Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Hungerstenarna – avspänd och visuell klimatkristeater

by

Hungerstenarna
Av Henrik Bromander
Regi John Hanse
Scenografi & kostym Maja Kall
Ljus Marcus Philippe Gustafsson
Mask Therese Jansson
Dramaturg Amanda Fromell
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 17 jan 2025

Nyskrivna Hungerstenarna är en pjäs av Henrik Bromander som nu får sin urpremiär på Intiman. Stenarna, som titeln syftar på, är de vilka placerats på flodbottnar i Europa under tider av kris. När floden torkar kommer svälten och då träder hungerstenarna fram: “Ser du mig, så gråt”? säger en sten. Det är kanske hög tid att lyssna till detta budskap. Men gråta är inget du gör efter denna klimat-noir-föreställning.


Scenen är svart och avlång. I en fyrkantig inramad ruta inleds föreställningen likt en serietidning. Där, klädd i reflex, står en ensam figur arm i arm som en girlang med sina kompanjoner. Klimataktivisterna blockerar motorvägen och denna gång kör en av lastbilarna bara på. Striden hårdnar och klimataktivisterna börjar tuffa till sig. Vi följer Anna (Hanna Carlsson) och gänget som tar kampen för miljön. Peter (Erik Borgeke), som är säkerhetspolis, följer planerna varsamt i hörlurarna på Säpo-kontoret. Anna börjar han följa väldigt varsamt. Så varsamt att de till slut inleder en romans. I en tillvaro fylld av lögner och paranoia får vi sedan se dessa två rollfigurer navigera i en mörk samtid i Malmö. Ständigt avlyssnade.


Hungerstenarna blir aldrig särskilt gripande i John Hanses regi. Ska teater om klimatkrisen vara gripande? Som publik behåller vi en distans till de sceniska bilder som presenteras i detta fall. Vi är frånkopplade händelserna och betraktar. Kanske går det att likna vid ett doom-scrollflöde som vi ju alltjämt utsätts för som mediakonsumenter idag. Vi ges en inre monolog styckad i bildrutor, skärvor av verklighet, i små lättuggade bitar. På det sättet kan man säga att scenograf och kostymör Maja Kall har lyckats med att skapa en egen form för föreställningen som talar ett eget språk i dialog med samtidens. Innehållet i föreställningen blir nästan sekundärt. Peter har ett ganska stort “whatever” i allt han gör. Inget kostar honom eller oss som publik särskilt mycket. Vi scrollar vidare. För dig som ska se föreställningen vill jag säga: ta med glasögonen, för Hungerstenarna är en nästan uteslutande visuell upplevelse.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Nintendo utannonserar nästa generation av sin hybridkonsol – det här är Nintendo Switch 2

by

Efter nästan åtta år på marknaden, och åratal av rykten och läckor, är det nu dags för Nintendo att gå vidare från sin nuvarande hybridkonsol Nintendo Switch – som både kan spelas bärbart men också sättas in i en docka som är kopplad till en TV eller monitor för stationärt mer traditionellt spelande som deras tidigare hemkonsoler som Snes, Gamecube och Wii – och idag utannonserade de sin nya konsol Nintendo Switch 2 – ett rakt och tydligt namn som visar att det är en ny generations konsol som inte riskerar att förvirra kunder (som Wii U gjorde efter succén Wii där många trodde det bara var ett onödigt dyrt tillbehör istället för en helt ny konsol) och i den första trailern visar de att det kommer med en större skärm (obekräftade uppgifter säger 8” LCD) och större joy cons som kommer med magnetiska fästen – vilket tillsammans med HAL effect motarbetar stick drift – ett problem som drabbat många Switch-spelare och varit en nagel i ögat på Nintendo under nästan hela denna konsolgenerationen. Men nu tycks det vara slut på det.

Klippet visar också att konsolen kommer med två USB C-ingångar: en på ovansidan, och en på undersidan. De har inte sagt vad de är till för, men en kan exempelvis användas för att ladda konsolen och samtidigt ha ett tillbehör inkopplat på ovansidan. Nytt är också den något tunnare men flexiblare u-formade kickstanden på baksidan av konsolen som gör att du kan ha skärmen ståendes på ett bord och spela med kontrollerna avtagna i så kallat table top mode. På själva joy-consen är knapparna sig lika, förutom på den högre varianten där en knapp lagts till under den vanliga hemknappen – som enligt rykten är en C-knapp för chat och kommunikation, men här har redigerats ut så det inte står någonting på den. Antagligen för att de inte är redo att prata om den än. I designen är det sleekt svart med inverterade röd och blå färg på insidan istället för att som när Switch släpptes ha hela joy-consen i de färgerna. Vilket ser väldigt sobert och snyggt ut!

Någonting som antyds men inte riktigt bekräftas är att det på insidan av joy-consen finns en optisk enhet, likt under en datormus, som gör att du kan använda ena joy-conen som en mus och glida med den i olika riktningar och sedan styra och kontrollera mer exakt med den andra. Om detta verkligen är fallet får tiden utvisa då det i trailern bara visas lite snabbt och inte hur det används i ett spel eller menyer. Men det skulle verkligen vara en unik vidareutveckling av originalets joy-con kontroller och ge Switch 2 en speciell gimmick som särskiljer den från marknadens allehanda alternativ. Vad som dock bekräftas i videon är att de fästes magnetiskt till konsolen istället för att monteras uppifrån och ned som originalet, och tas av mot sidorna. Vilket ger ett stabilare och mer lätthanterlig kontrollsituation för spelaren. Säkrare och mer hållbart är det också.

Tyvärr visades inte speciellt många spel till konsolen, men Nintendo har lovat att hålla en Nintendo Direct för att visa spel och mer ingående hur konsolen och bakåtkompatibilitet fungerar – även om de redan nu bekräftar att första generationens Switch-spel kommer vara spelbara på Switch 2, såväl digitalt som med fysiska spelkort – i ett uppkommande event den andra april i år. Men vad de visade upp nu med konsolen var ett nytt Mario Kart, än så länge icke namngett, som vittnar om större öppnare open world banor och upp till 24 spelare – vilket är dubbelt så många som tidigare. De har inte sagt om det är en releasetitel som släpps samtidigt som konsolen, eller när konsolen släpps och till vilket pris, men allt det förväntas avtäckas där i början av april. Utöver det kommer anordna Experience-events runtom i världen, som Paris och New York, innan konsolen lanseras skarpt vilket förväntas ske till Maj-juni någon gång. Om de har något event för att visa spel, både från sig själva och tredjepartsutvecklare, innan dess återstår också att se. Tills dess lever vi på drömmen om vad som stundar!

Beundransvärt ensamarbete på välkommen tribut – Laura av Peter Gallway

by

Peter Gallway

LAURA

4

Inspelad i Maine USA

Producent: Peter Gallway (även inspelning o mixning)

Gallway Bay Music

Releasedatum: 24/1 2025 (Japan oktober 2024)

Hyser tvivel om att Laura Nyro någonsin fick ett genombrott i Sverige varför man näppeligen kan prata om en önskvärd renässans. Tror att hon som slog igenom parallellt med Joni Mitchell och Carole King på ungefär samma scener här förblivit kult. Hon dog tyvärr i cancer vid fyrtionio års ålder, var mest i ropet första halvan av 70-talet och jag tror inte hon turnerade i Norden. Då jag en period i livet varit aktiv som skivsamlare och slukat musiktidningar uppstod en nyfikenhet på en artist det tipsades om, någon som för var ett stort namn på folkrockscenen i New York, ibland ackompanjerandes sig själv på flygel för att på andra album ha lyxig tillgång till utsökta instrumentalister.

Genombrottet skedde i första hand postumt genom inval Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame. En lång rad av storheter, däribland Rickie Lee Jones, har vittnat om det inflytande Nyro haft och Billy Childs sammanställde för tio år sedan en tribut med ett antal celebra gäster. Har Införskaffat i välbevarat skick begagnade exemplar av tre vinyler: Christmas And The Beads Of Sweats från 1970 featuring Duane Allman och berömdheter från Muscle Shoals, souliga cover-plattan Gonna Take A Miracle året efter med sångtrion Labelle producerad av Gamble/ Huff samt jazz-poppiga Smile från 1976 gjord med stort band som hyste åtskilliga stjärnor. På föreliggande cd (vars snåla speltid uppgår till knappt 33 minuter) hämtas samtliga åtta spår dock från två tidiga alster, nämligen två lp utgivna på Columbia vars titlar är Eli And The Thirteenth Confession respektive New York Tendaberry.

Finns en hög grad av tillgänglighet av hos kompositören, musikern och inte minst sångerskan Laura Nyro, känd för sitt ansenliga omfång. Hennes melodier och texter attraherar med en suggestiv, förförisk intensitet som sannerligen förtjänar att lyssnas på. Kan förvisso kännas lite underligt att höra en man koncentrerat framföra låtarna alldeles på egen hand. Hos Peter Gallway är avskalade soundet och stämningsfulla arren i fokus. Åtminstone för mig en doldis, gammal nog att ha minnen från att ha sett mystikern Nyro uppträda 1969.

Han mötte artisten vars karisma alla föll för när gruppen han frontade, The Fifth Avenue Band, inledde hennes shower. Då satt hon med blommor i håret ensam vid en blomsterprydd flygel i lila belysning. De blev vänner och Gallway förälskad. Duon satt i hennes takvåning, bytte sånger med varandra. Arvet från mytomspunna låtskrivaren som både skrev till sig själv och mer etablerade grupper/artister lever vidare genom hennes elegans och passion, inspirerande musikaliska glädje och förmedlade smärta. Ovanstående meningar kommer från Peter Gallways hemsida när han adresserar föremålet för hyllningen. Berättar att kvinnan på vars sista skiva han medverkade gjorde ett oförglömligt intryck.

fotograf okänd (bild från artistens hemsida)

På meritlistan finns tjugofem album släppta på Warner och indie-etiketter jämte dubbelt så många i egenskap av producent. Imponerande! Under sin långa karriär har Gallway sysslat med jazzig folkmusik, americana och rockiga tongångar. Är dessutom en publicerad poet som påstås vara en mästare på fri vers. Han turnerar solo, tillsammans med hustrun Anne Gallup i duon Hat Check Girl och med Harvey Jones under namnet Parker Gray samt med sin sextett The Real Band. Hans musik har använts i filmer och teaterpjäser och spelats in av bland andra Kenny Rogers och Bette Midler. Small Fortune av Annie Gallup från i förfjol tillhör de cd jag borde ha lovordat om jag varit en flitigare recensent. Hennes Oh Everything (2021) där maken medverkar som musiker och producent erhöll en 4:a här i K-bloggen. På Laura står Gallway för all sång, bildar rytmsektion genom att agera trumslagare/ percussionist och elbasen byts på enstaka spår till kontrabas. Vidare trakteras keyboard och givetvis elgitarr.

Att musiken ledigt rör sig emellan uppsluppet beat och suggestivt sound avspeglas redan i de första två spåren, Stoned Soul Picnic avlöst av mantra-liknande temat i Eli´s Comin´ som verkligen erövrar mig med sitt laddade tilltal. Trots att originalen saknas i min skivsamling känner jag igen flera av dem, framför allt det typiska sound som sätter sig i skallen. Eli´s Comin´ definieras otvetydigt av sitt förföriska skimmer. Gallway sjunger med oklanderlig diktion utan att försöka kopiera kompositörens omslutande magi eller oktavsprång. Detta projekt kan ses som en avskalad och förtätad ömhetsbetygelse. Titellåten på New York Tendaberry är en berörande ballad där Gallway broderar ut harmoniken med aptitliga licks på gitarren. Plussar extra för dess sköra övergångar. Albumet genomsyras av subtila lager av elektronik. Och i småjazziga Mercy on Broadway firar det repetitiva vokala arret triumfer.

I delikat utmejslade gitarrspelet används ned omdöme reverb och pedaler för att framställa lämpliga twang-aktiga figurer. Något som är en ren njutning att sjunka in i, Den melodi som i sammanhanget sticker ut mest döpte Nyro till Gibsom Street. På denna tolkning låter det som om svajarm, alternativt delay brukas flitigt. Skepnaden på de åtta låtarna pendlar raffinerat från aningen komplexa strukturer till förhållandevis okomplicerat beat. Cd:n som borde varit längre avrundas genom överraskande, lättsinnigt klämmiga Time And Love vars sättning kännetecknas av stadig kontrabas. Detta avskalade 4+projekt förtjänar att lyftas fram för att det blivit en träffsäker och ömsint hyllning.