Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vittförgrenad påkostad debut imponerar – In Love With The World av Ingrid Schyborger

by

Ingrid Schyborger

In Love With The World

4

Inspelad i New Jersey USA 9 maj 2023

Mix och edits: Pål Svenre

Prophone Records (Naxos)

Releasedatum: 1/11 2024

Enligt hennes hemsida är Ingrid Schyborger en genreöverskridande kompositör, leverantör av filmmusik och basist. 25-åringen från Stockholm började väldigt tidigt spela piano, fast bytte som nioåring till cello och sedermera elbas. I övre tonåren fann hon att hennes instrument skulle bli kontrabasen. Kandidatexamen vid Kungliga Musikhögskolan följdes upp med masterexamen vid Manhattan School of Music i New York. I pressreleasen lyfts Schyborger fram som en av de mest intressanta basisterna på New York-scenen, att hon är på god väg att bli erkänd i egenskap av låtskrivare samt för samarbeten med framstående musiker i Europa, USA och Kenya. Stora ord om ett framtidslöfte som spelat på skivor med Linnea Jonsson (recenserats live och på skiva) och Ingrid Malmén. För egen del kände jag till namnet, men osäker på om jag hört hennes basspel live.

Tippar på att hennes musiker rekryterats från skolan hon gick på i USA. Gruppen formad kring Schyborger består av trumpetaren Ian Cleaver, Tommaso Perazzo vid flygeln och på trummor & percussion Rogerio Boccato. På en av basistens tolv kompositioner, ett projekt som pågått i närmare tre år, gästar sångerskan Yuko Kawasaki. Att döma av namnen en konstellation med flera nationaliteter. På albumet vars titel utstrålar obändig livsvilja medverkar också en stråkkvartett. Den utgörs av Thu-An Duong (violin I), Mark Chen (violin II), Ariana Mascari (viola) samt Wick Simmons (cello).

In Love With The World kännetecknas av både inbjudande och komplexa kompositioner vilka utvecklas i skiftande riktning. Ibland dominerar det jazzigt pulserande, ibland utforskande klanger. Tillförseln av stråkar sker antingen i medhårsstrykande ljudbild eller med dramatiska inslag. Flödande optimism avlöses av reflekterande avsnitt vilka tycks begrunda vår tillvaros överhängande problem. Måste betecknas som en avsevärd bedrift att åstadkomma en sådan här mogen debut, ett verk som exponerar så många lager av nyanser och ett föredömligt djup. Akustiken är fantastisk. Ser framför mig hur musikerna samverkar i självklar harmoni, utan att alls veta hur de tolv timmarna i studio organiserades.

bild från artistens hemsida

Schyborger vågar odla en pretentiös ådra vilket gynnar albumet som helhet. Blir exempelvis förtjust i den högstämda kammarjazz där svävande vokalt uttryck adderas i ett stycke titulerat Universe. Finns emellertid ingen producent angiven. Även om beslutet att själv gå in i den rollen ska respekteras, hade externa öron varit att föredra. De enstaka gånger hon hamnar i återvändsgränd hade nog delvis kunnat undvikas. Nio minuter långa Vulnerable/ No Words drar ner betyget. Den duktige holländske trumpetaren ges alltför mycket utrymme för associativt skrynkligt tonmåleri á la improviserande ECM-artist. Skissartat utforskande med eggande intro på stråke av kompositören, övergår i ett onödigt abstrakt segment. Dikeskörningen är lyckligtvis ett undantag.

Attraheras av rytmiska figurer, melodier som söker sig fram och når lyssnaren. Vidare hör till ambitiöst upplagd debuts förtjänster dess pulserande beat, betonandet av klangfärg genom inte minst stråkkvartettens medverkan, expressivt fördjupande solon, intrikat samspel och överhuvudtaget albumets nyansrikedom som ger upphov till en öppensinnad anda. Musiken skiftar på ett spännande sätt, från att vara uppstyrd till att anta löslig konsistens, ett slags upphävande av struktur. Hovrande trumpet ges mycket utrymme att framställa ett spektra av känslor. Vid flygeln sitter en prisad italienare och tillför sitt delikata sound. Den mycket talangfulle kompositören exponerar naturligtvis sitt instrument i omgångar, präglar omdömesgillt med basgångar. Som framgått ett anmärkningsvärt förstlingsverk som gör avtryck!

Fysiskt inriktad sällsam monolog fordrar ställningstaganden – Anonym Messias hos Panjál Scenstudio

by

Koncept & idé: David Sperling Bolander

Regi och koreografi: Aloun Marchal

Produktion och kostym: Anna Sefve

På scen: David Sperling Bolander

Premiär 26/10 2024 i Panjál Scenstudio vid Sockerbruket (Klippan) i Göteborg

Spelas till och med 10/11

David Sperling Bolander är i lika hög utsträckning musiker som skådespelare och teatermakare. När jag frågar honom efter föreställningen 1/11 om hur han titulerar sig, menar han att utbildningen inom musikaliska fältet är mer omfattande. Och redan på 90-talet ingick han i Urban Turban som jag har cd med och sett på Musikens Hus. Då ska man veta att denne kulturarbetare jag sett ett antal gånger hos exempelvis Teater Trixter, förutom att ha genomfört konstnärligt kandidatprogram i musik med individuell inriktning är utbildad i fysisk teater vid Larssons Teaterakademi. Färdigheterna har kombinerats genom att ha varit med om att driva en musik- och teaterateljé på Konstepidemin. Sedan 2017 har liknande verksamhet fått utökad form i hans regi i Klippan. Estetiskt byggs vidare på en grotowskiinspirerad tradition som fick fäste i Göteborg genom ovan nämnda akademi. Den lanseras med devisen: Scenkonst med konstnärligt mod.

Producenten beskriver monologen som ”en ömsint och väldigt personlig berättelse” om effekterna av en psykos, efter en operation på grund av hjärntumör i pannloben. En definition lätt att instämma i även om den undviker att avslöja det inkluderande tilltalet, vars upplägg mer eller mindre kräver att publiken reflekterar över sig själva i frågeställningar man ytterst sällan konfronteras med. Monologens disposition med en kommunicerande slutfas innebär att stipulerar längd (50 min) kan variera något. Anonym Messias har underrubriken frälsare eller psykotisk?

obs foton hämtade från fb-sida för Panjál Scenstudio

Psykosen inträffade för fjorton år sedan får vi veta och varade under tre veckor. Monologen är en gestaltning av ett tillstånd utan sömn, där den drabbade befinner sig i två olika verkligheter och konsekvenserna därav. Som synes sitter både aktör och publik i en cirkel, vilket indikerar att vi inte bara kommer dela en upplevelse utan kanske därtill deltaga i tankeväckande övningar. Blir därför inte förvånad när så sker, fast man ett tag får sväva i ovisshet om hur interaktion kommer ske. Smart att kittla med denna hint. Vad förväntas av oss betraktare?

Har inga anteckningar och det har gått några dagar sedan jag såg monologen som jag i ett skede trodde att jag inte skulle hinna fram till på grund av missad buss, flera byten och dålig planering från min sida. Hur som helst välkomnas vi av vår värd. Han inleder med ett imponerande balansnummer i ringens mittpunkt. Tippar på att det rör sig om tai-chi. Vi upplyses om att två uppdrag från Gud föll på hans lott under psykosen, två fullkomligt omöjliga uppdrag passande för någon med grandios personlighetsstörning, att beteckna som total motsats till överkomliga uppgifter. David avslöjar endast i glimtar det kaos han måtte han genomlevt. Vid åsynen av sköterska som skulle ge honom narkos ser han sin förestående död och kunde läskigt nog, relatera till den fasansfullt målmedvetna ondskan manifesterad i terrorattentatet i Norge 2011. Makaber dikt om en död hund i koppel deklameras.

Musikinslag förekommer sparsamt. Dock, för att frammana önskad rytm nyttjas finurligt lämpliga hjälpmedel. Det är emellertid de sista två delarna som definitivt stannat kvar i ens medvetande. Inte minst med tanke på David Sperling Bolanders rondör är det en beundransvärd prestation han utför i ett längre inslag. En fantastisk kreativitet och vighet uppvisas när det demonstreras vad man kan göra med den långa gardin som knutits fast. Han överskrider fantasifullt vad en trapetskonstnär är i stånd till. Detta fenomenala performance utförs samtidigt som essensen av ett tal från forna ärkebiskopen K G Hammar återges. Föreläsningen ger en resonansbotten till enligt honom möjlig relation med Gud i ett sekulariserat och extremt individuellt land som Sverige.

Förmedlade fängslande tankegångar övergår fyndigt till den redan antydda finalen. Genom handuppräckningar och valfria vittnesmål bidrar publiken gemensamt till att reflektera över ting man nästan aldrig blivit utfrågad om. Handlade till exempel om liv efter döden, huruvida man känt sig övergiven samt ansett sig ha fått eller gett sig själv ett uppdrag. Några hågade delgav motiveringar. Detta inkluderande moment i kombination med vad som föregick, väckte en ohejdbar lust att hänga kvar på eftersits för att på ett opretentiöst sätt lyssna till andras synpunkter. Och bidra med egna tankar på frågeställningar vi associerar med empatiska psykologer och terapeuter. Detta var sannerligen en minnesvärd monolog som sannolikt får igång stimulerande processer hos samtliga som skaffar biljett.

Filmrecension: The Silent Hour – grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november

by

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.

Filmrecension: Dahomey – poesi, mystik, politik och existentiella frågor

by

Dahomey
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Mati Diop

Det är helt enkelt mästerligt: Att på lite drygt en timme få in poesi, mystik, existentiella frågor och politik, om kolonisationens många former av förtryck genom att låta oss följa 26 föremål som plundrats av den franska kolonialmakten och som nu återvänder till Benin.

Föremålet som fått nummer 26 kommenterar resan tillbaka till Benin. Föremålet har inte ens fått ett namn, bara ett nummer, vilket det är lite bittert över. Föremålet är ett av 26 som återlämnas, men 7.000 föremål var det som rövades bort. När ska resten komma tillbaka? Det är en fråga som hett diskuteras bland den yngre befolkningen i Benin i samband med återlämnandet.

Det är en konst-upplevelse att få se flera av dessa föremål som skapats av konstnärer och skulptörer i Benin för länge sedan. Föremålen har inte enbart värde som konst, det har historiskt och religiöst värde. Ett föremål är en slags hyllning till den människa som gått ur tiden, det ska berätta om den avlidna och den avlidne får aldrig själv se föremålet.

När föremålen anländer och installeras i ett museum som har anknytning till presidenten får vi se besökare komma, många iklädda traditionella färgrika afrikanska kläder medan en del kommer i västerländsk kostym.

I första delen av dokumentären får vi följa personal som tar hand om föremålen, som inspekterar dem och berättar vad det är och i vilket skick de är och ibland också vad de betydde för människorna på den tid de skapades. I den andra delen får vi se människor fira att föremålen anländer, längs gatorna dansar människor. Men där arrangeras också en stor träff där situationen diskuteras och där finns mycket kritik. Några frågar om det är rätt att glädjas över att några föremål får komma tillbaka när så många fortfarande inte kommer tillbaka. Andra tar upp om det är något att glädjas över när alla i Benin inte har mat tre gånger om dagen. Diskussionen som framför allt förs av en yngre generation är mycket intressant och tar upp många olika synvinklar.

Vad är ett folks kultur? Vad har kulturen och föremål att göra med folkets själ? Det är frågor som diskuteras. Några tar upp att föremålen är religiösa och har med deras religion vodun göra vodun.

Det var starkt att höra en ung kvinna ta upp att när hon i skolan fick de höra om dessa föremål så var det inte på hennes språk, utan endast på kolonialmakten Frankrikes språk, franska. Om de ens fick höra om sin historia var de undervisningen på franska. De fick lära sig desto mer om den franska historien och om de franska filosoferna som Voltaire.

Denna dokumentär har sådant djup och bredd, det är fascinerade hur mycket som kan berättas på lite drygt en timme.

Regissören Mati Diop belönades med Guldbjörnen på Berlins filmfestival för Dahomey. Dahomey är det gamla namnet på Benin.

Nydanande tolkningar vars puls skiljer sig radikalt från originalen – Le Grand Michel med Vivian Buczek

by

Vivian Buczek

Le Grand Michel

3

Inspelad i Köpenhamn

Producenter: Vivian Buczek och Martin Sjöstedt

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 25/10 2024

På sitt åttonde album utgår Vivian Buczek och hennes numera ständige arrangör Martin Sjöstedt från tio sånger av Michel Legrand (1932-2019) vars textförfattarpar på åtta av spåren är Alan & Marylin Bergman. Den franske pianisten, dirigenten, kapellmästaren och kompositören etablerade sig framför allt som musikleverantör till en mängd filmer. Romantiskt lagda låtskrivaren erhöll tre Oscars och nominerades sex gånger. Efter succén med Paraplyerna i Cherbourg blev han en av de största på soundtrack. Buczek har i sin hyllning inkluderat en handfull av hans ljuva och i ett par fall sprudlande hits plus ett knippe inte lika kända alster, på ett album med elva titlar.

Hon ackompanjeras av nämnde Sjöstedt vid flygeln och i enstaka låt fender rhodes, en kvalificerad rytmsektion bestående av danske kontrabasisten Jesper Bodilsen tillsammans med svensk-ungerske batteristen Zoltan Csörsz, Mathias Heise från Danmark på harmonica samt Peter Asplund på trumpet och flygelhorn. Sångerskan bosatt i Malmö framhåller att inspelningen varit ett projekt hon länge drömt om att förverkliga. Anledningen är att melodierna såväl som de vackra texterna symboliserar vad Buczek ”vill förmedla till sin publik; romantik, dynamik, melankoli men också blues och swing.”

Brukar ju avslöja mina förkunskaper. Huvudpersonens två senaste album har belönats med uppskattande recensioner (Orkesterjournalen / Kulturbloggen). Därtill skrivit om framträdanden så sent som i våras och dessförinnan från exempelvis YSJF 2021. Martin Sjöstedt som ledare har rosats jämte att han förekommit tämligen ofta i andra skiv- och liverecensioner. Pregnante Bodilsen har lyssnats på vid några tillfällen medan mångsidige Csörsz hörts ganska mycket samt den eminente Asplund antagligen minst lika ofta. Trumpetaren och vokalisten tillhör också de som av mig inte undgått högst berättigade, synnerligen positivt hållna recensioner.

pressfoto från artistens hemsida

Flertalet låtar draperas i ett översvallande sound, bubblar över av energisk inlevelse. Förmodar att en konsert med materialet söker sig fram i väldigt stimulerande riktningar. Den som förväntar sig identifierbara romantiska ballader får dock nästan vänta förgäves. Efter att ha lyssnat tre gånger i hörlurar kopplade till stereon konstateras att merparten finurliga arr, kryddade med utvikningar och framsvepande förstklassig sång, låter atypiska i mina öron (kan bero på att jag inte har hela bilden över Legrand och dennes cv). Att jag inte omfamnar albumet i den utsträckning jag hade förmodat, motiveras av Buczeks oerhörda energi, hur hennes kynne och läggning föga korrelerar med det sound man vant sig vid från den enastående Legrand. Saknar ett externt bollplank i processen.

Åtskilliga ingredienser sticker ut musikaliskt genom sina raffinerade utsmyckningar. Betyget ska ses som 3+ ,med mersmak. I Will Wait For You innehåller styv vokal insats. The Summer Knows präglas av ett virtuost solo på kromatiskt munspel, vars svar från pianotrion glänser lika mycket. Garvade yrkesmän skapar en omgivning som sporrar vidunderlig vokalist, inspirerar i sin tur genom att vara upptagen med att frambringa texters innebörd. Furiöst bluesig attack kännetecknar Love Makes The Changes vars konversation med Asplund upprätthålls på svindlande hög nivå. The Way He Makes Me Feel genomsyras av ett uppseendeväckande groove. Undrar hur många av dessa versioner lyssnare som inte har facit skulle höra vem upphovsmannen är. För man slås av hur kompositionerna tillförts såväl interpretens personlighet som utbroderade arr för taggade instrumentalister att ta sig an.

I ledmotivet från Picasso Summer från 1969 går Buczek på knock med sin intensitet, en rusig närvaro som matchas av musikerna med Heise i spetsen. Första egentliga balladen har placerats som åttonde melodi. Den gradvis stegrande What Are You Doing The Rest Of Your Life? vars version med Sarah Vaughan Legrand vann en Grammy för, kännetecknas ånyo av delikat samspel emellan en sångerska som satsar storstilat och solisten på munspel. Utan originalets stråkar på Where´s The Love? är det rytmiken som sofistikerat accentueras. I avslutande avskalad låt tar utsökt spelande Jesper Bodilsen vid i helfigur genom att vara ende ackompanjatör. Titellåten signerad Peter Asplund är dennes hyllning med avancerat feature från honom i återkommande romantisk slinga över ordlös sång. Kompositionen kunde avnjutas första gången på hans album All My Septembers.

Sångerska och musiker, arrangör och ljudtekniker behärskar med ackuratess vad de ägnar sig åt i inspelningsstudion. Medveten om att jag kan framstå som en konservativ purist som motsätter sig att det blåses nytt liv i klassiska melodier. Men kan ju inte kringgå de känslor min sammantagna bedömning grundar sig på, trots redovisade angenäma enskildheter.