• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

21 oktober, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Begrav våra ben i nattens jord

Författare: V.E. Schwab

Översättare: Ylva Spångberg

Utgivningsdatum: 2026-06-02

Förlag: Modernista

ISBN: 9789181088489

Innan jag satte igång att läsa den här boken hade jag hört mycket om den på sociala medier. Jag hade läst V.E. Schwabs böcker tidigare och såg fram emot att jämföra den med hennes andra verk, särskilt eftersom det här är en sorts debut för henne: det är första gången hon skriver om lesbiska relationer.

Jag såg särskilt fram emot att läsa den eftersom den, ännu en gång, handlade om förtryckta kvinnor som transcenderar tid och rum, likt Addie i min favoritbok av Schwab, Addie LaRues osynliga liv. Schwab behandlar nämligen ofta teman som ligger nära hjärtat men som utspelar sig långt borta, i en stilren prosa som flyter på lätt. Jag tyckte att prosan i just Begrav våra ben i nattens jord flöt på bättre än i hennes tidigare verk. Jag har nog aldrig förut velat sluka en roman av Schwab på samma sätt som den här.

Det var lätt att komma in i handlingen, och lätt att se sig omkring och föreställa sig miljöerna Schwab beskriver. Begrav våra ben i nattens jord är en resa genom tid och rum, om tre kvinnors öden som vävs samman i en mystisk härva. Boken följer tre kvinnor i olika tider och länder. I Spanien 1532 ger María efter för en främlings lockelse för att slippa sitt liv. I England 1827 skickas Charlotte till London efter en förbjuden kärlekshistoria och får lära sig att friheten har ett pris. I USA 2019 försöker Alice börja om på college, men ett one-night stand får henne att börja leta efter svar. Boken handlar om lesbiska vampyrer som lever länge, hungrar efter frihet och går emot sina förtryckare. Det är alltid speciellt att möta Schwabs karaktärer, vars övernaturliga öden ger dem en annan moralisk utgångspunkt.

Jag trodde till och med att det här kunde bli en av mina favoritböcker av Schwab (den skulle nog ha delat plats med Addie), men sedan kom jag fram till de sista hundra sidorna och mitt intresse falnade. För många upprepningar mot slutet, och oförmågan att knyta ihop de tre berättelserna med varandra, gav boken en dålig eftersmak. Trots att Schwab tar upp många tankeväckande moraliska dilemman faller berättelsen i slutändan platt.

Jag vet inte riktigt om jag vill använda ordet ”platt” om Schwabs karaktärsskildringar. Låt oss snarare säga att det alltid har varit svårt för mig att föreställa mig hennes karaktärer, och att det är själva berättelsen, inte karaktärernas inre liv, som har stått i förgrunden även i hennes tidigare verk. Det är inget fel med det. Inte egentligen. En intressant handling ska få ta över, och ibland behöver den till och med göra det. Problemet är att handlingen i slutet av just den här boken tog över helt och lät karaktärerna stå där blottade, utan något djup att luta sig mot. När de väl gjorde det slutade berättelsen vara intressant.

Det var intresseväckande att läsa hur vampyrmetaforen behandlades i boken, och jag var förväntansfull inför hur de tre berättelserna skulle knytas ihop. Tyvärr lyckades Schwab inte med den biten, och trots att jag gillade delar av boken lämnade den tyvärr en dålig eftersmak. Ändå kan jag tycka att det är trevligt med nya bidrag till vampyrmetaforerna!

Något som kan sägas om just den svenska versionen av boken: 1. Jag föredrar den engelska titeln som lyfter fram att det just är midnattens jord, och inte bara nattens jord som benen begravs i, alltså ”Bury our Bones in the Midnight soil”. 2. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt om designen på bokens omslag är alltför lik originalversionen. Det går lätt att göra fel, men jag kan tycka att det är roligt att jämföra de olika bokomslagen. Ibland blir det ju snarare bättre. Förutom att titeln är på ett annat språk finns det inga större skillnader på det svenska och det engelska omslaget, det svenska omslaget är snarare mer förenklat och har inte lika många detaljer som den engelska versionen har (inte för att det var särskilt många detaljer till att börja med).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: begrav våra ben i nattens jord, modernista, V.E. Schwab

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

20 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Ocean Dreams

Ocean Dreams
Betyg 4
Svensk biopremiär på Cosmonova i Stockholm och Universeum i Göteborg 24 oktober 2026
Regi Johan Candert

En otroligt vacker film som låter oss besöka en värld som existerar här på vår jord tillsammans med oss och som är nödvändig för överlevnad. Världshaven producerar mer än hälften av syret vi andas och är själva grunden för livet på jorden. Denna dokumentär för oss in på en färd i havets djup där vi får se myllret av liv i världshaven. Ocean Dreams är Sveriges första IMAX-dokumentär.

Filmen låter oss inte bara få en tur i havets djup, vi får också betrakta ett mirakel. Ingen har väl undgått att höra om klimatförändringar, överfiske och föroreningar som förstår både land och hav. Men denna dokumentär låter oss besöka tre platser i världshaven där människor medvetet dragit sig tillbaka och ger havet och miljön en chans att själv återhämta sig. Resultatet är nästan svårt att tro på, så fascinerande är det att naturen svarar och livet återvänder. Mitt i den klimathotet och den globala miljökrisen finns en berättelse som ger hopp.

Filmen berättar om tre platser där livet nästan varit helt utslaget men där havet och dess liv återhämtat sig;
Bikini-atollen, Marshallöarna
Mellan 1946 och 1958 detonerade USA 23 atombomber på Bikini-atollen. Radioaktiviteten är fortfarande så hög att människor bara kan vistas här under korta perioder. Men där människan tvingats bort har naturen tagit tillbaka sitt utrymme. Korallreven blomstrar, den biologiska mångfalden är exceptionell och vattnen hör idag till världens hajrikaste. Forskare har dessutom funnit över hundra år gamla koraller – levande vittnen som överlevt några av mänsklighetens mest förödande ingrepp. Bikini-atollen visar att naturen kan resa sig, även efter det till synes omöjliga.

Raja Ampat, Indonesien
Korallreven är havens regnskogar – några av jordens mest artrika ekosystem. Raja Ampat är ett av världens rikaste marina områden, men under 1980-talet höll allt på att utplånas när dynamitfiske bokstavligen sprängde korallreven i bitar. Indonesien svarade med kraftfulla skyddsåtgärder, marina reservat och hårda straff mot olagligt fiske. Idag återvänder korallerna, fiskarna och livet under ytan. Raja Ampat visar att modiga politiska beslut kan ge naturen en ny framtid.

Norska havet, Nordatlanten
På 1970-talet stod sillbeståndet i Norska havet på kollapsens rand efter årtionden av överfiske. Norge införde strikta fiskekvoter och en långsiktig förvaltning. Naturen svarade. Idag har sillen återvänt – och med den valarna och späckhuggarna. Ett helt ekosystem har väckts till liv igen.

Det som är så fantastiskt och så trösterikt är ett det hopp skildringarna från dessa tre platser är ett vetenskapligt förankrat hopp. Om havet respekterar, om det får tid att återhämta sig kan livet återvända med full kraft i havet.

Filmen har spelats in under fyra år med fantastiskt och storslagen undervattensfilmning och förmedlar banbrytande forskning. Som det står i ett pressmeddelande om filmen:
Det här är inte en film om vad vi håller på att förlora. Det är en film om vad vi fortfarande kan rädda. En storslagen berättelse om motståndskraft, återhämtning och framtidstro – på världens största bioduk.

Citat från några av filmens skapare:
Carl Douglas, Exekutiv producent
– Efter att ha dykt över hela världen under de senaste 40 åren har jag både sett och upplevt havets magiska skönhet – men också hur skört det är. Under ytan finns en fantastisk värld full av liv som väntar på att upptäckas – en levande miljö som utgör själva grunden för livet på vår planet. Med den här filmen försöker vi visa både att havet är värt att rädda och att det faktiskt är möjligt att rädda det. Jag tror att det bara kan ske genom ökad kunskap om havet och genom större passion och nyfikenhet inför djupens under.

Johan Candert, Regissör/undervattensfotograf
– Filmen växte fram ur en idé som jag har burit med mig i många år – tanken på ”drömplatser”. Platser som står i kontrast till de många problem som vi människor har skapat. De flesta är medvetna om de utmaningar som våra hav står inför, men många saknar hopp – eller en tydlig bild av vad vi kan göra annorlunda.

Göran Ehlmé, Undervattensfotograf
– Efter många decennier som undervattensfotograf har det varit en ära att få vara med och leda detta team av exceptionellt skickliga undervattensfotografer. Den här typen av arbete kräver inte bara fotografisk expertis, utan också avancerade dykkunskaper och ett starkt säkerhetstänkande. Att filma på avlägsna platser, ofta under tuffa och oförutsägbara förhållanden, är aldrig enkelt. Men att få vara med och förverkliga en så viktig film gör varje utmaning mödan värd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Ocean Dreams

Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

19 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Emil Ingmar

Polaroids

4

Inspelad i Kingsize Studios Hnesta april 2025

Producenter: Calle Rasmusson och Emil Ingmar

Elle Street Records

Releasedatum: 25/9 2026

Fick cd:n hemskickad för ett tag sedan med personlig hälsning från kompositören. Att så skedde beror på att jag i uppskattande ordalag skrev om Emil Ingmars debut för sex år sedan. Rubriken löd ”porlande beat och suggestiva stämningar”. Har ännu ej hört honom live, men hoppas att möjligheten uppstår. Ingmar är pianist, kompositör och producent med genomgången utbildning på Kungliga Musikhögskolan i ryggen. Född i Karlstad flyttade han efter studierna till Uppsala för att läsa psykologi. Parallellt sattes en karriär som frilansare igång och utvecklingen tog avstamp på allvar när samarbete med Calle Rasmusson etablerades. På tredje fullängdsalbumet Polaroids utgör han rytmsektion tillsammans med kontra- och elbasist Fredrik Jonsson. Gästar gör Jonas Knutsson på saxofon i ett spår och trombonisten Markus Ahlberg på Stone Skippers. Huvudpersonen trakterar piano, keyboard och (vokal) synt.

Inspirationen till musiken uppkom genom ett nyfunnet intresse för fotografering när låtskrivaren blev pappa. Han fann mening i att bevara vardagliga händelser och har kallat sig själv obotlig nostalgiker. Ehuru instrumental reflekterar musiken över processen att samla på ögonblick. Musik besitter en liknande kvalitet av att fånga och bevara upplevelser vilka annars skulle ha passerat förbi. Jämfört med tidigare är alstren på Polaroids mer avskalade och centrerade kring melodiska figurer, vilket är ett medvetet val. Flera av de elva kompositionerna utgår från ett samarbete på trio eller duo. Samspelet bygger på instinkt, förtroende och gemensamma referenser. Något som lagt grunden till deras intuitiva kemi. Enligt skivbolaget rör sig dessa genrefria alster inom en jazzig kontext som pendlar mellan det intima och ett expanderande tonspråk. Harmonik i folkviseton kombineras med inslag av improvisation och subtila r&b influenser. Flera stycken utgår från specifika minnen av tillstånd eller platser – exempelvis Bjurtjärn om skog i Värmland där hans familj bott i generationer. I finalen återvänds till relationen mellan minnen, fotografier och musikens effekt.

För att beskriva soundet varför inte använda alliteration? Varsamt, vackert och vänligt är tre adjektiv som genomgående ramar in denna melodiska minimalism. För att precisera mitt omdöme hamnar det på 4+ . Mina randanmärkningar riktas mot obalans på vissa spår med alltför stark bas samt en fäbless för snarlika ackordföljder. I övrigt omfamnar jag det mesta av en profilerad musikant som stilistiskt skiljer ut sig. Mitt blödiga hjärta förförs av ett sound jag tycker mycket om. Fokus roteras på ett finkänsligt sätt. Albumet kännetecknas av ett extraordinärt melodiskt handlag och hur rytmiken vävs in i kompositioner. Att trombon av en för mig obekant förmåga jämte oerhört mångsidige Jonas Knutssons saxofon inkluderats i features tillfogar en eggande ytterligare dimension.

pressfoto från Emil Ingmars hemsida

Temat på Birch Song uppbackat av vispar och markerad basgång kännetecknas av en sällsamt suggestiv dragningskraft. Den påminner om tidigare utgivet material. Det samma gäller för den stämningsmättade Keith Jarret-doftande kortisen som följer. Ingmars anslag och kreativitet har något naturligt och alldeles uppfriskande i sig. Stundtals bryter hans band till nordiskt vemod igenom, det som manifesteras i särskilt folkmusik men också en skandinavisk variant av jazz med sin typiska atmosfär. I än högre grad ansluts till en tradition av visuellt flödande instrumentalmusik, musik som lämpar sig för soundtrack när tillstånd och starka känslor behöver betonas. En höjdpunkt är Stone Skippers vars synt och trombonspel i framkant tillsammans med konventionell inramning breddar förväntad ljudbild. Little Sister överraskar också genom sina berikande fasetter. Gläds åt sångbar, groovy låt vars r & b gung jag associerar till en gigant som Billy Joel.

Ska påpekas att Emil Ingmar lyckas undvika att bli sentimental eller sötsliskig trots att friktion ratas, en bedrift i sig. Where Did You Go, skivans längsta låt, får mig att tänka på J:son Lindh/ Schejas tredelade Europa-svit, ett beröm han sannerligen gjort sig förtjänt av. Inte utan att man undrar om Ingmar låtit sig influeras eller om det är en slump. Long Days, Short Years är titeln på ett stillsamt reflekterande stycke vars form påminner om en koral fast ingen sjunger. På ”upploppet” hörs ett påtagligt stilbrott. Blir då en smula pompöst och mina öron registrerar onödigt mullrande bas. Finalen visar sig knyta ihop säcken genom att variant på titellåten framförs. Och det görs på duo med basist Fredrik Jonsson. En lustig detalj är att man låtit en liten flickas glada röst vara kvar efter mixning, troligen en dotter till pianisten som förirrat sig in i studion. Gullig incident! Blir överlag förtjust i Polaroids vars harmonik äger obestridliga appellerande kvaliteter.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

18 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Småstadsliv - mellan himmel och körtburkar

Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Christer Johansson

En komedi med absurda situationer och som bygger på karaktärer som beskrivs överdrivet löjliga. Det är en form av humor som inte tilltalar mig. Men i sin genre är denna välgjord och lyckad – därför det höga betyget. För mig personligen skulle den få betyg 3 då den trots att dess karaktärer beskrivs som fåniga och patetiska ändå gav mig behållning att se. Det är viktigt att filmer bedöms efter sin genre och för att vara en film med denna form av komedi fungerar filmen oväntat bra.

Småstadsliv är ett eget svenskt humor-universum som i mer än tio år haft en stor publik med miljontals visningar på nätet och som också gett föreställningar runt om i landet som varit utsålda. Småstadsliv har vuxit från att vara ett lokalt humorprojekt till ett mer och mer känt svenskt humorfenomen. Det är intressant hur det kunnat växa från popularitet på nätet. Det som började på Youtube och sociala medier och sedan gav sig ut på teaterscenen har nu gått upp på biodukarna.

Christer Johansson som regisserat filmen grundade Småstadsliv. Han spelar även fyra av huvudrollerna i filmen: bland annat Ingemar Andersson och Agneta Patrull, båda två karaktärer som är rejält fåniga karikatyrer av landsortsbor eller småstadsbor. Jag har extremt svårt att roas av när människor skildras så uppförstorat löjliga. Men trots det blev jag infångat av berättelsen och kunde roas och tycka det var spännande och jag ville se hela filmen. Det är ju ett gott betyg.

Handlingen utspelas i skogarna i Hälsingland. Ingemar Andersson ska gifta sig. Mannen med ett hemsk kompisgäng, benämnt herrklubben med gubbar som bränner sprit och älskar att samlas på den lokala pizzerian som har spriträttigheter. Dessa fåniga gubbar älskar att dricka sig asfulla och berätta töntiga historier och underlivet. Herrklubben med Robban i spetsen hämtar Ingemar för en svensexa där Klot-Pär fastrar med sin rumpa i bakluckan på bilen och de inte allt för smarta gubbarna bestämmer sig för att spränga honom fri. Men det värsta under svensexan är att Ingemar försvinner spårlöst. Men nu ska jag inte berätta mer om handlingen för jag vill inte göra en spoiler.

Berättelsen har charm, trots en lång rad löjliga scener och den är spännande och mellan raderna finns till och med saker som berättar något om hur människor kan fungera.

För alla älskare av Småstadsliv kommer filmen Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar att vara ett måste att se. Men den kan faktiskt roa oss andra också.

Regissören Christer Johansson berättar:
– – Till en förhandsvisning i Uppsala hälsade biografen att biljetterna såldes snabbare än till Star Wars.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkriitk, Filmrecension, Småstadsliv

Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

18 oktober, 2026 by Thomas Johansson

Robyn på 3 Arena. Foto: Lea Johansson Maliniemi

Betyg: 4+ 3Arena, 32 124 i publiken.

Det finns få artister som lyckas göra dansgolvets ensamhet till en gemensam upplevelse på samma självklara sätt som Robyn. På 3Arena förvandlas hennes elektroniska pop till en känslomässig berg- och dalbana där eufori och vemod går hand i hand. Det är en efterlängtad hemkomst, men också en påminnelse om varför Robyn fortfarande tillhör den internationella popens allra mest särpräglade namn.

Efter sommarens ombokningar och den irritation som följde har det funnits en del frågetecken kring Stockholmskonserten. Men när musiken väl tar över hamnar allt annat i bakgrunden. Öppningen med ”Blow My Mind” följs av ”Fembot” och ”Talk to Me”, och Robyn etablerar snabbt kvällens grundformel: pulserande elektronik, kompromisslös rytmik och melodier som stannar kvar långt efter att basen tystnat.

Det visuella uttrycket är stilrent och futuristiskt snarare än överlastat. Robyn behöver inga stora gester för att dominera scenen. Med sin kyligt eleganta utstrålning rör hon sig mellan klubbens mekaniska precision och popstjärnans självklara närvaro. Det är en konsert som stundtals känns mer som en enorm nattklubb än en traditionell arenashow.

Foto: Lea Johansson Maliniemi

Men det är i mötet mellan dansen och det sårbara som Robyn verkligen blir oöverträffad. När tempot tillåts sjunka och känslorna får större utrymme blir konserten mer än en parad av välkonstruerade poplåtar. Här finns både den vuxna erfarenhetens eftertanke och den där omedelbara smärtan som gör att hennes musik aldrig bara blir en fråga om snygga beats.

Det märks också att katalogen är ovanligt stark. De nyare låtarna tillför en annan nerv, men det är när de välbekanta melodierna får ta plats som arenan lyfter på allvar. ”Hang with Me” blir ett intimare ögonblick mitt i det stora formatet, medan de dansanta numren håller publiken i rörelse. Robyn förstår att en riktigt bra popkonsert inte handlar om att ligga på maximal intensitet hela tiden, utan om att veta när man ska släppa in ljuset – och när man ska låta mörkret stanna kvar.

Kvällens enda avvikelse från turnéns ordinarie setlist blir också en av de mer förbryllande detaljerna. En låt av Teddybears letar sig in i repertoaren, och visst hinner förväntningarna vakna. Skulle det bli ett oväntat gästspel? Skulle Teddybears själva dyka upp på scenen och förvandla överraskningen till något extra? Men några gäster syns aldrig till. Det blir en liten antiklimax i en konsert som annars vet hur den ska bygga förväntan och leverera urladdning. Samtidigt är det just sådana avvikelser som gör en turnéspelning lite mer oförutsägbar än ännu en väloljad repris.

Och så kommer avslutningen. När ”Dancing on My Own” samlar publiken i en enda massiv allsång suddas gränsen mellan scen och läktare ut. Låten, som bär på en ensamhet större än de flesta arenor, blir plötsligt ett kollektivt lyckorus. Det är både sorgligt och triumferande, och precis där någonstans finns Robyns storhet.

Allt är inte fullständigt perfekt. Den elektroniska ljudbilden kan stundtals ta över på bekostnad av detaljerna, och några partier når inte samma känslomässiga höjder som de starkaste ögonblicken. Men helheten är tillräckligt övertygande för att invändningarna ska kännas små i efterhand.

Robyn lämnar 3Arena med en konsert som förenar klubbens frihet med arenapopens stora känslor. En fyra hade varit ett starkt betyg. Plusset kommer av de där ögonblicken när musiken går från att vara något vi dansar till något vi delar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in