Peter Gallway
LAURA
4
Inspelad i Maine USA
Producent: Peter Gallway (även inspelning o mixning)
Gallway Bay Music
Releasedatum: 24/1 2025 (Japan oktober 2024)
Hyser tvivel om att Laura Nyro någonsin fick ett genombrott i Sverige varför man näppeligen kan prata om en önskvärd renässans. Tror att hon som slog igenom parallellt med Joni Mitchell och Carole King på ungefär samma scener här förblivit kult. Hon dog tyvärr i cancer vid fyrtionio års ålder, var mest i ropet första halvan av 70-talet och jag tror inte hon turnerade i Norden. Då jag en period i livet varit aktiv som skivsamlare och slukat musiktidningar uppstod en nyfikenhet på en artist det tipsades om, någon som för var ett stort namn på folkrockscenen i New York, ibland ackompanjerandes sig själv på flygel för att på andra album ha lyxig tillgång till utsökta instrumentalister.
Genombrottet skedde i första hand postumt genom inval Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame. En lång rad av storheter, däribland Rickie Lee Jones, har vittnat om det inflytande Nyro haft och Billy Childs sammanställde för tio år sedan en tribut med ett antal celebra gäster. Har Införskaffat i välbevarat skick begagnade exemplar av tre vinyler: Christmas And The Beads Of Sweats från 1970 featuring Duane Allman och berömdheter från Muscle Shoals, souliga cover-plattan Gonna Take A Miracle året efter med sångtrion Labelle producerad av Gamble/ Huff samt jazz-poppiga Smile från 1976 gjord med stort band som hyste åtskilliga stjärnor. På föreliggande cd (vars snåla speltid uppgår till knappt 33 minuter) hämtas samtliga åtta spår dock från två tidiga alster, nämligen två lp utgivna på Columbia vars titlar är Eli And The Thirteenth Confession respektive New York Tendaberry.
Finns en hög grad av tillgänglighet av hos kompositören, musikern och inte minst sångerskan Laura Nyro, känd för sitt ansenliga omfång. Hennes melodier och texter attraherar med en suggestiv, förförisk intensitet som sannerligen förtjänar att lyssnas på. Kan förvisso kännas lite underligt att höra en man koncentrerat framföra låtarna alldeles på egen hand. Hos Peter Gallway är avskalade soundet och stämningsfulla arren i fokus. Åtminstone för mig en doldis, gammal nog att ha minnen från att ha sett mystikern Nyro uppträda 1969.
Han mötte artisten vars karisma alla föll för när gruppen han frontade, The Fifth Avenue Band, inledde hennes shower. Då satt hon med blommor i håret ensam vid en blomsterprydd flygel i lila belysning. De blev vänner och Gallway förälskad. Duon satt i hennes takvåning, bytte sånger med varandra. Arvet från mytomspunna låtskrivaren som både skrev till sig själv och mer etablerade grupper/artister lever vidare genom hennes elegans och passion, inspirerande musikaliska glädje och förmedlade smärta. Ovanstående meningar kommer från Peter Gallways hemsida när han adresserar föremålet för hyllningen. Berättar att kvinnan på vars sista skiva han medverkade gjorde ett oförglömligt intryck.
På meritlistan finns tjugofem album släppta på Warner och indie-etiketter jämte dubbelt så många i egenskap av producent. Imponerande! Under sin långa karriär har Gallway sysslat med jazzig folkmusik, americana och rockiga tongångar. Är dessutom en publicerad poet som påstås vara en mästare på fri vers. Han turnerar solo, tillsammans med hustrun Anne Gallup i duon Hat Check Girl och med Harvey Jones under namnet Parker Gray samt med sin sextett The Real Band. Hans musik har använts i filmer och teaterpjäser och spelats in av bland andra Kenny Rogers och Bette Midler. Small Fortune av Annie Gallup från i förfjol tillhör de cd jag borde ha lovordat om jag varit en flitigare recensent. Hennes Oh Everything (2021) där maken medverkar som musiker och producent erhöll en 4:a här i K-bloggen. På Laura står Gallway för all sång, bildar rytmsektion genom att agera trumslagare/ percussionist och elbasen byts på enstaka spår till kontrabas. Vidare trakteras keyboard och givetvis elgitarr.
Att musiken ledigt rör sig emellan uppsluppet beat och suggestivt sound avspeglas redan i de första två spåren, Stoned Soul Picnic avlöst av mantra-liknande temat i Eli´s Comin´ som verkligen erövrar mig med sitt laddade tilltal. Trots att originalen saknas i min skivsamling känner jag igen flera av dem, framför allt det typiska sound som sätter sig i skallen. Eli´s Comin´ definieras otvetydigt av sitt förföriska skimmer. Gallway sjunger med oklanderlig diktion utan att försöka kopiera kompositörens omslutande magi eller oktavsprång. Detta projekt kan ses som en avskalad och förtätad ömhetsbetygelse. Titellåten på New York Tendaberry är en berörande ballad där Gallway broderar ut harmoniken med aptitliga licks på gitarren. Plussar extra för dess sköra övergångar. Albumet genomsyras av subtila lager av elektronik. Och i småjazziga Mercy on Broadway firar det repetitiva vokala arret triumfer.
I delikat utmejslade gitarrspelet används ned omdöme reverb och pedaler för att framställa lämpliga twang-aktiga figurer. Något som är en ren njutning att sjunka in i, Den melodi som i sammanhanget sticker ut mest döpte Nyro till Gibsom Street. På denna tolkning låter det som om svajarm, alternativt delay brukas flitigt. Skepnaden på de åtta låtarna pendlar raffinerat från aningen komplexa strukturer till förhållandevis okomplicerat beat. Cd:n som borde varit längre avrundas genom överraskande, lättsinnigt klämmiga Time And Love vars sättning kännetecknas av stadig kontrabas. Detta avskalade 4+projekt förtjänar att lyftas fram för att det blivit en träffsäker och ömsint hyllning.