Recension

Varje lyckad festival innehåller positiva överraskningar. Berusas av dylika kickar. Personligen värderar undertecknad som absolut inte kan kan göra anspråk på epitet frankofil, konserten med CAMILLE BERTAULT QUINTET – ”Bonjour mon amour” ute på ljusa Ystad Saltsjöbad som en sådan sensationell tilldragelse. Troligen kommer den finnas med mig resten av livet då intrycket var så pass överväldigande. Visste inte alls vem den på franska jazzscenen expressiva artisten var. Enda petitess till minus var att hon höll på femton-tjugo minuter för länge, vilket gjorde att jag hade lämnat lokalen när begäran om extranummer tillgodosågs. Sångerskan och kompositören omger sig med fyra musiker vilka ses traktera flygel, trumpet, bas samt trummor/ slagverk. Sättningen är Fady Farah ursprungligen från Libanon vid flygeln, Julien Alour på trumpet i vissa melodier, Christophe Minck på bas samt spännande rytmläggaren Minino Garay som flyttade till Paris från Argentina sent 80-tal. Karismatiska personen som äger scen har beskrivits som genial röstekvilibrist som rör sig i nycirkus anda och ”the new voice of jazz” (Vanity Fair). Hon prisades för några år sedan på Frankrikes motsvarighet till Grammis. Och sex album på tio år vittnar om kreativt sökande, det senaste emanerar från brasilianska tongångar vilka studerats på plats. Hon har framträtt i Stockholm, men debuterar på YSJF.

Jazziga uttryck blandas med ingredienser som folkmusik, funkigt beat och självfallet chansons i en originell brygd av skönhet och innovation. Bertaults virala genombrott skedde för övrigt då hon imiterade ett berömt solo av Coltrane. PÅ YSJF slås direkt en inriktning an, en dos vokal akrobatik. Finstilta konturer framhävs i fördelaktig akustik. Således bejakas nyanser i oemotståndlig spännvidd och en sömlös samverkan artist – musiker. Noterar ett lockande sound hos finurlig pianotrio, som ibland får tillskott av utomordentlig trumpetare. Att det sjungs på franska och meddelas utförliga introduktioner på charmig engelska ger en speciell dimension. Främst framförs material från senaste projektet. I hennes andra exalterande låt vars engelska titel är The Grain Of Sand äntrar Alour scen. Konstaterar efter två-tre nummer att musiken kännetecknas av ett medryckande sug, att fartfyllda melodier virvlar runt med rytmläggare i framkant. Han håller definitivt grytan kokande eller puttrande, för att nyttja en sliten kliché. Spelar också på cajon (inte hundraprocentigt säker på om det är i standardformat då jag inte ser) och blir i ett skede percussionist stående, förenad med de andra i gänget.

Vad som primärt fängslar entusiastisk publik är förstås enda kvinnan på scen, hennes stämma, rörelser och prat. Fäbless för att töja stämbandens gränser riskerar alltid att gå till överdrift. Bertault klarar avvägningen fast hon beter sig motsatsen till förutsägbart. Flertalet titlar presenteras. Man gör bland andra Bizarre med fint feature från soft trumpet, en underhållande rap som fått heta Dodo, låt tillägnad hennes kära katt och Voir La Mer, Artistens innovativa uttryck och fabulösa utlevelse kan inte nog understrykas. Explosiv expressionism mixas lyckligtvis elegant med lyriskt idiom när bossor nuddas och chansons framförs. Ibland gifter sig Bertaults höga stämma med trumpetens ton. Raffinerat! Vid ett tillfälle hålls sluttonen ut på ett fenomenalt vis.

Anledningen till att jag blir oerhört stimulerad beror till hälften på hennes utsökta musiker. Sympatiskt att de ges generöst med utrymme. Låter oupphörligen spännande om dem, aldrig ointressant. Rytmsektionen agerar eggande eller inkännande. Pianisten är en stor tillgång som i första halvan ofta hamnar i periferin underligt nog. Adderandet av fraser från duktig trumpetare genererar som nämnts stort mervärde. Bandet öser på med öppna spjäll i febrig bop och i Farahs första solo i instrumental längre sekvens kan afrikanska poser beskådas. Bertaults dansanta agerande i stick var ögongodis. För att ge en bild av vidden av stilar, ska inflikas vad hon gjorde med ackompanjemang till piano med nedslag i renässansen(?), liksom sprudlande chansons där briljant pianist anför. Finalen före extranummer skildrar New York med storstadens pulserande beat. Bertault imponerade väldeliga med sin teknik, utstrålning, mångsidighet och interaktion med instrumentalister, vilka övertygade i motsvarande grad. Hade varit fulländning om hon hade avrundat tidigare.

Stjärnor med mest strålglans på YSJF jämte Ivan Lins och Kurt Rosenwinkel hittas uppseendeväckande nog i konsert på Saltsjöbad ledd ANNA PAULINE. Hennes show ”LUCKY TO BE ME” (titeln på skivan i fråga) gästar av inga mindre än JANIS SIEGEL och RANDY BRECKER. Drömmen om inspelning i New York kunde realiseras genom kontakt förmedlad av pianisten Mattias Nilsson som ackompanjerat sångerskan världsberömd från Manhattan Transfer (framträtt på YSJF). Via Siegel kom Anna Pauline Andersson i kontakt med projektets pianist och arrangören som sammanförde dem med Brecker. Utgår från att legendariske trumpetaren och dito lika prisade sångerskan inte behöver närmare presentation. Har förunnats höra dem var för sig live ett par gånger (recenserat). Också skånska sångerskan som arbetat med musik i länder i Afrika, har hörts flera gånger när hon besökt Göteborg. Anna Pauline kunde anlita John Di Martino som pianist och kapellmästare, Boris Kozlov på bas som också står för basgångarna hos Manhattan Transfer, en dansk attraktion bakom trummorna i form av Anders Mogensen vars engagerande spel ofta kunnat avnjutas med små sättningar och storband i Göteborg samt danske saxofonisten och flöjtisten Jesper Lövdal. Dela scen med dessa torde ha varit ett krön i karriären för en begåvad sångerska som kanske inte riktigt etablerat sig i landet hos den stora jazzpubliken.

Alltför mycket hände under halvannan timme för att få plats här. Vill spegla inriktning, förmedla höjdpunkter, kulminerande inslag och merparten av repertoaren. Har inte lyssnat på plattan, utgår från att valda standards ges ett aningen annat format i livetappning. Inspelningarna lanseras som ett konstnärligt statement : ”en sammanfattning, fördjupning och förnyelse tjugo år in i karriären”. Så gott som samtliga spår framförs, sofistikerat med osviklig ackuratess. Inledningen är rytmisk i glädjens tecken med finstämt feature på sopransax. Den avlöses av I Hope It´s Spring For You (L. Gullin/ C. Parker) vars mäktiga ballad med klara konturer berör. Ljuvligt anslag på flygeln och med tanke på kompositör självfallet barytonsax i sticket.

Brecker tar sig upp på scen där han sätter sig i tolkning av ikoniskt soundtrack signerat Michel Legrand med sång på franska. Första insatsen är att likna vid uppvärmning. Därefter i tre-fyra solon demonstreras varför Brecker varit en mästare på trumpet och flygelhorn i närmare sextio år (har för egen del lyssnat på hans musicerande i mer än femtio år). Fraseringarnas känslighet får mig att rysa av välbehag. Hans fabulöst distinkta sound når bortom vad ord kan göra rättvisa, ett minne att ta med sig.

Brecker förgyller Anna Paulines egna innerliga ode till godhjärtad mormor (möjligen farmor), Vad beträffar input i sång och ackompanjemang en fullträff. Ett krön i Siegels frånvaro blir versionen av As You Desire Me. Pianointrot, bluesiga anstrykningen och hur arret syresätts resulterar i magi. Den tiofaldigt Grammy-belönade gästen förenas med skånskan i bland annat titelspåret, i lättsamma Singing In The Rain arrad i gungande afrobeat marinerad i positiva tankar och pålägg av improvisation och romantiskt anlagda extranumret In My Solitude (D. Ellington ) från 1934. Därtill ägnar hon sig i en avdelning åt vocalese, påvisar hur ord kan kommenterar och imiterar solon av Red Garland respektive Miles Davis. Oerhört höga toner toppar uppvisningen. Blir en min-masterclass av en enormt respekterad veteran vars förmåga inte verkar reducerad. Skulle sångcoacher hävda att röstomfånget är intakt, eller var det ett annat för trettio-fyrtio år sedan? I Joy Spring (C. Brown) arrad av Jon Hendricks träder Siegel också fram i helfigur, nu med underskönt feature från Brecker.

Har för mig att Jazzradion var på plats, vilket innebär att intresserade kommer kunna lyssna på denna fröjdefulla tillställning. Anna Pauline yppade smärre problem med ljudet och på slutet försvårade basen för känsliga toner på flygeln och trumpet att nå ut. Marginella fläckar som tekniker på P2 fixar. Anna Pauline har vågat sig på Barbara Streisands paradnummer People som med sina stigningar tassar ömsint fram, färgas av glimrande inpass på flygelhorn respektive sopransax. Och på duo med kontrabasisten framför hon en svävande, vacker ballad av Lou Donaldson. Rytmsektionen backar som väntat förtjänstfullt upp solister och arrangören, tillika skivans producent, har stenkoll på melodierna på flygeln. Hade vi inte haft nöjet att höra världsklass-artister / musiker skulle upplägget kunna ha tett sig spretigt.

På en för YSJF ny scen med läktare inhyst i Hotell Fritid & kongress anordnades tre programpunkter. På bilden ovan syns EMMALISA HALLANDER fronta med sångmikrofonen. Av den skara lovande unga jazzsångerskor som kommit fram efter pandemin kan på goda grunder hävdas att Hallander kommit längst. I branschen är hon omtalad för sin pipa och jag har haft nöjet att höra henne live en handfull gånger, även recenserat. På hennes cv finns flera priser och stipendier, medverkan i Henrik Dorsins långkörare Svenska revyn (recenserad här) och Allsång på Skansen i SVT, popduon Sand & Hallander samt två egna album; varav det senaste recenserats av undertecknad. Har skrivit att sångerskan och låtskrivaren har förutsättningar att bli lika stor som Isabella Lundgren. Kvällen före berättar hon för mig hur nöjd hon är med att efterfrågade Filip Ekestubbe på piano och basist Niklas Fernqvist valt att exklusivt spela med henne. Kompletterar ackompanjerande pianotrio gör batterist Henrik Jäderberg.

Salen som baktill utrustats med läktare är så gott som fullsatt. 27-åringen redovisar sina texters innebörd och repertoarens titlar. Charm, närvaro och chosefri läggning utstrålas, vilket inte är oväsentligt. Att jag fallit för artisten beror främst på avsevärda talangen, kunskapen i att skriva sånger och att framföra dem med maximal verkan. Det bottnas fullkomligt naturligt i traditionen och hon har hittills avhållit henne från djärva utflykter inom jazzen. Fantastisk klar stämma, omfång, frasering och tonhöjd är vägvinnande kvalitéer. Kan påpekas att akustiken var till belåtenhet. Alla sånger sjungs på engelska.

Emmalisa triumferar redan i andra låten, balladen Out Of Memory ännu ej utgiven. Den avlöser hennes up tempo hit When I Hear Silence. Att eufori sprids beror i nästan lika hög utsträckning på omgivningen med Ekestubbe i spetsen. Roas av oemotståndliga växlingar, mellan det högintensiva och reflekterande tongångar. Fäster mig vid elegant brygga av Ekestubbe och konsertens första basfeature i en av få standards, en sprittande dänga. En av de kompositioner som nog ligger tillverkaren varmast om hjärtat heter Month Of May, Urskiljer sig genom att vara raffinerat konstruerad, slingrar sig snyggt fram likt en evergreen med bitterljuv harmonik.

Vi får ett knippe ej inspelade tolkningar och egna kompositioner vilka samtliga framförs med bravur. En låt handlar om skrivkramp, ett bluesigt alster om musikerexistentialism och i ett supersnabbt arr av Sarah Vaughan på I´m Happy tas svängarna ut kopiöst. I den febrigt pådrivande rytmen begås konsertens andra trumsolo plus ett basintro med tempo. Emmalisa gillar scat-sång, bjuder på en uppvisning. Vilken kontrast till den sorgsna, utsökta balladen Rain In July vars löpningar av Ekestubbe i temat var mumma. Detsamma kan sägas om hans arr på Who Can I Turn To, musikalmelodi från -64 som många tagit sig an. Uppskattar att ett par låtar färgas av souligt sväng inte olikt soundet hos Ida Sand. The Thing Called Love (C. Porter) görs galant, kryddas med snyggt stick och accentuerade fills av rytmläggare. Man avslutar härligt frejdigt med All Of Me. Tippar att åtskilliga nyfikna chanstagare fick en ny favorit i Emmalisa Hallander, hennes oförställda vokala glädje och förmåga.

Att tilldela energiknippet VERONICA SWIFT epitetet yrväder blir för futtigt. På scen framburen av formidabla DR BIG BAND sveper hon snarare fram som en tromb, med undantag för ett par nödvändiga pauser jämte lugna betraktelser. Inför begeistrade åskådare vars häpna öron troligen rycks med av upptågen, gör unga amerikanskan med musikerföräldrar hejdundrande succé tillsammans med sammansvetsade musiker i toppform. Hon turnerade i Sverige strax före pandemins utbrott, fast för mig var hon som enligt egen utsago sysslar med ”transgenremusik” ett oskrivet blad. Hennes utforskande sida, dramatiska framtoning och exceptionella röstresurser gör henne till idealisk samarbetspartner för kvalificerade orkestrar som vill bli utmanade. Swift var tydligen underbarn vars handlag med det mesta från standards och opera till rock, bossa och funkigt groove imponerar. Tekniken förbluffar liksom kreativa ådran.

Med denna show flyttad till stadens teater avslutas stolt årets upplaga av YSJF. Kön i tältet ringlade sig rekordlång efteråt, till en stjärna med rättmätig status som signerade inköpta skivor. Ska också skjuta in att volontärer och programkommitté tackas för sina insatser innan konserten kickas igång. I samband med detta hjärtligt applåderade inslag meddelade festivalgeneralen Thomas Lantz sin avgång och efterträdare kungjordes.

Storbandet från Köpenhamn använder sig denna gång ibland av en ”avslagare” för outros men ingen dirigent. Som seden påbjuder börjar storbandet själva. Blir salig av dynamiken i första stroferna och man river igång med både sax-battle och trombon dito. Låter svindlande tajta i ensemblespelet när synkoperna flödar. Swift virvlar in på scen i ett fyrverkeri av scat i spektakulär utstyrsel. Omgående skojar hon till det genom att införliva takter från operans värld. För fjärde gången (inklusive teve) står hon framför DR Big Band.

Mix av jazz, opera och rock & roll utlovas. Kunde ha lagt ”black music” som funk och soul. á la Blues Brothers och JB:s. 32-åringen har turnerat med såväl Wynton Marsalis som Postmodern Jukebox och ett hårdrockband från L.A. Queen har varit idoler. Och med dramatiska gester görs i helt annorlunda arr deras mest pompösa hit, följt av pop av tidiga Beach Boys, också i ett arr med en uppsjö av avvikelser. I mellansnack tar sig stjärnan tid att berätta om sig själv och sina låtval, kommunicerar med publik. Jazzigt ursprung kommer därpå med A Stranger In Town (M. Tormé). Röstens sagolika schatteringar kan påminna om Liza Minelli, Shirley Bassey, Aretha Franklin, Janis Joplin, Beth Hart, Barbara Streisand, Etta James med flera. Vi blir höga på endorfiner genom att utsättas för denna naturkraft vars uppenbarelse utanför scen ter sig jämförelsevis oansenlig.

Slås ånyo av nivån på DR Big Band. De låter magnifikt om dem – världsklass helt enkelt. Förvisso inte lyckats fullt ut vad gäller kvinnliga medlemmar, eftersom deras enda är en av trombonisterna. Hur vidunderligt trumpetsektionen spelar gick inte fram fullt ut till där jag satt närmast scen. Blev något helt annat när man tog sig till solistmikrofon framför orkestern. Under söndagen sitter vikarien Magnus Hjorth med den äran på pianopallen. Skirt anslag i dröjande Mel Tormé-kompositionen exponerar klassen och introt till Månskenssonaten(!) sätter han med besked.

Komna halvvägs uppnås musikalisk flow. Vad som förmedlas genererar leenden, värme och extas. Rytmsektionen får ligga i för att följa artistens souliga gospel-vibe, exempelvis i paradnummer för Judy Garland och i ett hejdlöst original av Swift där tonsättares ikoniska verk bakats in i låten. Hon tar oss vidare till en lika spektakulär mix av Ellington, Janis Joplin och Hendrix för att skildra andan på Woodstock (om mina anteckningar stämmer). Maxat energipåslag med full kontroll leder vidare till underbart funkig JB:s referens. Sanslöst skönt sväng uppstår . Snacka om furiöst stampa-takten-groove! Jag som samlar på James Brown-utgåvor njuter i hela kroppen. Swift med sin fantastiskt töjbara stämma klarar skapligt att inte snubbla över kanten (over the top). Vidare innehåller denna upplyftande, utsträckta del en sekvens bestående av Ella Fitzgerald-influerad scat. Navet i DR Big Band Sören Frost är i sitt esse och kollegan i rytmsektionen Kaspar Vadsholt på kontra- och elbas är lika makalös. Gitarrist Per Gade kliver fram och riffar på Jimmy Nolan-manér. Och Karl- Martin Almqvist påminner i sitt soulfunkigaste solo om självaste Maceo Parker.

Denna konstnärliga happening varar i närmare halvannan timme. Jazzens domäner lämnades helt även när Brian Vigilone gästar på upploppet. Han är känd från duon Dresden Dolls som Swift haft som idoler och från Violent Femmes, lustigt nog som trummis. Euforisk stämning kräver förstås extranummer. Visar sig bli extatisk dänga i Janis Joplin-style skriven av Brian May för Quuen. Skillnaden på hur originalet låter på debuten med Queen är så himmelsvid att versionen på YSJF bekräftar Swifts innovativa integritet. Passionen och pluralismen är värd smattrande applåder.

Med kort varsel ersätter VIKTORIA TOLSTOY Jill Johnson drabbad av stämbandsinfektion. Tolstoy som ofta varit på YSJF och som jag recenserat flera gånger och förmodligen hört live ett tvåsiffrigt antal gånger, då sällan i egenskap av ensam solist med storband, ackompanjeras av ANDERS BERGLUND BIG BAND. Den numera i Skåne bosatte mannen är i mogen ålder att betrakta som ikon i svenskt nöjesliv och populärmusik. Han glömmer att presentera orkestern, fast kan notera att den innehåller gitarristen Elias Källvik, trumslagare Rasmus Kihlberg (Viktoria presenterar sin make) samt några medlemmar ur DR Big Band och Tolvan (möjligen också Monday Night Big Band). Orkesterledaren dirigerar undantagsvis, sitter i övrigt vid flygeln bortsett från när han sjunger Stevie Wonder och Cole Porter. Vill inte framstå som elak smakdomare, varför vokala inslagen från hans sida förbigås med tystnad. Vad beträffar sångfågelns repertoar plockar hon naturligt nog fram säkra kort när förberedelsetid saknats. Publiken i stadens pittoreska teater verkar inte ledsen för favoriter i repris, varav de allra flesta hämtats ur amerikanska sångboken.

Viktoria öppnar med I Love The Life I Live, förväntat fräckt sväng i dängan av Mose Allison. Uppskattar raffinerat ”häng” i orkestern i You Leave Me Breathless. Tolstoy fortsätter med bluesdoftande rökare från debuten vars utförande måste betecknas som en självklar höjdare. Syftar på You Let My Love Grow Old. Orkester glänser! Tolstoy känns på sprittande humör och hennes arbetsredskap fungerar fläckfritt. I (You Make Me Feel Like) A Natural Woman (C. King/ G. Goffin) stretchar solist och storband underbart, töjer på harmoniken så mycket som möjligt. Berglunds mannar breder utsökt ut sig i sticket. Refereras till Putte Wickman som var med och lanserade Tolstoy i karriärens första skede, varpå omgjord dansbaneschlager levereras. Trumpetsektionens inpass hörs här tyvärr för svagt i mina öron, inte optimal akustik. Omtyckta sångerskan demonstrerar sitt register med stor inlevelse i Never Let Me Go , standard från 1956. Träblåset färgar elegant balladens skiftningar.

En blues i arr av Mikael Råberg släpar sig stolt fram. Kreerat sound är som en fläkt från svunna tider, tänk Woody Herman och Stan Kenton. Snygga outrot extra plusfaktor. Svepande balladen The Second Time Around äger en hänförande laddning, emotionell nog att få mig att tänka på overträffade Monica Z. Man tar sig i finalen storstilat an I Just Found Out About Love, från musikal på 50-talet och påtagligt nöjd publik belönas med skojfriskt extranummer som får alla på gott humör.

HANNAH SVENSSON BAND ”40” på nya scenen Hotell Fritiden torde rimligen vara den programpunkt jag har mest kännedom om. Kan erinra mig cirka tio gånger jag befunnit mig på spelning signerad kvinnan från Falkenberg, varav flera recenserats. Tillkommer gör recensioner av studioproduktioner och tillfällen hon gästat andra. Slumpens inverkan i våra liv ska inte underskattas. Mina föräldrar hade sommarstuga utanför nämnda stad i Halland där hennes far gitarristen Ewan var kapellmästare i cirka trettio år för Falkenbergs ambitiösa Jazzdagar som jag gärna besökte. Här framträdde Hannah flera gånger, ofta med pappa. Och numera är Hannah gift med konstnärlige ledaren för YSJF vars närvaro inte sällan berikar under hennes flagg. Paret framförde förresten Summertime tillsammans på ett av festivalens jam. Konserten handlar om att celebrera jämna år genom att noggrant spegla en tjugoårig karriär som står på egna ben. En avsikt som infrias.

Behändigt hopsatta bandet består av Sven-Erik Lundeqvist vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas, Paul Svanberg bakom sitt trumset samt Klas Lindquist på altsax och klarinett. Är man intresserad lyssnare av jazz bör dessa vara väl kända, baserat på vad de uträttat i så där femton år. Hört dem var för sig ett oräkneligt antal gånger, men tvivlar på att just denna kvartett lirat tillsammans tidigare. Materialet behärskas tack vare yrkeskunnandet och på samarbetet kan inte klagas, fast de antagligen inte haft omfattande rep.

Kollegor påpekade efteråt att sångerskan och kompositören i detta hopplock till repertoar valt låtar som passar hennes röst. Favoriten Come Rain Or Shine om hjärta och smärta sätter tonen. Övertygande sång och bandet måste betecknas som eminent. Successivt tar sig saxmannen in i melodins kärna, vilket kan sägas om egentligen samtliga av Lindquists solon. Han är en mästerlig uttolkare av bop och swing. ”Svempa” lyfter på kepsen efter den värmande respons han rättmätigt erhåller. Vemodigt vackra originalet Not Meant To Be avlöser följt av nonsenstexten Better Than Anything där en osvikligt stabilt kraft råkar dabba sig, vilket medför att introt behöver tas om. Kan inte vara lättsjunget, gäller att ha tungan rätt i mun. Hannah lyckas. Attraheras av groove som etableras och konsertens struktur där lysande instrumentalister ges generöst med utrymme. Som ett smakprov på Monica Z-hyllningar Hannah varit involverad i framförs Trubbel i kongenial tolkning med Lundeqvist i framkant.

Blir scat i trevligt alster om hennes hundar som lever i nuet med melodi som följdriktigt tassar fram. My Foolish Heart tolkas som sig bör innerligt, långsamt framskridande. What A Little Moonlight Can Do som funnits länge på repertoaren kryddas av intro från Svanberg och trumsolo av densamme. Hänförs av deras virtuosa ruschiga tappning där flink pianist anför. Originalet Time To Go marinerad i moll betyder nog mycket för kompositören. Stark sånginsats gör intryck. Sättet Lindqyust formulerar sig på med klarinetten framkallar nära nog gåshud.

Dragningen till melankoli fängslar, utgör en vägvinnande beståndsdel hos Hannah. Estetiken återfinns också i drömskt inlindade, tillika bitterljuvt svepande Woodstock av stora inspirationskällan Joni Mitchell som länge förekommit på repertoaren, med aningen mjukjazzigt anslag i beatet men utan originalets höga toner. Någon med personliga minnen från gigantiska festivalen efterlystes. Extranumret visar sig vara en standard flera framför på festivalen, närmare bestämt den glada bluesen Lucky To Be Me. Ett förtjusande sammansatt panorama gjorde näppeligen någon i den fullsatta salen besviken. Mysigt gig med genuint tilltal.