Silverstein
Fryshuset i Stockholm
Betyg: 4
28 mars 2012
Silverstein är i Stockholm på en turné som besöker de skandinaviska huvudstäderna plus Göteborg och Malmö. De älskar att spela, energi, värme och kärleken till musiken verkligen strömmar från den lilla scenen på Fryshuset i Stockholm. De möts av en lika stor kärlek från publiken.
De spelade på samma scen för fem år sen, även om de själva sa att det var fyra år sen. Få av dom de mötte nu, var på plats för fem år sen. Publiken är ung och engagerad. De sjunger med från första tonen, de är emo, punkare och rockare i en salig röra. Det är hardcore och punk i en helig blandning.
Publiken gör gemensam sak, och hoppar och dansar så att hela scenen gungar. Det är högt, det är tight och det är energi nog för att driva en mindre svensk småstad i en vecka. Silverstein växer ändå mer när de vågar var lite mer akustiska. De spelar bara två sånger från deras senaste och sjätte studioalbum short songs. Desto flerfrån deras tidiga album. Dansen under det sista extra-numret my heart bleads no more är extrem och publiken gör hjärtan av sina händer till Silverstein. Konserten skulle kunna döpas till short concert men publiken var nöjd trots att det roliga var över på mindre än en timme.
Förbandet var dessutom en verkligt positiv överraskning. Kulturbloggen var på spelning för att lyssna och fotografera Silverstein på deras spelning på Fryshuset i Stockholm. Som förband hade dom med sig We are the ocean. Först tyckte jag att de sa ”We are the awsome” och felhörningen skulle lika gärna kunna vara sann. Publiken var med och konserten gav verkligen mersmak.
Om du vill stoppa in musiken i ett fack, så hamnar dom nog i post-hardcore. Sångaren Dan Brown kan verkligen både skrika och sjunga. Han far runt som en furie, och scenvakterna får jobba lite när går i närkamp med publiken längst fram. En röst jag gärna skulle vilja höra mer av i bandet är Liam Cromby som verkligen har en intressant röst. Nu blir det till att åka hem och lyssna på deras två fullängdare på Spotify. Jag har blivit ett fan, och väntar på mer.
Text och foto: Thomas Johansson




