• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Triple Excellence – mörker och ljus, fattigdom och nutidens egoism, allvar och humor, i en kärleksförklaring till dans: tre dansverk bildar en helafton

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Triple Excellence
Tre baletter

The Little Match Girl Passion
Koreografi Pontus Lidberg
Musik David Lang

Kom ni döttrar
Koreografi Giovanni Bucchieri
Musik Stefan Levin och Johann Sebastian Bach

Tyll
Koreografi Alexander Ekman
Musik Mikael Karlsson

Kungliga Operan i Stockholm
Premiär 27 april 2012

Tre sinsemellan väldigt olika balettverk blev en helafton på Kungliga Operan. Både den som kan balettens historia och den som för första gången ser en balettföreställning får ut massor av dessa tre verk som innehåller både allvar och underhållning, med skickliga dansare.

Först ur var Pontus Lidbergs tolkning av H.C. Andersens saga om Flickan med svavelflickorna till musik av David Lang. Huvudrollen dansades av Anna Valev. Det är fascinerande att en dansös som fyllt 40 ändå kan vara så flickaktigt mjuk i sina rörelser.
Verket börjar med att flickan, iklädd mjuka kläder i ljusgrön ton står ensam, långt bak och först en dansare i grå kostym och sedan flera, utför sina rörelser framför henne. Deras danser utstrålar självfixering också när två kostymklädda dansare utför något moment tillsammans. De bildar en stark bild av dagens egofixering vid egen karriär. Flickan med svavelstickorna i sin mjukhet bildar en stark kontrast till dem.

Föreställningen är koreograferad till David Lands musik, ”The Little Match Girl Passion”, som är inspirerad av H.C. Andersens saga.
– Det finns många sätt att berätta denna historia på. Man skulle utan vidare kunna berätta den som en histroia om tro eller som en allegori över fattigdom. Vad som alltid har intresserad mig, däremot, är Andersens val att berätta den som ett slags parabel, hur han gör religiösa och moraliska jämförelser mellan flickans och Jesu lidanden. Flickan lider, ratas av folkmassan, dör och blir förklarad, säger David Lang, kompositören i en intervju i programmet till föreställningen.

För mig har verket flera lager, jag ser den på flera sätt, med olika betydelser. På ett plan är det en handling, om en fattig flicka som ingen har tid eller lust att hjälpa och till slut fryser hon ihjäl, omfamnad till döds av kylan, gestaltad av en fyllig kvinna i ljusgrön kostym. Visst går det att se den som en allegori över Jesu lidanden, men jag ser också något helt annat. Flickan är i sin dans och i sina kläder en ung kvinna som utstrålar mjukhet och värme, hon tänder ljus som en konstnär, en författare, en kulturarbetare, hon står för de mjuka idealen och kvävs av de gråklädda finansiella börsmäklarnas ideal och krav på ständig ökad vinst. En stund möter hon en ung man som inte heller gett efter för tiden gråklädda ideal – och den dansen som sker mellan den unge mannen och den unga kvinnan är den mest jämlika dansen under föreställningen: de möts, de bär varandra, de samspelar.
När flickan och pojken skiljs åt möter hon en kraftfull kvinna som kväver henne, som ojämställda förhållanden gör.

Jag fascinerades av detta verk, av alla dess lager och möjligheter att tolka verket. Stor konst kan alltid tolkas och förstås på olika sätt, på olika nivåer.

Nästa verk var både till musik och koreografi helt annorlunda: det var Giovanni Buccheris tolkning av Bachs Matteuspassion, med en del nyskriven musik. Verket har tre akter där första akten, Nadja, bygger direkt på passionen och är ett vackert, mörkt drama om kärlek och relationer eller om lek med döden som lurar bakom varje människa, som en svart skugga. Andra akten utgår från sampling av Bach och där går karaktärerna ut och in ur olika relationer och hämnd blir ett starkt tema.
Tredje akten heter ”Hervor” och i en intervju berättar koreografen Giovanni Bucchieri att akten döpts efter ballerinan Hervor Sjöstrand som dansare på Kungliga Operan under 1960-taelt.
– För mig är historien om Hervor ett kammarspel på gränsen mellan patient och vårdare, mellan dröm och verklighet, säger Giovanni Bucchiieri.

Margareta Sörenson som recenserat föreställningen i Expressen Scenbloggen berömmer verket:
Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor. Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Tyll – helaftonens sista del är en stor fantastisk final och en hyllning till balett, med värme, humor och stor skicklighet. Alexander Ekman har skapat koreografin i tätt samarbete med kompositören Mikael Karlsson och det går att hitta fragment i både musiken och dansen från Paquita, Svansjön, Romeo och Julia liksom Nötknäpparen och från cirkus.

Klassisk balett och komiska cirkusliknande rörelser, videofilm och musik blandas i en härlig kärleksförklaring till balettkonsten.

Alexander Ekman är född 1984 och är trots sin unga ålder rutinerad koreograf sedan debuten 2006 med Cullbergbalettens ”The Swingle Sisters” vid en internationell tävling i Hannover. Bland annat har har samarbetat med Mats Ek med den tyske dramatikern Schimmelpfennings ”Hållplats” på Stockholms stadsteater och han har gjort koreografi för Göteborgsoperans Balett och Cedar Lake Cance Company i New York.

Klassisk balett, gycklare, modern teknik, allvar och underhållning, blandas i ”Tyll” i en fantastisk final på en helafton med balett.

Foto: Hans Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om dans, koreografi, recension, Kungliga Operan

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, koreografi, Kungliga Operan, Recension

Elena – en fröjd för filmkonstens beundrare

28 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Elena
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 4 maj

Den ryska regissören Andrej Zvjaintsev långfilmsdebuterade med ”Åtekomsten” 2003, som snabbt nådde internationell framgång och belönade honom med Guldlejonet i Venedig. Med sin tredje långfilm ”Elena” tog han förra året hem jurypriset i Cannes och överraskade med att sätta ett äldre par i fokus. Här utforskas förhållandet mellan förälder och barn och som en fluga på väggen får vi långsamt följa med in mellan väggarna i överklassens ståtliga våning i Moskva.

Elena och Vladimir kommer från olika bakgrunder. Hon är uppväxt under enkla förhållanden och han är förmögen. Båda två har fullvuxna barn från tidigare förhållanden vars levnadssätt blir ämne för konflikt. Vladimir har en fördömande syn på Elenas arbetslösa son, som ständigt ber om nya pengar från sin alldeles för förstående och omhändertagande mor, men Vladimir har själv en problematisk dotter som relationen är kylig till. När han en dag får en hjärtattack bestämmer han sig plötsligt för att skriva om sitt testamente och överväga arvstagarna.
Karaktärerna i filmen aktar sig för varandras utrymmen och det finns ett avstånd mellan dessa, de rör sig som i små banor runt varandra och utbyter sällan ord i onödan. Elenas dagliga rutin går ut på att agera vårdpersonal åt maken, som använder pengar som maktmedel för att styra människorna i sin omgivning, och pengarnas betydande vikt tär på äktenskapet. Det smakfullt inredda och lyxiga hemmet står i kontrast till det nedklottrade bostadsområdet, där sonen är bosatt, och under filmens gång smyger sig moralfrågor in i handlingen. Elena tvingas nu välja mellan rollen som mor och hustru.
Mästerkompositören Philip Glass har tonsatt detta lågmälda klassdrama. Dialogen är sparsam och istället låter man bilderna tala mer för sig själva. Andrej Zvjagintsev är en av samtidens mest lovande regissörer som gång på gång sätter intressanta teman i fokus. Sedan framgången med ”Återkomsten” har han trots sin korta karriär som regissör, levererat jämna, stilsäkra och balanserade filmer, och fått ett kvalitetsrykte om sig.
”Elena” är ett välspelat 109 minuters verk som precis som i tidigare filmer garanterar ett vackert foto och kameraarbete. Tråkigt nog är det nog inte en film som kommer fylla biosalongerna fulla och locka en bred publik. Men den är minst sagt sevärd och en fröjd för filmkonstens beundrare.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Zvjaintsev, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Andrej Zvjaintsev, Filmrecension, Scen

Skivrecension: Barr – Atlantic Ocean Blues

28 april, 2012 by Redaktionen

Band: Barr
Album: Atlantic Ocean Blues
Betyg: 3
Release: 25 april 2012

Många gånger har jag upprörts över recensenter som ägnar en halv A4 åt att totalsåga en skiva för att sedan konstatera att “… men egentligen så ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]”. Idag ska jag själv försöka ge rättvisa åt en skiva som inte riktigt är min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte förtjänade en chans.

“Barr” är ett kvartett, fyra män som är yngre än jag hade föreställt mig, från Stockholm och Finspång. Patrik Andersson, sång, gitarr och låtskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets första skiva, “Skogsbo is the place” från 2008, spelades in i ett övergivet torp; med “Atlantic Ocean Blues” ville bandet ta ett nästa steg, kliva in i en riktig studio, komma närmare sin egen sound och hylla “havet, solen, rymden och musiken som färgats av dessa element”.

Atlantic Ocean Blues är en värdig uppföljare till debutskivan. Från Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, låtarna rymmer berätteler om naturupplevelser, människor och scener ur krig i fjärran länder. Det är elgitarr, mycket sång i många lager, stora trumman, repetitiva långa slingor, och melodier och sound för mina tankar till både Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyvärr?) med mindre flöjt. Låtarna är täta, rena, stämmiga; sounden avrundad, men många låtar lever också något av ett dagssländeliv: de är vackra i det ögonblicket jag lyssnar på dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efteråt.

Att bandet, som de själva nämner, “la cello, harmonium och tvärflöjt åt sidan” var säkerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. Årets skiva har lyfts upp, den är vidsträckt och slät, men känns också mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. På så sätt är den inte bara en uppföljare, utan även en pendant till debuten som var “nära inpå”, raspig och sårbar, och betydligt mer folkig än jag hade vågat föreställa mig (och där var vi ju nästan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, känslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats på betraktaravstånd, men även detta ett val, antar jag.

“Atlantic Ocean Blues” är en skiva som bärs upp av tre markanta låtar, resten har små höldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de förväntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa något helt eget…), men sett för sig är den välgjord och rätt så vacker!

Bästa spår: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om skivrecension, musik, skivnytt, Barr, blues

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Barr, blues, Musik, skivnytt, skivrecension

Underhållande kväll på Odenteatern med Halv åtta i Morsan

28 april, 2012 by Redaktionen

Halv åtta i Morsan
Odenteatern, Stockholm
Premiär den 27 april

Klas Ahlstedt är Miss Elli Gant eller ”Morsan” – en äldre dam i glittriga klänningar och högklackat – som har bjudit hem oss till sig för en underhållande kväll med schlagertema.

Morsan ger smakprov från sin tid som musikalartist, svarar på mejlfrågor och berättar minnen medan hon klämmer ur de sista dropparna ur sitt bag in box-vin. Premiärkvällens gäst var Richard Herrey och förstås fick vi återuppleva det gamla klippet från Melodifestivalen 1984.

Morsan och Richard har ett lättsamt och roligt samtal där vi får veta en del om Richards uppväxt och liv i dag. ”Uppetittarkvällen” har fått inspiration från TVs talkshower, magasinsprogram som Go’kväll på Svt och matlagningsprogram som Halv åtta hos mig på TV4. Hemma hos Morsan steker hon och Richard Herrey falukorv och ägg som de generöst bjuder publiken på.  Publiken involveras också genom att vi får skriva ned de frågor vi vill ställa både till Richard och Morsan.

Halv åtta i Morsan är en trevlig föreställningen, som bjuder på många skratt. Den 18 och 19 maj finns det möjlighet att se den igen, då med någon annan kändis som gäst.

Läs även andra bloggares åsikter om Klas Ahlstedt, Odenteatern

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Klas Ahlstedt, Komedi, Odenteatern, Richard Herrey, talkshow

Oväntad komik från Robert Gustavsson – I huvudet på Robert på Dramalabbet

28 april, 2012 by Redaktionen

 

Pjäs: I huvudet på Robert

Scen: Dramalabbet

Regi: Camilla van der Meer Söderberg

Skådespelare: Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén

 

År 2009 sade Robert Gustavsson i en intervju med Sydsvenska Dagbladet att han var så trött på feminism att han kunde kräkas. Att män är roligare än kvinnor är inte konstigare än att det finns en tanke bakom att män befruktar och kvinnan ska ha ett ägg när det ska bli barn, fortsatte han. Jaha. Ok. Eller… En kaka till, någon? Lite påfyllning på kaffet?

Tre år senare är denna Gustavssonska oändliga dumhet föremål för det vackraste karaktärsmord jag sett på riktigt länge. Tillsammans med skådespelartrion Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén har regissören Camilla van der Meer Söderberg satt samman en föreställning som rör sig i gränslandet mellan stand-up comedy och klassisk teater.

Under den dryga, men mycket korta, timmen (för en gång skull en föreställning som känns för kort!) plockas Robert Gustavssons fåniga resonemang sönder i sina beståndsdelar, för att sedan sättas samman till karaktärer som med all önskvärd tydlighet blottar den osäkerhet som till och med en så framgångsrik komiker som Gustavsson uppenbarligen känner inför genusfrågor. Karaktärer som är övertygade om sin öppenhet och tolerans, men har baserat allt på samma skruvade logik som Gustavsson, eller män som bara är trötta på allt feministiskt som bortser från uppenbara FAKTA som att män oftare håller i skruvdragare och därför måste vara menade att skruva oftare och bättre än icke-män, de andra, minoriteterna.

Vid mer än ett tillfälle kommer jag på mig själv med att applådera ett uppträdande utan att veta om det är karaktären eller skådespelaren som får, eller för den sakens skull förtjänar, applåden. Hur ofta händer det?

I van der Meer Söderbergs regi blir detta underbar komedi. Komedi för att det föds många skratt (även om jag gärna sluppit de utplacerade publikstartarna som skrattar alldeles för högt för att vi andra ska känna att vi också vågar skratta – förekomsten av dem är onekligen en blinkning till den livsfarliga krocken mellan ”seriös” teater och stand-up comedy), och underbar för att I huvudet på Robert från början till slut är ruskigt angelägen.

Text: Johan Ranstam

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1211
  • Sida 1212
  • Sida 1213
  • Sida 1214
  • Sida 1215
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in