut inte jag som kastade upp kanelbullar till Frej på Malmöfestivalen. Eller?

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om hiphop, skivnytt, skivrecension, Maskinen

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop, Maskinen, skivnytt, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1229
  • Sida 1230
  • Sida 1231
  • Sida 1232
  • Sida 1233
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in