Svante Söderqvist The Rocket
Like In The Movies
5
Inspelad 5-7/3 2025 i Krematoriet Stockholm
Producenter: Svante Söderqvist och Adam Forkelid (assisterande produktion: Calle Rasmusson, Tuulikke Bartosik och Merylin Poks)
Prophone Records (distr. Naxos)
Releasedatum: 13/3 2026
För fem år sedan steg den respekterade basisten och cellisten Svante Söderqvist ut ur anonymiteten. Före bildandet av egen namnkunnig trio 2018 vars skivdebut ägde rum två år senare kände jag till honom, men kunde inte föreställa mig den explosionsartade kreativa utveckling som följde. Hade sett Söderqvist på scen i Ystad och förmodligen på andra scener och antagligen lyssnat på honom i uppbackande roll på skivor. Har recenserat de två tidigare albumen han komponerat åt sig själv, pianist Adam Forkelid samt batterist Calle Rasmusson. Därtill recenserat den klimatsmarta turné som avslutades på Utopia och konserten under Stockholm Jazzfestival 2023, då den estniske accordeonisten Tuulikki Bartosik anslöt. Hör till saken att jag även recenserat två skivutgivningar med musik signerad innovativa dragspelaren. Är du intresserad av att läsa vad jag skrivit om de som numera kallas Svante Söderqvist The Rocket rekommenderas sålunda hans hemsida.
Vad gäller Forkelid som förekommit i storband men mest i mindre sättningar, har jag lärt känna dennes musicerande senaste åren. Recenserat 1st Movement och Turning Point, verk pianisten komponerat för jazzkvartett. Därutöver recenserat album när han spelar solopiano och på duo med saxofonisten Örjan Hultén och hört honom live på Unity. Calle Rasmusson som spelat med Magnus Lindgren, RJG, Margareta Bengtsson med flera, har jag hört med Stockholm Voices och Soundscape Orchestra. I den lilla orkestern med det feta soundet har även Forkelid ingått i. Rasmusson är parallellt verksam som arrangör, orkesterledare och producent. Senaste jag såg hallänningen på scen var i den egenskapen tillsammans med Bohuslän Big Band i tribut till Quincy Jones.
Enligt skivbolagets marknadsföring får lyssnaren ta del av Söderqvists instrumentala storytelling framtagen i nära samarbete med sina medmusiker. Musiken sägs spegla en dysterhet som har sitt upphov i de hot och tillstånd som plågar natur och människor runt om i världen, utmynnar i en fas av återhämtning. Fast bestående intrycket av att förtrollad ha lyssnat en natt i hörlurar är snarare att hopp, kontemplation och skönhet sprids, i en finessrik harmonik utan vassa kanter. Filmiska soundet korsar således känslor av hopp, glädje och mod med oro och stråk av sorg. Att en musikalisk vision delas är uppenbart.
Tonspråket utgår från en slags lössläppt kammarjazz, till vilken världsmusik och stänk av klassiska tonsättare adderats. Tas fasta på bärkraftiga melodier, kreativa förlopp och emotionell tydlighet när inre landskap mejslas fram. Med temat cineastiska crescendon som utgångspunkt uppstod hos musikerna en frihet att utforska melodiska och rytmiska strukturer. Hör i komponerandet vissa likheter med instrumentkollegan Lars Danielsson. Också i spelet finns gemensamma drag med den ännu mer etablerade Danielsson. Och superba sättet att ta fram melodistämma inte bara på cello utan också med kontrabas kan påminna om vad Hans Backenroth inte sällan ägnar sig åt.
Att den i Stockholm boende Bartosik numera medverkar som en integrerad ingrediens har förändrat soundet, tagit det bortom den vidsträckta jazziga myllan. Hennes utdragna svävande toner och rytmiska kadenser gifter sig galant med övriga musiker, särskilt med cellon och Söderqvists pizzicato. Vad beträffar sättningen ska påpekas att kreativa dragspelaren också tillför elektronik, Rasmusson trakterar utöver trumset perkussion medan Forkelid ibland skiftar från flygel till keyboard. Den musicerande komponisten förstärker subtilt någon eller några sekvenser med nynnande. Att akustik med tillhörande balans blivit i mina öron helt perfekt ska tillskrivas Adam Forkelid som haft ansvaret för inspelning, mixning och mastring. Rasmussons spel är ofta aningen nedtonade till förmån för ackord på flygeln och huvudrollsinnehavarens aktioner lyfts förstås, hamnar i framkant.
Som man kunnat förutse förflyttas fokus kontinuerligt emellan lysande instrumentalister. Mixen av unisont agerande och features är aptitlig. Like in The Movies väcker lyssnarens intresse från första till sista tonen, låter både luftig och sammanhållen tajt och utbroderad. Här finns ett dynamiskt sinnelag av exceptionell kaliber. Kontentan av mitt famlande efter formuleringar för att definiera denna delikata fullträff, är att magin beror på att det låter ljuvligt vackert på ett oupphörligt spännande vis. En uppslukande kraft uppstår tack vare dessa strålande musiker vars intention inte är att bevisa något, utan att göra melodierna och soundet rättvisa. Vilket görs med besked! Ödets symfoni är titeln på en ljuvlig ballad som stillsamt marinerats i moll, likt en melankolisk Michel Legrand-melodi. Som en pendang återkommer ett snarlikt sound i Efter stormen. Albumet tillhör som sagt de mest bedårande jag tillägnat mig på senare år. I brist på klokt kärnfullt omdöme, se mångordiga recensionen som en alternativ variant till att vara ”stum av beundran” för vad de uträttat i studion.