• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – Förlåt, förlåt på Pustervik

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoto Martin Bröns

Text: Tinna Ingelstam

Regiöga: Emilie Strandberg

Kompositör/ musiker: Mikael Backegårdh

Medverkande: Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam

Premiär 12/10 2025 i Pusterviks matsal i Göteborg

Spelas till och med 21/10

I vilken utsträckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om förväntningar, eventuell förkunskap. För mig handlar det nog ändå allra mest om tonträff. Denna sinnrika anrättning med underrubriken ”Teater, mat & prat” bärs fram av existentiella bråddjup, psykologiska spänningar och funderingar kring konst. Beståndsdelar som träffar mitt i prick, gör att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utnämna Förlåt. Förlåt till höstens scenkonsthändelse i Göteborg. Fick anledning att både skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Apropå förväntningar baserat på att jag sett och recenserat Åsa Gustafsson i liknande sammanhang, kan sägas att detta performance/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den uppsättning jag längtat efter.

Premiären förlagd till något sen söndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ingå i själva konceptet – var sprängfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med tänkvärdheter. Jämförelsen haltar förstås. Men upplägget och delar av konfliktfyllda innehållet fick mig ändå att tänka på Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Noréns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena med publiken på ett par meters avstånd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik används i omgångar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion äger rum i gångarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte jätterymliga lokalen, där jag under årens lopp stått och lyssnat på vital livemusik. Just hur samarbeten går till i trånga köksutrymmen exemplifieras som viktig lärdom. Överhuvudtaget fascinerande att komma så nära skådespelarna vars göranden och låtanden stundtals ackompanjerades diskret på keyboard av kompositören Mikael Backgårdh. Avigsidan med att sitta längs den vägg jag gör, är att i ett antal scener kan inte skådespelarna och deras miner beskådas, vilket är det enda förtretliga med föreställningens format.

foto Martin Bröns

För att kunna hantera alla infall och få trådar att hänga ihop har Emilie Strandberg (Göteborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Snö) anlitats som regiöga. Hon är under premiären dessutom verksam som sufflös. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion såg ut, måste poängteras hur väl hon och teamet lyckats. Förtjänar följaktligen en stor portion beröm!

Publiken som läst på vet att två kvinnliga kockar ska förbereda maten för en teaterpublik, meta så att det förslår redan här. En i länet turnerande frigrupp är på ingång med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska göra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll publicerad i samlingen ögon väntar mig från 1944. (läst novellen och hört den som radioteater). Avslöjas i marknadsföringen att dilemman kommer uppstå, rent av krascher. Åtskilliga problem tillstöter vilket resulterat i minst sagt komiska förvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver på vänskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det får avgörande konsekvenser. Kontentan av mitt försök till beskrivning av intrigen är att Tinna Ingelstam & Åsa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten över huvudet. Istället briljerar de i tre roller vardera. Lite Göteborgsvitsigt vill jag hävda att duon är makalös, ikläder sig sina skiftande roller och halsbrytande övergångar med strålande tajming.

Anki (Åsa Gustafsson) vill med begränsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att sätta guldkant på tillvaron. Men är under tidspress en social katastrof, vilket äventyrar relationen med väninnan Ulla när gamla oförrätter dras upp under bestyren i köket. I egenskap av rollen som skådespelare i färd med sina sista förberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal manöver, samma person ”som är trött på teater som låtsas”. Inte sällan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val än att höja såväl skådespeleri och mångbottnat manus till skyarna.

Det är en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit svårtillgänglig för mig, som totat ihop en genial text där crazy-inslag aldrig står i vägen för gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i mänskliga möten styr mycket av våra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk skärpa. Vi utsätts för en rad kontroverser, misshälligheter och problemlösning. En av rollfigurerna har som mål att vara ”ett mjukt hjärta i en hård värld”. Som framgår präglas uppsättningen av en sanslös variation vad gäller stämning. Svärtan i scenerna ur Kommer hem och är snäll står i bjärt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera sönder en fenomenalt iscensatt premiär. Moral och värdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur skådespelare kan resonera. I rollerna ventileras frågor som när borde man nöja sig, vilket ansvar har en person för sina handlingar och är det bra att försöka vara andra till lags?

En konst i sig, att i denna förödande tid då jag för min mentala hälsas skull behöver pausa eller plocka bort facebook-vänner för att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett självständigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med småländska och andra dialekter, går till och med loss i dansk ordväxling som en sorts kulmen. Båda agerar i suverän samklang. Komikern Åsa Gustafsson tar bitskt pådrivande ut svängarna. Med sina festliga på pricken- tonfall är hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och porträttera hunsade varelser vilka antingen kämpar mot sin omgivning eller visar sig medgörliga, till lags för att tillsammans kunna åstadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni får tag på biljett. Förhoppningsvis kan uppsättningen leva vidare någon annanstans. Den har verkshöjd för att spelas in av SVT. Kan avslöja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte är mer avgränsade, än att många av oss applåderade entusiastiskt när det verkade logiskt.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

12 oktober, 2025 by Mats Hallberg

10/10 2025

Skeppet i Göteborg

Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert

Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.

Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.

Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.

Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.

Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.

Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.

Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.

Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.

Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Fadren – Peter Andersson är storartad som ryttmästaren

11 oktober, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Fadren
Av August Strindberg
Regi och bearbetning F.A. Campbell
Scenografi och kostym Jane Campbell Rahmberg
Ljus Johan Sundén
Mask Katrin Wahlberg
Ljud och video Simon Mårtensson
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Victoria Dyrstad, Simon Reithner, Jan Mybrand, Linus Troedsson och Kerstin Steinbach.

Fadren på Kulturhuset Stadsteatern är en oväntat traditionell tolkning som inte tillför något nytt perspektiv på denna klassiker. Att dramat ibland känns vasst, hett och roligt beror främst på Peter Anderssons storartade gestaltning av ryttmästaren. Han fångar stilfullt varje sinnesstämning och nyans hos denna manschauvinist.

Fadren kallas av Strindberg för ett sorgespel och nog är den infekterade striden mellan ryttmästaren och hans hustru Laura hjärtslitande. Den visar också hur tunn linjen kan vara mellan förnuft och galenskap. Vem som helst kan nog pressas över denna gräns.

Lena Olin spelar Laura med stark inlevelse, stickig blick och en ormlikt huggande stil. Ofta vänder hon sig mer mot publiken än till sina medspelare, kanske för att understryka att hon söker vår förståelse för sitt agerande. Men få lär nog känna sympati för denna karaktär som medvetet driver sin make till vansinne.

Handlingen börjar med en kamp om dotterns framtida yrkesliv. Ryttmästaren vill att Bertha ska flytta hemifrån och studera till lärarinna så att hon har ett yrke att falla tillbaka på om hon inte blir gift. Laura vill att dottern ska stanna i hemmet och få utveckla sin konstnärliga talang.

Ett aber i sammanhanget är att dottern i denna föreställning av svårförståelig anledning görs till en liten flicka med förnumstigt prat och ett gosedjur/katt i famn. På det sättet blir hon ingen avgörande karaktär i dramat. Det lär också vara många år tills det är dags för henne att fundera på vad hon vill bli som stor.

Andra förhållanden i det fängelseliknande hemmet som tänder Lauras vrede är att hon som hemmafru är helt beroende av makens goda vilja. Han är familjens stöttepelare och hon måste be honom om fickpengar och noga redovisa alla räkningar. Samtidigt som han själv slarvar med pengar. Det antyds att ryttmästaren förlorat den förmögenhet han en gång haft.

Hustrun planerar kallsinnigt för att bli kvitt makens makt och ensam kunna bestämma över sitt och dotterns liv. Samtidigt försöker hon behagfullt smickra hans ego med ljuva blickar och tillrop som alla inleds med ett ”Älsklingen”.

Ett ödes nyck gör att Laura kommer på den skoningslösa vägen att så tvivel i ryttmästarens själ om att han är far till Bertha. Symboliskt vrider hon om kniven i hans inre. Det får denne så självgode man att snart helt tappa balansen i tillvaron.

Ryttmästaren blir själssjuk förklarar doktorn- utmärkt och med en lagom portion humor spelad av Simon Reithner. Upplysningen att en sådan diagnos i förlängningen kan leda till en omyndigförklaring får Laura att försöka manipulera doktorn för att uppnå denna slutliga lösning på sina problem.

En betydelsefull roll i föreställningen har även amman – på premiären spelad av Kerstin Steinbach eftersom Lena-Pia Bernhardsson insjuknat. Hennes mjuka uppfostrande karaktär är den enda som kan få ryttmästaren att vekna och lyssna på råd. Att sätta på honom tvångströjan i slutet blir dock väl smärtsamt för henne.

Fadren utspelas i den tid den är skriven alltså år 1887. Texten har dock fått vissa moderna tillägg som skaver. Laura säger exempelvis vid ett tillfälle om sin mans agerande att ”Det är botten” och Bertha kallar honom för ” farsan”. Föreställningen inleds dessutom med en raplåt.

Scenografin visar ett borgerligt hem i uppseendeväckande färgstarka kulörer och med många detaljer att fästa blicken på. I fokus är ett familjeporträtt som ger sken av en idyllisk treenighet – fadern, hustrun och dottern i ett förtrollande vackert ljus. Även kvinnornas och männens kostymer är anmärkningsvärt färgglada. I fonden finns en dörr som leder ut till en dyster hotande tillvaro där det regnar vilt och åskar så det känns som hela Klarascenen skakar. En tydlig ledtråd om det mörker som kommer att sänka sig över denna familj.

Det är alltid intressant med en pjäs av Strindberg. Nog är det också underhållande och även hemskt stundtals att ta del av denna våldsamma dragkamp mellan man och hustru som egentligen ingen vinner. Har ni inte sett Fadren tidigare kan det vara en bra ingång till dramat, själv hade jag dock önskat mig en djärvare tolkning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: August Strindberg, Fadren, Kulturhuset stadsteatern, Peter Andersson, Scenkonst, Teaterkritik

Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

11 oktober, 2025 by Thomas Johansson

Markus Krunegård och Mauro Scocco

Markus Krunegård har alltid balanserat mellan det storslagna och det personliga, mellan arenans ljus och vardagens grus. När han nu ”fyller halva Globen” – en formulering så typiskt Krunegårdsk att den lika gärna kunde vara en låttitel – gör han det med ett leende som avslöjar att det här betyder något på riktigt. I inläggen på sociala medier var han tveksam hur han skulle dela påk Globen, på mitten, på höjden eller någon annan kreativ skärning. Det är inte bara ännu en konsert, det är en sorts bekräftelse: på att envishet, känsla och egenart faktiskt kan ta en artist hela vägen hit. Det hela som enligt uppgift började som ett skämt, att boka Globen.

Kvällen börjar i dramatik. ”Bastard anthem” sprakar igång i blixtrande motljus och massor av rök på scenen, och Krunegård ropar ”Tack! Äntligen!” som om han hållit andan i flera år. Det är en stor entré, men också djupt mänsklig. Under två timmar rör han sig mellan olika uttryck – från explosiv crescendorock till elektroniskt skimrande synthpop i ”Trointeduärnåt City” – utan att tappa sin egen ton. Ljudbilden är tät men aldrig steril, och känslan av samspel mellan musikerna, som står tätt på scenen, ger arenan ett oväntat intimt skimmer. Lite misshandel av stråk-kvartett, finns på scenen, men används bara under tre låtar. 

Markus Krunegård

Krunegård blandar nytt och gammalt med lätt hand. Den nya singeln ”Tårar” får svensk premiär och låter som en framtida klassiker, medan ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” väcks till liv med lika delar humor och allvar – komplett med simmande spermier på storbildsskärmen. I ”Cha cha shake” tar dottern Helli plats vid sin fars sida och förvandlar låten till ett familjeporträtt i realtid. Det är rörande utan att bli sentimentalt.

Kvällen bjuder också på överraskningar och en förväntad gäst. . Miriam Bryant och Mauro Scocco dyker upp som eleganta kometer, men det är Krunegård själv som förblir navet. Hans förmåga att tala, skämta och blotta sig utan att tappa greppet om helheten gör att publiken aldrig förlorar fokus. Pianopotpurriet mitt i konserten – ensamt, naket, innerligt – blir ett av kvällens mest laddade ögonblick. Vet inte riktigt vad jag tycker om hur B-scenen användes igår. Kul att fler får känna att de är nära men vi som stod längt fram såg ingenting, och inget visades på skärmarna längst fram. Sen att han går igenom publikhavet tillbaka till scenen och jag först inte vill släppa fram honom utan tror att det är någon som vill ta min plats längst fram. 

Visst finns stunder av tomgång, små andningspauser där energin dippar. Men de vägs upp av ögonblick som ”Vampyr får vampyr” där Anna Vnuk dansar sig rakt in i låtens raseri, eller finalen ”Korallreven & Vintergatan”, då hela arenan badar i ljus och gemenskap. Det är varmt, mänskligt och påtagligt äkta – en kväll där Markus Krunegård visar att han både kan och vågar vara en arenartist på sitt eget sätt.

En fyra på en femgradig skala – för värmen, modet och glädjen i att faktiskt fylla halva Globen.
Setlist:

  1. Bastard anthem
  2. Everybody hurts/Tur att vi lever samtidigt
  3. Trointeduärnåt city
  4. På promenaden
  5. Etta sitta längst fram
  6. Tårar
  7. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
  8. 2 veckor i Austin
  9. 91:an
  10. Cha cha shake (med Helli Krunegård)
  11. OAOAE vi förlorade (med Miriam Bryant)
  12. Samma nätter väntar alla / De är synd om mänskorna / Fakta: Fucked Up / Ta en dusch / Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp (Från B-scenen)
  13. L.A. L.A. (gick till A-scenen under sången)
  14. Vampyr får vampyr (med Anna Vnuk)
  15. Jag är en vampyr
  16. Hell yeah Norrtälje
    Extranummer:
  17. Inget halleluja
  18. Hela livet var ett disco/Du stör dig hårt på mig (med Mauro Scocco)
  19. Askan är den bästa jorden
    Extranummer2:
  20. Stjärnfallet
  21. Korallreven & Vintergatan

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Roofman – halvfärdig och delvis underhållande

10 oktober, 2025 by Elis Holmström

Roofman
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Derek Cianfrance

Under det tidiga 2010-talet verkade Derek Cianfrance vara näste man på tur vad gällde att erövra hela filmvärlden och bli en given kritikerfavorit. Den sortens regissör vars filmer alltid skulle ha en given plats på de allra mest prestigefyllda festivaler, där inbitna cineaster hungrade efter varje nytt projekt. Både Blue Valentine och The Place Beyond The Pines känns som eviga favoriter på filmsidan Letterboxd som ständigt tycks bli favoriter hos unga och hungriga filmälskare.

Men på väg mot himmelriket verkade raketbränslet ta slut. The Light Between Oceans med Alicia Vikander och Michael Fassbender kom och gick, sedan har det mer eller mindre varit radiotystnad från Cianfrance. Nästan nio år senare gör regissören återigen långfilm. Förvånansvärt nog är det inte tal om att ännu en gång skapa diskbänksmisär, krossade relationer och visa upp det sämsta livet har ett erbjuda. Återkomsten är istället en mer lättsam historia som många gånger känns som en ren parentes i jämförelse med de kolsvarta och ödesmättade filmer som Cianfrance mottagit sina största och mest hysteriska ovationer för.

Här finns en obekymrad, lekfull inställning som känns välkommen men också oväntad. Cianfrance – till skillnad mot andra regissörer som stolt vältrar sig i missnöje och sorg, verkar inte – denna gång åtminstone, känna sig tvingad att ännu en gång ge publiken magknip av emotionell ångest. Det nyttjas stora doser nedtonad komik som ger filmen en oväntat gemytlig atmosfär.

Inte för att svärtan och sotet försvunnit helt och hållet. Ännu en gång används ett analogt foto med omåttligt återhållsamma och dämpade färger. Den lättsamma registilen och det råa utseende borde inte kunna samsas, men det förankrar projektet, får det att framstå sammanhållet och seriöst och inte en ren lekstuga, vilket alltför många komedier tangerar att vara. Filmens första halva är i mångt och mycket en perfekt fusion mellan desperation och charmig komik. Cianfrance hittar ett perfekt emotionellt spektra för berättelsen där filmen rör sig mellan slapstick och nakenskämt men också ett par finstämda känslomässiga stunder för Channing Tatum, som bjuder på sitt bästa skådespel hittills. Cianfrance verkar acceptera att han inte regisserar en film med oändlig potential, det är en trevlig bagatell som inte kräver stora gester eller domedagsscenarion där kroniska sjukdomar eller hjärtesorg krossar människor.

Därför kan man fråga sig varför speltiden har dragits ut till två timmar? Berättelsen och det generella innehållet hade varit ypperligt på knappa hundra minuter, men då tjugo minuter adderas börjar den behagliga och trivsamma bagatellen vackla och snart har filmen stannat längre än den är välkommen. Problemen börjar skymtas då filmen vill presentera romansen mellan Kirsten Dunst och Tatum. Dunst som inte direkt är känd för något vidare energiskt eller varierat skådespel är här lika oinspirerad och själlös som brukligt. Scenerna mellan henne och Tatum är lika erotiska och romantiska som ljudet av en skramlande cementblandare. När vi ändå är inne på verktyg för byggnation liknar filmens andra halva en ocean av fogmassa. Det härliga tempot och den fyndiga komiken blåses bort för torftiga och trista scener som endast känns sövande.

Vad som kunde blivit en lysande, timid, klyschig men hjärtlig komedi blir istället i slutändan bara halvfärdig och delvis underhållande, detta trots en introduktion som utlovar det bästa Cianfrance gjort, ett påstående som tycks få vänta ett tag till.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in