• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ömsint och böljande sång på svenska till fantastiskt komp – Katten också med Ulla Fluur

11 juni, 2025 by Mats Hallberg

Ulla Fluur

Katten också

4

Inspelad 15/1 o 20/8 2024 i Atlantis Studio av Niclas Lindström

Mixning och mastering: Alar Suurna

Producent: Ulla Fluur

At Last Music Sweden (egen utgivning)

Releeasedatum: 9/5 2025

Har blivit osedvanligt många lyssningar innan jag förmått samla ihop intrycken till en recension, minst ett halvdussin gånger har jag vistats i musiken. Kan vankelmodet bero på att jag känner pressen på att göra Ulla Fluur rättvisa efter att ha skrivit om två tidigare fullängdare? Upptäcker på hennes hemsida att förutom mina recensioner (även min text om spelning för SWEJS på Nef finns publicerad) länkas endast till LIRA. Katten också är således tredje skivan sedan jazzsångerskan Ulla Fluur debuterade 2021 förhållandevis sent i livet.

Fluur sjöng och spelade piano i ungdomen, kom dock att jobba med helt andra saker såsom dramaproduktioner inom film och tv. Det var först efter att hennes make, trumslagaren Christer Jansson, dog i cancer som hon bestämde sig för att vilja ta upp sången på allvar. Blev en tröst som kunde påminna om terapi enligt intervju. Fluur gick hos en lärare, anmälde sig till jazzkurs och fick blodad tand. En av de musiker som nappade när hon ringde runt var basisten Martin Höper. I egenskap av både musiker och producent utgjorde han på föregångarna jag strödde beröm över i OJ, sammanlänkande kraft för Fllur och ett antal eminenta instrumentalister. Höper är kvar liksom klaviatursnillet Leo Lindberg medan nye batteristen heter Henrik Jäderberg.

Saknar denna gång tillgång till presstext vilket gör att jag inte vet vilka idéer som legat till grund för aktuella albumet, där Tystnad av Niklas Gabrielsson Lind släpptes på singel i början av året. Vi får totalt åtta melodier vilka samtliga framförs på svenska. Två av dem är välkända, rent av så intimt förknippade med sina original att jag inte är jätteförtjust i att de valts ut. Tänker på Jag vill nå dig (längtans samba) vars eldigt passionerade önskan varit symtomatisk för Lill Lindfors oförlikneliga scenpersonlighet, jämte Robban Brobergs underfundigt gungande och värmande ballad Båtlåt. Ska framhållas att Fluur och den som arrat tolkar dessa klassiker (särskilt Lills samba) i avskalad småjazzig tappning. Med tanke på att jag nyligen skrev om en tribut live till Svante Thuresson, ligger det nära till hands att dra parallell till hur cool denna och flera andra melodier/ jazzvisor låter. Fluur lyfter fram texter genom väl avvägda betoningar och adekvat temperament. Hennes mjukt inlindande stämma övertygar, har en ibland bevekande och då extra stark ton av uppriktighet. Kan förstå att LIRA jämförde sättet att sjunga med bland andra nyligen avlidna Nannie Porres. I någon enstaka sekvens kan förvisso fraseringen bli aningen osmidig.

pressfoto Sophie Garcia

Ett antal låtar är om inte standards, åtminstone signerade mer eller mindre berömda kompositörer eller jazzmusiker. Dom som fanns är i original titelspår på platta med den legendariske basisten Nils-Henning Örsted Pedersen från 1996. Texten Those Who Were av Liza Freeman (finns återgiven inuti cd-omslaget) sjöngs då bitterljuvt av Lisa Nilsson. I Janne Lindvalls översättning har orden fått en extra laddning i och med att de återhållsamt framförda verserna tillägnats Fluurs föräldrar, två väninnor och givetvis maken vars död var hennes livs stora sorg.

Vidare ligger som sista spår Du som stack eller den svenska gymnastikens betydelse vars stolt karska text härrör från Tage Danielssons penna och kom på skiva med Monica Z i mitten på 70-talet. I original heter den You Have Lived In The Autumn (B. Dearie/ M. Connor). En bitterljuv pärla har av Hans Widmark fått titeln Det går över. Låten är skriven av en singer songwriter förknippad med Swamp-rock som fanns med på ett hörn i ”The Last Waltz”. Hans artistnamn var Bobby Charles. Titelspåret på Ulla Fluurs brokiga fast soundmässigt enhetliga album har hämtats från standard av H Warren/ J. Mercer. Upphovsman till texten är Claes Andersson,. Antar att det är den finlandssvenske mångsysslande poeten vars tänkvärda dikter rekommenderas. Slutligen inleds skivan av ännu en Mello-raritet (merparten material på på förra albumet var att betrakta som ädel-schlagers, tävlingsbidrag från 60-talet) i form av skönt krängande Svart-Olas polska av Åke Hallgren som framfördes i svenska uttagningen 1967 av Sten Nilsson (han som frontade Sten & Stanley).

Hög tid att understryka vad rubriken slår fast. Nämligen hur generöst det ges utrymme åt musikerna att betagande färga melodierna i bryggor och utförliga stick. Och som de tar vara på sina chanser! Leo Lindbergs bidrag till slutprodukten är av allra högsta klass oavsett om han sitter vid flygeln eller trakterar orgel. Vilket enormt raffinemang! Han står för övrigt för arrangemanget till Tystnad. Hört honom mycket live och här bekräftar han ideligen förmågan, sin status.. Är därför egentligen mest överraskad över hur mycket plats han fick. Var däremot inte lika förberedd på hur strålande rytmläggaren Henrik Jäderberg huserar bakom sitt trumset, övertygar mer än någonsin i detta format. Klaviaturspelarande geniets ”förehavanden” gifter sig kontinuerligt med en lika elastisk rytmsektion. I akustiskt hänseende blev inspelningen enastående vilket framgår vid lyssnandet i bra hörlurar. Niclas Lindström på Atlantis ska harangeras stort för sin insats.

Vissa gånger jag lyssnar har jag kommit fram till att det låter oantastligt, finns helt enkelt inget direkt att anmärka på. Vid andra tillfällen har en fundering uppstått huruvida albumet är något av en mellanplatta. Båda hållningarna är rimliga, fast betyget har växt fram som självklart. En annan viktig reflektion avser själva soundet. Jazziga trion går bortom sin hemmaplan genom att lira en hel del beatbaserade melodier – visor, blues, lite avig polska, doft av samba, tretakt, ballader etcetera -, ett konstnärligt lyckat förfarande som fortsätter på inslagna vägen i sångerskans utgivning.

Vilka höjdpunkter vill jag peka på? Jo, hur självklart 66-åringen bottnar i vad hon sjunger, vilket verserna på Det går över respektive skickligt utförda betoningar i titellåt exemplifierar på ett närmast emblematiskt vis. Fluur har framgångsrikt hittat sin röst, sin stil. Och man kan inte förutse vilka sånger hon kommer ta sig an, hur paletten av djupsinniga bidrag blandas. Just titelspåret förtjänar att lyftas fram på musikaliska grunder jämte ett knippe magiska solon från Lindberg. Bör nämnas att Martin Höper fungerar galant som en solid mittpunkt. Den för basister obligatoriska feature-stunden tas till vara optimalt. Snacka om att samspelet mellan rytmsektion och inspirerad organist firar triumfer. Det följs av ömsint anslag och varsamt vispspel i Dom som fanns.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Ugly Stepsister – blodet sprutar när skönhetsidealen attackeras

10 juni, 2025 by Rosemari Södergren

The Ugly Stepsister
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juni 2025
Regi Emilie Blichfeldt

En annorlunda version av Askungen, med mycket blod och andra kroppsvätskor och annat som är äckligt att se. Jag förstår mig inte på denna genre, body-horror. Vad är det intressanta med att i närbild se blodiga scener som gör att jag mår illa? Ja vi är alla olika och det är förstås därför det finns en publik för denna film också.

Handlingen berättas framför allt utifrån Elvira, vi följer handlingen ur en av de elaka styvsystrarnas perspektiv. Elvira är inte alltigenom elak, hon är själv ett offer för sin mammas planer. Elvira är däremot mesig och har inte mod att på något sätt sätta sig emot allt hon utsätts för. Elvira är inte vacker enligt de traditionella skönhetsidealen och hon utsätts för smärtsamma ingrepp för att förvandlas till en åtråvärd kvinna bland adelsmännen och mest av allt för att bli intressant för prinsen.

Filmen går till storms mot ytliga skönhetsideal som gör att kvinnor utsätter sig för riskabla plastikoperationer – ett ideal som också kan ge ätstörningar.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt förklarar att The Ugly Stepsister är inspirerad av såväl bröderna Grimms i sig rätt brutala version av Askungesagan som hennes personliga kamp med sin kroppsuppfattning:
– Jag vill framkalla såväl empati som obehag och inspirera publiken till att reflektera över sin uppfattning om, och förhållande till, skönhet.

Elvira och hennes syster Alma flyttar till en fin herrgård tillsammans med sin mamma som gift sig med en adlig änkeman som har en dotter, Agnes (Thea Sofie Loch Næss, Ondskan), som blir deras styvsyster. Agnes är naturligt vacker, både inifrån och utåt. Men Agnes pappa dör strax efter bröllopet och Agnes måste då leva med sin styvmamma och styrsystrar. Systrarna är inte speciellt elaka utan det är mamman som är vidrig. Men allt ställs på sin spets när landets prins Julian (Isac Calmroth, Ondskan) bjuder in alla adliga unga kvinnor till en bal. Prinsen ska utse sin fru under balen. Elviras mamma bestämmer att Elvira ska utföra flera hemska ingrepp för att bli attraktiv.

Agnes däremot bryr sig egentligen inte om att gifta sig med prinsen, hon är förälskad i en annan ung man. Men för styvmamman är Agnes ett hot mot hennes planer för Elvira. Agnes förpassas till tjänstefolket.

Jag är inte den enda som har svårt för den här filmens blodiga och slaskiga scener. Midnattsvisningen av The Ugly Stepsister på Sundance-festivalen blev omtalad bland annat för att en av besökarna spydde under den. Filmen ses som ett effektivt inlägg i debatten om den ständiga pressen på kvinnor att alltid vara perfekta. Men för min del blir det för mycket, för övertydligt.

Filmens regissör Emilie Blichfeldt har flera gången tidigare tagit sig an problemen med skönhetshets genom debattartiklar och kortfilm. På sätt och vis har väl alla filmer någon sorts budskap, mer eller mindre dolt. Visst, sagan om Askungen är i sig liksom många sagor ganska brutala och grymma, men hur skräckfyllda de är beror på hur de framförs och hur berättelsen fokuserar på det äckliga och det blodiga. För mig blev det för mycket för att det skulle vara njutbart.

Emilie Blichfeldt säger i ett pressmeddelande:
– Budskapet är kanske inte så väl dolt i filmen, men inte på bekostnad av bioupplevelsen. Det spelar ingen roll vad man vill säga, det måste först och främst vara en jäkligt bra film.

Och nej, för mig är det inte en jäkligt bra film, trots det goda syftet. Jag vill tycka om den men det går inte: Trots en lång rad duktiga skådespelare, till exempel Adam Lundgren, Malte Gårdinger (Young Royals), Cecilia Forss, Ralph Carlsson och Ane Dahl Torp (Charter) som jag gärna skulle vilja ge högre betyg. Helheten blir dock för osmaklig och för seg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Askungen, Body horror, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, The Ugly Stepsister

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

6 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Dansbandsveckan
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Matz Eklund

Det spritter i benen när jag ser filmen. Jag vill jag på mig och börja dansa. Dansbandsveckan är en hyllning till dansfestivalen i Malung. Som hyllning är den gedigen och välgjord. Men … Det finns ett men: denna dokumentär känns som om den vore skapad för marknadsföring. Det finns inte en enda negativt ord om Dansbandsveckan i hela filmen. Alla är vänner, alla jobbar hårt och alla är glada och varenda person som uttalar sig har bara beröm och positiva erfarenheter och tankar att förmedla. Dessutom är det några positiva omdömen som upprepas som mantran och sägs av fler olika intervjuade personer, både besökare och artister och arrangörer, om och om igen.

Det påpekas flera gånger att Dansbandsveckan drivs av volontärer. Nja? Det är en sanning med modifikation. Många runt om i samhället, exempelvis alla som hyr ut rum under veckan eller campingen eller de som arrangerar kurser lär väl ändå ta viss ersättning för detta? Att veckan drivs ideellt innebär att vinsten ges till idrottsrörelsen. Huruvida den innersta kretsen i ledningen får någon lön för sitt arbete och all den tid de lägger ned, det berättas det inget om. Kanske har personerna i ledningen sådana förhållanden i livet att de kan jobba helt ideellt så många timmar. Men det spelar ingen roll för mig som ser filmen. Jag konstaterar att veckan får in intäkter som ges till idrottsklubbar i bygden vilket är mycket bra.

Dokumentären sänder ut en enorm positiv känsla av glädje från alla som är med: både arrangörer, boende i Malung och alla besökare. Jag tror att alla som älskar dansbandsmusik och de som brukar åka dit kommer att älska denna film. Den är absolut intressant och inspirerande. Men som film är den ändå lite för ensidigt hyllande. Jag skulle vilja se och höra något annat också. Det måste finnas saker som inte enbart är positiva som har med Dansbandsveckan att göra.

I marknadsföringen av denna dokumentär står att besökarna berättar sina historier om varför de vallfärdar till Malung och dansbanorna i Orrskogen år ut och år in. Nja, det är just det jag tycker saknas. Jag tycker inget berättas på djupet, ingen person skildras så att den blir trovärdig eller intressant. Det är därför denna dokumentär är godkänd men inte som film något mästerverk. I marknadsföringen för filmen står ”EN FOLKFEST DÄR KÄRLEK UPPSTÅR”. Det saknar jag i skildring. Det nämns lite i förbifarten men jag skulle gärna vilja se det fördjupat genom att följa några olika personer.

Dansbandsveckan i Malung är Sveriges största festival i sin genre och den har i sin nuvarande form arrangeras sedan mitten av 1980-talet. Det är intressant att se och möta flera av de olika personer och grupper som kommet dit, som musiker, musikälskare, dansare och danslärare. Under festivalen arrangeras många sidoprojekt som till exempel danskurser.

Regissören Matz Eklund har tidigare skildrat dansbandskulturen i Vill du dansa?, om och med bandet Larz Kristerz. Han har också gjort filmen Dansbandstjejer som porträtterar sångerskorna Sandra Estberg (Martinez), Erica Sjöström (Drifters) och Carolina Skaarup Lagerborg (Callinaz).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dansbandsveckan, Filmkritik, Filmrecension, Malung

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

6 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Mr Nobody Against Putin
Betyg 5
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Av David Borenstein och Pavel Talankin

En unik, imponerande och djupt berörande dokumentär om en modig rysk lärare som filmar den massiva propagandan som skolbarn i Ryssland utsätts för sedan den ryska invasionen av Ukraina.
“Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.” Ett citat av den ryska presidenten Putin i filmen. Ett faktum som visas så tydligt att det inte går att glömma denna film. Den ligger kvar inom mig och jag kan inte inte sluta tänka på den. Den är skrämmande och den är så välgjord att det nästan är svårt att tro att det är en dokumentär: Hur kan ett land bli så styrt av propaganda och hur är det möjligt att strypa människors yttrandefrihet så totalt.

Pavel Talankin är lärare i en mindre ort i Ryssland. Hans främsta uppgift i skolan är att filma allt, han är ansvarig för skolans videoinspelningar. I början av filmen får vi se några klipp från skolans vardag och vi får se ungdomar som är nyfikna på omvärlden och en ung pojke som får en McDonalds-tröja i present då han gillar den amerikanska snabbmats-firman. Scener som blir omöjliga att filma efter krigsutbrottet.

Putin såg inte bara till att anfalla Ukraina militärt, han ger också order om att alla skolor ska införa flera olika former av propaganda. Kriget förändrar människors vardag på många sätt och alla åldrar, till och med de yngsta skolbarnen blir starkt påverkade. Olika former av vad Putin kallar upplysningsverksamhet men som är ren hjärntvätt, manipulation, indoktrinering, desinformation om Ryssland och kriget ingår efter order uppifrån i skolornas vardag. Alla dessa informationsinsatser tar tid från skolans övriga verksamhet och för med sig att skolbarnens övriga kunskaper blir sämre. Efter något år startas dessutom ett ungdomsförbund där barnen med röda halsdukar ska drillas i rysk nationalism. Skolbarn får besök av militärer och får lära sig att marschera får lära sig, att hantera granater och sjunga uppmuntrande sånger till soldaterna. En person kommentar ungdomsförbundet: ”Förut hade vi ett sådant under kommunismen, men nu är förbundet inte ens till för en ideologi utan enbart för att hylla en person, Putin.”

Det finns protester mot kriget runt om i Ryssland. Vi får se filmklipp från några av dessa i dokumentären. Men med tiden påverkas människorna och allt färre vågar säga kritisera Putin eller kriget. Det märks också tydligt i den lilla orten där Pavel Talankin bor. Flera av skolbarnen och personalen har anhöriga som är inkallade i kriget och många har också syskon eller andra närstående som dör i fronten. Vi får höra en inspelning från en begravning. Det är förbjudet att spela in på film, men ljudupptagningen gick att göra.

Pavel Talankin hade till slut inget val. För att överleva måste han fly från Ryssland. Jag är så imponerad av vad han åstadkommit. Denna dokumentär är en modig film som låter oss få vara en fluga på väggen ett tag och se hur en folk blir hjärntvättad och fråntaget sina mänskliga rättigheter som yttrandefrihet.

Mr Nobody Against Putin av David Borenstein och Pavel Talankin hade premiär på Sundance Film Festival 2025, där den vann World Cinema Documentary Special Jury Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Pavel Talankin, Putin

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

5 juni, 2025 by Elis Holmström

From The World Of John Wick: Ballerina
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Len Wiseman

Att skapa modern och identifierbar så kallad franchise/varumärke på film är idag svårare än någonsin även om den västerländska filmindustrin gjort tappra – och mindre, tappra försök. Att idag få fotfäste och vara associerad med en specifik ingrediens eller vara en garant för kvalitet är det mål de flesta kommersiella filmer strävar efter. Att också kunna bygga ett helt universum, så som Marvel gjort, är också något av en önskedröm.

John Wick har sedan den – enligt mig, överskattade första filmen, lyckats bygga ett varumärke som attraherar publiken och som genom sin relativt låga budget lyckats bli otroligt lukrativt ekonomiskt. När nu Keanu Reeves börjat vackla och i intervjuer sagt att hans knän och kropp inte klarar av mer sparkar, hopp och skottlossningar har det blivit dags att skapa den ökända spin-offen. Det vill säga en film som utspelar sig i samma universum och som innehåller kraftiga referenser till samt karaktärer från de ursprungliga filmerna.

From The World Of John Wick: Ballerina är – som titeln avslöjar, inte bara något diskret sidospår. Filmen utgår från att publiken är väl införstådd och medveten om filmseriens alla egenheter, ingrodda skämt och multum av referenser som bara får de mest hängivna att ropa av glädje. Att det finns minimal tilltro till att filmen skulle klara sig utan det ’’narrativa’’ skelettet från John Wick är inte heller förvånande. Ballerina påstås ha gjorts om från grunden i och med att seriens kreativa huvudman Chad Stahelski ska ha varit mycket missnöjd med det jobb Len Wiseman utfört, något som gjort att filmen stöpts om rejält och att stora doser action adderats.

Ett beslut som nu efterhand måste ses som klokt då allt som inte är skottlossningar, förödande hårda slag eller allmän massaker måste kategoriseras som fullkomligt odrägligt. John Wick har förvisso aldrig försökt vara något annat än grandiosa uppvisningar i hur människor på snabbaste sätt kan skickas till en närmaste kyrkogård. Allt däremellan har varit dramaturgiskt tveksamma sekvenser där skådespelare häver ur sig ödesmättade repliker och försöker etablera en minst lika överspänd mytologi gällande de olika personerna och organisationerna. Men i Ballerina når dessa passager en gränslöst låg nivå. Flera sekvenser menade att ge någon form av emotionell vikt är miserabelt utförda. Berättelsen är trots sin enkelhet en komplett röra och karaktärsarbetet är ungefär lika djupt och finkänsligt som det i en reklamfilm för hushållspapper.

Trots att Ballerina har en förhållandevis bra ensemble med skådespelare som kan sitt yrke kan inget överleva då personregin är apokalyptisk. Ana De Armas fortsätter att agera utan liv eller nyanser, hennes försök att skifta mellan olika känslolägen är detsamma som att se på en bil med en trasig växellåda. Den duktige Gabriel Byrne gör en likblek roll som en följd av att hans antagonist är lika minnesvärd som maskrosor på en äng. Norman Reedus dyker upp och är snabbt borta. Sedan har vi Keanu Reeves som återvänder till sin ikoniska roll, denna gång stelare, tröttare och mer död än någonsin. Faktum är att Reeves insats tangerar att slå hans horribla agerande i Francis Ford Coppolas adaption av Bram Stokers Dracula, något som får ses som otroligt.

Men det finns också inslag som räddar Ballerina från undergång. För ännu en gång har vi att göra med actionscener som är svåra att värja sig ifrån. Faktum är att det vi får se prov på här är avsevärt mer brutalt och fysiskt än något från John Wick-serien. Här finns en hisnande hänsynslöshet som leder till obeskrivligt våldsamma avrättningar där kroppsdelar och ansikten lemlästas och tillintetgörs. Något som adderar till denna mer närgångna känsla är att ljuddesignen har uppdaterats rejält. Det här är en av de mest explosiva och imponerande ljudmixningarna på länge, varje slag känns som åska och varje knäckt ben får publiken att grimasera.

Förutom den adderade brutaliteten visar serien att den har har kvar sin morbida uppfinningsrikedom vad gäller att presentera avrättningar och våld. Här finns ett par sanslösa actionscener som rör sig mellan obehag, komik och extas. Framförallt finalen känns som en enda lång hyllning till det tyska metalbandet Rammstein, där vi får se eld, flammor och explosioner.

Som film betraktat är Ballerina nästintill värdelös, med stelt skådespel, erbarmlig regi och noll sinne för humor. Men här finns ett underhållningsvärde och en potential som gärna får utforskas i en uppföljare, tills dess kanske Ana De Armas också tagit skådespelarlektioner …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in