• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: 7 Steg – två gräsliga timmar

16 oktober, 2025 by Elis Holmström

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kvällspass – känns i hela kroppen

15 oktober, 2025 by Rosemari Södergren

Kvällspass
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Petra Biondina Volpe

En ovanlig och unik film som skildrar en människa i dess arbete ett helt pass. Detär inte många filmer som skildrar människor som arbetar. Ofta, ofta handlar det i filmer om människor som av något outgrundligt skäl inte behöver försörja sig. Men nu får vi följa Flora, en erfaren sjuksköterska på en kirurgavdelning där tempot är högt och resurserna knappa. Det är fruktansvärt stressigt, krävande och påfrestande. Genom henne speglas egentligen liv och död, de stora existentiella frågorna och samtidigt på ett högst konkret, tydligt och realistiskt sätt sätts detta i samband med hur arbetsliv ser ut idag för många människor.

Avdelningen Floria jobbar på är underbemannad men hon kämpar verkligen på och är duktig, noggrann och har empati för patienterna. Men ju mer arbetsbördan ökar och alla har krav på henne och förväntningar blir det svårare att fortsätta upprätta den leende attityden och gott humör. Filmen är inspelad i ett tyskt sammanhang och det gör att där finns vissa skillnader som jag inte tror stämmer inte på svenska förhållanden. Där finns en del rum där privatbetalande patienter finns. Dessa privatpatienter har, inte oväntat, ännu högra krav på sjuksköterskan och vården. Jag har inte hört talas om att det finns avdelningar på svenska sjukhus där vissa rum är för privatbetalande patienter. Men det spelar ingen roll för filmens handling och helheten. Jag tror många, många inom vård och omsorg kan känna igen den press som Floria upplever och vi har alla något att lära av det.

Trots underbemanning hanterar hon arbetsdagen med okuvlig arbetsmoral, klinisk precision och stor empati för sina patienter. När arbetsbördan växer och timmarna rinner iväg blir även det inre trycket synligt. Med hyllade Leonie Benesch (Lärarrummet, Det vita bandet) i en djupt mänsklig huvudroll är filmen en hyllning till dem som bär andra – ofta på bekostnad av sig själva.

Av och till är Floria så pressad att jag får ont i magen och det känns i hela kroppen. Pressen kryper under huden på mig. Det är stark film som jag hoppas många ser. Speciellt politiker och makthavare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

14 oktober, 2025 by Mats Hallberg

poster Emil Gustafsson

Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson

Av Nerve i samarbete med Trixter

Producent: Charlotte Davidson

Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes

Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey

Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg

Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.

Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.

foto Per Larsson

Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.

Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.

Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.

foto Per Larsson

Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Omvittnat hög standard upprätthålls med besked i osannolikt jätteprojekt – Ringen av Anna Kruse

13 oktober, 2025 by Mats Hallberg

Anna Kruse

Ringen

4

Inspelad i Harma Studio och Village Studio

Producenter: Anna Kruse & August Wanngren

Gateway Music

Releasedatum: 10/10 2025

Har senaste åren haft anledning att skriva ingående om Anna Kruse – svenska bosatt i Köpenhamn verksam som sångerska och kompositör. Hon kan därtill titulera sig producent, arrangör och skådespelare. En förbluffande konsekvent hållning utmärker denna artist sedan tjugo år tillbaka. Att jag analyserat fyra cd i olika format i en fyllig entusiastisk genomgång, skrivit två utförliga recensioner och sett henne med såväl egna musiker på jazzklubb och med vitalt storband; beror på hennes outsinliga kreativitet. Den levandegör Edit Södergrans (1892-1923) poesi. Ofta lämnas det typiska visformatet för mindre konventionella uttryck vilket medför spännande resultat. Kan avslöja att jag som medskick till recensions-cd:n fick ett kort med en hälsning och en förhoppning om att jag skulle ”lyssna, röras och skriva”.

Just för att jag skrivit så ingående om någon med högintressant framtoning vars specialitet textmässigt gör henne till en one-trick-pony och till en kameleont i musikaliskt hänseende, borde inte recensionen denna gång behöva bli så omfattande. Vi får således ytterligare en fullängdare med tonsättningar av modernistpionjären bosatt i Karelen vars modersmål var svenska. Släppet kompletteras med en kortfilm på cirka tjugo minuter. Kruse känner ända in i själen en samhörighet med den numera berömda poeten som fick ett alldeles för kort liv. Man undrar ofrånkomligen hur mycket lyrik finns det att tonsätta. När anser hon sig klar? Har samma dikt förekommit i flera arrangemang?

Högst rimlig hjälp på traven inför lanseringen skedde nyligen, då Kruse och samarbetspartnern, den oförlikneliga Stina Ekblad, berättade om senaste projektet i Go Kväll i SVT. Kan parentetiskt flika in att Ekblad hörts live tre gånger senaste åren – Stora Teatern, Kungsbacka och när jag var publik i tv-studion då avsnitt av tävlingen Kulturfrågan Kontrapunkt spelades in. De flesta av dikterna kommer från postumt utgivna Vaxduks häftet, romantiskt präglade och ändå moget, naturnära säsongsdikter, skrivna i tonåren och kommit att uppvärderas med tiden. Glädjen är en fjäril släpptes på singel i samband med att hundraårsminnet av Södergrens död uppmärksammades.

Ringen är i vanlig ordning en lyxig produktion med fantastiskt sound. Åtskilliga instrument färgar tonsättningarna. På cd:ns omslag nämns Stina Ekblads diktläsning jämte Jeppe Holst på gitarr och Nicholas Kingo på piano. Gästar gör bland andra Fredrik Lundin, Veronika Kroell Voetmann, Gustaf Ljunggren, August Wanngren (tillika producent), Veronika Voronen och Gunnar Halle. Är inte enkelt att skaffa sig en översikt över vem som spelar vad så skippar redovisande av sättning. Konstaterar att stundtals förekommer rytmsektion, dragspel, percussion, diverse blås som flöjt, tenorsax, sopransax, troligen basklarinett och trumpet. Åtminstone Halle och Lundin har jag haft förmånen att höra live i andra sammanhang. Vidare hörs stråkinstrument och , tror jag, både orgel och wurlitzer.

Fastnar återigen för variationsrikedomen. Berörs av mystiken flera spår draperats i. Vissa dikter vilka varit otympliga att göra sångbara – exempelvis Nu nalkas hösten – framförs med sedvanlig skärpa av Ekblad. Bidrar därtill i flera sångbara verser till effektfull accentuering av formuleringars innebörd. Anna Kruse sjunger med utstuderad perfekt intonation. Utan att alls gå till överdrift når varje stavelse fram. Hennes röst ger ifrån sig förunderlig närvaro, har precision och är tillräckligt elastisk. Registrerar efter lyssning i hörlurar nattetid en aura av längtan och hopp, också en förförisk stillhet och begrundan. Inga nyheter för oss förtrogna med hennes album i serien.

Hör underfundiga arr, hisnande dynamik, suggestiva konstruktioner, avspända tongångar vilka vetter åt antingen cocktail-jazz eller poppigt gladlynt inramning centrerad kring refrängen. Den andra vågskålen består av nämnd mystik, skönhet och en meditativ ton. Att texterna skrevs i ungdomen och följaktligen brister ut i bejakande, ett slags livsberusning som trotsar tvivel och rädslor, speglas smart i arrangemangen. Vinterbilder är fem minuter av exalterad optimism medan Djupt under snön förmedlar en annan sorts stämning toppat av distade gitarrsolot i sticket. Man häpnar över och fängslas av rikedomen av uttryck.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

13 oktober, 2025 by Pernilla Wiechel

Hela världens recept
Av Christina Ouzounidis
Regi Christina Ouzounidis
Rum/Scenografi Joakim Bayoumi Karlsson och Melda Törnqvist
Kostym Matilda Hyttsten
Ljus Tobias Hallgren
Mask Anna Olofson
Musik Sole Gipp Ossler
Körtekniker Moa Nyman och Sole Gipp Ossler
Patinering Bettan Eriksson Gross
Medverkande Charlotta Larsson, Sandra Huldt, Pelle Grytt, Frida Beckman
Premiär 13 oktober 2025 (sedd på generalrepetition 12 oktober) på Teater Galeasen, Stockholm

Dramatikern, regissören och författaren Christina Ouzounidis (född 1969) var med och startade och är sedan länge medlem i scenkonstkollektivet Teatr Weimar i Malmö. Hennes verk har översatts till flera språk och 2012 prisades hon av Det svenska Ibsensällskapet. Tidigare aktuell med radioteater och regiarbeten på Kungliga Operan, skrev hon nyss verket Kröna en drottning som spelades på Stadsteatern i Stockholm.

På Teater Galeasen har tidigare Lagarna (2010) och Agamemnons förbannelse (2012) av henne spelats. Kvällens verk är skrivet direkt för de fyra skådespelarna. Inspirerad av Alice B Toklas kokbok uppges den vara som en svartsynt komedi eller dystopi om djur och matlagning. Texten har vuxit fram utifrån ett pågående samtal mellan Galeasens teaterchef Sophia Artin och Ouzounidis. Handlingen kretsar kring tre väninnor som ses en kväll för att laga mat. Orostider råder. Programbladet beskriver gestalterna som G – som är ”stundtals misstänkt lik Gertrud Stein”, S som är ”influerad av Simone de Beauvoir”, A som är ”förvirrande lik Alice B Toklas. En fjärde gestalt E – är ”elektriker helt enkelt”.

En snabb sökning på nätet berättar att Ouzounidis brukar skapa postdramatisk teater. Här frångås ofta ett linjärt berättande och i stället skildras tillstånd, där relationer och situationer undersöks i ett utvidgat nu. Texten blir ett teatralt element, jämställt med ljud, film, ljus och scenerier. Aktörer och publik deltar som i en gemensam process där gestalternas handlingar och möjligheter sker inom en vald fiktion. Hennes verk beskrivs bestå av språkspel med upprepningar och pauseringar, där påståenden hålls fram för att sedan finfördelas till nya påståenden. Begrepp och föreställningar om moral och existentiella dilemman smulas sönder och sätts ihop igen i nya mönster.

Utan att tidigare tagit del av hennes dramatik vandrar jag förutsättningslöst – ovetandes om det ovan – in i teaterlokalen. För att nå min plats måste jag försiktigt passera ett tjusigt, festligt långbord med mängder av vinglas, pavor, bruna, robusta tallrikar och vita linneservetter. Bordet står långt fram på scengolvet. Borgerlig trygghet och ordning anas. Den ännu obefolkade scenen kantas av växtlighet, där murgröna dekorativt pryder de många fönstervalven. Allt är partiellt upplyst till en varm atmosfär. En gammal charmig bil, halvt igenvuxen, sticker fram till vänster. Fåtöljer står hemtrevligt utplacerade. Rummet verkar, trots vissa detaljer, andas skönhet och harmoni. Sammantaget känns ljussättningen och scenografin gjord med extra omsorg. Harmonin i rummet blir en tydlig kontrast till det skrämmande kalla ljus man anar utanför. I svartvitt – som via en övervakningskamera – via videoskärm – får vi inledningsvis se vad som försiggår i köket bredvid. Tre personer lagar mat och pratar trivsamt. En slags gemytlighet sprider sig. Strax därefter träder de tre vännerna in i scenrummet.

Via hur vännerna reagerar på eller förhåller sig till det som hotar utanför lär vi sakta känna deras skilda karaktärer. Men ständigt inflikas, och återvänder samtalen lyriskt, allvarligt och emellanåt maniskt kring matlagning. S – som underbart och med träffsäker komik gestaltas av Sandra Huldt – är den mest hoppfulla. Hon söker ljus och mening i nuet som ändå kan hanteras. Hon vill vårda allt och alla, och försäkrar (med ibland skör stämma) att allt är lugnt – för de ”har allt som de behöver”. De gör ju allt, tar ju hand om ”äpplena innan de faller ner” från träden. A – ledigt gestaltad av Pelle Grytt –är en mer drastisk och realistisk kvinna som påminner alla om att mord även krävs när man lagar mat. G pratar filosofi och utövar en viss uppsatt, svävande auktoritet, träffsäkert artikulerad och fångad av Charlotta Larsson. Mitt i allt dyker hantverkaren E upp – som bland annat får ett utbrott mot de övriga – som ju har allt (i sin borgerliga lyx) och hon inget. Men hon stannar kvar, hjälper dem när strömmen går, tycks ty sig till någon slags trygghet hos vännerna.

Emellanåt föreslår G, pedagogiskt, att de ju alltid kan låtsas och liksom ”börja om som om ingenting fanns före detta”. S får raseriutbrott över att man envisas med att ta framtiden på så stort allvar. Man vet ju ”inte om framtiden ens finns”.

Ibland formar sig replikerna till talkörer i otakt där orden inte hörs så bra och monologerna växlar till drömlika inre medvetandeströmmar. Men det tragikomiska och ironin i texten väcker hela tiden intresset för att inte missa ett enda ord. Pinsamt och nära känns det att A suckar över att ”sufflén sjönk ihop” i ugnen när strömmen gick. Likaså att champagne anses nödvändigt, till löjrommen, som snabbt bör ätas upp inför en oviss framtid. Pinsamt är också nonsenspratet kring vem som får vara tjock. Men det blir mänskligt och psykologiskt trovärdigt. Den inskrivna humorn balanserar vänligt upp allt mörkt.

Jag relaterar till ”lägerelds-TV”. En stunds gemenskap, men med stort allvar denna gång. Inget är överdoserat svart, för det har vi redan nog av. Vi värms och orkar reflektera.


Foto Markus Gårder

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Christina Ouzounidis, Scenkonst, Teater Galeasen, Teater Galeasen i Stockholm, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in