• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Främlingen

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Camus, Filmkritik, Filmrecension, Främlingen, François Ozon

Way Out West 2026 – Nick Cave & The Bad Seeds tar oss ånyo i besittning

15 augusti, 2026 by Mats Hallberg

publikbild Leif Wivatt

5

Konstigt planerat att inte lägga den trösterika skönhetsupplevelsen laddad med ofantlig dos nerv som final. Också lustigt att Nick Cave framhåller att de inte har så mycket tid till förfogande, när denna seans pågår o uppemot två timmar. Även om recensioner inte ska handla om den som skriver, fick min värk i fötterna förvärrat av fel skor konsekvenser. Jag placerade mig på högra sidan om stora PA-utrymmet till Azalea-scenen vid 21-tiden. Hjälpte inte att luta sig mot ett räcke, varför jag satt ner under stora delar av konserten. Minnesgoda läsare vet förhoppningsvis att utförlig recension av jubelkaraktär skrevs när Cave & The Bad Seeds gästade WOW för några år sedan. Mott i deras show omöjligt att imitera uppstod denna gång tanken att dela ut 4+ eftersom en liten gradskillnad kunde noteras i ett skede, fast föll ändå så att säga till föga. Blev uppslukad och omsluten av obetvingliga kraften och närvaron. Dock mindre självklar fullpoängare än senast, vilket nästan alltid är fallet när jag blivit hänförd och ska se om samma akt, möjligen i aningen förändrad skepnad. Kan sammantaget inte hålla med GP:s smakdomare om att magin uteblev och att det var redan frälsta som smälte. I motsats till så många andra kollegor var det bara andra gången jag såg australiensaren bosatt i Brighton uppträda. Äger ett tribut-projekt plus enstaka utgåvor, varav Murder Ballads varit en favorit.

Hela arton album har Cave tillverkat tillsammans med Bad Seeds. Såg fär övrigt mycket intressant dokumentär om multiinstrumentalisten (violin, tenorgitarr etc.) Warren Ellis på GFF härom året. Förutom denne excentriske magiker består liveupplagan av bland andra av George Vjestica (gitarr med mera), Colin Greenwood på basgitarr, Larry Mullins (vibrafon mm.), Thomas Wydler på trummor samt Carly Paradis på keyvoards. Dessutom adderas skönsjungande kör bestående av fyra svarta damer ur vilken Janet Ramus minst en gång lösgör sig för att fronta. Kören svarar Cave och förstärker exemplariskt det mood låtskrivaren vill få fram.

publikbild Leif Wivatt

Nästan samtliga låtar introduceras och ges ett kärnfullt omdöme. Och i vanlig ordning sker fysisk kontakt med fans allra längst fram. Cave iklär sig gärna en prästerlig aura, där den forna aggressiva rebelliska ådran decennier senare med smärtsamma förluster och vishet medfört att han vill bringa oss hopp och livskänsla i lika hög grad som tröst. Hans kompositioner hugger genomgående tag i en och vokala tekniken är god. Fast jag inte brytt mig om att studera texterna inser man att de betyder mycket för honom och lyssnare. Vi förunnas sexton låtar som nästan var och en gör specifik skillnad, sticker ut.

Tagen av stämningen sätter sig Cave återigen vid flygeln i ett inplanerat extranummer. Ackompanjerar sig själv i Into My Arms med sin andlöst vackra refräng. Vilken otrolig kontrast till ett antal emotionella urladdningar skickligt genomförda av en grymt sammansvetsad enhet plus infogade kören. Den numera sofistikerade versionen av urgamla genombrottet From Her To Eternity, ett titelspår som var för otyglat för min smak när det begav sig på 80-talet, görs redan som andra nummer. arret är ett kreativt konstverk i sig. Innan dess har man gått ut stenhårt i Get Ready For Love. Tidigt in i konserten firas triumfer med deppig skönhet i O Children jämte Tupelo. Lite trist att jag behövde sitta för att skona fötterna. Men mina öron uppfattade varje ton i perfekt akustik, även om öronproppar behövdes. Såg vad som försiggick på scen och alldeles nedanför på ena videoskärmen.

publikbild Leif Wivatt

Numera kryddas soundet som bekant oftast av annat än gitarrsolon, inte minst vibrafon och klaviaturer. Förvisso träffar ett gitarrsolo i ett otro rätt i hjärtat. Cave & Bad Seeds alternativa rock är orkestralt uppbyggd, vilket gör den så fascinerande unik. Den har genom åren genomgått många faser. Bågar påstå att live har man arbetat sig fram till en varaktig formtopp senaste decenniet. Tippar på att Warren Ellis, närmaste samarbetspartnern numera, står för de spektakulära arren, antingen utförda med nervig bombastisk precision eller underskönt vackra klanger. I sättet att beskriva låtars sound och innehåll märks att nutidens Cave, mitt i för hans vidkommande musik som läkande terapi, ger sken av att fälla ironiska kommentarer. Och vad som är ett botemedel för artisten själv har förstås en tröstande effekt på oss mottagare.

publikbild Leif Wivatt

I mina anteckningar står att obestridlige huvudpersonen uppvisar likheter med en schaman, vilket jag också tyckt om Patti Smith. Men han avhåller sig från att predika. Vill hinna igenom förutbestämd låtlista utan att forcera. Uppskattar mycket dominansen av lätta klangerna i första delen på Carnage, från ett album han gjort med Warren Ellis. Vill också slå ett slag för rymsektionens storartade insatser. Njuter stort av attacken och växlingarna i Henry Lee, nerven i Jubilee Street och inom det breda fält de är verksamma i måste Red Right Hand ses som oöverträffad. Så fenomenal i livetappning att orden inte räcker till. Musiken återger ångest och strapatser i ena vågskålen, fast sammantaget väger den andra vågskålen av hopp, frid och tröst över. En sång tvivlar Cave på att de ska klara av att spela, men det görs utan problem.

En irriterande störningsfaktor i vissa pauser och lågmälda sekvenser var pumpande bas från DJ-set i Dungen. Får bokas på kontot arrangörsmiss. Överraskades av en hjärtskärande text lades ut på svenska på backdrop att läsa samtidigt som den sjungs. Noterat åtskilliga fb-vänners euforiska syn på konserten. Och jag säger inte emot,även om högsta betyg inte var lika odiskutabelt denna gång.

publikbild Leif Wivatt

OBS Flera märkte att Cave och Ellis lyssnade på och till och med dansade till The Cure när de efteråt lirade på motsatta scenen (skrev om dem när de besökte WOW för ett par år sedan, men orkade tyvärr inte närvara nu). Valde att avsluta med en sista lyckad halvtimme i tältet på Linné med Lycke Li (också recenserat på WOW tidigare om jag inte missminner mig) och hennes musiker. Knökat med lyckliga människor vars förväntningar på snygga melodier och hits uppfylldes.

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Hamlet möter Lejonkungen i personligt gästspel på Dramaten

15 augusti, 2026 by Redaktionen

Hamlet möter Lejonkungen i personligt gästspel på Dramaten
Joakim Fernström i Människokung Hamlet Foto. Martin Nauclare

Människokung Hamlet är en soloföreställning om tre blivande kungar framtagen av Joakim Fernström, skådespelare med Downs syndrom på Mosaikteatern. Det är en berättelse om Lejonkungen, Hamlet och Joakims egen födelse – en personlig pjäs som balanserar mellan galenskap och kärlek, sorg och lycka. Ges på Lilla scenen den 8 oktober 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Joakim har alltid velat spela Hamlet. Han frågade Daniel Rudholm, konstnärlig ledare på Mosaikteatern, om han ville gå in som medskapare och tillsammans började de utforska den berömda pjäsen. Efter att först velat ha en stor ensemble, tyckte de båda snart att det var mer intressant att göra pjäsen med bara de två på scenen. Joakim som skådespelare och Daniel som musiker.

Under arbetets gång framkom ytterligare två historier till Shakespeares: nämligen sagan om Lejonkungen som betytt mycket för Joakim under hela hans uppväxt och berättelsen om Joakim själv och hans födelse. Resultatet blev Människokung Hamlet – en uppsättning som använder bilder, ljud, musik och rörelse snarare än text som konstnärligt uttryck. Föreställningen är ett gästspel från Mosaikteatern.

Mosaikteatern är en daglig verksamhet med scenisk inriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar som drivs av Stiftelsen Mosaik, en idéburen organisation och en icke-vinstdrivande stiftelse.

Nypremiär för Hamlet – The Death of Theatre
Mattias Andersson föreställning Hamlet – The Death of Theatre, som spelade på scenen Elverket under våren sätts nu upp på Stora scenen med nypremiär 3 oktober 2026. Gustav Lindh och Gizem Erdogan spelar Hamlet och Ofelia och som kung Horatius syns Danilo Bejarano som ersätter Shanti Roney.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hamlet, Lejonkungen

Ett upprop för konsten från Röda Sten Konsthall

15 augusti, 2026 by Redaktionen

Ett upprop för konsten från Röda Sten Konsthall

”Asbra, fattar noll” är ett upprop från över 30 konstinstitutioner i Sverige för att uppmärksamma konstens betydelse i samhället

Ett upprop för konsten: Framtidens Sverige måste våga äga det okända, skriver Röda Sten Konsthall i ett pressmeddelande:

Röda Sten Konsthall ansluter sig till kampanjen “Asbra, fattar noll” tillsammans med över 30 andra konstinstitutioner i Sverige. Tillsammans vill vi försvara utrymmet för det oväntade, svårbegripliga och utforskande i ett samhälle där allt förväntas vara effektivt, tydligt och omedelbart begripligt.

Samtidskonsten ställer inte alltid frågor som har enkla svar. Ibland väcker den fler frågor än den besvarar. Just därför är den viktig. På Röda Sten Konsthall ser vi varje dag hur konsten kan öppna för nya perspektiv, oväntade möten och samtal som annars inte hade uppstått.

– Konsten utmanar enkla sanningar och öppnar för nya perspektiv. Den tränar oss i att möta rädslan för komplexitet och utvecklar oss som individer och samhälle. Hur konsten värderas speglar ett samhälles öppenhet, resiliens och utvecklingspotential. Konstnärlig frihet och yttrandefrihet är därför grundläggande för demokratin, säger Mia Christersdotter Norman, verksamhetschef för Röda Sten Konsthall och medlem i nätverket Klister.

I en tid då anslagen till kulturen minskar och utrymmet för experiment och nya perspektiv krymper vill kampanjen synliggöra konstens roll i ett öppet och demokratiskt samhälle. Platser för konst är platser där nya idéer kan prövas och där vår föreställningsförmåga tränas, något som i förlängningen bidrar till både samhällsutveckling och innovation.

Vi på Röda Sten Konsthall arbetar med samtidskonst som speglar och utmanar vår samtid. Genom utställningar, publika program och pedagogisk verksamhet vill vi göra samtidskonsten tillgänglig för fler och skapa utrymme för frågor, reflektion och nya sätt att se på världen.

Om kampanjen
Asbra, fattar noll är ett initiativ från Klister – ett nationellt nätverk för små och medelstora konstinstitutioner i Sverige. Kampanjen vill lyfta konstens betydelse för ett öppet, nyfiket och demokratiskt samhälle och uppmuntra fler att möta samtidskonsten utan krav på att förstå allt på en gång.

Om Klister
Klister är ett nationellt nätverk av små och medelstora konstinstitutioner i Sverige. Tillsammans skapar medlemmarna utrymme för konsten i hela landet, från landsbygd till storstad. Nätverket arbetar med kunskapsutbyte, kulturpolitiska frågor och opinionsbildning för att stärka samtidskonstens förutsättningar och roll i samhället.

Medlemmarna består bland annat av Accelerator, Alingsås konsthall, Bildmuseet i Umeå, Borås konstmuseum, Botkyrka Konsthall, Gävle Konstcentrum, Göteborgs Konsthall, Kalmar konstmuseum, Konsthall C i Hökarängen, Konsthallen Bohusläns museum, Konsthallen i Haninge kulturhus, Kulturens Hus i Luleå, Lunds konsthall, Malmö konstmuseum, MAN-Museum Anna Nordlander i Skellefteå, Marabouparken konsthall i Sundbyberg, Nässjö Konsthall, Röda Sten Konsthall i Göteborg, Signal i Malmö, Skövde kulturhus, Tensta konsthall och Örebro konsthall.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Toppnytt

The Cure – Way Out West – melankoliskt vackert och poppigt

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The Cure - Way Out West


Privat foto från publik

The Cure
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Hur många som helst
Spelningen recenseras utifrån Livesändning via TV4 Play plus

En spelning med The Cure är aldrig förutsägbar samtidigt som där alltid finns en del ingredienser som förblir The Cure. Du vet inte vad som väntar och samtidigt finns det inslagsom alltid är med, som är en del av definitionen av The Cure. Spelningen på Way Out West blev en underbar återförening och vandring genom flera av deras stora hits som Just like heaven, Pictures of you, Lullaby och Boy don´t cry. Samtidigt, hur pop-tillvänd en spelning med Robert Smith och hans The Cure än är, lättsam som ett schlager-SM blir det aldrig. Låtarna är i centrum och får ta den tid de behöver och det som alltid finns där är en slags melankoli, skapad av samma basgång som dominerat The Cures musik sedan åttiotalet och i förgrunden Roberts Smiths sång, resten håller sig i bakgrunden för att inte ta bort centrum från det viktigaste.

Jag har hunnit med minst att uppleva minst ett tjugotal konserter med The Cure och jag har därför upplevt både de mest pop-lättsamma med deras stora hits men samtidigt har jag fått vara med på när bandet grävt fram betydligt tyngre låtar och bjudit på mer mörker blandat med skönhet. Det där som bara The Cure kan, tror jag. Melankoli, vemod blandat med något vackert – som ger perspektiv och väcker känslor i det undermedvetna. Men fredagskvällens spelning på Way Out West 2026 hade sitt fokus på de mer poppiga sångerna, dock utan att förlora den äkta Cure-känslan med basen i centrum. Basisten Simon Gallup spelar på sin bas så långt ner att den nästan slår i scengolvet.

Fans till The Cure hade parkerat sig framför scenen redan så fort festivalområdet öppnat på morgonen och jag är säker på att de var hur nöjda som helst. Under dagens lopp fylldes området på och det var knökfullt och jag skulle gissa på publikrekord. Själv fick jag nöja mig med att njuta av spelningen i livesändningen. En hel underbar konsert på två och en halv timme.

Det var en spelning som helt klart gjorde alla Cure-fans lyckliga. Även om många av fansen säkert lika gärna skulle uppskatta en tyngre spel. Ibland, när The Cure så vill, bjuder de på en helt annat slags spelning med ännu tyngre låtar, längre och mer svårgreppade som för oss lyssnare ut på oväntade inre resor. Men alltid, också när The Cure bjuder på en mer lättsam spelning med många av de mer lättlyssnade stora kända låtarna är det en konsert med mycket melankoli, på ett vackert sätt.

Robert Smith, vilken röst har har, vilken personlighet. Han är nu 67 år men rösten lika stark och personlig som då bandet slog igenom och sedan första albumet som snart fyller 50 år, om några år. Jag har hört att Robert Smith slutat röka helt för att rädda rösten, vilket var ett viktigt beslut för hans karriär. I sånger ”Burn” bjöd Robert Smith på spel på dubbelflöjt.

Sång nummer fyra, Lovesong, har en fin bakgrundshistoria: När Robert Smith var 14 år lärda han känna Mary Poole genom skolan, som han har varit tillsammans med sed

Bandets tre första album, som gavs ut 1980–1982, var mer och dystra. Därefter gick The Cure över till en något lättsammare och gladare popstil och fick singelhits med ”Let’s Go To Bed”, ”The Walk” och ”The Lovecats”. Senare album som The Top (1984) och The Head on the Door (1985) förenar de båda sidorna. Way Out West-spelningen höll sig mest till den lättare, poppigare sidan.

1979 uppmärksammades The Cure för singeln ”Killing an Arab”. Den låten får ett nytt liv i samband med filmen Främlingen som går upp på svenska biografer 21 augusti där låten spelas i slutet av filmen.

Lite bakgrundsfakta från Wikipedia:
Robert James Smith, född 21 april 1959 i Blackpool, Lancashire (men huvudsakligen uppväxt i Crawley, West Sussex), är en brittisk musiker, sångare och låtskrivare. Han är frontman och låtskrivare i det brittiska bandet The Cure, som ända sedan de debuterade 1979 med albumet Three Imaginary Boys har rönt stor framgång. Bandet kan främst kategoriseras som post-punk eller new wave. Smith är influerad av The Beatles, Nick Drake, Jimi Hendrix, Alex Harvey och, framförallt, David Bowie. Vid tolv års ålder började han spela gitarr. Smith behärskar 6- och 12-strängsgitarr, 4- och 6-strängad basgitarr, kontrabas, keyboard och fiol.

Såg förresten att en musikkritiker i Svenska Dagbladet skrev om spelningen:
Trots hypermoderna bokningar i en ny musikalisk era visar det sig att gammal är äldst. The Cure utklassade resten av Way out west med känsla.

Expressens musikkritiker skriver:
Inga konstigheter eller överraskningar.
Bara en värdig greatest hits-show från The Cure som Way out wests fredag.

Spellista:
1. Alone 2. Pictures of you 3. High 4. Lovesong 5. Burn 6. Fascination street 7. A night like this 8. Secrets 9. Push 10. In between days 11. Just like heaven 12. Play for today 13. A forest 14. From the edge of the deep green sea 15. One hundred years 16. Endsong EXTRANUMMER 17. Lullaby 18. The walk 19. The lovecats 20. Friday I’m in love 21. Close to me 22. Why can’t I be you 23. Boys don’t cry

The Cure - Way Out West

Mer från Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Robert Smith, The Cure, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 912
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Engagerande grovkornig Göteborgsversion – Så som i himmelen på Lorensbergsteatern

Manus: Kay Pollak & Carin Pollak … Läs mer om Engagerande grovkornig Göteborgsversion – Så som i himmelen på Lorensbergsteatern

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Ada Berger tolkar Lars von Triers … Läs mer om Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Foto: Mats Bäcker Jag är Ulla … Läs mer om Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

15/9 2026 Utopia Jazz på Karl … Läs mer om Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Resident Evil Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Tanaka/ Morgan/ Strönen Windflower … Läs mer om Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Bad Apples Betyg 4 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Autofiction Betyg 3 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in