19/3 2026
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)
Ser det som ett ansvarsfyllt privilegium att troligen var den ende ur publiken med självpåtaget uppdrag att recensera. Att GP uteblir måste ju betraktas som tjänstefel, eller som det numera heter ”helt sjukt”. Händelser och intryck redovisas från ett förhållandevis intimt gig, med långbord på den nattklubb belägen mitt på Avenyn, där Jazzföreningen regelbundet hyr in sig för exklusiva konserter. Trumslagaren Chad Wackerman och hans L.A All Stars står på scen, samtidigt som ännu en spektakulär arenakonsert med Håkan Hellström pågår i närheten på Scandinavium. Musikälskare vilka har någorlunda koll på olika upplagorna av Frank Zappa känner till att Wackerman var den trumslagare som efter audition stannade längst hos honom av samtliga. Detta skedde under en omvälvande period för cirka fyrtio år sedan, trots att trummisen berömd för sin exceptionella teknik är ett par år yngre än undertecknad. Han finns rikligt representerad på Youtube, inte bara videofilmade ypperliga konserter utan också intervjuer, clinics och populära övningen att omgående lära sig en låt man hör för första gången.
Många prominenta samarbeten har det sedan dess blivit under årens lopp plus skivor i eget namn. Att han vars bröder och pappa också varit/ är trumslagare, bibehållit en ödmjuk sida och visar sig vara mycket sympatisk kan intygas efter ett par möten på tu man hand. . Måste erkänna att jag aldrig hörde honom live med mytomspunne Zappa, däremot i nutid med Carl Verheyen i Kungsbacka (recenserade) och med den särling han tycks sätta lika högt, nämligen innovative gitarristen Allan Holdsworth som dog 2017. I rytmsektionen i L.A All Stars ingår också hans vän Jimmy Haslip, stilbildare på femsträngad elbas och en av grundarna av Yellow Jackets. Såg honom på festival på Heden och på senare år som sideman tillsammans med bland andra Oz Noy (x 2), Jeff Lorber och Mike Stern, En favorit lika betydelsefull inom sin gränslösa genre som John Entwistle. Ägnar sig åt att brodera ut melodier gör Steve Hunt (Billy Cobham, Stanley Clarke, Allan Holdsworth) på sina klaviaturer och en för mig ny bekantskap på gitarr vid namn Alex Machacek vars meriter härrör främst från Terry Bozzio Trio, Brand X och Eddie Jobson UKZ. Angående publikens sammansättning dominerar som väntat manliga biljettinnehavare kraftigt. Uppskattar andelen kvinnor till tio procent.
Dubbelarbetande Jeff Aug agerar uppvärmare med sitt virtuosa fingerspel på akustisk gitarr. Epitetet syftar på att han samtidigt säljer merch för huvudakten och är den som sköter bokningar åt Wackerman, Scott Henderson med flera. Under cirka en halvtimme förnöjs publiken av skickligt framtagna ackord vars klanger blir till en effektfull konstrast gentemot huvudakten. Prisade gitarristen har enligt sin hemsida tjugofem års turnerande i ryggen och säger på scen att han släppt tio plattor i eget namn. Den färskaste är den första på vinyl. Minst en av låtarna har boogie i titeln, vilket indikerar hur det kan låta. Apropå kul titel baserad på reaktioner han fått erfara, måste förstås låten Listen Up Jazzhole omnämnas. Termen kontrapunkt poppar upp hos mig när jag rycks med av sammanflätande stämmor. Mot slutet av ett uppfriskande set användes loopar. Stilen Aug utvecklat påminner om hur Leo Kottke gjorde sig ett namn på 70-talet, en sologitarrist jag har ett par plattor med. En klasskamrat på plats associerade till Michael Hedges.
Chad Wackerman och hans L.A All Stars lirar i två generösa set. Vi får veta att de digitalt precis släppt ett album döpt till Quube, varifrån två låtar tagits med på repertoaren. Man inleder med svepande slinga i medium tempo som innehåller basfeature. Ljudet är massivt fast lyckligtvis samtidigt luftigt. Wackerman presenterar så gott som allt material, med få undantag signerade honom själv om jag uppfattade rätt. Kompositörens fäbless för udda takter märks stundtals. Att han är centrum för deras gemensamma verksamhet markeras omgående. Medan övriga får features ger han naturligt nog, sig själv utrymme för ett par solon inklusive två längre intron.
I slutet på The Fith (?) hörs vinande licks från Machacek när denne för första gången träder fram. Hans teknik har för övrigt fått beröm av självaste John McLaughlin. Öppningen avlöses av snitsig, fartfylld melodi betitlad Holiday Insane. Den tillfogas fräcka breaks av huvudpersonen vars utbyte av idéer med Hunt exalterade. En av de mest bärkraftiga alstren har fått heta Electric City. Slås av dynamiken och och en attraktiv hook i en intrikat utsmyckad dänga med hårt sväng i botten. Varma i kläderna glänser kvartetten med styv trummis i förarsätet. Quiet Life med basfeature från bandets ålderman präglas av inkännande samspel. The City förmedlar instrumentalt kaotiska intryck från New York, vilket görs med tema som greppar tag i en efter utförligt trumsolo. Ska rankas som ytterligare en höjdpunkt tack vare smittsamt, utbroderat groove. Flow uppstår varvid Machacek flikar in ett upphetsande solo. Efter cirka femtio minuter blir det paus.
En generell reflektion i pausen rör det faktum att alla låtar inte håller samma hög klass som musikern, en brist man kan beklaga en smula. Hade förstås varit en given succé om man gett sig i kast med Zappa eller dylika utmaningar. Kanske beskylls jag för att svära i detta elektriskt drivna fusiontempel, men när slitstarka teman saknas tenderar soundet att bli en smula introvert. Den snabbe strängbändaren med sin egendomligt designade gitarr uppvisar inte heller ett konstant personligt uttryck, blev vid något tillfälle liksom innesluten i sin egen virvel. Vidare kännetecknas den lika skicklige som sympatiske rytmläggaren genomgående av ett avslappnat, fast hårt sätt att spela. Några funderingar som uppstod emellanåt, även om det fanns desto mer att njuta av.
Vi serveras Tell Me och Beteween The Dog And The Wolf. I flera sekvenser går det verkligen undan. Som en motvikt stretchas det snyggt i melodin som följer. Gitarristen glänser i passage som påminner om förebilder med uppbackning av kongenial slinga på keyboard. Ska påpekas att Hunt i omgångar färgade soundet diskret genom sin röstförvrängande vocoder. Wackerman växlar i sina introduktioner mellan att vara informativ och att ha en viss humoristisk touch. Presentationen av I Really Like Your Old Stuff är ett utmärkt exempel ur den senare kategorin.
Av mina anteckningar framgår en viss kluvenhet inför senast nämnda låt, en konstruktion av utforskande natur. Å ena sidan noteras att originella fraser lagts in, å andra sidan existerar en ekvilibristisk sekvens gränsande till tråkig tonbildning. Känslan som uppstod där och då förstärktes nog, av att jag ytterst sällan numera utsätter mig för dylikt sound när jag lyssnar på mina skivor. Är betydligt mer mottaglig för sofistikerat tillspetsad musik live, även om jag skyr det alltför svulstiga och inte längre ser något egenvärde i fenomenala uppvisningar.
Sista ordinarie låt är döpt efter sitt mönster av udda takter. All Sevens är medryckande vacker med sin lekfulla uppbyggnad av uppsprickande förvandlingar. Märker nu att jag borde ha framhållit varför jag oupphörligen har sådan behållning av rytmsektionen. Det var den som lockade mig ursprungligen. Den berömda duon gör mig inte besviken. Och Steve Hunt inte att förglömma är en mycket gedigen hantverkare med bred bakgrund. På sluttampen ges utrymme åt Machacek, tar över med angenämt riffande. En vän i publiken som är jazzig trumslagare tyckte sig kunna identifiera komposition av Tony Williams. Den enda gång det tydligt aviseras cover är dock extranumret, en tribut till geniet Allan Holdsworth genom att hans Fred framförs. Hänförs av flyhänt musicerande i en exceptionellt ljuvlig melodi.
Wackerman uttryckte tacksamhet över hur väl de blivit mottagna och fanns tillgänglig efteråt jämte andra ur en enastående konstellation hemmahörande i vad som betecknas som ”Progressive Circus”. Och med rätta tas tillfället i akt från scen att berömma aftonens ansvarige för ljud Tomas Ferngren.
OBS Om inte annat anges bilder av undertecknad