Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

by

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.

Recension av tv-serie: Kommissarie Ellis – en tuff poliskvinna i en välgjord engagerande serie

by


Foto: Steffan Hill

Kommissarie Ellis
Betyg 4
Premiär på SVT och SVT Play 12 januari 2025
Regi Nick Hurran, Andy Tohill och Ryan Tohill

Vera har fått konkurrens i kategorin tuff kvinnlig polis. Vera Stanhope som är en medelålders mycket bestämd poliskommissarie som huserar i Northumberland spelas av fantastiska Brenda Blethyn. Vera har vunnit många serie-tittares hjärtan. Nu har det äntligen kommit en ny poliskvinna som kan mäta sig med Vera. Sharon D Clarke i rollen som Ellis är helt underbart tuff. Och smart. Henne sätter sig ingen på.

Den första säsongen skapades 2024 och har nu släppts i Sverige. Den består av tre avsnitt som alla är kring en och eh halv timme långa, som tre långfilmer.

Kommissarie Ellis som är polis i London blir utskickad för att hjälpa lokalpolis i svåra och känsliga utredningar, något som inte alltid är så populärt. Hon möter ofta motstånd hos den lokala polisen, speciellt lokala polischefer som känns sig åsidosatta när det kommer en höjdare från London. I det första avsnittet träffar hon Chat Harper (spelas av duktiga Andrew Gower). Han är en mjuk person som passar bra ihop med Ellis. De bildar ett perfekt utredningsteam.

I första avsnittet ska Ellis lösa försvinnandet av en ung flicka och mordet på hennes pojkvän som är son till en brittiska politiker som kräver att någon utanför den lokala polisen leder utredningen. Redan där finns förstås en konflikt mellan den lokala polisen och Ellis. I det andra avsnittet blir det inte lättare precis, för där ska hon tillsammans med Chet Harper utreda försvinnande av en kvinnlig polis som var i konflikt med sina manliga kollegor.

Det är kluriga fall Ellis och Harper får ta itu med, det är lite av Agatha Christie-stil med många trådar som far åt olika håll. Som tittare känner jag mig involverad och försöker själv klura ut fallets lösning.

Det är hög kvalitet på skådespelare och på de kluriga fallen och dessutom tar för oss ut till olika delar av den brittiska landsbygden och småstadsmiljöerna. Det är en överraskande positiv nu krimserie. Hoppas verkligen på en andra säsong.

Ett plus är också att avsnitten fokuserar på fallen och inte på Ellis privatliv. Hon har någon slags problem med sin dotter men det är inget som serien går på djupet med. Det är så skönt med en serie som inte ägnar halva tiden åt kommissariens trassliga privatliv.

Recension av tv-serie: Ember Manning: Fallet vid bryggan – tröttsam, rörig brittisk krimserie

by

Ember Manning: Fallet vid bryggan
Betyg 2
Premiär på SVT Play 4 januari 2025
Regi Cat Jones

Tröttsam, rörig miniserie i fyra avsnitt som kändes som bortkastad tid att se.

Brittiska krimserier brukar hålla hög kvalitet. Här är ett exempel på en brittisk serie som bryter den traditionen. Den fyra avsnitt långa miniserien Ember Manning: Fallet vid bryggan är plågsam att se, den bygger på klyschor, klichéer och är väldigt fördomsfull.

Huvudpersonen är kriminalinspektören Ember Manning som ska utreda en mordbrand och det dröjer inte länge förrän det leder till en gravid minderårig flicka. En true crime-poddare dyker upp och avslöjar att mordbranden kan vara anlagt av en serieförövare, det kan vara en man som förgriper sig på unga minderåriga flickor och som försökt ta bort bevis från tidigare brott genom branden. Branden kan ha att göra med en försvunnen skolflicka, Amy, som försvann femton år tidigare.

Ember Manning är en polis som går sina egna vägar och utreder för sig själv utan att tala om för sina kollegor vad hon håller på med. Det börjar bli en kliche i hög grad nu som upprepas i den ena krimserien efter den andra med dessa hemlighetsfulla ensamma utredarna. Eftersom Ember Manning verkar göra detta framför allt för att dölja att hon misstänker att en anhörig till henne kan vara inblandad blir serien inte mer engagerande. Ember Manning är överlag en otrevlig person. Hon är nedlåtande mot sin polispartner och hon anklagar hela tiden sin mamma för att Ember inte fick den uppmärksamhet hon borde fått som barn av sin mamma. Det är tjatiga teman som inte känns fräscha.

Fallet med den försvunna Amy tar mer och mer plats. Vi får följa många scener med Amy innan hon försvann. Hon var en utmanande tonårig som gick över alla gränser. Hon ljög, lurade och utnyttjade människor för sina egna syften. Hon var utnyttjad av en vuxen man i ett sexuellt förhållande fast hon är minderårig. Men hon var inte emot att ha sex med den mannen, inte på något sätt var hon emot. Det gör det inte mindre olagligt, förstås.

Amys föräldrar beskrivs som dåliga och att de inte gett henne kärlek. Amys föräldrar är egofixerade. Mamman bryr sig inte om Amy och pappans företag är på väg mot konkurs medan han samtidigt har en massa älskarinnor. Att utåtagerande, gränslösa tonåringars beteenden alltid skulle beror på dåliga föräldrar är en fördom som långt ifrån stämmer i alla situationer. Denna serie är fullproppad av sådana fördomar.

Dessutom är serien rörigt berättad. Jag har hört flera kommentera serien att det tar två avsnitt innan de förstår att vissa scener är skildringar av det förflutna.

Det är svårt att tycka om huvudpersonen Ember Manning eller att sympatisera med henne. Amy, som är ett offer, är samtidigt otroligt manipulativ och elak. Handlingen är för skruvad och pepprad med alldeles för många förutfattade meningar om hur människor är. På engelska heter den The Jerry och hade premiär 15 juli 2024 på BBC One. På SvT och SvT Play hade den premiär 4 januari 2025. Jag hoppas innerligt att det inte kommer någon andra säsong.

Recension av tv-serie: American Primeval – den bästa tv-serie jag sett på länge

by

American Primeval
Betyg 5
Global premiär på Netflix 9 januari 2025
Regi Pete Berg

Wow. Det här är den starkaste och mest imponerande tv-serie jag sett på länge, länge. Den står ut på många sätt och imponerar dramaturgiskt och med tanke på skådespelarnas insatser och filmtekniskt och fotomässigt. Den har allt. Det är äventyr och engagerande och samtidigt berättar den något om människor i pressade situationer och om hur America kom till då urinvånarna förlorade sitt land.

Vi får följa olika människor, en kvinna som som behöver en guide för att ta sig igenom vildmarken då hon är på väg med sin lille son för att söka upp maken. Vi får följa ett ungt mormonpar som råkar ut får våld och skils åt och måste leta efter varandra. Vi får följa amerikanska urinvånare, i filmen används ordet indianer, som vi kanske inte får säga nu för tiden. Vi får följa amerikanska soldater som är på plats för att skydda amerikanska lagar och nybyggare av olika slag som söker sin framtid.

American Primärval utspelas under 1850-talet och är en uppgörelse med Americas våldsamma förflutna och bland annat avslöjas mormonkyrkans fruktansvärda förakt för andra och hur de dödade urinvånare och andra nybyggare som de ansåg stod i vägen för deras kyrka.

Jag läste på en hemsida som drivs av mormoner där de visserligen bekräftar en del av det våld som skildras men skyller på att mormonerna som annars är fredsälskande var tvingade att ta till våld då de var så förföljda överallt av en fientlig omgivning. En högst hycklande förklaring, förstås. Mormonkyrkan är långt ifrån den enda religiösa grupp som använd våld för att uppnå sina syften.

Serien är inspelad i svartvita toner som färgsatts väldigt lätt. Det blir oerhört starkt foto och det känns som om jag är med där. Jag fryser när de fryser, jag vill försvara mig när attacker kommer. Fantastiskt filmat.

I 1850-talets America är det många som kämpar om mark och drömmen om att nå rikedom eller åtminstone leva ett drägligt liv. American Primärval utspelas i Utah och områdena där omkring och att färdas genom detta område är att utsätta sig dagligen för risk att dödas. Det är ett drama men det bygger delvis på verkliga händelser och historiska personer.

American Primeval är det bästa och mest engagerande och spännande och välgjorda tv-serie jag sett på länge.

Filmrecension: En oslipad diamant – en smart genomförd skildring av kampen för att bli rik på sitt utseende

by

En Oslipad Diamant
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi och manus Agathe Riedinger

Skönhet är det viktigaste. Det är 19-åriga Liane helt övertygad om. Hennes mantra för livet lydar: ”Den som är vacker har makt. Makt ger pengar.” Hennes liv och syfte och mål med livet är domineras av drömmen om det perfekta utseendet där smink, kläder och modifiering av den egna kroppen har blivit meningen med livet.

Liane bor i landsortshåla i södra Frankrike och hon lever under fattiga förhållande. Hon bor med sin mamma och sin lillasyster och de kan kategoriseras som ”white trash”. Mamman är arbetslös och har inte betalat hyran på fyra månader så de kommer att bli utslängda och bostadslösa vilken dag som helst. Hela Lianes liv har varit utsatt och fattigt. Ett par år har hon till och med varit bortlämnad hos en fosterfamilj för att hennes mamma inte kunnat försörja henne. Men kan ändå hålla sig med dyrt smink och dyra hudvårdskrämer och glittrande högklackade skor och kortkortkorta kjolar. Hon stjäl nämligen. Liane är ganska duktig på att stjäla. På något sätt har hon till och med lyckats skaffa pengar för plastikoperationer. Hennes bröst är opererade för att vara större och att läpparna får fillers syns lång väg.

Det viktigaste för Liane är att få så många följare som möjligt på sociala medier. Hon har 10.000 följare så hon är inte riktigt den influencer hon vill vara. Men så kommer ett telefonsamtal. Liane har kanske fått en väg bort från småstadstillvaron och kanske kan hon bli berömd och rik. Hon har kallats till en första intervju för att få provspela för dokusåpan ”Miracle Island”. Om hon blir utvald kommer hon att få många fler följare på sina sociala medier och hon kan bli välbärgad och få den framgång hon drömmer om.

För mig är det obehagligt att se en människa som så totalt hyllar tanken och idéen att utseendet är det viktigaste, ja till och med det enda viktiga. Det är obehagligt att se hur människor inte kan acceptera sig själva utan måste operera sin kropp efter skönhetsideal från sociala medier. Att det som ger människor deras värde är märkeskläder och ett sexigt, snyggt utseende.

Det är skickligt berättat och vi får en osminkad socialrealistisk skildring av en tonårsverklighet. Det är bra gjort men jag är kluven. Liane lurar sig själv och har mycket ilska och ångest i sitt undermedvetna som bubblar och pressar på. Det finns inte mycket som är äkta på henne. Bröst och läppar har förstorade genom inplantat och hon går klädd för att på alla sätt stryka under att hon är sexig med shorts eller kjol som är så kort att hon nästan inte döljer något. Men samtidigt är hon inte alls intresserad av att ha sex, så hon är rätt stark ändå.

När beskedet från dokusåpan dröjer och Liane redan har spridit det överallt att hon varit på intervju är hon på bristningsgränsen att explodera.

Handlingen följs av dramatisk musik med stränginstrument. Många scener är filmade på ett medvetet skakigt sätt och med bildsnitt som om det vore filmade med mobiltelefon vilket förstärker intrycket av en amatörmässig tonårig som vill vara influencer men inte har råd med proffsig utrustning. En oslipad diamant är filmmässigt annorlunda, intressant och ger mycket att prata om och fundera kring. Utseendefixering, vad som är värt mest i livet, vad som uppmärksammas, influensers och traditionella mediers samverkar och beroende av varandra.

Vill inte berätta slutet för det förstör nog något av upplevelsen för den som ser filmen. Men slutet finns det mycket att diskutera kring. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den samtidigt gör mig ledsen och deprimerad över att ett liv så totalt inriktat på ytliga värderingar härskar runt om i världen.

Det är en väldigt smart och konsekvent utförd filmberättelse och den utmanar fördomar. Det finns många filmer där unga män tränar stenhårt för att bli vinnare i boxning eller löpning eller någon annan sportslig kraftmätning. Det finns filmer om små pojkar som älskar att dansa och som inte ger sig trots omgivningens motstånd. Nu är det en ung tonårskvinna som envist hänger fast vid sin dröm: att bli berömd och rik för sin skönhet. Och för att vara snygg och vacker formar hon sin kropp efter de ideal som uppenbarligen styr världens skönhetsideal.

I Cannes 2024 visades EN OSLIPAD DIAMANT som del av festivalens huvudsektion och tävlade om en guldpalm. Under Stockholms filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Malou Khébizi pris som bästa kvinnliga skådespelare.