Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Tony – når aldrig riktigt högt

by

Filmrecension Tony

Tony
Regi Matt Johnson
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 18 september 2026
Betyg 3

Efter filmer som The Menu, Bioling Point och tv-serien The Bear har kokkonsten stått högt i kurs såväl på vita duken som våra smart-tv:s. Med intensitet, styrka och ständig vattnande i munnen efter mer har restaurangyrket gestaltats i flera olika skepnader men ändå lämnat rum för mersmak som vi faktiskt hade ätit upp alla de gestaltade minutrarna. Så när den beryktade, men tyvärr avlidna, kändiskocken tillika författaren Anthony Bourdain skulle få en egen A24-film kändes det lika rätt i tiden som ett spännande yrke. Men frågan är verkligen om publiken får den gourmeträtt de förväntar sig? Jag skulle tveka, säga nja, den når aldrig riktigt högt som många andra restaurangskildringar genom åren.

Vad som börjar som en prolog i en bok kommer vi in i filmen när Anthony, som insisterar på att bli kallad Tony (därav filmtiteln), som jagar författarstipendium och beskriver sig som en Jack Kerouac som ska skriva sin debutroman likt en febersjuk neurotiker i ett nafs men trots det inte når ända i mål utan blir bortvald till förmån av en annan student. Ändå snor han pengar från föräldrarnas plånbok för att kunna resa efter en trevlig ung dam (spelad av Emilia Jones) han träffat på en blöt utekväll och blivit förtjust i. När han stöter på henne långt hemifrån förklarar han att han är där för att han fick författarstipendiumet men i själva verket har han blivit rånad och har inte råd med färjan hem igen. Han börjar jobba i kök som diskare och blir nollad av sina kollegor och det märks att det är både en väldigt stressad men också lättsam stämning alla emellan. När hans nyfunna vän får sparken får han snabbt jobb som kock istället.

Det är aldrig riktigt så nervigt eller närgånget ångestfyllt som andra verk i genren (om det ens kan kokas ned till en sådan, pun intended) men det är ändå en humorfylld och charmig soppa som likt den serveras i köket till personalen inte är den bäst smakande, men ändå är värd att lapa i sig och njuta av för stunden och ta det för vad det är. En puttrande komedi som kanske inte lär bli ihågkommen som en kocks främsta bidrag till gourmetköket men ändå ett sökande efter en själ, ett syfte, insikten att målet inte alltid är vad en tror utan finns där gömt i resan på väg någonstans vi inte riktigt vet. Än. Vilket duger rätt gott så mellan alla skratt och allvarligare händelser som tyvärr är svårt att ta på allvar utan mest fladdrar förbi i förbifarten som det är ingenting som spelar roll ändå.

Yaegerr – sjörövaren som öppnar festivalen

by

Yaegerr på Way Out West. Foto:Thomas Johansson

Havet är en metafor för livet.

Och Yaeger inleder Way Out West med att kasta loss.

På Linnéscenen, som en av festivalens första akter, kliver hon in i sin egen värld. Bokstavligen. Hon bärs in på scenen i en kista – en del av det sjörövartema som snart visar sig vara betydligt mer än en kul scenografisk detalj.

Det är ett märkligt sätt att öppna en festival.

Och väldigt mycket Yaeger.

För medan Way Out West långsamt vaknar till liv runt omkring har Yaeger redan seglat iväg. Hon befinner sig på sin egen ö, med havet som fond och sjörövarestetiken som karta.

Musiken följer samma logik. Elektroniska beats, glittrande syntar och popmelodier blandas till något som är svårt att placera i ett enda fack. Det finns en tydlig klubbkänsla, men också något teatraliskt och nästan drömlikt. Ena stunden vill kroppen dansa, nästa känns det som att man befinner sig mitt i en saga.

Det är också det som gör Yaeger så intressant live. Hon nöjer sig inte med att framföra låtarna. Hon bygger en värld runt dem.

Och publiken får följa med.

Kistan blir en del av berättelsen. Sjörövarna en del av berättelsen. Havet en del av berättelsen. Allt hör ihop, och det gör att konserten känns mer som en föreställning än en traditionell festivalspelning.

Det hade kunnat bli för mycket.

Men Yaeger har en sådan självklarhet i sitt uttryck att det fungerar. Hon vågar vara teatralisk, konstig och lekfull utan att be om ursäkt för det.

Kanske är det precis så man ska öppna Way Out West.

Inte genom att försiktigt känna av publiken.

Utan genom att komma in i en kista, hissa segel och bestämma att festivalen för en stund tillhör dig.

Yaeger har sin egen ö.

Vi andra får vara skeppsbrutna på den.

4/5

Filmrecension: It Pays to Belong

by

Filmrecension Autofiction¨
Krediteras Is this It?

It Pays to Belong
Dokumentärfilm av Björn Fävremark och John Boisen
Betyg 4
Premiär på Way Out West, sedan begränsad bio i Stockholm, Göteborg och Malmö

Det känns lika logiskt som passande att årets upplaga av Way Out West, som meddelade tidigare att årets festival är helt slutsåld, smygstartar med en musikdokumentär i samarbete med Film i Väst där det tar en titt på den musikscen som föregick festivalen och kanske även inspirerade den. Att det dessutom är festivalens filmprogram som fyller 15 år gör det lite extra speciellt. Men oaktat om det är där en ser filmen, eller på de begränsade biovisningarna i de större städerna, eller på SVT PLAY (30 augusti) eller SVT2 (fredag 4 september 20:00) under K Special, så är det en väldigt varm, humoristisk, personlig och djupdykande titt på ett band som alltid gått sin egen väg och gjort saker på sina villkor och hur ovillkorligt de har omdefinierat sig själva och vad en livespelning är och bör vara i deras format – och hur det mottas av fans och folk som köpt biljetter men inte alltid fått vad de förväntat sig.

Genom intervjuer med popkritiker som Hanna Fahl, Andres Lokko och Fredrik Strage målas personliga åsikter upp om bandet, men också mer långtgående porträtt av bandet men också tiden och kontexten en hel scen växte fram i 2000-talets tidiga Göteborg. HDK Valands konstskola var lika mycket en scen för tankar och idéer som fester och musikframträdanden. Service började som en klubb där olika mindre band kunde möta en publik som vill ha någonting annat än typ U2 men tillsist blev en så stark grogrund för stadens musikaliska framväxt att det växte och blev en musiklabel där Embassy var något av frontfigurer och fadersgestalter. Dåtidens förutsättningar och möjligheter blir också en språngbräda för diskussioner om moderna politiska nedmonteringar av desamma; mindre replokaler och klubbar för nya band att växa upp i och formas kring, mindre pengar och möjligheter att leva på verken. Filmen säger inget av detta rakt ut utan låter tittaren själv bjudas in till reflektion kring vad som varit och vad som är och hur det går baklänges.

Filmen är nominerad till Way Out West Best Music Documentary, vilket inte alls känns konstigt då den så ledigt rör sig mellan det personliga, allmänna och samtidiga historiska som nutida. Liksom bandet själv blir filmen en gränsöverskridande konstbit som exempelvis visar bandet som tittar på och väljer ut fragment med intervjuerna. Regissörerna har tidigare gjort film om exempelvis Håkan Hellström och trion Teddybears men lyckas här ändå att frigöra sig från mallar och styltighet utan låter formen följa bandet och dess starka personligheter och både dess historia och nutid. Att två kapitel fokuserar på London, varav en på grund av hur dess underground musikscen från egentligen 90-talet och framåt även inspirerat den svenska, och en del Paris men också låta det blandas med pubar, festivalspelning som visar sig vara en privatfest med typ två pers och mer lugnande glansiga skärgårdsbilder gör det lika vibrerande som underhållande porträtt som är lika splittrat men sammanhållande och känslomässigt älskvärt och personligt skrattframkallande.

Det egentliga enda minuset jag kan komma att tänka på är att det som beskrivs som av filmskaparna själva är hur de faktiskt har blivit påverkade av dem. Då filmen redan har samma pulserande indie-blod som bandet och dess livsstil vore det inte så dåligt med ytterligare avant gardistiskt breaking the fourth wall-ingång där regissörerna kanske filmar sig själva och samtalar mellan varandra om vad bandet betytt för dem och varför det varit så viktigt att göra denna filmen. Nu lyser det inte riktigt igenom tyvärr. Dock är det inget stort minus men en smal decimal från högre betyg och omdöme. Nästan perfekt passar å andra sidan ändå filmen och bandets anda alldeles perfekt. Det måste få skava lite, precis som Embassys liveframträdanden och musik i helhet.

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

by

Filmrecension: De Gaulle Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och dolt för allmänheten. Vi får följa Charles de Gaulle Ja, Charles de Gaulle var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

by

The End of Oak Street

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.